Vad är dåligt? Vad är bra? Vad är konst?

Så kom debatten om konstrundan på Österlen igång.

I onsdagskrönikan skrev jag att 2015 års konstrunda är omfattande och bra, dagen efter startade en diskussion i Facebook-grupperna ”Österlen Anslagstavlan” och ”Konst från Östra Skåne med Österlen” och i fredagens YA uttrycktes åsikter om konstrundan av kulturredaktören Sune Johannesson, ÖSKG-konstnären Bo Hultén och C-J Charpentier, författare och journalist.

Galleristen Thomas Wallner, även han deltar i årets konstrunda med både en utställning i sitt galleri och som ansvarig för valet av konstnärer till MårtenPers källa, kom på Facebook med förslaget att ordna bussturer till ÖSKG:s medlemmar.

Dels för att inte ÖSKG-konstnärerna ska försvinna i en allt större konstrunda men också för att ledsaga besökare till kvalitetskonst. Det var en brandfackla.

Konstnärer utanför Östra Skånes Konstnärsgille kände sig anklagade som sämre konstnärer. (Delar av) publiken kände sig som sämre konstbetraktare. Och är det rätt att dra en kvalitetsgräns vid ÖSKG-anslutna?

Ulf Lundell ställer hela sommaren 2015 ut målningar och grafiska bilder i en lokal på Fabriksgatan i Simrishamn. Är ni i närheten så åk dit och kolla vad ni själva tycker om Lundells konst. 

Det räcker att läsa kraven för medlemskap (automatiskt efter konsthögskola men annars jury) för att inse att det kan gå fel åt bägge hållen.

Om ÖSKG finansierar bussturer till sina medlemmar så är det en god idé, inte minst för konstbesökare utan bil. Ska region/kommuner pytsa in pengar bör turerna gå till konstnärer både utom och inom ÖSKG. Tänk bussresor där, säg, Thomas Millroth, Yrr Jonasdottir, Carolina Söderholm, Jan Hemmel, Sune Johannesson och Wallner själv presenterar favoritkonstnärer.

I diskussionen undrades varför inte konstnär – liksom läkare – är en skyddad titel och hävdades att kvalitet avgörs av kritiker, kuratorer och gallerister, samt att självutnämnda konstnärer håller för höga priser.

Som ni förstår lugnade inte diskussionen ner sig.

Ska enbart legitimerade konstnärer få delta? Vem legitimerar? Icke godkända, om de får delta, ska de inte ha rätt att sätta sina priser? Var kommer publiken in?

C-J Charpentier skrev i YA om Ulf Lundell, en av de ”konstnärer” vars målningar lär ha för höga priser sett till kvalitet. Ordet ”geschäft” användes. Med undantag för några fågelmålningar kan jag instämma, inte heller jag blev förtjust i Lundells konst. Men när Charpentier samtidigt menar att Lundell är ”en skicklig musikartist”, då hänger jag inte med.

Någon musikvetare, specialiserad på konstmusik, kunde ge omdömet att Ulf Lundell har ingen sångröst, är amatörgitarrist och gör harmoniskt simpla sånger. Vilket geschäft att saluföra den musiken!

En majoritet av de som bedömer, recenserar och kritiserar konst har samma bakgrund: studier i konstvetenskap. Här skiljer sig konstbevakningen från andra kulturuttryck. Kritikerkåren behöver breddas: akademiker måste kompletteras med journalister som på annat sätt skaffat sig kunskaper och åsikter om konst.

I boken ”In i musiken” beskriver den danske musikern Peter Bastian hur han kom till insikt om att vissa ju kan tycka om och uppleva musik, som han anser dålig, lika mycket och starkt, som musik han tycker är bra.

Vad beror det på att människor får starka upplevelser av ”dålig” konst? Det är en viktig fråga att ställa sig.

(YA/KB 2015)

De konstnärliga illustratörerna

Illustratörerna
De som gav oss sagornas och äventyrens hjältar
Sammanställt av Jan Hemmel
Axel Ebbes konsthall, Trelleborg t o m 1/9

Med samma pedagogiska skicklighet och nästan barnsliga entusiasm som präglade den tidigare utställningen med skånsk konst på Trelleborgs museum har Jan Hemmel nu också sammanställt utställningen ”Illustratörer” i – vilket ska läsas ordagrant – Axel Ebbes konsthall.

