Etikettarkiv: Arkitektur

Pangkonst

Styrelsen för Kivik Art har beslutat upphöra med verksamheten och låta spränga samtliga betongskulpturer.

Istället ska man i det kostall som hör till Kivik Art ordna en årlig sommarutställning med Ulf Lundells målningar.

På bestämda tidpunkter kommer Lundell också att idka friluftsmåleri inför publik på Lilla Stenshuvud.

(YA 2015)

Annonser

Till himlen på Kivik Art

Himlatrappan 1a liten

Årets nya arkitektskulptur på Kivik Art: Himlatrappan. Arkitekt: Gert Wingårdh. Foto: Bengt Eriksson.

Så här sa Gert Wingårdh till TT/Spektra: ”Jag kan inte påstå att namnet är det mest övertänkta. Men jag tillhör en generation för vilken Led Zeppelins låt ”Stairway to heaven” hade en betydelse.”

Ett par dagar i Oslo

”Allt är dyrt i Oslo – utom hotellrum.” När jag hörde det så trodde jag först att det var en skämt. Men det stämmer. Det går att få ett bra hotellrum för under tusen kronor och pensionat är billigare ändå.

På väg mot Oslo.

Att åka till Oslo behöver inte heller kosta så mycket eller ta lång tid: lågprisflyg på en timma från Kastrup eller nattfärja från Köpenhamns nordhavn. Hur ni sen lägger upp en ekonomisk kalkyl för att ha råd att äta i Oslo är en annan sak. Det blir dyrare.

Min poäng: Oslo är värd en resa, gärna med ordet kultur- som prefix.

Första gången jag besöker Oslos nya operahus. Vilken upplevelse, så enastående att jag utbrister: Bygg inte bara ett nytt operahus i Stockholm utan ett i Malmö också (inklusive konserthus)!

Promenad på Operans tak.

Arkitektbyrån , som invigde Kivik Art år 2007, ritade ett operahus i glas, marmor och trä. Stort och pampigt och ändå folkligt. Ett hus som lockar till söndagsutflykter, inte minst för att man kan promenera uppe på operataket!

En demokratisk arkitektur som protesterar mot indelningen av stadens befolkning (rika i öst och fattigare i väst) och även kräver demokrati av operakonsten. Att operan öppnar sig för en ny publik och andra musikformer.

Inuti Oslooperan, ingång till första raden (tror jag det var).

Runt ett hörn vid Karl Johan ligger bokhandeln Norli med en jätteavdelning för litteratur på svenska och danska. I Norge klarar de av att läsa romaner på grannspråken. Varför kan inte vi göra det i Sverige?

Deckarförfattaren Gunnar Staalesen har förlorat sitt svenska förlag. Nu måste hans hårdkokta deckare läsas på norska. Så jag köper han senaste, ”Vi ska arve vinde”. Det är en ”vindmölle-deckare”.

Youngstorvet med utsikt över regeringskvarteren.

Vindkraft i oljelandet Norge? Eller oljeschejkdömet Norge, som en medresenär uttryckte det. Invandrarna kör taxi och svenska gästarbetare har låglönejobb i butiker och på restaurang.

Jag går till Youngstorvet, där Osloborna dagligen passerar de sönderbombade regeringskvarteren och husen där omkring med träfönster i väntan på glasmästaren.

Jag står vid Oslo domkyrka och ser vissna blommor skyfflas upp från marken och forslas bort på lastbilar. Strax ersätts de av nya blommor på denna stora öppna grav med kyrkan som gravsten.

Oslo domkyrka från andra sidan gatan (jag vill inte gå närmare).

Tjuvholmen är den nya stadsdelen för det rika Oslo.

Som en mer spännande version av Västra hamnen i Malmö. Olika arkitekter har ritat mycket olika sorters hus bredvid varann. Men här handlar det inte om demokratisk utan om särskiljande arkitektur. Kvadratmeterpris: sådär 80 000 norska oljekronor.

Även om överbyggherren Tjuvholmen KS poängterar att det byggs ett konstmuseum, anläggs en park och även ska bli ett offentligt bad. Då fick jag lust att berätta om strandpromenaden och badet i Västra hamnen som togs över av ”invandrare”. Det går en buss också till Tjuvholmen.

Del av Tjuvholmen. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Ett av konstgallerierna på Tjuvholmen, Galleri Pushwagner, kan ses som en protest mot de rikas gettofiering. Galleriet ägnas åt Hariton Pushwagner (efter Hari Krishna och som i varuvagn).

