En vy på ett kort från Syrien

Vyn upptäckte jag redan på vägen till Aleppo, men då var det inte läge att ta ett kort. Dels skymtade vyn förbi på andra sidan autostradan, dels hade jag hjärtat halsgropen…

Busschauffören tittade ut genom fel fönster och gjorde en automatisk omkörning. Han – vi! – kan inte ha varit mer än 10 meter från en frontalkrock. Svenskarna i bussen var halvvägs framme för att gripa ratten, när chauffören svängde in på rätt körbana igen och undvek krocken.

Man kan bli muslim för mindre. Fast syrierna i bussen bara fortsatte att snacka och lyssna på musikkassetter som om ingenting hänt. Var ju bara en vanlig omkörning á la Syrien…

På väg tillbaks mot Damaskus satt jag beredd med näsan mot bussfönstret. Där! Snabbt upp med kameran! Nej, miss. Ett klick till! Ja, där fastnade den: en vy på ett kort som inte finns som vykort men borde finnas.

Foto: Bengt Eriksson

Var det han själv, förresten, eller är det en staty? Inte lätt att avgöra så här långt nerifrån. Mäktig ser han ut i alla fall, Syriens numera förre president, Hafez al-Assad, där han står högst upp på berget.

Solen bakom sej. Berget en piedestal. Högerhanden i luften. Hälsar Assad landets invånare eller hotar han sina undersåtar? Är det en öppen hand eller ska handen strax bli en knytnäve? Och hur ser hälsningen ut? Hur håller han handen? En Hitlerhälsning?

I Damaskus och Aleppo och överallt i Syrien finns små och stora statyer och bilder på president Assad – men ingen så mäktig som statyn på berget vid autostradan mellan Damaskus och Aleppo. De flesta statyerna och bilderna såg Assad själv till att de kom upp (inspiration lär han ha fått vid ett besök i öststaterna). Men just den här statyn har han inte rest själv utan är uppförd till hans ära.

Statyn på berget blir en symbol för förhållandet mellan president Assad och Syriens invånare. Det kan kallas hatkärlek. Vad väger tyngst: rädsla eller tillit?

I Syrien råder fred (till skillnad mot i sönderbombade Libanon). Få syriska kvinnor döljer ansiktet och de har det relativt bra (jämfört med kvinnorna i många arabländer).  Muslimska fundamentalister tolereras inte utan slås ner – med hård och blodig hand. Man kan dricka sprit på krogen och där finns en medelklass som tjänar bra med pengar och ser västerländsk TV per satellit.

Men samtidigt övervakade och styrde Assad den inhemska pressen. Där fick – får – inget som inte är godkänt av staten publiceras. En läkare, som jag träffade, hade suttit i det fruktade Palmyrafängelset. Han ville, vågade, kunde inte prata om det. För det kan man inte. Syriska väggar har tusen öron.

(Upplevt på 90-talet, skrivet till Arbetet 2000)