Etikettarkiv: Slöja

Minnen från Syrien

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Textil i Tjörnedala

”den Andre” –
en utställning med textil konst
Tjörnedala konsthall, Baskemölla
t o m 10 juli

Sju konstnärer, samtliga anslutna till Konstnärernas kollektivverkstad i Malmö, ställer ut gemensamt på Tjörnedala konsthall. Eller var för sig – fast samtidigt. Så bör det nog uttryckas, eftersom temat för utställningen är ”den Andre” = hon eller han eller kanske den eller det som lever eller levt, finns eller funnits bredvid en själv. Samtidigt som jag själv är den andre/a i hennes eller hans liv och ögon.

De flesta verken är utförda med olika sorters teknik i och på olika sorters textil. Hur har de olika konstnärerna använt textil som material för att porträttera den andre/a, mer eller mindre okänd, närmare eller mer avlägsen, och samtidigt sig själv? För min syn på dig och din syn på mig utgår ju från jaget, från subjektets uppfattning om samhället, omvärlden, politiken och människorna.

Materialet är så pass annorlunda och okänt att det bidrar starkt till både upplevelsen och förståelsen.

Ett par efterlämnade skor, som Dyveke Zadig målat  gråa och placerat på konsthallens golv.

Glöm inte att gå till receptionen och hämta en materialförteckning! Det är nödvändigt att varva tittandet med en koll på pappret – och kanske till och med känna lite försiktigt på konstverken.

Om man går i numrerad verksordning så inleds utställningen med ett par skor, det första av flera överblivna/efterlämnade skopar som Dyveke Zadig placerat här och var på golvet. Alla med titeln ”Vem?” och när jag tittar är det som om olika människor går fram till skorna och stiger i dem. Men varför har alla skor målats gråa? Och inte vita, svarta, röda, blåa….

Klatschiga, färgrika regnbågstryck av Margareta Heijkenskjöld Holmgren.

Också Sven Fristedts mindre porträtt i form av symboler eller ägodelar är fantasilockande. Han har målat och tryckt till exempel ett piano eller ett hus i den dova färgskalan grått-svart-brunt-nästan vitt.

Både Carin Persson Åströms broderade och sydda tabletter och hennes större tryck i olika rosa nyanser är livsnära henne själv: mor- och dotternära. Kvinnan i den runda spegeln kan vara konstnären, hennes mamma eller hennes dotter. Eller alla tre, på samma gång.

Margareta Heijkenskjöld Holmgren har gjort de mest klatschiga trycken: randiga och krumelurmönstriga screentryck i rött, gult, blått och svart på sammet och bomull. Som egna versioner av regnbågsflaggan.

Margareta Bergstrand skapar nära och långt bort, placerar Långbortistan just här, i östra Skåne. Hennes verk påminner om gamla tiders skånska kvinnor, så skickliga på att brodera och sy hålsöm, hopdragssöm och udskårssöm, tränsar och musatänner.

Är burkans gallerfönster också ett hålsömsbroderi? Linne och hålsöm bemålat med textilfärg av Margareta Bergstrand.

Men titta nu på hennes svartfärgade duk! En huvudduk, en heltäckande slöja, en burka, med utsikt som genom ett litet fönster. Vem är egentligen ”den Andra”? En kvinna ur den skånska historien? Hon själv? Är inte gallret i den heltäckande slöjan också hålsömsbroderi?

Josabet Werkmäster och Raine Navin närmar sig ämne och material på ytterligare två sätt. I Werkmästers tryck syns bilder på konstnärskollegerna. En dubbelspegel: hon i dem och de i henne.

Navin hittade en sönderhackad papegojduk som nu hänger på väggen och på stenmuren utanför konsthallen ligger en orm av ihopflätade slipsar.

Raine Navins orm av flätade slipsar ringlar längs muren utanför Tjörnedala konsthall. (Hade gått mögel i slipsarna så de kunde inte placeras inne i konsthallen).

Sist som först: åter till Dyveke Zadig, som inte bara bidragit med skor utan har ett litet rum nästan för sig själv. Åtminstone har Zadig skapat den sakrala stämningen.

Ingen tvekan att det är hon som behärskar materialet bäst. Zadig provar och testar inte utan det textila trycket och måleriet är hennes uttryck. Mörka, ja, svarta bilder till både färgskala och stämning. En textiltavla kan innehålla många ansikten i små rutor vid sidan om varann; individen i kollektivet, ensam tillsammans.

Dyveke Zadig skapar en sakral minnesstämning med sin textilkonst. Samtliga foton: Bengt Eriksson. 

De har titlar som ”Pappa”, ”Familj”, ”Huset”… Här finns också en dikt som hon skrivit till sin bror Peter, som var pianist. Ta på hörlurarna, läs och lyssna när även systern Dyveke spelar piano. Det är så nära att det känns för nära. Som om jag stövlat in i Dyveke Zadigs privata sfär. Å andra sidan är det hon som släppt in mig.

(Ystads Allehanda 2011)