Kort om deckare: Box, Thórarinsson och Johansson

C.J. Box
Onda avsikter
Övers: Jan Järnebrand
(Forum)

Speedat och hårdkokt från första sidan, även i hans andra deckare på svenska. Mycket våldsamt och inte alls trovärdigt. Men C.J. Box har förmågan att rycka med sig läsaren. Det gäller både intrig och personer. Man grips av huvudpersonernas öde, deras känslor överförs så att man nästan känner sig personligt drabbad.

Miljön är Denver, Colorado med omnejd (det görs en avstickare genom Wyoming upp till Montana). Makarna Jack och Melissa McGuane har adopterat en liten flicka men efter nio månader vill den biologiske pappan ha tillbaka dottern. Om det nu är han som vill det och inte hans far, en mäktig domare i Denver.

C.J. Box skildrar kärlek mellan föräldrar och barn, varmt och fint men inte oproblematiskt. Han ger uttryck för ett starkt hat mot människor som utnyttjar sin makt för att trycka ner de mindre mäktiga. Under alltihop finns hans eviga tema: krocken mellan vilda västern och det moderna USA.

Árni Thórarinsson
Häxans tid
Övers: Inge Knutsson
(Bazar)

Ännu en deckarförfattare från Island introduceras på svenska (med anledning av att boken filmats och ska visas på TV). Men Thórarinsson skriver inte polisromaner á la Indriðason utan isländsk country noir.

Einar och Yrsa, journalist respektive fotograf på Ettermiddagsbladet i Reykjavik, har utlokaliserats till Akureyri på norra Island. En typisk småstad dit såväl narkotika som invandrare och därmed främlingsfientlighet börjat nå.

En ung amatörskådespelare blir mördad och en äldre kvinna dör på ett misstänkt sätt. Journalistdetektiven Einar rycker i trådarna och lyckas tvinna ihop lösningen. Stämningsrikt, både annorlunda och igenkännbart.

Christian Johansson
Herr Lombardo
Ord Text Mening

Några anglicismer (författaren bor i England) hade gärna fått rättas och berättelsen kunde ha tajtats något (romanen är uppåt 500 sidor). Ändå bladvänder jag så fort det går, för Christian Johansson har förmågan att knyta ihop trådar till en thrillerintrig vars spänning stegras för varje sida.

Märklig historia: Benjamin Harper får ärva 14 miljoner pund från sin faster på villkor att han låter herr Lombardo – en otäck gammal gubbe! – bo i källaren till familjen Harpers hus. Strax börjar de värsta saker att hända, i familj och släkt, bland vänner och grannar.

Samhällsfråga mellan raderna: Kan man få människor att göra vad som helst för pengar?

(KB/YA/TA 2011-12)

”Urban reportage” från Washington DC

Skulle du rekommendera mej att köpa en Falkplan över Washington DC och följa med på kartan medan jag läser dina deckare?

George P. Pelecanos skrattar till.

– Ingen dum idé, säger han.

Personerna kör bil längs namngivna gator och avenyer. Restauranger och affärer nämns likaså vid namn och placeras på gatuadresser. Hur verkliga är egentligen romanmiljöerna? Kan man använda dina deckare som guideböcker till Washington DC?

– Det mesta är autentiskt. Washingtons olika stadsdelar, främst de som ligger öster om Rock Creek Park eller öster om Anacostiafloden, beskrivs utförligt. Många krogar och barer – som Mama Coles (med skylten ”The best soul food in town”), Ben’s Chili Bowl, Florida Avenue Grill, Renzo’s och The Raven – finns i verkligheten. Skriver jag något negativt brukar jag byta namn, men också då vet ju de som bor i stan vilka ställen det handlar om.

– Min farfar, berättar Pelecanos, hade en diner, Frank´s Carry Out, på 14:e gatan, mitt i den helsvarta stadsdelen Shaw. Också min far hade en diner, The Jefferson Coffee Shop på 19:e och M, söder om Dupont Circle.

– Som ung pojke, när jag var tio-elva år, sprang jag bud åt pappa. Jag levererade mat över hela stan, åkte buss och gick på gatorna, lärde känna varenda gränd. Då blev jag förälskad i Washington, staden och människorna.

George Pelecanos senaste roman, ”Andelen” (Modernista), kom nyligen på svenska. Här är en länk till min recension av den nya romanen på LO Tidningen/Krimi. Fotot ovan togs av David Shankbone. 

George P. Pelecanos föddes i Washington DC, närmare bestämt i stadsdelen Mt Pleasant. Han växte upp i Silver Spring i staten Maryland, strax utanför stadsgränsen. Där bor han kvar, nu med hustru och tre adopterade barn. Urbana miljöer med, enligt Pelecanos, ”en blandning av hudfärger och samhällsklasser. Så som världen borde vara…”

Pelecanos provade många jobb: försäljare av skor, stereo- och tv-apparater, byggnads- och lagerarbetare, diskare, bartender, kock, lastbilschaufför, filmproducent… I egenskap av det sistnämnda producerade han bland annat ett par av bröderna Coens långfilmer. Han kunde ha övertagit pappans matställe – det hade han inte haft något emot. Men föräldrarna tyckte annorlunda…

– De ville att jag skulle göra det som de aldrig kunnat: studera. Och eftersom jag är en väluppfostrad son gjorde jag som de ville. Jag gillar ju film, tänkte jag, så det kan jag väl studera.

