En trojansk konstnär i maktsamhället

Pushwagner
Tomelilla konsthall
t o m 17/8

Som konstnär har norrmannen Terje Brofos tagit namnet Hariton Pushwagner. Det artistiska förnamnet Hariton kommer från Hare Krishna och Pushwagner syftar på en varuvagn. Konstnären var själv på plats vid vernissagen. Det var bra det, för konstnären och konsten är delar av varann.

Hariton Pushwagner, född 1940, bor i en hyreskasern av samma trista sort som dem han avbildat och klär sig i kostym liksom de kontorslavar som syns i en svit bilder på Tomelilla konsthall. Inte heller kan det vara en tillfällighet att Pushwagners konstgalleri, som han alltså äger, finns på Tjuvholmen – den mondänaste nya stadsdelen i Oslo.

Konstnären Hariton Pushwagner i samtal med konstkritikern Tommy Olsson som presenterade utställningen på Tomelilla konsthall. Foto: Bengt Eriksson

Det märks nämligen – i hans kropp och rörelser – vilken bakgrund som konstnären i kostymen, vit skjorta och slips nog måste ha. Pushwagner är utbildad konstnär men också före detta hippie, uteliggare och narkoman. Hans konst tar avstånd från maktsamhället och den västerländska så kallade civilisationen samtidigt som han med sig själv – likt en trojansk konstnär – våldgästar maktens rum.

När Pushwagner inte längre är i Tomelilla så rekommenderas konstbesökarna att först gå en trappa ner och sätta sig i den lilla tvåpersonsbion. Där visas en norsk dokumentärfilm som härom året gjordes om den ganska så bestämde konstnären Pushwagner. Filmen ger en bra grund för att gå runt och se utställningen.

Hariton Pushwagner: ”Planet Control”.

På ett bord ligger ”Soft City”, ett tecknat seriealbum. Pushwagners svartvita serierutor – motiven föreställer bland annat bilköer, kontorslandskap, lägenhetshus med samma hemmafru i fönster efter fönster efter fönster, chefen med sina lydiga anställda och det lilla barnet i spjälsängen – kan sägas vara utgångspunkt för varje tryckt bild (serigrafier och digitalgrafik) som finns på väggarna.

Fast de stora bilderna – tavlorna – sprakar av färg. Till exempel ”Planet Control”, där samhälls- och businesskontrollantens rock, portfölj, byxor, strumpor och så vidare fått varsin direktkommunicerande klar färg: röd, grön, blå och gul. Eller ”Sitting Down”, där manliga kontorister sitter i långa rader efter varann i likadana rödlila kostymer.

Pushwagner: ”Sunshine”.

Som om det inte räckte med Metropolis utan Pushwagner skapar en ännu grövre nidbild av Metropolis i glättiga färger. Motiven krockar med färgerna så att glädjen dör och blir aska i betraktaren. Samtidigt som bilderna hyllar populärkonsten, från 60-talet och framåt: undergroundserier, popkonst, psykedeliska affischer, skivomslag, graffiti…

På Pushwagners galleri i Oslo hänger bilderna tätt-tätt ihop. Det ger ett starkt och mäktigt, nästan chockerande intryck. På Tomelilla konsthall är det glesare mellan bilderna, inget direkt tema utan varje bild för sig. Det blir en annan utställning – en bredare presentation av hela Pushwagner och hans, faktiskt, varierade uttryck.

Pushwagner: ”Thirteen”.

Jag går runt och jämför de olika bilderna av barn. De är ju hemska. Den helt nya bilden ”Babytrip” kan få en att tänka både på barnarméer och koncentrationslägrens tomma barnaögon – eller varför inte dagens oändliga köer av arbetslös ungdom. Och så den återkommande bilden ”Sunshine” – den har etsat sig fast i min hjärna – av barnet i spjälsängen med mamman bredvid.

Vad ska det bli av det lilla barnet: ännu en gubbe i hatt och kostym på väg i bilen till kontoret? Sen står jag länge och funderar över porträttet av Tintin (där finns också ett drag av Socker-Conny) med titeln ”Thirteen”. Färgerna = alla känslor som en virvelstorm i ansiktet, tonåringen som en osäkrad bomb eller ett löfte.

