Etikettarkiv: Påsk

Foton av levande natur

Första gången jag mötte Gabriella Dahlmans fotografi var 2012 i en samlingsutställning på Ystads konstmuseum. Hon visade foton i färg och svartvitt, bland annat tagna då hon gick till dagis med sin son. Året efter svängde jag in till Hammenhög när hon under påskkonstrundan i ett rum hemma i huset ställde ut små svartvita foton av den egna trädgården.

Så gott som varje bild kunde beskrivas med ett och samma ord: Levande. Gabriella Dahlmans foton av – ofta – natur och trädgård är motsatsen till stilleben. På hennes bilder lever naturen. Ja, sen satt jag i juryn också när hon 2013 nominerades till YA:s kulturpris.

Förra sommaren deltog hon i en samlingsutställning på Christinehofs slott och för någon månad sen råkade jag, av alla ställen, på Drottninggatan i Stockholm få syn på en av hennes böcker i ett antikvariat. ”Om grönska” (ICA förlag) är ingen fotobok utan en bok om trädgård. Fast när jag slog upp och tittade så var det likadant. Med fotona öppnade sig trädgården. Jag kunde gå in i den.

Gabriella Dahlman YA (2)

Foto: Gabriella Dahlman, ur boken ”Nu” (Kalejdoskop).

Senast, under bokmässan i Göteborg, stötte jag på Gabriella där hon stod med sin nya bok, ”Nu” (utgiven på Kalejdoskop). Hon räckte över den och jag bläddrade, flera gånger, stannade upp och tittade på de svartvita fotona (till exempel något så vardagligt och enkelt som en dörr, en helt vanlig dörr, med utsipprande ljus). Helst ville jag aldrig ge boken tillbaks till henne.

Därför sitter jag nu vid ett bord i trädgården (var annars?) hos Gabriella Dahlman i Hammenhög för att prata fotografi. Du fotograferar digitalt, säger jag, men resultatet är analogt. Nästan så det luktar – fixdoften! – av gammalt fotolabb från din bok. Hur bär du dig åt för att få fram en, låt säga, analog gråskala? Plåtar du direkt i svartvitt?

”Nej, från början är bilderna i färg”, svarar hon. ”Jag har inget speciellt trick. Det kan bero på att jag under lång tid fotograferade analogt. Och jag gör inte så mycket, bearbetar sällan i Photoshop och skärper aldrig bilderna. Däremot är jag noga med att exponera rätt. När jag fotograferar, det är då bilden blir till. Det handlar om att veta vad man vill komma åt.”

”Jag tog bilder jag kände för, utan tanke på att de skulle ingå i en serie. Den nya boken innehåller inte heller några arrangerade bilder – ja, förutom fotona på Frans.”

Hennes son, alltså. Här finns en intressant koppling, från den eftertext som Gabriella Dahlman skrivit i boken, genom fotona och in i framtiden. Hon skriver om sin far, hobbyfotografen, som fotograferade blommor och blanka sjöar. Nu fotograferar dottern Gabriella ”blommor och blanka sjöar”. (Vilket inte är riktigt sant men sant ändå.)

”Min son och min far, de människor som är mig närmast. Men Frans fick inte träffa sin morfar. Det känns konstigt. Jag vill förmedla något av det som jag fick vidare till min son.”

I boken ”Nu” finns flera kärleksfulla, nära foton på en lite trulig pojke. Men de foton jag tycker mest om är de övergivna bilderna, ibland från naturen men inte alltid. Stillbilder som är så levande att de blir rörliga. Det kan vara ett foto på en säng med tillknycklade lakan eller två trädgårdsstolar som står övergivna. Allt som hänt före själva fotoögonblicket – människorna som satt där, som placerade ut stolarna – har synligt men osynligt stannat kvar på bilderna.

”Man kan säga att fotona innehåller spår av någonting. Jag fotograferar ju vardagliga saker, det man ser varje dag men inte lägger märke till. Ett fotografi kan fokusera på något man annars inte ser. Natur och trädgård är jag ju väldigt intresserad av. När vi bodde i Ingelstorp kunde jag gå ut i trädgården på morgon och inte komma in förrän på kvällen. Jag var som besatt!”

