Etikettarkiv: Gerhard Nordström

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höst 1b

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Höst 2

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Höst 3b

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Höst 5b

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Skånsk konsthistoria á la Hemmel

Min skånska konsthistoria –
en hemmelsk odyssé
Trelleborgs museum / Axel Ebbes konsthall
T o m den 11/9

Det är inte Skånes konsthistoria som i sommar visas i Trelleborg utan en annan och mer personlig, nämligen filmaren, journalisten och författaren Jan Hemmels egen skånska konsthistoria. Att låta Hemmel göra en skånsk konstodyssé, välja och visa sina favoriter, var en klipsk idé (dessutom hans egen).

Och resultatet sen – det överträffar idén!

 ”Noaks ark” (vid den skånska kusten och gården på slätten), målning av Emil Johansson-Thor, 1931. Malmö Konstmuseum.

Utställningen har fyra små rum till förfogande. Där trängs och blandas olika delar av Skånes konsthistoria: tider, konstriktningar och uttryckssätt, måleri och teckning, skulptur, broderi, foton och så vidare. Så måste det väl bli också, när Hemmel ville få med så många skånska favoriter som möjligt.

Men vem – utom Hemmel – hade kommit på tanken att placera följande konst/konstnärer i ett och samma rum: Sture Johannessons ganska så Öyvind Fahlström-inspirerade färgtuschteckning, Johan Röings träskulptur av en gravid kvinna, en nyromanticistisk målning av Nils Jakob Blommér, målningen ”Sjömän” av Gösta Adrian- Nilsson, Greta Sandbergs svartvita broderi, Gerhard Nordströms målning av framtidens röda varningslampa och Anders Österlins legoskulpturer.

Krucifix från Farstorp, Göinge härad, 1400-tal. Historiska museet i Lund.

Man kunde ju tro att konstverken, från 1800-talet och framåt, skulle krocka. Men nej, de konstnärliga mötena är så oväntade att verken börjar samtala. Det uppstår en tredje konsthistoria vid sidan om både Hemmels och den officiella: betraktarens. Ja, där stod jag i utställningsrummet och tjuvlyssnade på konstens samtal genom tiden.
                                                                                                         På ett par små väggar presenteras gruppen ”De tolv”, verksam under 1900-talets första hälft. Här syns målningar av Tora Vega Holmström, Johan Johansson, Emil Olsson, Emil Johansson-Thor med flera. Målningarna hänger inte som på ett galleri utan som hemma hos någon konstintresserad privatperson. Alltså tätt-tätt-tätt, för att alla tavlor ska få plats.

”Kommer inte kaffet snart”, broderi av Elvira Danielsson. Foto: Pernilla Sjöström, Kulturen.

I ett tredje rum finns ett 1400-talskrucifix från Farstorp, Göinge härad. Rummet blir en kyrka med församling runt den träsnidade Jesusskulpturen: teckningar av Carl Fredrik Hill och brodyrer av Maria Rydbeck och Elvira Danielsson, bägge patienter på S:t Lars i Lund. Se också hur 1400-talets Jesus utbyter blickar med ovannämnde Röings träskulpturer från 2000-talet.

”Agent Knallrup med rätt att knuffas”, färgtuschteckning av Sture Johannesson, 1966. Malmö konstmuseum.

Det fjärde rummet ägnas familjen Billgren, främst Hans men också sonen Ola. Här visas något unikt, som aldrig kom i tryck: en bilderbok för barn, ”Målaren Manér” från 1947, där pappa Hans i bild och ord skildrar familj och barn samt driver med konstnärens manér.

”Sjömän”, målning av Gösta Adrian-Nilsson. Foto: Ylwa Moritz, Trelleborgs museum.

Förresten, glöm inte att ta ett par hörlurar när ni löser biljett till museet. Vid olika stationer – utmärkta med röda lampor – kan man höra Jan Hemmel berätta om konsten; fundersamt och medryckande, intresserat och engagerat. Som vid ”De tolv”-väggen, där han berättar om konstnären Anders Jönssons norska hustru Sara Fabricius (med författarnamnet Cora Sandel).