Skärmar och montrar med presentationer av olika illustratörer – utländska och svenska, flest män förstås men ändå några kvinnor – från slutet av 1800- och början av 1900-talet placerades bland Ebbes ofta groteska skulpturer och bilder i den permanenta utställningen.

Illustration av John Bauer ur ”Bland tomtar och troll”.

Ett sammanhang uppmärksammas och en dialog uppstår. Det syns ju att konstnären Axel Ebbe (1868-1941) från Hököpinge hör hemma i samma tid. Hans grova figurer – troll eller människor? – har tydligt släktskap med John Bauers, Gustaf Tenggrens och Einar Norelius illustrationer från ”Bland tomtar och troll”.

Fast Hemmels sammanställning av illustratörer är också en utställning i egen rätt. Först tvekade jag. Går det att göra så här? Duger det? En enda illustratör – nämligen Georg Lagerstedt, som med Lennart Hellsing gjorde en bild- och textföljetong om Huckleberry Finn (1949-50), visas i original. De övriga redovisas med reproduktioner.

Gustave Dorés illustration till ”Rödluvan” (och vargen).

Sen kom eftertanken. Kanske har det snarare blivit en utställning om än med de utvalda illustratörerna. Och varför inte? Illustrationer brukar ju aldrig visas i original utan ska fungera i tryck. Och utställningens ofta rejält uppförstorade reproduktioner fungerar alldeles utmärkt.

Betraktaren kan studera Gustave Dorés nära nog etsningsfinkänsliga illustrationer (gjorda kring mitten av 1800-talet) till ”Rödluvan”, ”Don Quixote”, Bibeln med mera och jämföra Gerda Tiréns, Walter Pagets och N.C. Wyeths mycket olika uppfattningar av ”Robinson Crusoe” (1889, 1894 och 1920).

Gerda Tiréns teckning av ”Robinson Crusoe”.

Särskilt svenskan Tirén är en ögonöppnare.

Hennes Robinson-illustrationer verkar med sin reducerade enkel- och lätthet – få tuschstreck och mycket luft – vara samtida med (jovisst, pappa till Jan) Sven Hemmels teckningar av privatdetektiven Ture Sventon (1948). Strax bredvid finns den yngre Paget-brodern Sidneys mer skugg- och streckrika Sherlock Holmes-illustrationer (1891).

Elsa Beskow, som 1897-1947 skrev, tecknade och målade 40 böcker för barn, blir också en ögonöppnare. I katalogtexten beskrivs Beskow som ”en konstnär med personlig färgskala och konkret detaljfantasi”. Jag är helt ense med Jan Hemmel! Vem kan undgå att imponeras av hennes skicklighet, både i sitt konstnärliga hantverk och som stämningskapare.

Elsa Beskows – ja! – målning av ”Tomtebobarnen”.

Så fungerar hela utställningen. Hemmel lyfter fram och upp illustratörer ur historien och visar att de faktiskt var och är konstnärer, ger dem en välförtjänt dignitet som illustratörerna sällan eller aldrig haft i den finare konstvärlden.

(KvP 2013)

Sist men inte minst: privatdetektiven Ture Sventon, tecknad av Sven Hemmel.

På Spotify: Patrik Book

Patrik Book
Pojken, Brödkniven & Krogragget
(Patrik Book)

Patrik Book är en malmöitisk syntlegend i skymundan.

Ledare för Ausgang Verboten (först bestod gruppen enbart av Book) som 1984 gav ut kassettalbumet ”Entertainment”, inspelat på en portastudio. Musiken var inspirerad av Kraftwerk fast med en ettrigare punkattityd.

Book driver idag ett företag som tillverkar mobilappar men har gjort sporadiska återkomster på skiva. Nu är det dags igen med albumet ”Pojken, Brödkniven & Krogragget”, tillgängligt digitalt på Spotify och andra nedladdningssajter.