När övergår fotografi till att vara konst?

”Det finns ju många skickliga pressfotografer”, funderar Gabriella Dahlman. ”Men det är väl att man säger att det är konst, bestämmer sig för det. Eller att man måste göra det här, måste uttrycka sig på det här sättet. Annars mår man inte bra.”

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Vad är dåligt? Vad är bra? Vad är konst?

Så kom debatten om konstrundan på Österlen igång.

I onsdagskrönikan skrev jag att 2015 års konstrunda är omfattande och bra, dagen efter startade en diskussion i Facebook-grupperna ”Österlen Anslagstavlan” och ”Konst från Östra Skåne med Österlen” och i fredagens YA uttrycktes åsikter om konstrundan av kulturredaktören Sune Johannesson, ÖSKG-konstnären Bo Hultén och C-J Charpentier, författare och journalist.

Galleristen Thomas Wallner, även han deltar i årets konstrunda med både en utställning i sitt galleri och som ansvarig för valet av konstnärer till MårtenPers källa, kom på Facebook med förslaget att ordna bussturer till ÖSKG:s medlemmar.

Dels för att inte ÖSKG-konstnärerna ska försvinna i en allt större konstrunda men också för att ledsaga besökare till kvalitetskonst. Det var en brandfackla.

Konstnärer utanför Östra Skånes Konstnärsgille kände sig anklagade som sämre konstnärer. (Delar av) publiken kände sig som sämre konstbetraktare. Och är det rätt att dra en kvalitetsgräns vid ÖSKG-anslutna?

Lundell utställning

Ulf Lundell ställer hela sommaren 2015 ut målningar och grafiska bilder i en lokal på Fabriksgatan i Simrishamn. Är ni i närheten så åk dit och kolla vad ni själva tycker om Lundells konst. 

Det räcker att läsa kraven för medlemskap (automatiskt efter konsthögskola men annars jury) för att inse att det kan gå fel åt bägge hållen.

Om ÖSKG finansierar bussturer till sina medlemmar så är det en god idé, inte minst för konstbesökare utan bil. Ska region/kommuner pytsa in pengar bör turerna gå till konstnärer både utom och inom ÖSKG. Tänk bussresor där, säg, Thomas Millroth, Yrr Jonasdottir, Carolina Söderholm, Jan Hemmel, Sune Johannesson och Wallner själv presenterar favoritkonstnärer.

I diskussionen undrades varför inte konstnär – liksom läkare – är en skyddad titel och hävdades att kvalitet avgörs av kritiker, kuratorer och gallerister, samt att självutnämnda konstnärer håller för höga priser.

Som ni förstår lugnade inte diskussionen ner sig.

Ska enbart legitimerade konstnärer få delta? Vem legitimerar? Icke godkända, om de får delta, ska de inte ha rätt att sätta sina priser? Var kommer publiken in?

C-J Charpentier skrev i YA om Ulf Lundell, en av de ”konstnärer” vars målningar lär ha för höga priser sett till kvalitet. Ordet ”geschäft” användes. Med undantag för några fågelmålningar kan jag instämma, inte heller jag blev förtjust i Lundells konst. Men när Charpentier samtidigt menar att Lundell är ”en skicklig musikartist”, då hänger jag inte med.

Någon musikvetare, specialiserad på konstmusik, kunde ge omdömet att Ulf Lundell har ingen sångröst, är amatörgitarrist och gör harmoniskt simpla sånger. Vilket geschäft att saluföra den musiken!

En majoritet av de som bedömer, recenserar och kritiserar konst har samma bakgrund: studier i konstvetenskap. Här skiljer sig konstbevakningen från andra kulturuttryck. Kritikerkåren behöver breddas: akademiker måste kompletteras med journalister som på annat sätt skaffat sig kunskaper och åsikter om konst.

I boken ”In i musiken” beskriver den danske musikern Peter Bastian hur han kom till insikt om att vissa ju kan tycka om och uppleva musik, som han anser dålig, lika mycket och starkt, som musik han tycker är bra.