Han skrev in sej på University of Maryland, pluggade såväl film som litteratur. Det blev en vändpunkt. En litteraturprofessor introducerade honom nämligen för amerikansk kriminallitteratur i allmänhet och i synnerhet för ”Woman in the Lake” (”Kvinnan i sjön” på svenska) av Raymond Chandler. Som Pelecanos sagt: ”It blow my doors off!”

George P. Pelecanos debuterade som deckarförfattare 1992. De tre första romanerna – ”A Firing Offense”, ”Nick´s Trip” och ”Down by the River where the Dead Men Go” – blev en trilogi om privatdetektiven Nick Stefanos, son till en grekisk invandrare. Också i flera senare deckare, till exempel ”The Big Blowdown” och ”Soul Circus”, återkommer Stefanos som biperson.

– Han är – eller var – mitt alter ego, erkänner Pelecanos. Mycket sprit och andra droger. Stefanos går ner sej, för han har inget annat i livet. Jag upptäckte att jag kunde skriva och hade turen att få en familj, annars kunde det gått likadant för mej. Det var rena turen.

Därpå följde den så kallade ”Washingtonkvartetten” – ”The Big Blowdown”, ”King Suckerman”, ”The Sweet Forever” och ”Shame the Devil” – om italienska och grekiska invandrare i Washington från 30-talet och framåt, bland dem Pelecanos själv (som Stefanos) och även hans far och farfar (under andra pseudonymer).

– Jag har bytt namn på dem, men både pappa och farfar förekommer i ”The Big Blowdown”. De heter Peter Karras respektive Pete Frank. Självklart är det medvetet. Jag ville lämna ett avtryck för kommande generationer – både av mej själv och min släkt och hela staden Washington, av människorna och tiden.

Alla hans romaner befolkas av både svarta och vita. Något annat vore dessutom omöjligt med tanke på att 70 till 75 procent av Washingtons invånare är svarta. I den senaste trilogin – ”Ren som snö”, ”Ett djävulskt pris”(utgivna på svenska i våras respektive nu i höst) och ”Soul Circus” – har Pelecanos tagit ännu ett steg och valt en svart huvudperson: Derek Strange, privatdetektiv och 50 plus. Medhjälparen, Terry Quinn, är 20 år yngre och vit.

Resultatet är en romansvit om rasismen i USA, historiskt och idag. Och om vänskapen mellan två män, den ene vit och den andre svart.

Ett önsketänkande?

– Delvis. Men deras vänskap blir mer komplex i de senare böckerna. Strange och Quinn upptäcker att de bär på fördomar om vita respektive svarta människor. Trots medborgarrättsrörelsens framgång lever den omedvetna rasismen kvar, i form av okunskap och rädsla, förutfattade meningar och fördomar.

– Flera dödsskjutningar, där poliser sköt poliser, inträffade i Washington på 90-talet. Om jag låter en vit polis skjuta ihjäl en svart polis, tänkte jag, så kan jag använda det som utgångspunkt för en diskussion om vardagsrasismen i dagens USA.

Pelecanos deckare är tuffa och hårda, ofta kan de bli våldsamma. Personerna är beväpnade och samtalar nästan lika gärna med kulor som med ord: skjuter på och ihjäl varann. Flera böcker slutar med att hjälten tar lagen i egna händer och likt en annan Mike Hammer eller Dirty Harry avlivar brottslingen.

Men i trilogin om Strange och Quinn har någonting hänt. Den svarte privatsnoken Strange bär inte ens vapen. Jo, han har en dolk i bältet – men ingen pistol.

– I de tidigare romanerna ville jag utforska den besinningslösa kraft och faktiskt lustkänsla som ligger bakom den personliga hämnden. Det är ingenting jag ställer mej bakom, men jag var fascinerad av människans hämndbegär.

– Nu har jag familj och barn. Jag har blivit äldre och fått mer kunskap om världen och människorna än jag hade när jag började skriva böcker.
Vapeninnehav är väl förbjudet i Washington?

– Det stämmer. Men samtidigt är det lätt att åka till Virginia eller Maryland, handla ett vapen där och smuggla med det tillbaks till Washington. Eller köpa något vapen på den illegala marknaden.

Också till ”Ett djävulskt pris” har Pelecanos hämtat intrigen – bland annat blir en ung pojke ihjälskjuten – från nyhetsrapporteringen och verkligheten. På bokens försättsblad står följande: ”Tillägnad Dennis K Ashton Jr, sju år gammal, ihjälskjuten den 27 juni 1997, av en brottsling med handelvapen i Washington DC.”

– Pojken sköts ihjäl medan han satt i en bil och åt kyckling. När en ung pojke dör på det viset har ingenting längre någon betydelse. Det var en symbolisk händelse som speglar allt som gått fel i vår stad och kultur. Genom att skriva Ett djävulskt pris försökte jag att ändå skapa någonting meningsfullt av händelsen och få människor att minnas den ihjälskjutna pojken.

Barnen, vår så kallade framtid, hamnar allt mer i centrum för Pelecanos berättelser. I sin senaste trilogi vandrar han iväg från huvudhistorien och skriver en novell i romanerna om ett pojklag i (amerikansk) fotboll som detektiverna Strange och Quinn tränar på sin fritid. Ett kärleksfullt och ömsint porträtt – men också med en tår i ögonvrån – av en skara pojkar.

– Mina söner spelar i ett likadant fotbollslag som det jag skildrar i böckerna. Ja, jag antar att jag fått det på hjärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på och bekymra mej för hur barnen i den här stan tvingas leva.

– Det är mycket som är orättvist i livet, men ingenting kan vara mer orättvist än att ett barn aldrig får en chans utan från första dagen i sitt liv behandlas som om det har mindre värde än andra människor. Det är inte bara orättvist: det är en jävla skam. USA är ett rikt land, vi borde kunna behandla vår befolkning, inte minst ungdomen, mycket bättre.