Artistnamn för Terje Brofoss, en före detta alkoholist och narkoman som levt på gatan och nu gör internationell succé med färggranna och samhällsengagerande popkonstbilder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Kivik Art 2011

Om ni besökte Kivik Art Centre i fjol, gick igenom Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium” och fick en stor, stark upplevelse av hennes kombination av betong och trä: ingången, rummet och den svindlande gången ut på andra sidan. Ja, då ska ni återvända i sommar och få en förnyad, annorlunda och ännu starkare upplevelse, nu när skulpturen/huset musiksatts av Kim Hedås.

Så var detta sagt. Nu måste följande skrivas:

Kivik Art ´11 kallas  ”mellanår”. Det var Sune Nordgren, projektledaren för Kivik Art, som använde just det ordet på pressvisningen. Ett annat ord är ”nödlösning”.

Tyvärr verkar den evigt pågående rättsprocessen med Ulf Lundell om konstnären Gormleys och arkitekten Chipperfields stora, höga betongskulptur – allmänt kallad ”tornet” – ha lagt sig som ett mörkt moln över Kivik Art. Bygglov eller inte? Skulptur eller byggnad?

”Kokong” av plywood, skapad av arkitektstuderande i Lund.

Nordgren skriver om ”den enda grannen”, alltså Lundell, i årets broschyr. En A4 med ett upprop mot kravet på bygglov ligger på bordet. Har rättsprocessen påverkat sponsorerna så det blivit svårare att få pengar? Eller har Nordgren tappat lusten? Ingen tvekan att både han och styrelsen är kort sagt skitsura. Och att detta påverkat Kivik Art ´11.

Liksom förra året har arkitektstuderande – i år under rubriken ”Land Arc” – bjudits in för att skissa förslag till framtida byggprojekt på Lilla Stenshuvud. Skillnaden är dels att årets blivande arkitekter kommer såväl från Lund som Trondheim och Köpenhamn. Dels att de i år både gjort skisser och modeller som ställs ut i det så kallade Kostallet och fysiska arkitektoniska verk i naturen.

”Invasion”, skapad av arkitektstuderande från Trondheim.

Och dels också, för det tredje, att resultaten är konventionella = trista i jämförelse med fjolårets. Då häpnade jag. Oj, skulle man kunna uppföra en så märklig byggnad mitt bland träden? Nej! Jo, det kan man nog. Om en av årets byggnader uppfördes i en slänt så skulle ingen höja på ögonbrynet.

De fysiska verken är tre, från varsitt land. ”Invasion” – det norska studerandeverket, som liknar, tja, några stora trästafflier eller avskalade torn, passar in fint där de står i en sluttning. Men hur skulle de kunna mäta sig med Kivik Arts, ursäkta, riktiga skulpturer?

Den svenska trasselsudden – eller kokongen – av plywood och det danska bygget av skalade stockar begriper jag inte. Den första ser ut som nånting kvarglömt, den andra kunde ha stått på vilken bygglekplats som helst under 70-talet.

Som tur är finns också Petra Gipps och Kim Hedås samarbete: mötet mellan arkitektur och musik, mellan ”Refugium” och ”Illusion”, som musikstycket heter. Det är riktigt bra – och spännande.

Huset/skulpturen ”Refugium” av Petra Gipp.

”Hur ska man definiera arkitektur? Det finns olika sätt”, säger Petra Gipp. ”Man kan göra det med ljus – eller ljud. I flera år har Kim och jag pratat om att samarbeta. Det här blev startskottet.”

”Jag har spelat in naturljud på Stenshuvud, i Stockholm, Uppsala och Dalarna”, säger Kim Hedås.

Schema för Kim Hedås musikstycke/installation ”Illusion”. 

”Spelade olika instrument som jag använde mest som ljud och tog korta klipp ur låtar jag tidigare gjort. Musiken finns i sex kanaler och spelas upp i lika många högtalare.”

Förra året, invänder jag, kunde jag uppleva huset med egna känslor. Men nu är det du som styr mina upplevelser!

”Ja, så blir det ju”, svarar Kim Hedås. ”Musiken bjuder in lyssnaren, följ med!”

På pressvisningen använde Sune Nordgren också ordet ”kontemplation”. 2011 ska vara ett år för eftertanke: Vad har Kivik Art åstadkommit? Vilken väg ska man gå? Men så känns det inte att besöka Kivik Art ´11. Det känns som en reträtt, lite uppgivet.

Samtliga foton: Gerry Johansson / Kivik Art Centre.

(Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)