Etikettarkiv: Stilla

I CD-spelaren: Irma Schultz Keller

Irma Schultz Keller
Sånger från gläntan
(Katarina Församling & Blå Rymd)

Irma SchultzMitt nyckelord: tröst. Eller mer högtidligt: frid.

Irma Schultz Keller har valt ordet glänta som utgångs- och vilopunkt för sin nya skiva – som i albumets titel, ”Sånger från gläntan”, och namnet på en dikt, ”Gläntan”, hon tonsatt av Tomas Tranströmer.

Hon har satt musik till dikter av Karin Boye och Ylva Eggehorn också. Fast de flesta sångerna är egna.

Stilla, sprött och vackert. Och trösterikt, hennes sökande efter den glänta som kan ge tröst blir min tröst.

Till exempel sången ”Håll om mig”. Skildrar den sökandet efter Gud eller mänsklig närhet, ett desperat inre eller en naturkatastrof i Stockholm? Hon framför den så fint, både vädjande och hoppfullt.

Psalm? Gospel? Amerikana? Visa? Allt men ändå inte.

Sången och musiken kommer djupt inifrån Irma Schultz Keller. Jo, hon är troende numera. ”Som fjärilen”, framförd med Katarina Kammarkör, är en annan vacker sång där sökandet fortsätter.

Ända sen systrarna Irma och Idde Schultz på tidigt 80-tal var med i gruppen Zzzang Tumb har de hört till mina favoritsångerskor. Irmas album ”Sånger från gläntan” gör mig, kort sagt, så glad.

(Hifi & Musik 2015)

Allfolkjazz utan bestämd geografi

Hannah Tolf
The Park
(Havtorn)

Hannah TolfHannah Tolf är ännu en (jazz)sångerska och kompositör som skapat ett eget musikaliskt utrymme och därmed sin egen musik och genre.

Jazz eller inte jazz? Som ofta numera en personlig definitionsfråga. Soloalbumsdebuten ”The Park” kan lika gärna placeras i facket för nutida folk- och världsmusik.

Atmosfäriska ljud, som enligt beskrivningen på det medföljande bladet kommer från en fors i Pyrenéerna och en morgon i Mexiko City, skapar en park- eller snarare större naturkänsla tillsammans med Hannah Tolfs sång och ett antal körsångerskor.

Sång, förresten. Jo, hon sjunger melodier, där det folkmelodiska blandas med influenser från gospel, blues och jazz, men ännu mer använder hon också sin röst för att skapa ljud som i sin tur bidrar till att skapa stämning.

Oftast – men inte alltid, det handlar ju om naturen – stilla och vackert, meditativt på ett sätt som inspirerar och aktiverar snarare än motsatsen.

Fascinerande också att de musiker som hon samarbetar med på skivan – stommen består av Per Walfridsson, piano, Donovan von Martens, bas, och Anna Lund, trummor – förstås bidrar till stämningsskapandet (tillsammans med gästande trumpeter, trombon och rytminstrument) men i de instrumentala partierna också blir en egen jazztrio.

Liksom för sig: en konsert i konserten, sin egen skiva i skivan. Genre: allfolkjazz, typ Jan Johansson utan bestämd geografisk hemvist.

Nog är det häpnadsväckande att det kommer så många personliga – ja, säregna – svenska album med nya, unga jazzartister. ”The Park” är ännu ett.

Hannah Tolf har redan nu börjat skapa ny, spännande och bra (jazz)musik och hon lovar ännu mer. Också jazztrion Walfridsson, von Martens och Lund skulle jag vilja höra mer av, både ihop med Hannah och på egna händer.

(Lira 2014)

Bästa skivorna 2013 (kortversion)

Brittisk folksång:
Linda Thompson: “Won´t Be Long Now” (Topic)
En resa bakåt, både över Atlanten och i brittisk tradition. Inte minst de egna kompositionerna kunde vara gamla folksånger. Fast mest handlar det om budskapet som hennes röst förmedlar: lugnet i sorgen.

Svensk folksång:
Ulrika Bodén: ”Kärlekssånger/Folk Love Songs” (Mahogny)
Hon sjunger så ömt, vackert och kärlekslekfullt, med kärlek till både gammal svensk vistradition och själva kärleken. Ett pussel med olika verser och något refrängliknande, lika traditionellt som modernt.

Afro:
Vieux Farka Touré: “Mon pays” (Six Degrees)
Vieux, som också spelar gitarr och sjunger och ju borde haft smeknamnet Jeune, fortsätter att hylla pappa Ali Farka Tourés och hemlandet Malis ur-bluestraditioner. Elektriskt – men ändå lugnt och stilla.

Jazz:
ASJO: ”The Story Of Us” (Pitch Blue)
Jo, det här blev årets svenska jazzalbum! Ann-Sofi Söderqvist, som leder orkestern, har komponerat, arrangerat och skrivit texter. Från vackra stämningar med bluesig smärta till swingig ur-storbandsjazz.

Klassiskt:
Jeremy Denk: “J.S. Bach: Goldberg Variations” (Nonesuch)
Rent häpnadsväckande tolkning av Goldbergvariationerna (helt i klass med Glenn Goulds inspelningar)! Lika bra som personligt. De 33 variationerna, inklusive för- och avslutningsaria, pånyttföds ur flygeln.

(KB/YA/TA 2013)

Folkmusik och jazz, både och eller ingetdera.

Willemark Knutsson Öberg
Alla drömmars sång
(Country & Eastern)

WillemarkKnutssonÖbergAllaDrömmarsSång-CD-0604428Egentligen varken folkmusik eller jazz.