I ”Ett djävulskt pris” finns en hätsk diskussion mellan en äldre och yngre svart man: privatdetektiven Strange och Granville Oliver, ligaledare och knarklangare. De har samma bakgrund och samma åsikter om livsförhållandena för Washingtons svarta befolkning. Men medan Oliver tagit sej fram och upp i livet, blivit rik och respekterad, på det enda sätt som han menar är möjligt för unga svarta män, så vägrar Strange att godta att detta skulle vara den enda möjligheten.

Vad vill du säga – att var och en ändå har ett val?

– Naturligtvis gör vi själva våra livsval. Men att bara säga så är alldeles för enkelt. Det liv som de fötts till tvingar ungdomar att göra felaktiga val. Vad jag säger är att det här livet och det här valet, det är vad vi erbjuder dem. Och att det är fruktansvärt. Istället för att ge barnen en chans i livet för vi ”krig mot droger” och stänger in dem i fängelser. När det redan är för sent…

”Urban reportage”, så har en kritiker på New York Times sammanfattat Pelecanos deckare. De kan också beskrivas som berättelser om ett annat USA och Washington, som geografiskt är granne med Vita huset men mänskligt och socialt ligger långt därifrån. Vita huset nämns väl knappt i romanerna, men eftersom man som läsare vet att USA:s huvudstad heter Washington är det ändå som om Vita Huset skymtar mellan raderna.

– Det är exakt denna bild av Washington som jag vill förmedla, säger Pelecanos.

– Går man till North Capitol Street och Florida Avenue kan man se bilden i verkligheten också. Capitol Hill med den stora domen tronar som en mäktig fond medan människorna i området lever i djupaste fattigdom, de lever bokstavligen i skuggan av Vita Huset. Det är omöjligt att inte känna ett sting i hjärtat.

Du skildrar arbetarklassen: fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?

– Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.

Också många andra av dagens amerikanska författare med samma sociala bakgrund som du har valt att använda den hårdkokta deckaren och noir-romanen för att författa samtida arbetarlitteratur. Varför?

– Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull.

– Jag skulle vilja sträcka mej till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley… Bra författare, bra människor.

Vid sidan om allt det ovannämnda handlar George P. Pelecanos kriminalromaner så mycket om amerikansk populärkultur att de nästan blir fackböcker i ämnet.

Terry Quinn, den vite detektiven, jobbar också i en affär som säljer begagnade böcker och skivor. Plötsligt kan en diskussion om till exempel Elmore Leonard bryta ut mellan Quinn och en kund. När är Leonard bäst – som kriminal- eller westernförfattare?

Derek Strange, den svarte detektiven, älskar svart R&B, funk och soul från 70-talet (Billy Paul, Blackbyrds, Isley Brothers, Teddy Pendergrass, Spinners, War, Al Green, Stylistics…) men också, fast lite i hemlighet, ljudspår från westernfilmer (Ennio Morricone är den stora favoriten). Rätt igenom sin litterära produktion droppar dessutom Pelecanos fler artistnamn och låttitlar per sida än både Ian Rankin i John Rebus-deckarna och Nick Hornby i High Fidelity.

– Fråga mej inte varför men av någon anledning har invandrarfamiljer, inte minst grekiska, alltid älskat westernfilmer. Hela tiden när jag var liten satt jag och såg westernfilmer på TV tillsammans med pappa och farfar.

– Också musik har jag alltid älskat, mycket och djupt. Både vit och svart musik, men eftersom Washington till största delen är en svart stad blir det omöjligt att undgå den svarta musiken. På pappas diner var det alltid svarta soulstationer som stod på.

Vad planerar du efter Strange & Quinn-trilogin?

– Just nu är jag ute på turné i USA för att lansera ”Soul Circus”, den sista delen i trilogin. Annars skriver jag hela tiden, har alltid en ny bok på gång. Precis innan jag åkte iväg lämnade jag manuset till nästa roman, som ska heta ”Hard Revolution”.

– Också den nya romanen handlar om Strange, men den hör inte till trilogin. Boken utspelar sej mellan 1959 och april 1968, då Martin Luther King mördades. Derek Strange är en ung, nybliven polis på Washingtons gator. Jag försöker skildra hur Strange och hans föräldrar – en svart familj från arbetarklassen – påverkas av den turbulens som medborgarrättsrörelsen skapar i samhället.

(Allt om böcker och Ny tid 2003)

PS. George Pelecanos ”mellan-P” har numera försvunnit på bokomslagen.

Gluttat i krimihyllan på Jussi Adler-Olsen, nu i rätt ordning

”Flaskpost från P” av Jussi Adler-Olsen är också märklig – vad gäller utgivningen i Sverige. Å andra sidan kan jag (nästan) förstå förlaget.

Adler-Olsens polisroman belönades med Glasnyckeln som 2010 års bästa skandinaviska deckare. Då är det ju lockande att ge ut boken så fort som möjligt.

Från förlaget Bra Böckers hemsida.

Men det uppstår problem när vissa tillbakablickar får en att undra om man inte – först – borde ha läst de föregående titlarna i serien. De kommer också på svenska – men senare…

Adler-Olsen polisroman har en origiell utgångspunkt: en liten grön flaskas väg från en skotsk till en dansk polisstation.

Länge, länge stod den bortglömd i en fönsterkarm men när kriminalinspektören Carl Mørk får flaskan och lyckas tyda det brev som finns inuti, då inser han att ett brott blev begånget på 90-talet: två unga pojkar rövades bord.

