Etikettarkiv: Christine Sehnaoui

Ystads konstmuseum (6): Christine Sehnaoui, saxofon

Christine Sehnaoui
Solo
(Olof Bright)

I samband med senaste vernissagen på Ystads konstmuseum (för konstnärerna Bo Söderström, Peder Josefsson och Johan Svensson) var det skivsläpp för ett album med saxofonisten Christine Sehnaoui (född i Paris men föräldrarna kommer från Libanon).

Peder JosefssonMålning: Peder Josefsson

I fjol spelade Sehnaoui på konstmuseet tillsammans med flera musiker från Beirut – nu återkom hon för ett kort och stämningsrikt soloframträdande. Hon lät som på CD-n ”Solo” – med den skillnaden att på skivan har solosaxofonen bearbetats något mer vad gäller inspelnings- och ljudteknik.

Bo SöderströmMålning: Bo Söderström

Både på skiva och på museets portabla scen skapar Christine Sehnaoui häpnadsväckande ljud med sin altsax. Ingen överdrift att ljuden aldrig hörts förut och att de kommer ur en saxofon är svårt att begripa.

Formen är fri men hon spelar inte jazz. Hon låter inte heller saxofonen bräka och skrika, som friformmusiker brukar.

Det är förstås en efterkonstruktion, eftersom jag vet att musikens rötter finns i Libanon och inte minst i Beiruts livaktiga musikscen, men jag kan inte låta bli att tolka tonerna som en stilla och försiktig och samtidigt obeveklig återkonststruktion av något destruerat, förstört och tillintetgjort.

Hon viskar, väser och fräser, fast tyst, stilla och vackert. Så vackert! Så ömt. Och så hoppfullt, trots hopplösheten.

Ystad saxofon 2Christine Sehnaoui. Foto: Bengt Eriksson

Christine Sehanoui talar till oss med tonerna. Lyssna, säger Christine: hör de toner som finns i saxofonen. Hört dem förut? Nej. Omöjliga toner? Ja!

Men om man kan locka fram toner och ljud som inte fanns men ändå finns, då borde – ja, måste – man väl kunna återskapa livet och framtiden, återuppväcka glädje och lycka. Det är den fina melodin, den vackra, mjuka och drömska, som Christine Sehnaoui improviserar på sin ensamma och kontaktsökande saxofon.

(Kvällsposten 2007)

Annonser

Ystads konstmuseum (3): Libanonmusik

Flaggspelet utanför Ystads konstmuseum har utökats med en libanesisk fana. På en vägg i museet hänger Mazen Kerbajs allvarsteckningar (i kontrast till skämt-) från Beirut om livet under kriget och bomberna.

Gårdagens övriga musiker får ursäkta men det är också den till libanesisk-svensk kvartett utökade trion Rouba3i (nämnde Kerbaj, Christine och Sharif Sehnaoui samt Lise-Lotte Norelius) som griper mest.

Vattenpipetrumpet, gällt nedtonad saxofon, linjal över akustiska gitarrsträngar och elektronik. Så stilla och så tyst mullrande att det blir än mer oroväckande. Det slutar i total tystnad, som ett frågetecken i ett vakuum.

Libanonmusik KvP

Libanesisk-svenska musikkvartetten Rouba3i. Foto: Bengt Eriksson

Stillhet kontra när-som-helst-smäller-det går igen i samma Norelius samspel med Bechir Saadé, klarinett/flöjt, och Raed Yassine, kontrabas/elektronik, från Libanon.

Kvinnlig arabisk sång som plötsligt mixas in hamras sönder. Musiken blir en dokumentär i ljud och toner.

Måste också få plats att nämna svenske trummusikern snarare än –slagaren Sven-Åke Johanssons samspel med tyska elektronikabrusmakerskan Annette Krebs. Han har total rytmisk intuition, i varje fiber av kroppen!

I dag och i morron fortsätter det libanesiska, tyska och svenska samspelet under rubriken Irtijal med fler nytillkomna musiker på både Ystads konstmuseum och i Hammenhögs gamla pingstkyrka.  

(Kvällsposten 2006)