(Kortare version i Kvällsposten 2014)

Kivik Art 2012 – kontemplationen fortsätter

Kivik Art ´12
Lilla Stenshuvud t o m 7/10

I fjol använde Sune Nordgren, projektledare för Kivik Art Centre, ordet ”kontemplation”. Kivik Art ´11 skulle vara en sommar och ett år för eftertanke. Men vad ska man då säga om Kivik Art ´12?

Eftertanken blev lång, kontemplationen fortsätter. Förra sommaren fanns i alla fall några nyheter. Kim Hedås hade ljus- och musiksatt Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium”. Svenska, danska och norska arkitekturstuderande svarade för tre installationer i naturen.

I Kostallet vid Kivik Art Centre visas också i år projektet ”Land Arc” med ritningar och modeller på ateljéer och ett galleri, gjorda av arkitekturstuderande från Lunds Tekniska Högskola. 

Det var åkej, som mellanår. Men inte en sommar och ett år till, särskilt som upplevelse för en återkommande besökare nu börjat hamna på minus.

Kivik Art ´12 känns ännu mer uppgivet – ja, övergivet. Reträtten är så stor att den andas modlöshet. Det som skulle ha blivit en nystart och fått Kivik Art att bokstavligen ta stort ett kliv fram- och uppåt – arkitekten Gert Wingårdhs arton meter höga himlatrappa i stål – har flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis, bör tilläggas. Det fattas pengar, cirka en halv miljon, för att färdigställa Wingårdhs himlatrappa på toppen av Stenshuvud.

Efter att rättsväsendet ställt sig bakom Ulf Lundells krav på bygglov för David Chipperfields och Antony Gormleys så kallade torn har det blivit svårare att locka sponsorer. Ska Kivik Art Centre få bygglov eller tvingas riva?

Modell av Lars Danielsen Holens ”vildmarkshus”, som poängterar naturen.

Nu verkar det också som om tornet måste hägnas in – för att hindra besökare att klättra upp i det – medan ansökan om bygglov behandlas.

Det räckte väl med att Kivik Art tvingades sälja ett annat av sina främsta verk, ”Moderskeppet”, för att få in pengar. Om man som besökare blickar mot platsen där man vet att ”Moderskeppet” stod, så går tanken till ett arkitektoniskt/konstnärligt kalhygge. Hur skulle det bli, om också Gormleys betongtorn försvann?

Nyheten på Kivik Art ´12 – också i år finns i alla fall en nyhet – är 2012 års upplaga av projektet ”Land Arc”.

För tredje året har arkitekturstuderande, den här gången enbart från Lunds Tekniska Högskola, gjort ritningar och modeller inför ett framtida Kivik Art Centre. I Kostallet, innan naturvandringen genom Lilla Stenshuvud och Kivik Art börjar, visas förslagen till ateljéer och ett galleri.

Martin Hallén sticker ut – och upp – med förslaget ”KAT”, som står för ”Kivik Art Tower”. 

Första året hade de blivande arkitekterna ritat så häftigt och fantastiskt att det var orealistiskt. Nu det tredje året är de flesta förslag istället så realistiska och genomförbara att de blivit en smula tråkiga.

Kan den nedåtgående stämningen inom Kivik Art-styrelsen ha smittat av sig? Det går inte längre att ha storstilade och högtflygande planer, ska Kivik Art Centre kunna leva vidare och utvecklas så får man ta det försiktigt.

Vilket till exempel Alexander Carlén och Rebecka Engvall gör med förslagen ”Serpent gallery” och ”Running up the hill”. Deras byggnader finns både på och under marken respektive följer kullen uppåt.

Gudmund Bladhs konsthallsrestaurang (bör det väl vara?) ”Äppelfält” består av smala träribbor och glas. Den genomskinliga byggnaden försvinner bland träden.

Johan Ahlströms ”Noder” är så vanlig att den både syns och inte syns: en avlång retromodernistisk byggnad som kunde ha ritats till någon kyrkogård på 1930- och 40-talen.

Modell av ett framtida (?) ”Kivik Art Tower” på Lilla Stenshuvud. 

Diskreta men också fyndiga och personliga är Lars Danielsen Holens ”Toeine” och Robert Jansons, såvitt jag kan se, namnlösa förslag. Danielsen Holen har ritat små vildmarkshus, som poängterar känslan av natur. Jansons ateljébyggnader är helt vanliga men ändå ovanliga småhus som placerats i speciella vinklar.