Även om gärningsmannen är lite grovt tillyxad så har Jussi Adler-Olsen skrivit en en spännande och skrämmande roman som ger en otäck bild av frireligiösa ytterhetssamfund. Intressant bemanning på polisstationen också: Bjørcks närmaste medarbetare heter Assad och Rose; tre egna människor, som vi långsamt, mycket långsamt, kommer närmare.

*

Danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsens polisroman ”Flaskpost från P”, belönad som fjolårets bästa skandinaviska kriminalroman, skrev jag om i en tidigare Deckarhylla. I början av året gavs boken ut i Sverige men trots att ”Flaskpost från P” är hans bästa deckare så fungerade det inte så bra.

Adler-Olsens vinnardeckare var nämligen tredje delen i en dittills oöversatt serie som vid sidan om att vara deckare också följer människorna på en polisstation i Köpenhamn, bl a kriminalinspektören Carl Mørck och – inte minst – den märklige invandraren – kolla namnet! – Hafez al-Assad.

Nej, det går faktiskt inte att läsa böckerna i fel ordning! Man missar hälften. Men nu har det svenska förlaget snabbt bättrat sig och även gett ut ettan, ”Kvinnan i rummet”, och tvåan, ”Fasanjägaren” (alla Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen).

Först nu kan det alltså vara dags att läsa Adler-Olsens polisserie – från början!

Första titeln, ”Kvinnan i rummet”, har en intrig som spinner kring politiker, en ödesdiger bilolycka och människor med handikapp. Fast mest spännande är det att följa människorna, både i jobbet och privat, på polisens Afdelning Q (för utredning av ”kalla fall”).

Själv ska jag fortsätta med seriens fjärde titel, ”Journal 64”, som tills vidare endast finns på danska…

(Ur två Deckarhyllor i Ystads Allehanda 2011)

Kjell Johansson, trasproletärförfattare

Kjell Johansson
Rummet under golvet
(Norstedts)

Hur långt ifrån sig man kan hålla den här berättelsen beror nog på varje läsares bakgrund, ens egna erfarenheter. Det är inte mitt läsande utan människornas liv som är outhärdligt, så jag ska inte missbruka ordet, men det var svårt att läsa. Jag blir så bedrövad och urförbannad.

Oavsett vem man är och hur man läser Kjell Johanssons romansvit – som inleddes med ”Huset vid Flon” (1997), fortsatte med ”Sjön utan namn” (2003) och avslutas (?) med ”Rummet under golvet” – har han dokumenterat och fastlagt ett stycke svensk nutidshistoria genom att porträttera en fattigfamilj genom åtminstone tre generationer.

Som Emma Charlotta säger: ”Allt går igen.”

Kjell Johansson skriver så kraftfullt – med stark men tillbakahållen vrede – att det bör vara omöjligt att inte drabbas. Fast tusan vet, med tanke på den syn på uteliggare, arbetslösa och invandrare som genomsyrar dagens samhälle och så kallade samhällsutveckling.

Titeln ”Rummet under golvet” syftar på de människor som lever i ett rum under samhället. Det som skildras borde vara levande och närvarande i det svenska medvetandet: allmän känne- och egendom. Tidsmässigt är det så nära, från sent 1800-tal och genom hela 1900-talet, för det fortsätter in i vår egen tid, det ärvs fortfarande av nya generationer.

”Huset vid Flon” handlar om Einar och Eva, två syskon, som växer upp i bottenvåningen till ett risigt hus ”vid Flon” i Midsommarkransen (strax utanför Stockholm). Tiden är 1950- och 60-tal. Pappan, som kallar sig ”Greven av Kransen”, super och slår mamman. Ovanpå bor mormor och morfar, ordentliga socialdemokrater. Mormor heter Emma Charlotta.

I ”Sjön utan namn” har det blivit 90-tal. Nämnda Eva, lärare på Komvux, besöker pappans barndomshem och sina bägge kusiner någonstans på den svenska landsbygden. De hade benämnts ”white country trash”, om romanen varit amerikansk.

Den nya romanen ”Rummet under golvet” har Nils, bror till Emma Charlotta, som jag-berättare. Nils berättelse och minnen växlar mellan tre tidsplan: syskonens barndom med sin mor i Huddinge fattigstuga, tiden som gårdfarihandlare då Nils var gift med Magda från resandefolket och romanens nutid, 50-talet någon gång, när Nils efter ännu en volta kommer ut från Långholmen.

En sådan fattigdom, allt detta lidande, all denna nöd. Och ändå levde människorna, de levde vidare. Det har t o m funnits stunder då Nils tänkt att ”livet är underbart”. Ju fattigare liv desto starkare måste människan vara.

Kjell Johansson ska inte räknas som arvtagare till de svenska arbetarförfattarna. Han skildrar inte klassamhället utan de människor som inte fick någon plats alls i samhället. Han skriver inte proletär- utan trasproletärromaner.

Som han låter Nils tänka: ”Hur skapar den som ingenting är värd sitt värde?”

Trots detta är det inte skildringen av människornas tröstlösa, eländiga liv som drabbar mest – även om den drabbar nog – utan det underliggande fundament som blottas i förbifarten: de lagar och regler som stiftats av det välanpassade samhället för att lära de utanförstående och missanpassade att veta sin plats och kort sagt hut.

