Etikettarkiv: Michael Saxell

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höst 1b

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Höst 2

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Höst 3b

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Höst 5b

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Piratenpriset i år igen

När årets Piratenpristagare offentliggjordes så utbrast jag på Facebook: ”Piratensällskapets styrelse och jury fortsätter att göra sitt yttersta för att de mest uppenbara pristagarna inte ska få något pris.”

Vem kan tilldelas Piratenpriset? Om man frågar litteraturintresserade och även medlemmar i Piratensällskapet så svarar nog de flesta att det ska väl gå till en författare eller annan kulturskapare som verkar i Piratens… ja, ”anda”.

Det trodde jag också. Än mer säker blev jag när Peter Danielsson, jurymedlem och styrelseledamot, fick den återkommande frågan om det uteblivna priset till Ranelid. ”Det är nu på det viset”, sa han, ”att den som utses ska vara rolig, ha humor. Därför är Björn Ranelid inte aktuell.”

Vollsjö station, där Fritiof Nilsson Piratens pappa var stins och där Fritiof växte upp, precis innan stationen revs 1983. Foto: Birgitta Olsson

Pristagaren ska alltså – liksom Piraten – vara rolig. Men där far Danielsson med osanning. (Gånger två, eftersom scenestradören Ranelid kan vara mycket rolig, typ en litterär ståuppkomiker.) Sanningen är att jag (och andra?) trott alldeles fel om Piratenpriset.

Förr i tiden, då stadgarna stiftades 1988, skulle priset delas ut i Piratens anda. På nätet finns ett brev som Pär-Tage Gustafsson, initiativtagare till Piratenpriset, skrev till Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda. Där försöker Gustafsson reda ut vad det där med ”Piratens anda” kan innebära.

Han betonar Piratens ”muntliga berättarkonst”. Gustafsson menar att Piraten med moderna ord var lite av en ”entertainer” och ”stå-upp-komiker” som fick sin skriftliga berättarkonst att leva som ett skådespel.

Men på nätet finns även ett uttalande som Hans Pålsson, jurymedlem och tidigare pristagare, gjorde när Piratenpriset 2006 gick till Jesper Thilo, dansk jazzsaxofonist: ”Från och med i år har vi bestämt att göra priset till ett allmänt kulturpris utan nödvändig förankring hos Piraten.”

Från Piratensällskapet har jag fått den exakta formuleringen i de omskrivna stadgarna. Så här står det, numera: ”Priset utdelas en gång om året till en författare eller annan konstutövare, som helt eller delvis är verksam i Sverige.”

På platsen där Vollsjö station hade stått placerades ett kors. Läs mer om detta kors – här.  Foto: Birgitta Olsson

Juryn, utsedd av Piratensällskapets styrelse, kan ge priset till vilken ”konstutövare” som helst. Rolig eller tråkig, med eller utan anknytning till Fritiof Nilsson Piratens författarskap. Som medlem i Piratensällskapet (så kallat partnermedlemskap) tycker jag att det är konstigt.

YA:s läsare vet hur mycket jag uppskattar årets pristagare Leif GW Persson som (deckar)författare. Inget fel heller på allmänna kulturpriser men såna kulturpris finns det många. Varför ska Piratensällskapet – i Piratens namn! – dela ut ännu ett?

Stadgar som skrivits om en gång kan skrivas om igen. Att göra det är upp till årsmötet men som en av Piratensällskapets medlemmar kan jag tänka mig nåt i stil med: ”Priset delas årligen ut till en författare eller annan konstutövare i Skåne (eller övriga Sverige) som skildrar Skånes (och Sveriges) invånare i Piratens anda.”

Förslag på pristagare: Björn Ranelid, Karin Brunk Holmqvist, Olle Lönnaeus, Susanna Alakoski, Kristian Lundberg, Michael Saxell, Jennifer Saxell och Gunnar Krantz eller varför inte Robert Dahlström?

(Ystads Allehanda 2011)

Familjen Saxells julsånger

Julkonsert
Michael, Jennifer, Tessa och Mattea Saxell
samt Ängaskolans fjärdeklass
Ystads teater

Förra året i Klosterkyrkan och i år på Ystads teater, familjen Saxells julkonserter är på väg att bli en årlig, efterlängtad tradition.

Vardagsrumssoffan togs med hemifrån Stora Östergatan i år igen men nu fanns dessutom en julgran på scenen samt en Steinway-flygel för Michael att spela på. De flesta sångerna hämtades från fjolårets julalbum med familjen Saxell.

Alltså en repris av i fjol? Nej, stämningen var annorlunda – varken sämre eller bättre utan just annorlunda. Att sjunga och spela på teatern är något annat än i kyrkan.

