Etikettarkiv: Dag

Genre: Spy noir

Alan Furst, född i USA men länge bosatt i Paris, skriver dels engelska spionthrillers á la Eric Ambler, Graham Greene och John le Carré, dels hårdkokta amerikanska detektivromaner á la Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald.

Furst The World at nightMen inte var för sig, genre för genre, utan samtidigt. Resultatet blir romaner – ”The World At Night” och ”Red Gold” – i en nyblandad undergenre som kan kallas hårdkokta spionthrillers eller ”spy noir”.

Alan Furst: ”The World At Night” (1996).

Till att börja med skrev Furst mer regelrätta spionthrillers i Amblers och Carrés anda: ”Night Soldiers”, ”Dark Star” och ”The Polish Officer” (samtliga titlar publicerade i pocket av Harper Collins).

Spionmiljön är Öst- och Västeuropa – från Ryssland över Polen och Bulgarien till Tyskland, Frankrike och Spanien – under andra världskriget. Sorgsna och poetiska romaner om människors liv i krigets skugga och centrum: om kärlek, patriotism och överlevnad.

”The World At Night” och ”Red Gold” utspelar sig i Paris, också under andra världskriget. Men här kommer den hårdkokta detektivromanen på besök. Författarfirman Ambler & Chandler skriver tvåhänt ”spy noir”.

Furst Red goldDen hårdkokta deckaren bidrar främst med sin känsla för stämningar, stadens och människornas olika nyanser av svärta: noir.

Alan Furst: ”Red Gold” (1999).

Men också huvudpersonen i Fursts bägge ”spy noir”-romaner, Jean Casson, är en typisk noir-hjälte: hård på ytan och mjukare inuti. I en annan tid och roman kunde Casson ha varit privat- eller amatördektiv – nu blir han, eller snarare förmås att bli, amatörspion.

Morgon i Paris den 10 maj 1940. Filmproducenten Jean Casson har druckit champagne och älskat med sin assistent. Radion står på: en röst meddelar att tyska soldater närmar sig Paris.

Så inleds “The World At Night”. I uppföljaren, ”Red Gold”, är året 1941. På ett enda har år har livet i det tyskockuperade Paris förbytts från vardagsglädje till vardagssorg.

Dag blev natt. Ljus blev noir. Ordet leva fick betydelsen överleva.

Alan Fursts skildring av 40-talets Paris – så nära men ändå så avlägset och ofattbart, nästan overkligt – är stämningsfull som en film av Casson, den franske filmregissören som blev motståndsman och agent. ”The World At Night” och ”Red Gold” rekommenderas till såväl Parisbesökare som deckarläsare.

(KvP 2000)

Se och hör den amerikanske författaren Alan Furst tala om varför han började skriva deckare för att sen övergå till spionromaner/”spy noir”.

Alan Fursts serie med historiska spionromaner/thrillers omfattar många fler titlar än de två som jag nämner i texten. Alla hänger ihop sådär – mindre snarare en mer – men endast ”The World At Night” och ”Red Gold” berättar en sammanhängande historia.

Samtliga titlar i den så kallade ”Night Soldiers”-serien:

Night Soldiers (1988)
Dark Star (1991)
The Polish Officer (1995)
The World at Night (1996)
Red Gold (1999)
Kingdom of Shadows (2000)
Blood of Victory (2003)
Dark Voyage (2004)
The Foreign Correspondent (2006)
The Spies of Warsaw (2008)
Spies of the Balkans (2010)
Mission to Paris (2012)

Magnus Hedlunds ”ökenstycken”

Magnus Hedlund
Ökenkejsaren och andra stycken
(Bonniers)

Magnus HedlundDet finns två allvarliga humorister i Göteborg. Den andre heter Magnus Hedlund.

”Ökenkejsaren och andra stycken” – titeln på Hedlunds senaste bok – är inte lätt att placera i något litterärt fack.

Boktiteln har hämtats från den första av de 6 inledande biografierna, därpå följer 4 förströelser, 49 passerade städer och 8 möten. Samtliga texter är korta, bara en sida i boken, någon gång en och en halv, några enstaka gånger ännu lite längre, men inte mycket.

Små texter om småttigheter – så skulle Hedlunds bok kunna sammanfattas.

Han skildrar de små stunderna, händelserna och mötena i livet: de som omärkligt passerar medan vi väntar på att det som vi tror är livet ska inträffa.

Men i själva verket är det ju dessa stunder av ”ingenting” som upptar större delen av våra liv. Ja, som är själva livet.

Magnus Hedlund hyllar vardagligheterna. Han (be)visar att ingenting kan kallas futtigt.

Varje möte – med en stad, människa och dag – är, eller kan vara, ett minne för livet. Han livsbejakar läsaren. Man blir varm i hjärtat, man ler och skrattar lite, åt sig själv och livet.

Texterna om passerade städer och möten tycker jag allra bäst om. Hedlund träffar – i det senare fallet stöter ihop med – författaren Lars Gustafsson och boxaren Ingemar Johansson. Ingenting väsentligt blir sagt – ändå lär man känna dem in i deras själar.

Han besöker Bergen, där han åker kabeldragen spårvagn, Borås, där han alltid fått mat av bedrövligaste slag, Reykjavik, där han äter på kinesrestaurang, Lund, där det är långlördag, Syrakusa, där både utgrävningen och toaletten är stängda, osv, osv.

Vart han än reser så händer inget eller ringa, men det händer. Livet pågår hela tiden!

Lika ringa och enkla som upplevelserna kan verka – hans och våra – försöker Magnus Hedlund att få sina skildringar av dem. Prosan är liksom bara nedklottrade anteckningar.

Fast den som själv försökt skriva en enkel och vanlig mening utan minsta lilla krusidull vet att det är inte lätt. Ingenting måste skrivas om så många gånger som den mening vilken för läsaren verkar ha skrivits med lättaste nonchalans.

Som han måste ha slitit, Hedlund, strukit och strukit igen, bytt gamla ord mot nya, för att åstadkomma dessa korta och få meningar!

”Ökenkejsaren och andra stycken” är en mycket rolig bok. Och djupt allvarlig. Precis som livet är, om man tar sig tid att lägga märke till det.

Ursäkta? Jaså, du undrar vem den förste allvarlige humoristen i Göteborg är. Han heter, förstås, Claes Hylinger.

(KvP 1997)