Barnavårdsnämnden hotar att ta barnen ifrån de hemlösa om de inte frivilligt skriver in sig på arbetsläger och blir undervisade i att frukta Gud, arbeta i jordbruket och bli bofasta. Nils hustru Magda och även sonen Fritiof går med på att – en annan benämning för tvingas – tvångssterilisera sig. I fängelset stämplas ett T (= tattare) efter Nils namn. Också den framväxande arbetarrörelsen kräver nykterhet och området vid Årstaviken, där Emma Charlotta och maken Arvid bor innan de flyttar till ”huset vid Flon”, betraktas som ett ”slöddertillhåll”.

Efter vistelsen på Långholmen cyklar Nils utåt Huddinge för att se om fattigstugan fortfarande står kvar. Det får mig att tänka på att jag varje sommar måste åka ut till Vätö i Stockholms skärgård. Där står jag och tittar, försöker begripa hur en familj om fem personer kunde bo i detta lilla timrade hus. De lagade mat, sov och levde i samma rum som också var deras kök. Enda värmen från spisen och inget vatten, enkla fönster och utan isolering.

Min mammas barndomshem. Så här levde människor i Sverige in på 30- och 40-talen. Ja, hur länge?

”De utsatta” (Weylers) heter Kjell Johansson nya roman, utgiven 2011. Såhär skriver John Swedenmark om boken i LO-Tidningen.  

Vad vet senare generationer, säg födda efter 1970, om dessa svenska levnadsvillkor? Vad lär skolan om detta? Åker barnen i Stockholm på skolresa till Årstaviken och Flon, där läraren berättar hur fattigarbetare och arbetslösa levde bara några årtionden bort?

Att känna till eller inte känna till – vilken skillnad gör det för ens syn på samhällsutvecklingen i dag?

(Tidningen Boken 2006)

Ett par dagar i Oslo

”Allt är dyrt i Oslo – utom hotellrum.” När jag hörde det så trodde jag först att det var en skämt. Men det stämmer. Det går att få ett bra hotellrum för under tusen kronor och pensionat är billigare ändå.

På väg mot Oslo.

Att åka till Oslo behöver inte heller kosta så mycket eller ta lång tid: lågprisflyg på en timma från Kastrup eller nattfärja från Köpenhamns nordhavn. Hur ni sen lägger upp en ekonomisk kalkyl för att ha råd att äta i Oslo är en annan sak. Det blir dyrare.

Min poäng: Oslo är värd en resa, gärna med ordet kultur- som prefix.

Första gången jag besöker Oslos nya operahus. Vilken upplevelse, så enastående att jag utbrister: Bygg inte bara ett nytt operahus i Stockholm utan ett i Malmö också (inklusive konserthus)!

Promenad på Operans tak.

Arkitektbyrån , som invigde Kivik Art år 2007, ritade ett operahus i glas, marmor och trä. Stort och pampigt och ändå folkligt. Ett hus som lockar till söndagsutflykter, inte minst för att man kan promenera uppe på operataket!

En demokratisk arkitektur som protesterar mot indelningen av stadens befolkning (rika i öst och fattigare i väst) och även kräver demokrati av operakonsten. Att operan öppnar sig för en ny publik och andra musikformer.

Inuti Oslooperan, ingång till första raden (tror jag det var).

Runt ett hörn vid Karl Johan ligger bokhandeln Norli med en jätteavdelning för litteratur på svenska och danska. I Norge klarar de av att läsa romaner på grannspråken. Varför kan inte vi göra det i Sverige?

Deckarförfattaren Gunnar Staalesen har förlorat sitt svenska förlag. Nu måste hans hårdkokta deckare läsas på norska. Så jag köper han senaste, ”Vi ska arve vinde”. Det är en ”vindmölle-deckare”.

Youngstorvet med utsikt över regeringskvarteren.

Vindkraft i oljelandet Norge? Eller oljeschejkdömet Norge, som en medresenär uttryckte det. Invandrarna kör taxi och svenska gästarbetare har låglönejobb i butiker och på restaurang.

Jag går till Youngstorvet, där Osloborna dagligen passerar de sönderbombade regeringskvarteren och husen där omkring med träfönster i väntan på glasmästaren.

Jag står vid Oslo domkyrka och ser vissna blommor skyfflas upp från marken och forslas bort på lastbilar. Strax ersätts de av nya blommor på denna stora öppna grav med kyrkan som gravsten.

Oslo domkyrka från andra sidan gatan (jag vill inte gå närmare).

Tjuvholmen är den nya stadsdelen för det rika Oslo.

Som en mer spännande version av Västra hamnen i Malmö. Olika arkitekter har ritat mycket olika sorters hus bredvid varann. Men här handlar det inte om demokratisk utan om särskiljande arkitektur. Kvadratmeterpris: sådär 80 000 norska oljekronor.

Även om överbyggherren Tjuvholmen KS poängterar att det byggs ett konstmuseum, anläggs en park och även ska bli ett offentligt bad. Då fick jag lust att berätta om strandpromenaden och badet i Västra hamnen som togs över av ”invandrare”. Det går en buss också till Tjuvholmen.

Del av Tjuvholmen. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Ett av konstgallerierna på Tjuvholmen, Galleri Pushwagner, kan ses som en protest mot de rikas gettofiering. Galleriet ägnas åt Hariton Pushwagner (efter Hari Krishna och som i varuvagn).

Artistnamn för Terje Brofoss, en före detta alkoholist och narkoman som levt på gatan och nu gör internationell succé med färggranna och samhällsengagerande popkonstbilder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Finsk-rysk noir

Matti Rönkä
Med en mördares ansikte
Övers: Marjut Markkanen
(Lindelöws)

För några år sen kom en roman av Harri Nykänen och tidigare i år presenterades Marko Leino för svenska deckarläsare. Men Matti Rönkä lyckas ännu bättre med att importera den hårdkokta deckargenren och plantera om den i Finland, närmare bestämt i Helsingfors med omnejd.