Omslaget till familjen Saxells julalbum.

Samkvämet i juletid förvandlas till julkonsert. I ordets bästa betydelse, för aldrig har jag upplevt medlemmarna i familjen Saxell så professionella på scen. Inget hakar upp sig, allting sitter precis där det ska, samtidigt som charmen från vardagsrummet är kvar.

Jennifer inleder stilla, stämningsfullt med ”Come Emmanuel” till handtrumma. Hon sjunger fantastiskt, som alltid, och döttrarna Tessa och Mattea sjunger ännu bättre, också som alltid. Tillsammans med Michael blir de dessutom en makalös kör, som direkt i ”Välkommen till vår julestund” får mig att häpna! Deras röstlägen passar perfekt också för stämsång.

Jennifer sjunger ”River” till Michaels pianokomp, ingen utom Joni Mitchell själv kan mäta sig med den tolkningen. ”Baby, it’s cold outside” är en lekfull duett mellan makarna Saxell och i ett carol-potpurri á la Kanada leker mamma och döttrarna, nu klädda i vantar och mössor, både med publiken och sig själva.

Tessa sjunger förstås solo i den så vackra julballaden ”Allt som saknas är du” och barnkören från Ängaskolan, i år har de blivit fjärdeklassare, kommer in och sjunger ”Tror du på att tomten finns?” tillsamman med Michael.

Nytt för i år är en instrumental julmelodi som Michael Saxell gjorde redan när han bodde i Kanada. Och som han spelar, både komp och solo. Han överträffar ju sig själv: än är han som en countrygitarrist som spelar jazz och än en jazzgitarrist som spelar country.

(Ystads Allehanda 2010)

I CD-spelaren: Christoffer Lundquist

Christoffer Lundquist
Through The Window
(Metronome)

Det verkar väl konstigt att skriva så men det finns faktiskt inget retro i Christoffer Lundquists popmusik.

Han skapar samtida pop; samtida med 60-talet. Inspelningsteknikern, musikern och Brainpool-medlemmen Lundquists första soloalbum, ”Through The Window”, kunde vara en av de bästa popplattorna som aldrig gavs ut på 60-talet.

Låtarna innehåller ett överflöd av influenser: Beatles-ackord, Beach Boys-stämmor, Searchers- och The Byrds- klirrande elgitarr, Hep Stars-orgel, falsettsång á la Four Seasons, akustisk fingerplockgitarr där Paul McCartney, James Taylor och Paul Simon byter av varann.

Precis som då alltså: 60-talspopen skapades ju som i en virvelvind där alla influerade alla.

Här finns vackra popballader, som ”Tiny Penelope” och tuff pop på gränsen till rock, ”Everybody”, också lite folkligt brittiskt, ”Everything About This Life Is Garbed In Mystery”, och psykedeliskt, ”Cloudberry Wine”.

Det låter som ett helt popband med olika musiker men Christoffer spelar alla instrumenten själv (minus stråkar, blås och trummor).

Han sjunger bra också och förändrar rösten efter låtarna, går från ljus popröst till skrovligt rockvröl. Körsångerskan Hanna Ekström sjunger under och ibland bredvid, fördjupar Christoffers sång, om man kan säga så, med sin ljusare röst.

Michael Saxell har skrivit texterna – melodiska, rytmiska och fyndiga, ofta med en mörkare undertext – och de passar exakt till Christoffer Lundquists melodier. Musik och text knullar, för att tala nusvenska.

Om jag ändå ska komma med någon kritik så är det att Christoffer verkar vara rädd för luft. Ibland fylls musiken med så många instrument och ljud att resultatet blir en kompakt – ja, ogenomtränglig – philspectorsk popljudvägg.

(Skriven till Hifi & Musik 2011)

Jul i CD-spelaren: familjen Saxell

Jennifer & Michael Saxell
Christmas
The Living Room Recordings
(Egna händer)

Familjen Saxell (Jennifer och Michael med två av barnen, döttrarna Tessa och Mattea) samlades kring pianot hemma i lägenheten i Ystad för att sjunga egna och andras jullåtar. De växlar om vid solomikrofonen och Michael spelar alla instrument, mest akustisk gitarr och piano.

Jennifer Saxell både inleder och avslutar (trodde jag, men sen kom ju också det lekfulla extraspåret ”Caroling outtakes”) med a capella-versioner av ”Come Emmanue”l respektive ”In The Bleak Midwinter”. Hela familjen sjunger så vackert ihop i ”Välkommen till vår julestund”, en av Jennifers och Michaels nya julmelodier på svenska eller engelska.