Vad beror det på att människor får starka upplevelser av ”dålig” konst? Det är en viktig fråga att ställa sig.

(YA/KB 2015)

Musik på Österlen, april 2014

Mbye Klasaröd

Livet på Österlen (med omnejd): ena dagen klassisk och folklig musik från Syrien i Hammenhög och en annan dag musik med Jali Alagi Mbye, mästerkoraspelare från Gambia, i Klasaröd.

Mobilfoto: Blenda Automatique.

Nu också med live-musik från Klasaröd med Alagi Nbye.

Konstpåskrunda på Österlen 2014

Rohde liten

Första stopp på konstpåskrundan på Österlen blev hos Fredrik Rohde, som i år har återvänt till Norra Björstorp. (Är det ett eller två år som Rohde inte ställt ut under konstrundan?)

Foto: Moa Eriksson

På konstrundan: Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén

ESPERÖDS HERRGÅRD, KIVIK. Att åka runt och intervjua inför konstbilagan är väl ungefär som att vara rörmokare. Man får ha plåtmage. Överallt bjuds det på kaffe.

Först fika med konstnärsmakarna Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén samt katten Mynta, som återkommer senare i texten. Det var meningen att den ena konstnären skulle intervjuas men det ska visa sig oundvikligt att också den andre kommer med i slutet.

Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén har varsin ateljé i ett separat hus. När Rose-Marie och jag gått ut dit och tittar på hennes nya målningar och jag har sagt någonting om att de ser ålderdomliga ut, eller snarare tidlösa, som om historien passerar igenom målningarna, då säger Rose-Marie plötsligt: ”Dåtidskonstnärer”.

Målning av Rose-Marie Qvarfordt.

– Det är Bo, tillägger hon, som hittat på ordet om både mig och sig.

Men även om hennes målningar ser gamla ut – till exempel det där kvinnoansiktet, tänker jag, kunde ju vara en tidig religiös bild – så målar Rose-Marie Qvarfordt här och nu. Nämligen sig själv.

– De utspelar sig nu. De handlar om mitt liv. Jag kan känna igen mig i alla figurer som förekommer på målningarna, säger hon och pekar på Damen, Apan, Vargen, Narren…

– Med tiden har ett visst persongalleri utkristalliserat sig. Det blir som ett skådespel med olika roller. Jag målar ofta en kvinna som står med en vattenurna vid ett vattendrag. Antingen häller hon ut vattnet eller också fyller hon på. Jag är osäker på vad det kan stå för. Men apan tror jag står för det primitiva, det opolerade.

– Korpen finns med också. Den är olycksbringande enligt mytologin men för mig har korpen snarare blivit en samtalspartner och budbringare. Jag har en stark känsla för djur, tycker nästan bättre om djur än människor.

– Inför en tidigare påskrunda var det förresten någon som i ett radioprogram använde ordet religiöst i samband med mina målningar och strax kom det en massa religiösa besökare. Men de blev inte så förtjusta när de såg att det fanns djävulssvansar på vissa målningar. Nej, jag är inte religiös.

Rose-Marie har en märkligt mörk färgskala. En målning kan vara nästan helmörk och så skymtar ett ansikte fram. Hur länge har du målat på det här egenartade sättet.

Också en målning av Rose-Marie Qvarfordt.

– Målningarna blev kanske extra mörka i år? Men jag har alltid målat så här. Jag är autodidakt. På 70-talet gick jag visserligen på Östra Grevie folkhögskola men då hade jag redan hittat mitt sätt att måla.

– Titta, säger hon och pekar på en målning med en kvinna och en katt. Det är Mynta med svansen runt min hals. Ett självporträtt, jag hade en annan färg på håret då.

Även om det är lite som man ser på en målning – ett kvinnoansikte, en apa eller två, en kvinna vid en flod, ett kvinnoansikte och en mer otydlig narr – så är det mycket man ser. Det är som om man ser mer än man ser.

Rose-Marie visar en målning som hon precis börjat med. Också ett kvinnoporträtt, men kvinnan är svagt målad, liksom skissad, och bredvid henne finns ännu ett par kvinnor, som syns ännu svagare.