Rönkä har tilldelats Glasnyckeln för att ha skrivit årets bästa skandinaviska deckare. Det var redan 2007 men först nu kommer den första titeln i Viktor Kärppä-serien på svenska.

Matti Rönkäs tvivelaktiga hjälte, alltså Viktor Kärppä, är privatdetektiv mer eller mindre mot sin vilja. Han borde ha kunnat få ett annat arbete, som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen.

Privatsnoken Kärppä jobbar på bägge sidor om lagen: utför smärre uppdrag åt den invandrade maffian samtidigt som han efterforskar en försvunnen kvinna. Som ofta i den hårdkokta genren kunde intrigtråden ha dragits åt lite mer.

Men det gör inte så mycket; viktigast är skildringen av Finland genom en nästan finsk men ändå rysk invandrares ögon.

Om du ser ”Med mördarens ansikte” i en bokhandel så slå upp sidan 150 och läs vad Matti Rönkä låter sin huvudperson säga om Finland, Ryssland och ”den djupaste klyftan i levnadsstandard i världen”. Några arga, upphetsade ord – allt högre! – och den finska noir-stämningen sänker sig; mörk och tung.

(Kristianstadsbladet 2011)

Britain Noir

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

P B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

Nyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberalistisk förvandling.

Mike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade.

Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

(Krönika i Allt om böcker 2000)

I deckarhyllan: Appelqvist, Ceder, Grebe/Träff, Ohlsson och Lönnaeus

Kristina Appelqvist, Camilla Ceder, Camilla Grebe/Åsa Träff, Kristina Ohlsson och Olle Lönnaeus fanns alla bland fjolårets lovordade svenska deckardebutanter. Hur har de lyckats följa upp sina debuter?

”Den som törstar ” (Alfabeta) av Kristina Appelqvist tar vid exakt där pusseldeckardebuten ”Den svarta löparen” slutade. Samma huvudpersoner och miljö: Emma Lundgren, ung lektor vid Västgöta universitet, och Filip Alexanderson, kriminalkommissarie i Skövde. Dessutom en variant av samma ämne: morden och övrigt kriminellt har också den här gången sin utgångspunkt i arkeologi.

Alltså samma – samma? Ja, även om en antik schackpjäs ersatts av en dito solfjäder och Varnhem bytts mot Flamslätt så berättar Appelqvist så likartat att det blir nästan som att höra samma historia igen. Varken mer eller mindre lovande men en repris känns ju oftast blekare.

Åtminstone borde kärlekshistorien om Emma och Filip ha avancerat lite längre. Vad gäller kärleken kunde ”Den som törstar” ha hoppat fram till slutet – och börjat där.

Camilla Ceder har förstått att uppföljaren, ”Babylon” (W&W), måste skilja ut sig från debuten, som hette ”Fruset ögonblick”. Samma huvudpersoner: det delsboende paret Christian Tell, kriminalkommissarie, och Seja Lundberg, frilansjournalist. Men Ceder vänder på miljön; debuten utgick från landsbygden nordost om Angered medan uppföljaren inleds i Göteborg.

Kappan vänds ut och in, landsbygdsdeckaren blev en stadsdeckare. Kommissarie Tell hamnar i centrum och deckaren är mer av polisroman, samtidigt som Ceder fortsätter att teckna porträttet av den yngre, nu något mindre problemfyllda Seja. I ”Babylon” finns ännu en ung kvinna med problem. Sådana kvinnoporträtt, så nära att man känner andedräkten, verkar vara Ceders specialitet.

Camilla Ceders nya kriminalgåta är också arkeologisk, historien går från Istanbul via Göteborg bakåt till Bagdad. Framför allt har Ceder rensat i berättandet, strukit utvikningar och onödiga meningar. Tror jag, åtminstone är den nya deckaren blott 396 sidor kort, jämfört med debuten som var 483 sidor lång. Rakare och mer distinkt, kriminaltempot hålls uppe.

I ”Bittrare än döden” (W&W) fortsätter systrarna Camilla Grebe och Åsa Träff att berätta om terapeuten Siri Bergman och hennes kolleger Aina och Sven på mottagningen vid Medborgarplatsen i Stockholm, presenterade i fjolårets ”Någon sorts frid”. Just ”fortsätter”, historien och livet går vidare.

KBT-deckare, så skulle den här deckarserien kunna marknadsföras. Också uppföljaren är som en terapeutisk allsession. Läsaren bokar en ny tid på mottagningen, får följa både klienterna och terapeuterna själva ytterligare några steg i livet. Siri och Aina har en ny patientgrupp – en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer. Det ger en hemsk inblick i hur kvinnor kan ha det och hur mycket människor kan offra och stå ut med för att få känna i alla fall ett hopp om samhörighet och närhet, kanske kärlek.

”Bittrare än döden” inleds – tyvärr – i en allt mer typisk modern svensk deckarstil: en mamma mördas medan hennes lilla dotter ser på. Tyvärr, skrev jag. Men det kanske ska vara så här, ändå? Det är kanske kriminalgenrens uppgift – att både vara underhållningslitteratur och skildra verklighetens allra värsta skrymslen och vrår?

I Kristina Ohlsson debut, polisromanen ”Askungar”, blev barn mördade. Uppföljaren ”Tusenskönor” (Pirat) skildrar något annat som kan bli ett nytt tema för svensk kriminallitteratur: den nya, förändrade = förvärrade synen på flyktingar och invandrare.