Den som kommer resande till Trelleborg bör också se till att besöket sker en dag då Axel Ebbes konsthall är öppen. Bara att promenera rätt igenom Stadsparken, så fortsätter Hemmels skånska konstodyssé med Bianca Maria Barmens tysta små skulpturer, en mer högljudd video av Magnus Wallin och ännu en skulptur av Johan Röing.

”Sputnik”, träskulptur av Johan Röing, 2011. Foto: Ylwa Moritz, Trelleborgs museum.

Som en grön Döderhultare, formad med bandsåg. Röing har döpt honom till ”Sputnik” men kolla hållning och blick! Skulpturen kunde ha hetat ”Betraktaren”. Med lika delar förundran och beundran står Röing-skulpturen och betraktar föregångaren Axel Ebbes stora, tunga urbergsskulpturer.

(Kristianstadsbladet / Trelleborgs Allehanda / Ystads Allehanda 2011)

Danska poliser och potatismos

Polis, polis, potatismos
Utställning om ett brott
Elite Hotel Savoy m fl platser i Malmö

Inte så lätt att fånga in den här utställningen och det är inte heller lätt att ta till sig den i sin helhet. Det krävs stort intresse och gott om tid. Om man inte, som journalist, kunde gå på presskonferensen och ställa näsvisa frågor, så gäller det att lusläsa utställningskatalogen. Varje rad!

Katalogen till ”Polis, polis, potatismos – Utställning om ett brott” är knappast pedagogisk. Å andra sidan – och det ska betonas – är det också en utställning som ger mycket, när man väl tagit sig in i den. Många konstnärliga uttryck (måleri, skulptur, foto, video, installation, performance) och dessutom guidas besökaren till olika platser i Malmö.

Oljemålning av Vibeke Slyngstad.

”Utställning om ett brott” syftar förstås på ”roman om ett brott”, alltså Maj Sjöwalls & Per Wahlöös karaktäristik av polisromanen/deckaren Polis, polis, potatismos! (1970) och hela den tio titlar långa samhällskildrande brottsromanserien från åren 1965-75.

Även om de femton konstnärerna, både från Sverige och andra länder, fick i uppdrag att skapa nya verk med utgångspunkt från romanen så utgår få av dem från själva mordet. De flesta fördjupar och diskuterar allt det andra, som deckare också – och kanske mest – handlar om.

Stol från gamla Savoy, målad med Beckers oljefärger av Leif Eriksson.

Så logiskt att utställningen finns på Elite Hotel Savoy i Malmö. Nja, visst satt direktör Viktor Palmgren och åt på Savoys restaurang när han blev skjuten. Men det är inte nuvarande Café le fil du Rasoir som blivit utställningslokal utan konferensrummen – dessa pampiga och påträngande rum, vars väggmålningar konkurrerar med utställningen.

Som Vibeke Slyngstads lågmälda målningar – likt scener ur en svit – av t ex Savoys menyskylt och en skjuten mans fötter och ben. Det dröjde innan jag såg dem på allvar. Även Patrik Aarnivaaras spetsiga, färgskiftande plexiglasskulptur är fascinerande och tankeeggande. Men jag undrar om inte rummet begränsar snarare än synliggör skulpturen?

Leif Erikssons stol från gamla Savoy, ommålad med Beckers oljefärger, ska förstås stå just här. Alla hans A4-sidor med samtliga ord i första kapitlet ur ”Polis, polis, potatismos!” skulle däremot fungera lika bra var de än ställs ut. Att ”bara” några sorterade ord (i bokstavs- och nummerordning) kan lyfta fram så mycket annat och nytt ur ett bokverk.

Bäst fungerar Gerhard Nordströms stora 70-talsmålning med liken från Song My placerade i Skånes sköna natur. Han utgick från formaten på liknande väggmålningar som de på Savoy och nu kan hans målning mäta sig med dem. Konstens motiv och funktion konkurrerar – ja, duellerar – och ifrågasätter varann.

Videon ”Även änkor måste ju vara nakna ibland” (citat ur boken ”Polis, polis, potatismos!”) av och med Elin Lundgren.