– Där har jag bara målat ett par lager ännu så länge. Jag målar flera lager med oljefärg, men varje lager är tunt, tunt. Jag börjar med att använda mycket uttunningsmedel. Så mycket terpentin att man blir yr i skallen! Sen blandar jag i mer och mer färg. En recensent skrev att den här tekniken har ingen använt sen fransmannen Eugène Carrière på 1800-talet. Vet inte varför men jag gjorde så redan när jag började måla.

– På den här målningen som jag nu har börjat med ska den stora figuren vara kvar men de små kommer jag att måla över. Jag målar säkert fler figurer också, som jag sen målar över. Tittar man noga på mina målningar så syns det att det finns andra bilder under färgen.

Vi går tvärs över gårdsplan till en annan stor byggnad, som brukar hyras ut till såväl bröllopsfester som Piratensällskapet. Det är där som Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén ställer ut under påsken. Några målningar av Bo Hultén hänger redan på väggen. De är stora – ja, större ändå. Och svarta – ja, de är ju kolsvarta.

Rose-Marie räcker över en ”kikare”, som består av två ihoptejpade ”dassarullar”. Jag tittar: när sidoljuset stängs ute och ljuset istället faller rätt på målningen så växer det fram träd. Så fascinerande! Svärtan har nyanser, bilder framträder i svart på svart. Och nu är det dags för Bo att komma med i artikeln.

Målning av Bo Hultén. Alla målningar från hemsidan för Esperöds herrgård

– Jag är inte religiös, säger han också. Men jag känner en eufori över att jag lever, att jag är med i livet. Det är den glädjen jag försöker gestalta.

Genom att måla storta svarta målningar!?

– Ja, glädjen över livet. Den känner jag när jag målar.

Ser du ens vad du målar, när du målar så stort och svart.

– Nej, det ser jag inte. När jag målar ser jag inte vad jag gör. Jag målar på känn. Sen får jag ta ett steg bakåt och titta. Äh! det där blev inte bra. Då får jag måla om.

Bo Hulténs svärta började med blått, närmare bestämt en tub koboltblått. Han brukar alltid blanda svart färg själv – av gult, rött och blått. Men tidigare hade han använt marinblått, när han fick tag på koboltblått så blev svärtan ännu svartare. (Fast koboltblått är svårt att hitta, tillverkningen är förbjuden.)

– Jag har ju färgen som mitt uttrycksmedel. Om man förenar gult, rött och blått så släcks ljuset – samtidigt som alla färger finns i det svarta.

(Ystads Allehanda / Konstbilagan 2011)

Fotnot. Rose Marie Qvarfordt och Bo Hultén medverkar också i 2012 års konstrunda.

Österlenska viskningar och rop inför Konstrundan

Nu laddas det upp för årets strid på palettkniven, till en duell med målarpensel, drejskiva och allt vad konstnärerna på Österlen med omnejd använder när de skapar. Ja, jag syftar förstås på den årliga konstpåskrundan.

De senaste åren har jag pratat med och även intervjuat många konstnärer – säkert över trettio – inför deras påskutställningar och alla har åsikter om varandra och konstrundan. Men hysch, hysch. Nej, säg inget. Skvallra inte om vad jag sagt. Skriv inte det där.

Vissa konstnärer är inte så förtjusta i vissa andra konstnärer. Och det man ju förstå. De är kolleger men också konkurrenter, särskilt till påsk. Det har trappats upp undan för undan, när Sveriges äldsta konstrunda – ”originalrundan”, enligt arrangerande ÖSKG:s nätsida – fått allt hårdare konkurrens.

Österlens första konstrunda arrangerades redan 1968 av några konstnärer i trakten av Maglehem och Degeberga. Idag kan ÖSKG-medlemmarna (konstnärer som valts in i Östra Skånes Konstnärsgille) muttra över alla icke-medlemmar som ställer ut till påsk och konkurrerar med originalpåskrundan.

Inga riktiga konstnärer, både viskas och ropas det. Dessa utbölingar till konstnärer och även andra konstnärliga sammanslutningar har till råga på allt gjort vindbollar som liknar ÖSKG:s riktiga konstnärsbollar och som sätts upp utanför husen så att påskrundebilresande ska lockas = luras att stanna till hos icke-konstnärer.