Utredaren Fredrika Bergmans privatliv hamnar mer i fokus och hon blir därmed en huvud-huvudperson. Även kollegerna vid Rikspolisen i Stockholm – kommissarie Alex Recht och inspektör Peder Rydh – återkommer. De kompletteras av Joar Sahlin, en ny, lite annorlunda polis. Resultat: en allt mer intressant skildring av personkemi, mellan ett antal – olika – män samt en kvinna.

Debutdeckaren var så hemsk att jag efterlyste mer patos hos författaren. Men jag hade nog fel. Det finns patos i bägge romanerna, fast mellan raderna. Läsarna tvingas tycka och känna: vi måste ta fram vårt eget patos, inifrån oss själva. Den nya romanen innehåller tre trådar (eller fyra, inklusive Fredrikas privata liv) som tvinnas ihop: ett prästpar hittas skjutna i hemmet vid Odenplan, en ung kvinna förlorar sin identitet i Bangkok och en flykting kommer till Sverige på ett nytt sätt.

”Mike Larssons rymliga hjärta” (Damm) har tidigare recenserats på YA:s kultursidor. Men bara kort, också jag måste skriva några rader om uppföljaren till fjolårsdebuten ”Det som ska sonas”. Lönnaeus har nämligen gjort något annorlunda: behållt miljön men bytt ut personerna. Vilket gett ett oväntat och just annorlunda resultat.

Debuten var skånsk noir, en mörk men sävlig och lågmäld skildring av Tomelilla (och liknande skånska småsamhällen). Hans nya deckare är också noir, men svärtan har skiftat nyans. Samma Tomelilla (den gamla byn kontra den nya med invandring och invandrarfientlighet) men ändå inte riktigt.

Huvudpersonen har fått styra skrivsättet. Mike Larsson – med stort hjärta men kort stubin – friges ur Malmöfängelset när boken börjar. En skurk, en ”tjyv”, en gangster om man vill. ”Mike Larssons rymliga hjärta” är en skånsk gangsterroman. Ettrigare till både stämning och skrivsätt. Den del av världen som är Tomelilla syns och synas ur en annan vinkel.

(Ystads Allehanda 2010)

Inför lördagens deckarpriser

På lördag den 28 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive till svenska översatta kriminalroman. Fem titlar har som vanligt nominerats i vardera kategori. Årets svenska deckare skrevs av tre kvinnor och tre män (vilket alltså betyder att en av böckerna har två författare).

Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.

Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.

Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.

Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.

Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.

Vem (eller vilka) av de ovannämnda ska få ta emot Deckarakademins svenska pris? Mitt tips: Håkan Nesser (fast gardera med Roslund och Hellström).

Inte varje år men när det finns någon extra lovande deckardebutant så brukar Deckarakademin dessutom dela ut ett debutantpris. I år har det mer eller mindre utlovats att också en debutant ska prisas. Vilken?

Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).

Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…

Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man.                                                                                                                      

Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?

I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.

Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.

En brokig samling deckare, läsvärda alla fem men vilken är bäst? Kvalitetsmässigt kan ingen placeras före de andra. De är så olika, hör till varsin gren på deckarträdet. Det blir en fråga om tycke och smak. Deckarakademins ledamöter brukar uppskatta kriminalromaner med en ordentlig berättelse, som går över gränsen till den skönlitterära romanen och gärna i historisk tid – så mitt tips är att priset går till Andrew Taylor. Min egen, personliga favorit: Deon Meyer.

(Ystads Allehanda 2009)

Årets danska deckarhylla

Gretelise Holm, Elsebeth Egholm och Sara Blædel är de främsta inom den nya kvinnliga deckarvågen i Danmark. Inget nytt från Gretelise Holm, min personliga favorit, men Elsebeth Egholm och Sara Blædel är aktuella med ”Närmast anhörig” (Wahlströms, övers: Karin Andræ) respektive ”Aldrig mera fri” (Norstedt, övers: Eva Mazetti-Nissen).

Både Egholm och Blædel skriver nutidsdeckare: personer, miljöer och intriger placeras mitt i Danmark just nu. Vad måste då finnas med och påverka kriminalgåtan, vara huvudspår eller ett ämne av flera?

”Utlänningsproblemet”, förstås. Som man så bryskt säger i Danmark när det handlar om invandrings- och flyktingpolitik, andra kulturer, religioner och människor.

Det vill säga dagens Danmark, inte samma land som för ens 15 eller 10 år sen. I detta nya Danmark utspelar sig bägge romanerna. ”Närmast anhörig” är Elsebeth Egholms fjärde deckare med och kring journalisten Dicte Svendsen i Århus, medan ”Aldrig mera fri” likaså är Sara Blædels fjärde med polisen Louise Rick och hennes journalistväninna Camilla Lind i Köpenhamn.

Elsebeth Egholm Foto: Morten Holtum

Många svenska kritiker verkar ha en njugg inställning till den kvinnliga deckarvågen från Danmark, inte minst vad gäller Egholms och Blædels senaste deckare. Visst har de skrivit ännu bättre förut – som Egholms deckardebut ”Dolda fel och brister” och Sara Blædels otäcka våldtäktsskildring ”Kalla mig prinsessa” – men inte är väl deras nya deckare så mycket sämre än det mesta som svenska deckarförfattarinnor skriver? Varför måste författarinnor från Danmark skriva så mycket bättre än sina kriminella systrar i Sverige för att få bra kritik?