Books illustrativa datamusik kan påminna både om Kraftwerk och Ausgang Verboten men musiken har blivit lugnare, mer filosofisk. Han har klippt och klistrat med toner, rytmer, ljud och röster i datorn.

Lite i stil med de där experimentella text- och ljud-programmen som Sveriges Radio sände förr i tiden. Spårtitlar som” Jan Hemmel, Coca Cola & Ambulans” och ”Father With A Gun” kan både ge aha-upplevelser och sprida förvirring.

(Hifi & Musik 2011)

Skånsk konsthistoria á la Hemmel

Min skånska konsthistoria –
en hemmelsk odyssé
Trelleborgs museum / Axel Ebbes konsthall
T o m den 11/9

Det är inte Skånes konsthistoria som i sommar visas i Trelleborg utan en annan och mer personlig, nämligen filmaren, journalisten och författaren Jan Hemmels egen skånska konsthistoria. Att låta Hemmel göra en skånsk konstodyssé, välja och visa sina favoriter, var en klipsk idé (dessutom hans egen).

Och resultatet sen – det överträffar idén!

 ”Noaks ark” (vid den skånska kusten och gården på slätten), målning av Emil Johansson-Thor, 1931. Malmö Konstmuseum.

Utställningen har fyra små rum till förfogande. Där trängs och blandas olika delar av Skånes konsthistoria: tider, konstriktningar och uttryckssätt, måleri och teckning, skulptur, broderi, foton och så vidare. Så måste det väl bli också, när Hemmel ville få med så många skånska favoriter som möjligt.

Men vem – utom Hemmel – hade kommit på tanken att placera följande konst/konstnärer i ett och samma rum: Sture Johannessons ganska så Öyvind Fahlström-inspirerade färgtuschteckning, Johan Röings träskulptur av en gravid kvinna, en nyromanticistisk målning av Nils Jakob Blommér, målningen ”Sjömän” av Gösta Adrian- Nilsson, Greta Sandbergs svartvita broderi, Gerhard Nordströms målning av framtidens röda varningslampa och Anders Österlins legoskulpturer.

Krucifix från Farstorp, Göinge härad, 1400-tal. Historiska museet i Lund.

Man kunde ju tro att konstverken, från 1800-talet och framåt, skulle krocka. Men nej, de konstnärliga mötena är så oväntade att verken börjar samtala. Det uppstår en tredje konsthistoria vid sidan om både Hemmels och den officiella: betraktarens. Ja, där stod jag i utställningsrummet och tjuvlyssnade på konstens samtal genom tiden.

                                                                                                         På ett par små väggar presenteras gruppen ”De tolv”, verksam under 1900-talets första hälft. Här syns målningar av Tora Vega Holmström, Johan Johansson, Emil Olsson, Emil Johansson-Thor med flera. Målningarna hänger inte som på ett galleri utan som hemma hos någon konstintresserad privatperson. Alltså tätt-tätt-tätt, för att alla tavlor ska få plats.

”Kommer inte kaffet snart”, broderi av Elvira Danielsson. Foto: Pernilla Sjöström, Kulturen.

I ett tredje rum finns ett 1400-talskrucifix från Farstorp, Göinge härad. Rummet blir en kyrka med församling runt den träsnidade Jesusskulpturen: teckningar av Carl Fredrik Hill och brodyrer av Maria Rydbeck och Elvira Danielsson, bägge patienter på S:t Lars i Lund. Se också hur 1400-talets Jesus utbyter blickar med ovannämnde Röings träskulpturer från 2000-talet.

”Agent Knallrup med rätt att knuffas”, färgtuschteckning av Sture Johannesson, 1966. Malmö konstmuseum.

Det fjärde rummet ägnas familjen Billgren, främst Hans men också sonen Ola. Här visas något unikt, som aldrig kom i tryck: en bilderbok för barn, ”Målaren Manér” från 1947, där pappa Hans i bild och ord skildrar familj och barn samt driver med konstnärens manér.

”Sjömän”, målning av Gösta Adrian-Nilsson. Foto: Ylwa Moritz, Trelleborgs museum.