Fast mest intressant i utställningen på Savoy är ett par av videoverken. Saskia Holmkvist har gjort en film (50 minuter) där hon med hjälp av en kvinnlig Beck-filmpolis och ett par riktiga poliser arrangerat en förhörssituation. Verklighet och fiktion påverkar varann tills de byter plats.

Mer lyckad ändå är Elin Lundgrens film (23 min). Hon lät filma sig själv när hon gick omkring i Café Rasoir och intog alla tänkarposer som filmkommissarier brukar inta, från Sjöwall/Wahlöö-filmerna och framåt. Så exakt avkänt och genialt utfört. Hon tömmer… säg, den senaste Winter-filmen på all betydelse och mening. Hennes film visas i rum nr 109 med rester efter en övernattande kommissarie (typ en liten whiskyflaska).

Skådespelaren Ingvar Andersson som både sig själv och inspektör Månsson.

Martin Karlsson gjorde en film (15 min) med skådespelaren Ingvar Andersson, omväxlande som sig själv och kriminalinspektör Månsson i kriminalfilmen efter Sjöwall/Wahlöös roman. Åsa Maria Bengtsson filmade Maj Sjöwall i samtal med Arne Dahl/Jan Arnald och Per Engström (45 min).

Räkna minuter! Det krävs en heldag på Savoy. Sen ska man också, inte minst mentalt, orka promenera iväg till den andra fasta – men mindre – utställningen i polishuset vid Davidhallstorg för att bl a se Annika von Hausswolffs skulpturer.

Dessutom har delar av utställningen spritts ut till olika platser och romanmiljöer i Malmö. Men de flesta av dessa konstnärliga uttryck ska man nog inte söka sig till utan de bör helst upplevas plötsligt och oväntat.

Patrik Aarnivaaras ockupantflagga på ett övergivet hus vid Limhams skjutfält.

Som när Ann Lislegaards pistolskott varje kväll hörs utanför Savoy. Eller när man i en telefonkiosk vid Kirsebergs torg – där mördaren Bertil Svensson bodde – får syn på en nyskriven deckarhistoria av Keren Cytter. På ett öde hus vid Limhamns skjutfält hänger en ockupationsflagga och på en husvägg vid Möllevångstorget finns en skylt för VP-koncernen (båda Patrik Aarnivaara). Den unge polisen Skackes cykel ska stå någonstans på Kärleksgatan (Jakob Kolding).

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance (samma tider varje dag på Stortorget, Kirsebergs torg, Davidshallstorg, Möllevångstorget och Limhamns skjutfält) kan man förstås söka sig till. Men upplevelsen måste bli något helt annat om en polisbil plötsligt stannar till: polisen går ur bilen, startar CD-spelaren och börjar dansa. Lyssna på musiken! Vilka kompositörer/artister? Män eller kvinnor?

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance ”Vi är svenska poliser, vi är snälla”. Här utfört framför Malmös gamla polishus vid Davihallshallstorg.

Allt detta – och mer ändå, som inte fick plats i min text – sker under en enda julivecka. Det beror på att utställningen skulle ha samma tidslängd som det tog för kommissarie Martin Beck att lösa mordgåtan. Men hur ska jag hinna med allt? ”Cykla!”, svarar Jacob Fabricius, chef för Malmö konsthall. ”Det gjorde mördaren.” Fast Fabricius tillägger – också – att det finns planer på en samlingsutställning.

(Kvällsposten 2010)

PS. Om du missade den alltför korta ”Polis, polis, potatismos”-utställningen i Malmö i somras så bör du – om du har möjlighet – åka till Köpenhamn där en dansk version av samma utställning nu visas som en del av konstarrangemanget Kopenhagen Contemporary Art Weekend.

Det blir ett likadant jäkla springande & rusande runt i Köpenhamn: också den danska potatismos-utställningen visas på en rad olika ställen och både i Köpenhamn och Dragör dessutom! Utställningsperioden är faktiskt ännu kortare, den förlängda helgen den 2-5 september.