Fast allra finast är ändå ”Allt som saknas är du” (text av Ingela ”Pling” Forsman till Michaels melodi) som Tessa, näst yngsta dottern, sjunger så fantastiskt otroligt underbarast. Snacka om Agnetha Fältskog-varning!

Och direkt därefter följer ”Tror du att tomten finns” (också av Saxell/Forsman) med Michael Saxell och ett gäng julglada ungar från en tredjeklass i Ystad.

Årets två jullåtar, i mina öron.

(Liknande recensioner i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2009)

Lika trevligt på Backa i år

Backafestivalen
Baskemölla, 16-17 juli

Lisa Kjellsson, en av veteranerna bland festivalarrangörerna, skyndar ikapp mig och säger att ”du skulle ha varit här i går”. Jag urskuldar mig med att jag var och hörde Michael Saxell på Öja.

– Mats Edén och Tina Quartey spelade i danstältet, berättar Lisa. Då kom det fram medlemmar från gamla Filarfolket och även från Groupa och började jamma med. Bland andra Ale Möller, som tältar här uppe på backen.

Detta missade alltså jag: Ale Möller med flera ur Groupa och Filarfolket jammar loss med Mats Edén och Tina Quartey i Danstältet. Tack till Mats Edén för lån av foto.

Själv kommer jag till Backafestivalen på lördageftermiddagen och hamnar genast mitt i all den musik man kan höra på festivalen!

I Danstältet ska Gypsy Björn precis börja. Tydligen syftar namnet på att en av medlemmarna har en… björn. Sångerskan Edith Tamayo, dragspel och trumpet inleder med ”Volare” i zigenskt stuk, sen följer Balkandans, imitation av gotländska kor och kulning.

Skyndar till Backascenen, det stora konserttältet, där Skeppsholmens fredskör står på scen. Fioler, dragspel och gitarr och så många körsångare, kvinnor och män, att jag tappar räkningen. Allvar och humor blandas när fredskören framför norrländska ”Känslans partisan” såväl som sånger från Haiti.

Nu börjar också gruppen Fnall att spela i Cafétältet! Mandolin och fiol duellerar i svensk och irländsk folkmusik. Basfiol, mandola och en trummis som slår rytmen på en träplatta och en cymbal. Aj, så ont det måste göra i händerna.

Olof Misgeld och Petter Berndalen gav både en konsert i det stora Backatältet och spelade till dans. Foto: Bengt Eriksson.

Tre mycket bra och personliga grupper. Musiken känns handplockad, som alltid på Backafestivalen.

– Vi bjuder på våra favoriter, säger Katarin Löfstedt, 21. En av de yngsta i arrangörsgruppen men ändå en veteran, hon har varit med sen hon var 15 år.

– Någon har varit på en fantastisk konsert. Då tar vi hit gruppen eller artisten. Det blir ju nåt annat när de spelar på Backa.

Hemma hos er, alltså? Katarin nickar och skrattar.

Om jag skulle ta och äta? Kanske en macka med müsli och en kaffe, kikärtsgryta, nåt vietnamesiskt eller indisk soppa. Backafestivalen, till skillnad mot andra festivaler, serverar ingen alkohol.

Nej, först måste jag höra Petter Berndalen spela folkmusik på trummor med Olof Misgeld, fiol. Jo, det hörs faktiskt att Berndalen spelar just svensk folkmusik på sitt speciella trumset. Folkmelodierna hörs i trumslagen!

I Berättartältet undervisar Suchet Malhotra, lugnt och tålmodigt, sina 14 elever i att spela indiska rytmer. Fler kurser: västindiska rytmer, svensk folkdans och didjeridu. Emil jonglerar förstås för både barn och vuxna. När skymningen faller blir det elddans i backen under rubriken ”Svansen brinner”.

Min nya favoritgrupp Väärt, från Malmberget (med omnejd, inkl. Skåne). Foto: Bengt Eriksson.

Då har jag hunnit vara inne i Cafétältet en gång till och fått Väärt till min – och hela tältets – nya favoritgrupp.

Nåt slags elektrofolkpoppunk (sång, akustisk gitarr, fiol och elektronik) med texter om Tornedalen. Minst sagt eget och udda. Men Cafétältet fylls av en så entusiastisk publik att bandmedlemmarna verkar helt chockade.

Årets Backafestival hade, uppskattningsvis, drygt ett par tusen besökare. Fler ska det inte vara, då blir det för trångt i musiktälten. ”Sveriges trevligaste musikfestival” skrev jag för tre år sen. Ingen anledning att ändra på det i år heller.