Så jäkla fräckt men nog är det lite smart också? För att inte tala om konstnärerna från Stockholm som kommer ner till Österlen en enda gång om året – just till påsk! – och konkurrerar om publiken. Visst har besökarna blivit färre? Alla konstnärer säljer nog sämre än förut.

ÖSKG-konstnärerna kan dessutom viska och muttra om andra ÖSKG-medlemmar.  Hur kunde hon eller han bli invald? I år ställer inte han eller hon ut hemma i ateljén utan på ett galleri. Och hon eller han nöjer sig inte med en enda utställning utan ställer ut på tre eller är det fyra ställen.

Från börjar var det sagt att konstnärerna under påskrundan skulle öppna sina ateljéer så att konstintresserade kunde göra hemma hos-besök, både titta på konsten och prata med konstnären. En del ÖSKG-konstnärer ”fuskar” med det, numera.

Det viskas om besökarna också. Så fräcka och framfusiga de är.

Konstnärer med egna gallerier får besök veckan före påsk, då kommer ”spanarna” för att titta i förväg. De kan till och med ringa till en konstnär och höra om det finns ”nåt nytt i år”. Kunde jag få komma på besök någon dag innan konstrundan? Vilket lett till att konstnärer – jo, både ÖSKG-medlemmar och andra – bjuder in särskilt intresserade till en extra för-påskvernissage.

Galleristerna ska inte heller glömmas bort. Även på Österlens året runt-gallerier muttras det. Äh den där påskrundan, en massa dålig konst, inget bra. Nej, det är på gallerierna som den riktiga, fina konsten visas. Förstås just därför gallerierna öppnar nya utställningar till påsk, för att konstrundans alla besökare – så många! – också ska kunna få se lite bra konst.

(Krönika till Ystads Allehanda 2011)

Från lera till lera, förfinat och obearbetat

HANASKOG. Det står en lerklump i fönstret hemma hos den danske skulptören Steen Kepp, nu bosatt i Hanaskog. Ja, det är ordagrant en lerklump men Kepp har monterat den på en platta så nu måste väl den brända men annars obearbetade lerklumpen ha blivit en skulptur?

Kepp funderar på att ställa ut lerklumpen på ÖSKG:s samlingsutställning i Tjörnedala. Vad skulle besökarna tycka? Kommer de att betrakta den som en skulptur eller bara en lerklump?

Steen Kepp. Foto: Peggy Eklöf.

– Jag är inte intresserad av att göra ”fina saker”, säger han. Vas eller skrin, bruksföremål eller skulpturer, det är ingen skillnad. Jag gör inte ”ting”, jag skickar kärleksbrev.

Steen Kepp pratar om lera, brännugnar och temperaturer (1250, 1260 eller 1280 grader). Inte minst pratar han om den japanska yakishime-metoden, där ugnen vedeldas och bränningsprocessen fördröjs, olika uttryck och färger skapas genom att föremålen flyttas under bränningen, en bit ifrån eller tätt intill veden.

Nog kan det vara svårt att hänga med ibland men entusiasmen smittar. Kepp får reportern att bli mycket intresserad och ja, fascinerad av materialet: lera. För Kepp verkar leran vara ännu mer: så gott som hela livet. Man skulle till och med kunna säga att Steen Kepp är besatt av lera.

– Form och metod går hand i hand. Originalitet intresserar mig inte. Vad jag är intresserad av är den energi som går in i tingen.

Exempel på bruksföremål.

– En servis, en kopp eller mugg, ett skrin eller en kudde. Det är alltid samma process: en meditation, en dialog med föremålet. Men det är min dialog och den är privat. Jag måste vara noga med mitt språk, det går inte att fuska, leran har sin egen historia. Resultatet blir ett kontemplativt objekt, där energin transformerats till en förtrolig dialog.

Men förstår betraktarna allt detta? Kan de så att säga tolka rätt? Det tror Steen Kepp, åtminstone i Sverige, Danmark och Frankrike, de länder där han varit verksam.

