Etikettarkiv: Sönderbombat

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Kristina från Duvemåla

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Ett par dagar i Oslo

”Allt är dyrt i Oslo – utom hotellrum.” När jag hörde det så trodde jag först att det var en skämt. Men det stämmer. Det går att få ett bra hotellrum för under tusen kronor och pensionat är billigare ändå.

På väg mot Oslo.

Att åka till Oslo behöver inte heller kosta så mycket eller ta lång tid: lågprisflyg på en timma från Kastrup eller nattfärja från Köpenhamns nordhavn. Hur ni sen lägger upp en ekonomisk kalkyl för att ha råd att äta i Oslo är en annan sak. Det blir dyrare.

Min poäng: Oslo är värd en resa, gärna med ordet kultur- som prefix.

Första gången jag besöker Oslos nya operahus. Vilken upplevelse, så enastående att jag utbrister: Bygg inte bara ett nytt operahus i Stockholm utan ett i Malmö också (inklusive konserthus)!

Promenad på Operans tak.

Arkitektbyrån , som invigde Kivik Art år 2007, ritade ett operahus i glas, marmor och trä. Stort och pampigt och ändå folkligt. Ett hus som lockar till söndagsutflykter, inte minst för att man kan promenera uppe på operataket!

En demokratisk arkitektur som protesterar mot indelningen av stadens befolkning (rika i öst och fattigare i väst) och även kräver demokrati av operakonsten. Att operan öppnar sig för en ny publik och andra musikformer.

Inuti Oslooperan, ingång till första raden (tror jag det var).

Runt ett hörn vid Karl Johan ligger bokhandeln Norli med en jätteavdelning för litteratur på svenska och danska. I Norge klarar de av att läsa romaner på grannspråken. Varför kan inte vi göra det i Sverige?

Deckarförfattaren Gunnar Staalesen har förlorat sitt svenska förlag. Nu måste hans hårdkokta deckare läsas på norska. Så jag köper han senaste, ”Vi ska arve vinde”. Det är en ”vindmölle-deckare”.

Youngstorvet med utsikt över regeringskvarteren.

Vindkraft i oljelandet Norge? Eller oljeschejkdömet Norge, som en medresenär uttryckte det. Invandrarna kör taxi och svenska gästarbetare har låglönejobb i butiker och på restaurang.

Jag går till Youngstorvet, där Osloborna dagligen passerar de sönderbombade regeringskvarteren och husen där omkring med träfönster i väntan på glasmästaren.

Jag står vid Oslo domkyrka och ser vissna blommor skyfflas upp från marken och forslas bort på lastbilar. Strax ersätts de av nya blommor på denna stora öppna grav med kyrkan som gravsten.

Oslo domkyrka från andra sidan gatan (jag vill inte gå närmare).

Tjuvholmen är den nya stadsdelen för det rika Oslo.

Som en mer spännande version av Västra hamnen i Malmö. Olika arkitekter har ritat mycket olika sorters hus bredvid varann. Men här handlar det inte om demokratisk utan om särskiljande arkitektur. Kvadratmeterpris: sådär 80 000 norska oljekronor.

Även om överbyggherren Tjuvholmen KS poängterar att det byggs ett konstmuseum, anläggs en park och även ska bli ett offentligt bad. Då fick jag lust att berätta om strandpromenaden och badet i Västra hamnen som togs över av ”invandrare”. Det går en buss också till Tjuvholmen.

Del av Tjuvholmen. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Ett av konstgallerierna på Tjuvholmen, Galleri Pushwagner, kan ses som en protest mot de rikas gettofiering. Galleriet ägnas åt Hariton Pushwagner (efter Hari Krishna och som i varuvagn).

Artistnamn för Terje Brofoss, en före detta alkoholist och narkoman som levt på gatan och nu gör internationell succé med färggranna och samhällsengagerande popkonstbilder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)