Lena Willemark, sång/fiol, Jonas Knutsson, saxofoner, och Mats Öberg, piano/munspel, har spelat länge tillsammans men inte gjort någon skiva förrän nu.

Musikformerna filtreras genom deras liv, ut kommer toner och rytmer som uttrycker tre olika och ett gemensamt förhållande till svensk folkmusik och jazz.

Albumet ”Alla drömmars sång” – nästan varje spår – är en musikalisk essä som inleds på en plats och avslutas på en annan.

Stilla, ja, så andäktigt lugnt att jag faktiskt inte kunde gå omkring utan måste sätta mig ner och ”bara” lyssna. Då blev musiken och sången också lugnande, som framförd i ett atrium.

Egna kompositioner med invävda traditionella melodier, sång på älvdalsmål och någon improvisation som hamnar i jazzen.

Lena Willemarks sånger, ”Norrskensbrand” och ”Fotspår”, är som tonsatta dikter vid gränserna till folk-, jazz- och konstmusik. Mest känd som folksångerska men hör också när Lena Willemark förvandlar Beatles-låten ”All My Loving” till en jazzballad.

(Hifi & Musik 2013)

I CD-spelaren: Cœcilie Norby

Cœcilie Norby
Silent Ways
(Act)

Cecilie NorbyCœcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur Den nya populärsångboken.

Albumet ”Silent Ways” innehåller tolkningar av favoriter från en genre som Norby benämner singer/songwriter-melodier. Låt mig ta ”Hearts And Bone” (av Paul Simon) som praktexempel på allt som får albumet, både hennes sång och musikernas samspel, att bli – ordagrant – sensationellt.

Simons melodi och originalinspelning är ett nav som Cœcilie Norby avviker ifrån och ibland återbesöker. Likt en blott anad förstastämma som hon ändå sjunger duett med. Norby gör som historiens främsta jazzvokalister: hedrar melodin genom att låta den passera genom sin egen (jazz)uppfattning, sin kropp och sitt liv.

Lars Danielsson spelar underskönt, melodiskt men också rytmiskt, på basen. Leszek Możdżers pianotoner svävar in i ljudbilden som lätta jazzfjärilar. Robert Mehmet Ikiz spelar trippelsnabbt på trummorna och får musiken att svänga som en tyfon bakom Norbys stilla sång och lilla sväng. Nguyên Lês spetsiga elgitarr tränger igenom som en asiatisk rosenbuske.

Medan gästsaxofonisten Marius Neset zzzzzzzurrrrrar tystlåtet men intensivt som en humla.

Typ så – fast varierat på olika sätt – kan de flesta spår beskrivas. Jazz men inte jazz. Nej, det är inte jazz men det är ändå jazz. Alla har jazzen så djupt förankrad i sig att de inte behöver tänka på den utan kan spela och improvisera precis som de vill – var och en – och det blir jazz.

Cœcilie Norby jazzifierar R&B-låtar som ”Papa Was A Rolling Stone”, sångpoesi som ”Winter Lady” (Leonard Cohen), rockigare sångpoesi som ”Like A Rolling Stone (Bob Dylan) – ja, till och med den låten klarar hon – och rockballadpoesi som ”Have You Ever Seen The Rain” (John Fogerty) med samma självklarhet.

Två egna låttexter – titelspåret (till musik av Wolgang Haffner) och ”Hymnen” (musik av Lars Danielsson) – bryter av: den första är en böljande jazzballad och den andra har varm folkton.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Youssou nothings-in-vainVarken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Youssou EgyptFrån början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N'Dour Rokku Mi Rokka - Give and TakeYoussou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

I CD-hyllan: Amazonas med Karin Verbaan

Amazonas
Amphibia
(Soda)

amazonas-amphibia-300x277Till sitt tredje album har gruppen Amazonas bytt från en numera välkänd sångerska, Sarah Riedel, till en för mig helt okänd sångerska, Karin Verbaan.

Eller hennes titel bör kanske hellre vara vokalist eller det ännu vidare begreppet röst.

För hon nynnar sig in i mitt hjärta, får mig att småle och skratta. Just nynnar: Karin Verbaan är både sångerska och en vokal instrumentalist.

Hon spelar med rösten, sjunger ordlösa tonslingor i duett med Thomas Gustafssons saxofon, ibland unisont men oftast spelar/sjunger tonerna med eller mot varann. Fint och vackert, någon gång bräker och spräcker saxofonen eller promenerar iväg med tonerna.

Så plötsligt kan Karin Verbaan sjunga – ropa – tjoa – till spontant och lekfullt, börja tjattra och tralla. Ur tonerna växer ord = sånger, som ibland sjungs på engelska men hellre på svenska. Det låter som om hon inte pratar men sjunger för sig själv.

Lekfullheten och humorn antyds redan i sångtitlarna, som ”Jag tänker inte säga nåt”, ”Ytterst lite frihet” och ”Fågelsången låter illa”.

Hur mycket och vad är improviserat? Omöjligt att höra. Hur förbestämda är melodierna? Också svårt att veta.

Melodierna låter så preliminära att det ska bli kul att höra Amazonas på scen, för det måste jag göra, och jämföra. Orden plus musiken ger känslan av en poesi- och jazzperformance.

Karin Verbaans röstekvilibrism är så häpnadsväckande att det dröjer några spelningar, ursäkta, innan jag också börjar lyssna på rytmsektionen: Annika Törnqvists bubblande – ja, kikskrattande – elbas och Anders Kjellbergs, låt säga, dansanta marschrytmer.

De bubblar nästan funkigt tajt ihop – intensivt men inte tufft, rytmiskt men ändå stilla.

(Lira 2013)