Förresten, glöm inte att ta ett par hörlurar när ni löser biljett till museet. Vid olika stationer – utmärkta med röda lampor – kan man höra Jan Hemmel berätta om konsten; fundersamt och medryckande, intresserat och engagerat. Som vid ”De tolv”-väggen, där han berättar om konstnären Anders Jönssons norska hustru Sara Fabricius (med författarnamnet Cora Sandel).

Den som kommer resande till Trelleborg bör också se till att besöket sker en dag då Axel Ebbes konsthall är öppen. Bara att promenera rätt igenom Stadsparken, så fortsätter Hemmels skånska konstodyssé med Bianca Maria Barmens tysta små skulpturer, en mer högljudd video av Magnus Wallin och ännu en skulptur av Johan Röing.

”Sputnik”, träskulptur av Johan Röing, 2011. Foto: Ylwa Moritz, Trelleborgs museum.

Som en grön Döderhultare, formad med bandsåg. Röing har döpt honom till ”Sputnik” men kolla hållning och blick! Skulpturen kunde ha hetat ”Betraktaren”. Med lika delar förundran och beundran står Röing-skulpturen och betraktar föregångaren Axel Ebbes stora, tunga urbergsskulpturer.

(Kristianstadsbladet / Trelleborgs Allehanda / Ystads Allehanda 2011)

Året som gick i Skåne med omnejd

1) Medan det gnälls och skälls på den dåliga – ja, usla – svenska kriminallitteraturen så har fler svenska deckardebutanter, nämligen hela tre stycken, av högre kvalitet än på länge presenterat sig år 2010: Anders De La Motte med IT-thrillern ”[geim]”, Elias Palm med den kvinnliga rättsläkardeckaren ”Corpus delicti” och – inte minst – Christoffer Carlsson med ”Fallet Vincent Franke”, en blandning av gangsterroman och modern noir.

2) Vart jag än styrde mina steg och vände mina öron (Maria Anderbergs releasekonsert på S:t Gertrud, Nils Bondessons debutalbum och Richard Lindgrens spelning på Palladium) så nog fanns Jon Eriksson där och spelade lika rootsy som spejsad akustisk dobro, elektrisk steel och på den sistnämnda konserten också elgitarr – likt en annan Pål Wikén i toppform. Utan tvekan årets skånska musiker!

Numera traditionellt skånskt jul- och vinterväder, som det verkar. Fotot togs i fjol men det ser likadant ut i år. Foto: Birgitta Olsson.

3) Blott tre exempel på alla personliga, olika och bra sångpoeter som finns i Skåne: debutanten Edda Magnason, Maria Anderberg och Ola Magnell, som gav ut varsitt album med egna sånger. Fast allra bäst var sångpoeten Anna Hertzman som med sin konsert på Palladium visade att hon hör hemma i samma klass som Kajsa Grytt och Annika Norlin, både vad gäller genre och kvalitet.

4) Ett allt mer och större kulturcentrum: Österlen. I år har jag berikat mig kulturellt med Edda Magnason (Bromma kyrka), ”Tjusan” (konstteater i Simrishamn), Lena Viredius (konstpåskrundan), Torsson (skånsk bonnastomp i Garaget, Hammenhög), ”Carola & jag” (teater i Sjöbo), ”Songs of Insanity” (dataopera på Ystads konstmuseum), Kris Kristofferson (countrysångpoesi vid Kronovalls slott), Vesa-Pekka Rannikko (Galleri Wallner, Simris)…

5) Till årets skånska bokförlag utnämns Roos & Tegnér, som bland annat gett ut Jan Hemmels prisbelönta bok ”Skånska brott”, Kalle Linds bok om 70-talets proggböcker och Larz Lundgrens rapporter från sina möten med alla kändisar och en okändis. På andra plats kommer Kira förlag med ”Raka rör”, boken om rocklegenden Kalle Pedal från Arlöv.

(Kvällsposten 2010)

Titta uppåt, i Malmö

Jan Hemmel (text) och Martine Castoriano (foto)
På Malmös fasader – Det groteska och det sköna
(Historiska Media)

Bertil Widerberg, den legendariske Malmö- och Skånebeskrivaren, fick mig att höja blicken mot Malmös fasader. Efter att ha läst hans bok med titeln ”Malmö” har jag ofta blivit stående vid Jörgens Kocks hus på Västergatan och betraktat de malligt uppsträckta björnarna på sina piedestaler.