(Ystads Allehanda 2010)

Evert Taube-stipendium till Michael Saxell

”2010 års stipendium ur SKAP:s stipendiefond till Evert Taubes minne: Michael Saxell.

Musiker och låtskrivare som skrivit och producerat musik tillsammans med en rad kända artister och kompositörer, både svenska och internationella.

Samarbetat med bland andra Lill Lindfors, Karin Glenmark, Steve Porcaro från Toto, Mikael Wiehe, Procol Harums Keith Reid och Jacques Werup. Skrivit text och musik åt de skånska klassikerna ”Om himlen och Österlen” och ”När en flicka talar skånska”.”

Följande kommer från en längre text som jag skrivit om Saxell och Taube:

Både Michael Saxell och Evert Taube skildrar och hyllar naturen, t ex i sånger som ”Om himlen och Österlen” av Saxell och ”Änglamark” av Taube.

Det här är inte sånger som nöjer sig med att besjunga naturen utan kompositionerna går längre än så: naturen blir en del av själva kompositionen.

Ämnet påverkar både texten och framför allt musiken, får ”Om himlen och Österlen” och ”Änglamark” att bli ett slags naturmusik, där ”budskapet” ligger i tonerna lika mycket som i orden.

För Michael Saxell är ”Om Himlen och Österlen” också en programförklaring.

När sången skrevs stod han visserligen på sin svenska – ja skånska – bostadsrättsbalkong, men i sången minns Michael den gången han satt med sitt ensamma hjärta på en bar i Chicago och snackade med bartendern Joe. Han längtade hem, hem till Österlen: ”Om jag dör vill jag inte till Himlen, jag vill hellre till Österlen.”

”När en flicka talar skånska” är den andra av hans låtar som blivit mest känd. Också den kan tas som en programförklaring – fast mer musikaliskt. ”När en flicka talar skånska” är ett möte mellan country och Sverige, typ en svensk-amerikan (eller svensk-kanadensare) återvänder. Med text på engelska kunde det varit en stor countrylåt.

Under många år bodde Michael Saxell utanför Sverige, på andra sidan Atlanten, i Kanada (och även USA), en period jobbade han som låtskrivare i Nashville. Kanske är det därför som också hans svenska texter påminner om det berättande som är vanligt i countrysånger.

Undan för undan har han stigit in i sina sånger, själv och personligen. Han har också allt mer integrerat sin livsmiljö – alltså Skåne, Ystad, Österlen, Malmö – i både texter och musik. På ett liknande sätt som också Evert Taube förevigat ”sina” miljöer.

Resultatet blir just denna sammansmältning som jag efterlyste, en importerad musikgenre förändras med hjälp av text, musik, framförande och arrangemang så att en ny genre föds: svensk/skånsk sångpoesi.

Inte minst beror det på hans skånska dialekt och de skånska orden, som påverkar tonerna vilka i sin tur förändrar melodierna och nyskapar traditionen, förankrar sångerna och planterar om dem i skånsk mylla. Amerikanska musikformer förskånskas, hos Michael Saxell, liksom sydamerikansk och provençalsk sång och musik blev svensk, hos Taube.

Kalla det skåntry, och när det gäller Saxell så är benämningen på allvar, eller nutida skånsk sångpoesi med rötter bakåt i den svenska visan (och poesin).

De nämnda ”Om Himlen och Österlen” och ”När en flicka talar skånska” hör hit förstås – och hör hit allt mer, när Michael Saxell fortsätter att spela och sjunga dem, för varje gång blir sångerna allt mer skånska – men också cykelvisan ”Piraten, Werup, och jag”, där Michael trampat till Vitemölla för att ta ett dopp i havet och hälsa på konstnärsparet Ia och Hasse (Karlsson).

Ja, bara sångtiteln ”Motvind” är ju också skånsk och ”Prärien av is” handlar om hyreshuset på Köpenhamnsvägen i Malmö, där Michael växte upp.

Den sistnämnda skrevs på väg hem till Jalle Lorensson, som i inspelningen av låten lägger till ett bluesmunspel som inte alls låter som blues utan svenskt och skånskt, det också. På Michaels – och hela familjen Saxells – julalbum finns bl a en ny julvisa/sång/låt där Stortorget och Lurblåsaren i Ystad blir en del av julen, vinternatten och universum.

Att Michael Saxell dessutom har tonsatt Hjalmar Gullbergs dikt ”Näktergalen” är ju logiskt (fast helst ska sången höras med Michaels talade, improviserade inledning, där han och Hjalmar Gullberg möts på sjukhuset i Malmö, mitt emellan verklig och diktad verklighet).

(2010)