Martin Hallén är modigast. Han vågar ta i med en byggnad som sticker ut – och upp. Jag gillar Halléns förslag, just därför. ”KAT”, som det heter, står för ”Kivik Art Tower”. Precis vad det är: en hög, smal byggnad, just ett torn, där man genom glaset ser människor gå upp- och nedför trappan till de olika våningarna.

Jag, som inte alls tycker att varken Gormleys betongtorn eller Gipps betong- och trähus våldför sig på naturen utan – faktiskt – passar in känsligt och bra, skulle uppskatta om ”Kivik Art Tower” uppfördes på Lilla Stenshuvud. Men då hade väl det löst sammansatta sällskapet Kivik Arts ovänner med den inofficiella ordföranden Lundell i spetsen gått fullständigt kokko.

Den som besöker Kivik Art ´12 får inte heller missa en annan upplevelse. Inte nytt men ändå nytt.

Veteåkern – granngårds med Ulf Lundell – förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av under vandringen bort till Snøhettas betongram. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Det var så att när Kivik Art Centre invigdes för sex år sen bidrog arkitektbyrån Snøhetta med bland annat ett par betongramar. En ram placerades på den åker som ligger nästgårds med Ulf Lundell. Genast klagade han över utsikten! Då tog Sune Nordgren bort ramen. Men när Lundell började kriga mot Gormleys torn så flyttades betongramen tillbaka.

Genom vetet på åkern har det i sommar slagits en gång som leder ända längst bort till betongramen. Åkern förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av. En infernalisk hämnd mot Lundell (hur många människor ser han inte genom fönstret under en hel sommar?!) och en mäktig upplevelse.

(Ystads Allehanda/Kirstianstadsbladet 2012)

Serier och andra teckningar

Liv Strömquist visar serier
Neon, Brösarp

Liv Strömquist växte upp på Österlen, närmare bestämt i Ravlunda, så naturligtvis ska hon ställa ut på Neongalleriet i Brösarp. Hon visar typiska exempel ur sin produktion: skämtteckningar och seriestrippar, oftast svart tusch på vitt papper men också någon serie i färg.

Titeln på en av serierna, ”Våra mest älskade torskar”, anger tonen. Inte alltid men ofta kan hon uttrycka sig så grovt – och grövre ändå – att just det tonläget stannar kvar som karaktäristik av serietecknaren Liv Strömquist.

Ur serien ”Det är sant, kulturtant”.

Hon kombinerar text och bild, ibland trängs bilden undan av en text som kräver läsning. Det är lite synd, eftersom Strömquist är en skicklig seriekonstnär som både kan teckna streckfigurer och använda mer teknik, när hon tycker det behövs.

Vissa teckningar och serier bjuder in publiken och lockar till diskussion.

Som skämtteckningen av en kvinna med det enkla men tänkvärda budskapet: ”Jag gråter i en jourbutik. Det kan man göra dygnet runt.”

Eller när två ”gubbar” har ett så att säga kvinnligt samtal och den ena gubben säger att det är ”en såndär dag när man bara känner sig, misslyckad, ful och tjock”.

Andra teckningar delar upp publiken – för och emot. Som den nämnda torskserien men också serierna om svenska ”kulturtanter” och sångerskan Whitney Houston.

Inte så att jag känner mig träffad (och gör jag det så står jag ut) men Strömquists grova – ja, nyanslösa – ja, ensidiga – kritik av mäns kvinnosyn träffar även de kvinnor som ”älskar” dessa ”torskar” (Fröding, Bellman, Werup med flera) och betalar ”inträdet till en pjäs av en obegåvad manlig isterbuk”.

Ur serien ”Jag tänker på Whitney” (version med text).

Skildringen av Whitney Houstons kärlek till Bobby Brown är direkt elak. Jag trodde de var söndriga, problemfyllda människor, bägge två.

Återkommande fråga när tecknade serier visas som konst i gallerier: Fungerar Liv Strömquists teckningar på en vägg? Javisst och det märkte ni väl, varför skulle jag annars bli så engagerad?