Jan Hemmel och Martine Castoriano har också vandrat genom Malmö (plus en avstickare till Lund) och tittat uppåt väggarna med ögon och kamera. Som sig bör hyllas Widerberg i deras fasadbok med ett citat av hans ”lyckoutbrott över vad man kan uppleva på jugendhusens väggar”. (Fast nu hävdar Hemmel att de ovannämnda björnarna – efter analys på Malmö museum – blivit lejon…)

Än groteskt och än vackert; och jag är inte säker på vad jag tycker är det ena eller det andra; bådadera – samtidigt – är väl svaret, som så ofta. Och mycket: Kan det vara så att Malmö – trots okänsliga ”nidingsdåd” typ Stora Nygatan 27 – har fler äldre hus med bättre bevarade figurer och ornament i sten, gips och allt vad det är än andra städer?

Se upp! manar Hemmel. Gjort det? Och fått syn på till exempel den aztekiske krigaren ovan Lejonetpassagens ingång från Stortorget – eller ta några steg bakåt och titta uuuuuppför Apoteket Lejonets fasad: mannen med armarna i kors är apotekaren John Tesch själv och se – ännu längre upp! – de små flitiga ”putti” (barnfigurer) = farmaceuterna.

Med benen flanerar Jan Hemmel till Malmös första jugendhus, uppfört 1895 på Stora Nygatan 65 (smyckat med groteska människor och djur), Wienska palatset (vaktande knektar) och Odd Fellowpalatset (tomtar i träskor och luva, en groda spelar dragspel), för att nämna några.

Han flanerar även i huvet: nämner husägare, arkitekter och utsmyckare (som Odd Fellow-smyckaren Oscar Emil Hägg). Inte minst svänger Hemmel in på intresseväckande tankesmågator: anknyter till en tecknad serie från 1616 och berättar om arkitekten Nils Alfred Arwidius (till exempel grosshandlare Wiens nämnda palats) död; naken vid badkaret med en lika död och naken 16-årig fabriksarbeterska.

Också Martine Castorianos färgfoton är mycket lyckade. Varken mer eller mindre än vad de ska vara: rätt vinkel och ljus men fotografen eller kameran står aldrig i vägen för motiven.

(Kvällsposten 2006)

Ture Sventons tecknare

Det är svårt att tänka sig en balkong i Malmö, eller i hela landet, som är trevligare än Jan Hemmels. I synnerhet när vi sitter där och pratar högt över stadens takåsar en av de sista soliga senhöstdagarna. Han bjuder på kaffe och semlor (fast bara i min fantasi, i själva verket är det hustruns äppelkaka) och talar om sin far.

Till exempel noggrannheten: pappas resor till London, Paris, Venedig och Marocko med ritblock och kamera.

– Han var en händig man. Vid sidan om målandet och tecknandet fanns det perioder då han fotograferade oerhört mycket. Andra perioder spelade han mycket gitarr och sjöng Ferlin. Han var med i Visans vänner och så.

– Förut har jag inte tänkt så mycket på det, att han också var en flitig människa. Så mycket möda som han la ner på något som ser så enkelt och självklart ut.

”En skissbok av Jan Hemmel” (Magister Lämmels Biblioteket / Seriefrämjandet), innehåller såväl Sven Hemmels färdiga teckningar som hans blyerts- och tuschskisser från Paris och Venedig, studier av cirkushästar och artister och även tecknade studier av familjen, hustru och söner, för att finna de rätta kroppsspråken och rörelserna.

Många streck och skuggor som i illustrationerna till Åke Holmbergs ungdoms- eller snarare allåldersdeckare om Sveriges genomskickligaste privatdetektiv, Ture Sventon, renodlades till raka, klara tuschstreck, blott de nödvändiga och karaktäristiska.

– De träffades inte så ofta, men de höll brevkontakt. Holmberg och pappa var två gentlemän i sina bästa år. De hade gemensamma intressen: Woodehouse och engelska deckare, understatements och diskret ironi.

