Etikettarkiv: Grusväg

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höst 1b

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Höst 2

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Höst 3b

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Höst 5b

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

En hägring i bokskogen – eller när Jönstorp blev Yangtorp (och Jönstorp igen?)

Alla som svänger in på den lilla grusvägen och får syn på ett stort buddistiskt tempel måste häpna! Man blinkar och gnuggar sig i ögonen. Kan det stämma? Som en hägring i den skånska bokskogen.

Utanför står en motorcykel, lackerad med pirater och sjörövarskepp. Jag tänker på den klassiska 70-talsboken ”Zen och konsten att köra motorcykel”. Men hojen tillhör nog en av restaurang Guan Gus lunchgäster (och inte Master Marcus). Efter lunchen är den borta.

När jag varit på fest eller träffat någon på Storgatan så har det strax börjat pratas om ABBA-Frida och Yangtorp, som templet heter.

Kinesisk/buddistisk vägskylt, så man hittar rätt.

De som varit där slår ut med armarna som storfiskare: sååå STORT och alla skulpturerna! Vi som inte varit där häpnar redan innan vi besökt Yangtorp Qigong Resort, det fullständiga namnet.

En bit norr om Vollsjö, på väg från Vallarum till Degeberga, syns ett par kinesiska lyktor och en vägskylt som pekar mot Jönstorp. Lite kul (eller hur?) att Jönstorp blivit Yangtorp. Templet byggdes där den gamla byskolan stod eller står: skolan ska finnas kvar inuti Yangtorp.

Plötsligt: en hägring i bokskogen.

Håller på att byggas, bör jag skriva. Yangtorp Qigong Resort är långt ifrån klart. Enligt media ska Anni-Frid Reuss (= ABBA-Frida) och hennes engelske sambo Henry Smith, arvtagare till WH Smith-kedjan, ha stoppat in 46 miljoner i Yangtorp.

En gåva, hävdade Master Marcus (Bongart i efternamn). Ett lån, menade Reuss-Smith. Och tillade: en kommersiell investering. Att ha ett sådant överflöd av stålar att man ger bort 46 mille eller lånar ut dem utan ett noga skrivet avtal. Vad är minst märkligt?

Två pekingeser vaktar stora porten.

Efter att buddistmunken Master Marcus och paret Reuss-Smith tvistat i Lunds tingsrätt står de senare som ägare till ett halvfärdigt tempel i Jönstorp, Skåne. Visserligen med hotell och krog men ändå. Och investering? Hur kan 46 miljoner drygt, bygget ska ju bli klart också, tjänas in och ge överskott?

Två stora pekingeseskulpturer vaktar den stängda huvudporten. En mindre port är öppen. Här finns en fin liten trädgård med skulpturer och hälsoväxter men huset liknar en övergiven byggarbetsplats.

Ingång till skulptur- och hälsoväxtparken.

Övervåningen gapar öppen och ofärdig. Vad kan finnas i det här huset?

Väl inne häpnar jag för andra gången. Master Marcus satsade på insidan. Man kan säga att han byggt sig fast i Yangtorp.

Fler skulpturer strax innanför dörren och en butik där man kan köpa små handgjorda skåp och skulpturer. Vid ingången till restaurangen står ännu en jätteskulptur, av krigaren Guan Gu.

Restaurang Guan Gu.

Mängder med kinesiska lampor. Överallt stora skåp av trä och bambu, tror jag. Taoistiska och buddistiska och nog också någon profan skulptur. Yin- och yang-mosaik på golvet och broderade bordsdukar. Den sluttande skålen som vi serveras ris i till lunchkycklingen tål att tittas på bara den.

Går övriga lunchgäster, sådär tjugo stycken, på en qigong-kurs? Enligt hemsidan (www.yangtorp.se) lär Master Marcus vara ”en av västvärldens mest respekterade auktoriteter på qigong”.

Också i restaurangen. 

Vad händer nu? Får Yangtorp stå och förfalla eller byggs det klart? Vilken lönande verksamhet ska i så fall bedrivas? I restaurangen satt Master Marcus och åt som om ingenting hänt.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

PS. Efter att det här skrevs har bolaget som äger Yangtorp försatts i konkurs.

Yangtorp från ett annat håll, observera den ofärdiga övervåningen. 

Foajén.

Yin- och Yang-golvet i restaurangen. Samtliga foton: Bengt Eriksson.