Även om jag önskar att Strömquist tagit ett steg till och beaktat att konsthallen är en annan visningsform än sidan i ett seriealbum. Ett – enda – sådant exempel syns på Neonutställningen.

Den teckning i svart, vitt och grått, som inleder serien ”Jag tänker på Whitney”, finns också i separattryck – utan text. Då växer teckningen. Minnet av serien och de tankar som väcktes, ilskan och sympatin, följer med och får bilden att bli större, än mer innehållsrik.

(Kvällsposten 2010)

Ett par dagar i Oslo

”Allt är dyrt i Oslo – utom hotellrum.” När jag hörde det så trodde jag först att det var en skämt. Men det stämmer. Det går att få ett bra hotellrum för under tusen kronor och pensionat är billigare ändå.

På väg mot Oslo.

Att åka till Oslo behöver inte heller kosta så mycket eller ta lång tid: lågprisflyg på en timma från Kastrup eller nattfärja från Köpenhamns nordhavn. Hur ni sen lägger upp en ekonomisk kalkyl för att ha råd att äta i Oslo är en annan sak. Det blir dyrare.

Min poäng: Oslo är värd en resa, gärna med ordet kultur- som prefix.

Första gången jag besöker Oslos nya operahus. Vilken upplevelse, så enastående att jag utbrister: Bygg inte bara ett nytt operahus i Stockholm utan ett i Malmö också (inklusive konserthus)!

Promenad på Operans tak.

Arkitektbyrån , som invigde Kivik Art år 2007, ritade ett operahus i glas, marmor och trä. Stort och pampigt och ändå folkligt. Ett hus som lockar till söndagsutflykter, inte minst för att man kan promenera uppe på operataket!

En demokratisk arkitektur som protesterar mot indelningen av stadens befolkning (rika i öst och fattigare i väst) och även kräver demokrati av operakonsten. Att operan öppnar sig för en ny publik och andra musikformer.

Inuti Oslooperan, ingång till första raden (tror jag det var).

Runt ett hörn vid Karl Johan ligger bokhandeln Norli med en jätteavdelning för litteratur på svenska och danska. I Norge klarar de av att läsa romaner på grannspråken. Varför kan inte vi göra det i Sverige?

Deckarförfattaren Gunnar Staalesen har förlorat sitt svenska förlag. Nu måste hans hårdkokta deckare läsas på norska. Så jag köper han senaste, ”Vi ska arve vinde”. Det är en ”vindmölle-deckare”.

Youngstorvet med utsikt över regeringskvarteren.

Vindkraft i oljelandet Norge? Eller oljeschejkdömet Norge, som en medresenär uttryckte det. Invandrarna kör taxi och svenska gästarbetare har låglönejobb i butiker och på restaurang.

Jag går till Youngstorvet, där Osloborna dagligen passerar de sönderbombade regeringskvarteren och husen där omkring med träfönster i väntan på glasmästaren.

Jag står vid Oslo domkyrka och ser vissna blommor skyfflas upp från marken och forslas bort på lastbilar. Strax ersätts de av nya blommor på denna stora öppna grav med kyrkan som gravsten.

Oslo domkyrka från andra sidan gatan (jag vill inte gå närmare).

Tjuvholmen är den nya stadsdelen för det rika Oslo.

Som en mer spännande version av Västra hamnen i Malmö. Olika arkitekter har ritat mycket olika sorters hus bredvid varann. Men här handlar det inte om demokratisk utan om särskiljande arkitektur. Kvadratmeterpris: sådär 80 000 norska oljekronor.

Även om överbyggherren Tjuvholmen KS poängterar att det byggs ett konstmuseum, anläggs en park och även ska bli ett offentligt bad. Då fick jag lust att berätta om strandpromenaden och badet i Västra hamnen som togs över av ”invandrare”. Det går en buss också till Tjuvholmen.

Del av Tjuvholmen. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Ett av konstgallerierna på Tjuvholmen, Galleri Pushwagner, kan ses som en protest mot de rikas gettofiering. Galleriet ägnas åt Hariton Pushwagner (efter Hari Krishna och som i varuvagn).

Artistnamn för Terje Brofoss, en före detta alkoholist och narkoman som levt på gatan och nu gör internationell succé med färggranna och samhällsengagerande popkonstbilder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)