Förutom deras personliga sätt att skriva respektive teckna är det glädjen i detta ömsesidiga möte, att de hade samma intressen och humor, som gör samarbetet mellan Åke Holmberg och Sven Hemmel både så bra och unikt. Text och bild motsäger aldrig någonsin varann. Hemmels illustrationer kompletterar berättelserna och Holmbergs berättelser kompletterar också illustrationerna.

Den privatpraktiserande detektiven Ture Sventon skapades av bägge två, gemensamt. Holmberg stod för det inre och Hemmel för det yttre. Skulle Ture Sventon – eller Ville Vessla eller herr Omar eller fröken Jansson, sekreteraren – kunna se ut på något annat sätt än som Hemmel tecknat dem? Svar: Nej, omöjligt.

– Det fanns faktiskt en förebild till Sventon, berättar Jan Hemmel. En kvinna i Danmark hade en man som var liten med skarpskuren profil. Han är Sventons förebild, till utseendet.

Min favorit, säger jag, har alltid varit herr Omar. En oriental – en arab – och en så synnerligen sympatisk person. Så tidigt dessutom, redan i den första Ture Sventon-deckaren (utgiven 1948) ringer herr Omar på dörren till Sventons detektivbyrå på nedre Drottninggatan i Stockholm för att sälja en flygande matta.

Hur många svenska romaner skrivs det ens idag där 1) en arab/muslim förekommer, 2) skildras som en människa (som du och jag)?

– Var går gränsen där en färggrann karaktärisering övergår till karikatyr? Många gånger kunde figurerna få bli lite löjliga – men inte herr Omar. Det finns en konsekvens i hans vänlighet. Herr Omar är en vänlig – och vanlig – arab som sitter vid tältet nere i oasen Kaf i Arabiska öknen och läser Palmbladet.

– Fast tecknare älskar ju allra mest att rita bovar. Att kärleksfullt mejsla ut lömskheten. Det gjorde pappa också. Oxen och de andra bovarna omfattas med stor kärlek.

– Men, funderar Jan vidare, Ville Vessla är egentligen en mycket otäck figur. Världens ondska personifierad, på sätt och vis. Ville Vessla kan vara Hitler eller bin Ladin.

(Min hemmelska favoritbov, vill intervjuaren infoga, är Slarviga Svante som nattetid tar sig in i juvelerare Erikssons lägenhet på Tomtebogatan – och råkar somna på en stol i köket. Se ”Ture Sventon i Stockholm”…)

– Bovar tyckte pappa om att rita redan när han gjorde, både skrev och tecknade, böckerna om upptäcktsresanden Karlsson, säger Jan Hemmel.

Och så går han och hämtar Karlssonböckerna, för Karlsson vill han helst prata om. Det är förståeligt. Jan och hans bröder var medskapare till berättelserna om Karlsson. Det började som godnatthistorier för sönerna. Sven Hemmels humor formade huvudpersonen Karlsson, sönernas krav på spänning förde Karlsson till äventyr bland sjörövare, kannibaler och cowboys.

– Ture Sventon har sin egen styrfart.

– Däremot är böckerna om Karlsson inte alls uppmärksammade efter förtjänst. Pappa tecknade också serier om Karlsson, men det blev mycket text till rutorna. Han hade svårt att frigöra sig från böckerna, tror jag. Men jag tror också att han hade god hjälp av att redan ha tecknat serier när Ture Sventon skulle bli seriefigur.

Illustrerade gjorde Sven Hemmel på fritiden. Till yrket var han lärare på Katedralskolan i Lund. Hade han aldrig, undrar jag, några planer på att börja teckna på heltid?

– Idag låter det chockartat, men pappa var en lärare som tyckte om att vara lärare. Och eleverna gillade honom. Häpnadsväckande så många gamla elever man mött som sagt hur mycket de uppskattade honom som lärare. Han hade någon sorts lugn och humor som var väldigt avväpnande. Och så hade han stora blå ögon som kunde bli mycket kalla.

– Det var tre kvarter till Kattis. Han gick till skolan på morgon, kom hem och åt lunch, och så iväg till skolan igen. Efter middagen var det dags för skrivbordet. Han tillbringade mycket tid vid skrivbordet.