– Symbolvärdet är gemensamt på en omedveten nivå. Det handlar om våra gamla grundvärden: fred, harmoni, balans…

Exempel på skrin.

Mest känd har Steen Kepp blivit för de keramiska objekt som han kallar skrin och kuddar, vita eller skimrande i olika färger. Lyfter man av locket från ett skrin så det är inte tomt – det bara ser så ut – utan fullt av det som skrinet innehåller och förmedlar: det meditativa, andliga alternativt mänskliga.

På bordet mellan Steen och mig står en rad små lerkoppar. Liknande men inte riktigt lika, lite olika bruna färger, lite olika form. Var och en är ett original. Kaffet dricker vi i ett par glaserade muggar på fot. Keramikern Kepp har fått mig att inse att också hans brukskonst, kopparna och muggarna, är kärleksbrev med samma innehåll och energi som hans konst, alltså skrinen och kuddarna.

Ännu ett skrin eller kudde?

– Det går inte att sälja bruksföremål, beklagar han. Jag har provat med klassisk keramik men ingen köper det längre. Ändå är det mycket svårare att dreja en servis. Det måste vara rätt form och får inte vara några fel i glasyren. När jag gör ett skrin så finns inga krav alls på resultatet.

Men visst blir det väl ändå något helt annat att dricka kaffe i en handgjord mugg, som bara finns i ett enda exemplar än i en massproducerad?

– Ja, det är väl klart, säger Kepp.

Han började med att måla – ”Det var längesen jag målade” – för att sen övergå till grafik. Steen Kepp visar mig en bok från 1970, tryckt i 60 exemplar, med dikter av Rimbaud. En kompis översatte till danska och Kepp illustrerade; de var väl sådär 18 år, i samma ålder som Rimbaud när han skrev dikterna.

Steen Kepp studerade i Nice och Vence, så kom han i kontakt med keramik och flyttade till den franska keramikbyn La Borne. Året var 1972. Redan ett par år senare, 1974, åkte han till Japan för att studera keramiktraditioner. Det blev en ”kick”, dit skulle han återvända flera gånger. Kepp pratar gärna och mycket om Japan, den japanska teceremonin och japanernas känsla för traditionell hushållskeramik.

– En japansk teceremoni är alltid likadan. Man ska göra så, precis så, och sen så, när man serverar te. Men när man gjort det, serverat och druckit, då kan man glömma det, då är det borta, det har det ingen betydelse längre.

Steen Kepps före detta brännugn i Frankrike.

Kepp berättar och visar foton på den tunnelugn han har – eller hade – i La Borne. Åren 2008-10 brände han där för sista gången. Nu ska ugnen få stå som den är, ramla ihop och återgå till jorden. Därmed är vi också tillbaka hos den ovannämnda lerklumpen (nere i källaren finns en hel hylla med liknande klumpar, block eller klossar av lera).

– Jag har börjat tröttna på skrinen och kuddarna, säger han. (Nej, var inte oroliga. Så trött att han slutat göra skrin och kuddar är han inte.) Jag har hållt på så länge att nu att det blivit så förfinat. En hysterisk finish! Det var nog därför jag började med det nya – med lerklumparna, den obearbetade leran.

Kepp reser till gamla lertag och gräver upp den sista leran – den som finns kvar, djupast ner i marken. Leran kommer upp i form av exakt de klumpar som finns hemma hos Kepp. Det enda han gör är att bränna dem.

Brukskonst; också vackert som en skulptur.

– Väldigt spännande! Raka motsatsen till mina skrin och kuddar. Här finns inget konstnärligt uttryck alls! Leran är som den är, den har legat där nere i flera miljoner år. Den är helt oberörd. Jag sätter in den i ugnen, det är allt jag gör. Jag återför leran till vad den var innan den blev lera – något massivt granitaktigt.

Vad tänker du visa på påskrundan?

– Jag tar nog ändå med några muggar, annars skrin och kuddar, någon lerklump. Men vad ska jag sätta för pris på lerklumpen i fönstret? Kan 7 000:- vara lagom?

(Skrivet till konstbilagan i Ystads Allehanda 2011)