En kulturkrock, någonting i temperamentet och skildringen av dagens samhällsproblem som inte passar recensenterna i Sverige? För mig är det tvärtom: de danska deckarna är spännande och ger samtidigt inblick i ett, för så kan man beskriva dagens Danmark, annat samhälle. Fast Egholm och Blædel saknar pekfingrar. De skriver och berättar, tänkandet och ställningstagandet, mänskligt, samhälleligt och politiskt, överlåts (oftast) till läsaren.

(För att vara rättvis mot den svenska deckarkritikerkåren bör jag väl påpeka också att ett par riktigt positiva recensioner av Elsebeth Egholms senaste deckare nyligen publicerades i Sydsvenskan och Kristianstadsbladet. Det kanske tar sig…)

”Närmast anhörig” skildrar Århus och Danmark strax efter Muhammed-teckningarna. Egholm låter det mångkulturella och främlingsfientliga Danmark bli en del av huvudpersonernas liv – och därmed av de så kallat vanliga eller gamla danskarnas vardag. En film, som visar en avrättning, skickas till den kvinnliga journalisten. Kommer filmen från en terroristgrupp, finns al-Qaida i Danmark? Journalistens dotter, Rose, kämpar med sin kärlek till Aziz, en invandrarkille. Hon har slagit upp med honom…

Blædels ”Aldrig mera fri” kunde, till den polisiära thrillerformen, ha skrivits på 90- eller 80-talet. Men då hade de flesta personerna varit infödda danskar, idag har andra människor och kriminaltrådar kommit till Danmark.

Sara Blædel Foto: Jesper Sunesen

Händelserna utspelar sig i två Köpenhamnsmiljöer, i prostitutionskvarteren och vid en liten kyrka. En kvinna ligger död på gatan med halsen avskuren. Någon prostituerad från öststaterna? Kvinnohandel? Ett spädbarn hittas övergivet i kyrkans vapenhus. Vem har lagt dit barnet? Och varför? 

Djupast handlar bägge romanerna om hur människor, huvud- som bipersoner, hjältar som skurkar och de som bara råkat komma med, handskas med en föränderlig verklighet. Hur de hanterar sina – och allas våra – fördomar, väger gott mot ont, blandar vitt med svart.

Efter att ha skrivit detta åker jag och min hustru till Kivik för att äta stekt sill till lunch. Slår på bilradion och hamnar i radioteatern, någon sorts deckarpjäs och jag tycker handlingen låter bekant: en kvinnlig journalist har fått en dvd med en avrättning…

Jovisst, det är Egholms roman Närmast anhörig som dramatiserats för radion med den nya titeln ”Varför just jag”. Men varför har också journalisten bytt namn till Sarah Mellberg? Och miljön är inte längre danska Århus utan svenska Malmö! Hur tänkte de på radion, att det blir lättare att lyssna om historien utspelar sig i Skåne eller vill de visa att Egholms berättelse lika gärna kunnat utspela sig i Malmö med Rosengård?

Men det tror inte jag. Sverige har inte, ännu så länge, blivit identiskt med Danmark vad gäller synen på invandrare och flyktingar. Att berättelserna utspelar sig i ett visst samhälle och i en viss tid, just Danmark på 2000-talet, är själva grunden till, utgångspunkten för och poängen med den nya danska kriminallitteraturen.

Lene Kaaberbøl och Agnete Friis Foto: People´s Press

Själv tycker jag det är så spännande med nya deckare från Danmark att jag inte kan invänta översättningar utan läser direkt på danska. ”Drengen i kufferten” (People’s Press), som skrivits av Lene Kaaberbøl och Agnete Friis och nyligen var nominerad till det skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln, är min senaste upptäckt.

Ännu en dansk nutidsdeckare. Huvudpersonen, Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg, kunde ha varit med i Egholms och Blædels deckare. Hon arbetar med flyktingar, legalt över jorden och mindre legalt under. I yrket kommer hon i kontakt med människohandel och utpressning, misshandel och onödig död.

I början av ”Drengen i kufferten” har Nina Borg fått nyckeln till en förvaringsbox på Hovedbangården i Köpenhamn. Hon öppnar boxen och ser ”en blank mørkebrun læderkoffert”. Hon öppnar kofferten och inuti ligger en liten pojke på kanske 3 år…

Ole Frøslev, också en av mina danska favoritförfattare, skriver en annan sorts deckare. ”Dragerkuskens brudenat” (People’s Press) är femte delen (av sex) i en serie historiska polisromaner om Köpenhamn under nazistisk ockupation. Nu har tiden nått fram till januari 1944 och kanske kan man mot slutet av den nya romanen äntligen börja ana en annan tid och framtid…

Ole Frøslev Foto: People´s Press

Frøslev skriver långsamt, omsorgs- och stämningsfullt. Kriminalbekjent Poul Bjørner och övriga poliser vid Station 7 på Østerbro fortsätter att sköta arbetet så gott de kan (inte minst kontra Nazitysklands utsända ockupanter). De sticker sina näsor där poliser måste sticka dem för att lösa både små och stora brott, från stölder till mord. Läsaren får följa med, nära nog fysiskt, till andra världskrigets Köpenhamn. Samtidigt, vid sidan om, gör Bjørner vad han förmår för att bidra till motståndskampen.

PS. Nej, det är inte svårt att läsa danska. Ett eller par kapitel, sen går det lika lätt att läsa på danska som svenska (åkej, nästan). Däremot har den sjunkande svenska kronkursen gjort det så jäkla dyrt att köpa deckare i Danmark. Så man får passa på när de kommer som pocket eller låna/beställa hem de danska deckarna på sitt lokala bibliotek…

(Publicerat i Ystads Allehanda 2009)