Etikettarkiv: Marta Cicionesi

Efter Tjechov

Efter Måsen
med Elena Alexandrova
Scenografi: Marta Cicionesi
Ljusdesign: Ilkka Häikiö
TeTeater, Övraby 3 april

Som alltid börjar föreställningen innan den börjar och jag blir lika häpen som tidigare gånger.

Elena Alexandrova tar emot publiken och pratar med oss när vi sitter och väntar utanför vardagsrummet som också är TeTeaterns scen och salong. Så försvinner hon – en minut eller två – och kommer tillbaks som en annan: den åldrande skådespelerskan i pjäsen ”Efter Måsen”.

Som skådespelerska fortsätter hon att prata med oss – men vi förflyttas till Ryssland. Hon kommenterar fotona på väggen, där syns hon som ung och hennes son som tonåring. Inuti en låda, en liten kartong, finns en fågelfjäder och ett pjäsmanus av sonen.

TeTeater Måsen

Efter prologen går vi in i scenrummet och Elena Alexandrova fortsätter att göra det hon är så mästerlig på. Det kan sammanfattas med ett ord: förvandling. Eller med två: både… och.

Hon talar och sjunger, pratar med publiken och spelar sin roll i pjäsen.

Först tätt-tätt intill oss, precis framför de runda borden vi satt oss kring. Sen drar hon ifrån den vita ridån och själva scenen öppnar sig: en skog med björkstammar från golv till tak. Skådespelerskan tar av sig hatten och blir sin son.

Kort hår och glasögon – annars sker förvandlingen med henne, inuti Elena.

Hon förändrar sina ansiktsuttryck. Nej, snarare: känslouttrycken i ansiktet. Eller så förändras ingenting men förändras ändå. Som att hennes typiska kvinnokappa blir en lika typisk mansrock.

4 min 8 sek

Klicka HÄR för att se SvT Skånes reportage om Elena Alexandrovas uppsättning ”Efter Måsen” på sin egen TeTeater. 

Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” finns kvar som björkskog från svenska uppsättningar, fjädrar och ett kranium av en mås – tillverkat av Marta Cicionesi, som svarar för den genialt enkla scenografin, där skogen kan bli en sjö. Och temat förstås: den oförsonade spänningen mellan mor och son. Och mellan teater och liv, gestaltade känslor och verkliga.

Elena Alexandrova spelar stor klassisk teater från Sankt Petersburg men hemma hos sig på TeTeatern i Övraby. Som nu, tack vare Ilkka Häikiös scenbelysning, verkligen är en Teater (med versal).

Krock? För mycket för det lilla? Nej, det känns helt naturligt. Och man behöver inte alls kunna ”sin” Tjechov för att drabbas av konflikten mellan förälder och barn.

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Existentiell klasskamp i Skillinge

Jungfruleken
Av Jean Genet
I rollerna: Carina Söderman, Katarina Zell och Emelie Strandberg
Regi: Mariana Araoz
Regiassistent/musikansvarig: Harald Leander
Scenografi: Marta Cicionesi
Kostym: Sylvie Berthou
Skillinge teater

Spelas t o m 5/8

Att tolka ett konstnärligt verk är ju upp till varje betraktare och åhörare. Vad gäller Jean Genets pjäs ”Jungfruleken” – och inte minst Skillinge teaters sommaruppsättning av pjäsen – så stämmer detta ännu mer än vanligt. Vilket budskap man läser in i pjäsen – och den här uppsättningen – beror på ens bakgrund och var man befinner sig i livshierarkin, vad man tycker om Sverige och världen, samhället och politiken.

Affisch: Maj Ström.

Tror jag. Här följer min tolkning…

Pjäsen innehåller en rad ”punchlines” eller ”statements”: meningar som etsar sig fast i huvet. Det kan vara de bägge jungfrurna, hembiträdena eller pigorna (välj själv) Claire och Solange som utbrister om ”sin” Madame och hela överklassen: ”Ni kommer inte att hamna i paradiset!” Det kan också vara Madame som säger: ”Ni är lite grann mina döttrar.” Ännu ett exempel: ”Vi ber för madame som madame själv har bestämt.” Och ett sista: ”Ni har tur som får kläder.”

I dessa ögonblick måste ”Jungfruleken” kallas klasskampsteater. Så börjar det också, så är hela första akten: som ett inlägg i debatten om ”klasshat”.

Madame är inte hemma. Då passar Claire och Solange på att agera ut sitt hat. Claire ikläder sig en röd långklänning och blir Madame, medan Solange är den förnedrade uppasserskan. Tillsammans fantiserar de – ifall det nu är en fantasi – om att mörda Madame.

Fascinerande hur olika Carina Söderman (Claire) och Katarina Zell (Solange) tolkar sina roller som representanter för underklassen. Söderman spelar över lite, vimsigt och galet. Zell är djävulsk. Bara sättet att gå, som en nedtryckt råtta. Och hennes min, som hon behåller pjäsen igenom, förmedlar en ilska djupt inifrån hjärtat.

Solange / Katarina Zell och Claire / Carina Söderman med tékoppen. Foto: Dan Sköld 

Scenen består av två våningar = samhällsklasser. Första akten spelades på undervåningen, i den andra gör Madame entré på ovanvåningen. Nu blir det fars och crazy. Emelie Strandberg (som Madame) tar i ännu mer. Det måste väl vara medvetet gjort, både av regissör och skådespelare? Nog menar de att nu ska publiken skratta? Och vi ska skratta med – inte åt – Madame…

Mannen i huset har hamnat i fängelse. Madame är bedrövad men också glad. Hon flamsar och är allvarlig. Hon blir mänsklig, lika mänsklig som pigorna. Men hon återfaller – också – i sin omänsklighet. Claire bär omkring på en kopp med förgiftat té som hon förgäves försöker få Madame att dricka. Den enda som dör är hon själv, alltså Claire. Ska jag avslöja det – att Solange mördar Claire?

Vart tog pjäsen vägen i andra akten? Vilka tankar ska man ha med sig i bilen hem? Att alla människor, oavsett klass och pengar, kan ha existentiella problem? Det är också synd om de rika? Inte tusan blir det någon förändring så länge de fattiga tar ut sin vrede på sig själva? Kvinnokamp!

Kanske, kanske inte. Jean Genets ”Jungfruleken” är en mångbottnad pjäs som satts upp och nytolkats många gånger. Pjäsen blir inte mindre innehållsrik och faktiskt motsägelsefull i uppsättningen på Skillinge teater.

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2012)