Gick du själv på Kattis? Hade du pappa som lärare?

– Ja, det var inga problem.

Sist säger sonen Jan:

– På 70-talet kom ett urval Karlssonberättelser. En slarvig utgivning med färre teckningar än i originalen – boken ger inte rättvisa åt fantasin och påhittigheten.

– Jag ska försöka ge ut Karlsson på nytt. Rejält med teckningar ska det vara! Har du något förslag på förlag? undrar Jan Hemmel.

PS. Intervjun med Jan Hemmel gjordes som synes en dag med varmare klimat och texten har tidigare varit publicerad i Kvällsposten år 2002. Vid mitt besök gick Jan Hemmel och hämtade en tjock bunt med osorterade teckningar av pappa Sven. ”Bara några”, sa han. ”Finns mycket mer.”

Vad ska ni göra med alla illustrationer och andra teckningar? undrade jag. ”Vi har inte tänkt göra något särskilt. Dom bara finns här.” Sälja då? fortsatte jag. Det är ju synd att de bara ligger undangömda när det alldeles säkert finns många människor som både skulle vilja se och köpa teckningar av Sven Hemmel…

Ganska snart efter detta skänktes en större del av Sven Hemmels tecknade produktion till Göteborgs konstmuseum. Det har ordnats utställningar i Lund och flera gånger i Stockholm. Så jag kan nog ta åt mej lite av äran för att Sven Hemmels teckningar – inte minst av Ture Sventon, herr Omar och Ville Vessla – numera hänger hemma på väggarna hos många beundrare. Som hos mej själv.

Skånes historiska kriminalitet

Jan Hemmel / Martine Castoriano (foto)
Skånska mord
(Roos & Tegnér)

Till genren ”true crime” brukar jag förhålla mig skeptisk. Ofta kan författaren gripas så av den spänning som också finns i verkliga brott att faktaboken övergår från dokumentär till fiktion och börjar likna en deckare.

Det är obehagligt, tycker jag. Brott och straff ska tas mer på allvar än så. (Ja, både i verkligheten och fiktionen, för den delen.)

Och jag tror att Jan Hemmel håller med mig. Hemmel, som på 80-talet regisserade några av TV-filmerna i dramaserien ”Skånska mord”, har nu gett ut en bok med samma titel. Här finns också bilder på brotts- och straffmiljöerna, historiskt och idag (de senare fotograferade av Martine
Castoriano).

Brotten som tas upp och beskrivs är – oftast – hemska.

Till exempel den lejde mördaren Jakob Persson Eld, som 1888 sköt ihjäl ägaren till gården Bessinge 8 i Östra Sallerup. Eller folkskolläraren Frans Oscar Bergstrand i Hörja, som år 1900 först förgiftade sina barn (sammanlagt nio stycken) och sen tog livet av sig själv. Ett tredje exempel kan vara Martin Svensson, som i början av 1900-talet dömdes för mordbränder, försäkringsbedrägerier och mord i trakterna av Sjöbo och Veberöd.

Också straffen är – var – hemska. Det handlade om straff = vedergällning. Redan i den första historien – om mordbrand, mord och stöld i Malmö 1819 – beskrivs ett förhör: den misstänkte bands vid en bänk och pryglades. De dömda mördarna halshöggs och steglades. En inblandad piga fick spöstraff.

Men var – alla – de människor som begick brotten och straffades på det hemskaste sätt – alltid – lika hemska?

Jan Hemmel isolerar inte brotten utan knyter ihop dem med människornas, ofta men inte alltid, fattiga liv. Han diskuterar privata mord kontra de statligt – och även kyrkligt – sanktionerade. ”Är straffen brutalare än brotten?” undrar Hemmel.

Mellan brottsskildringarna finns kortare avsnitt om straff och strafftänkande, avrättningsmetoder och bödlar. Hur tänkte bödlarna? Hur kändes det att vara skarprättare? Dessutom har Hemmel letat reda på en del skillingtryck, dåtidens rimmade och sjungna kriminalreportage.

Jodå, historien om den eventuella spionen Jane Horney, troligen skjuten 1945, återberättas också i Jan Hemmels bok, ännu en gång.

(Kvällsposten 2010)