Kivik Art 2012 – kontemplationen fortsätter

Kivik Art ´12
Lilla Stenshuvud t o m 7/10

I fjol använde Sune Nordgren, projektledare för Kivik Art Centre, ordet ”kontemplation”. Kivik Art ´11 skulle vara en sommar och ett år för eftertanke. Men vad ska man då säga om Kivik Art ´12?

Eftertanken blev lång, kontemplationen fortsätter. Förra sommaren fanns i alla fall några nyheter. Kim Hedås hade ljus- och musiksatt Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium”. Svenska, danska och norska arkitekturstuderande svarade för tre installationer i naturen.

I Kostallet vid Kivik Art Centre visas också i år projektet ”Land Arc” med ritningar och modeller på ateljéer och ett galleri, gjorda av arkitekturstuderande från Lunds Tekniska Högskola. 

Det var åkej, som mellanår. Men inte en sommar och ett år till, särskilt som upplevelse för en återkommande besökare nu börjat hamna på minus.

Kivik Art ´12 känns ännu mer uppgivet – ja, övergivet. Reträtten är så stor att den andas modlöshet. Det som skulle ha blivit en nystart och fått Kivik Art att bokstavligen ta stort ett kliv fram- och uppåt – arkitekten Gert Wingårdhs arton meter höga himlatrappa i stål – har flyttats till nästa år.

Förhoppningsvis, bör tilläggas. Det fattas pengar, cirka en halv miljon, för att färdigställa Wingårdhs himlatrappa på toppen av Stenshuvud.

Efter att rättsväsendet ställt sig bakom Ulf Lundells krav på bygglov för David Chipperfields och Antony Gormleys så kallade torn har det blivit svårare att locka sponsorer. Ska Kivik Art Centre få bygglov eller tvingas riva?

Modell av Lars Danielsen Holens ”vildmarkshus”, som poängterar naturen.

Nu verkar det också som om tornet måste hägnas in – för att hindra besökare att klättra upp i det – medan ansökan om bygglov behandlas.

Det räckte väl med att Kivik Art tvingades sälja ett annat av sina främsta verk, ”Moderskeppet”, för att få in pengar. Om man som besökare blickar mot platsen där man vet att ”Moderskeppet” stod, så går tanken till ett arkitektoniskt/konstnärligt kalhygge. Hur skulle det bli, om också Gormleys betongtorn försvann?

Nyheten på Kivik Art ´12 – också i år finns i alla fall en nyhet – är 2012 års upplaga av projektet ”Land Arc”.

För tredje året har arkitekturstuderande, den här gången enbart från Lunds Tekniska Högskola, gjort ritningar och modeller inför ett framtida Kivik Art Centre. I Kostallet, innan naturvandringen genom Lilla Stenshuvud och Kivik Art börjar, visas förslagen till ateljéer och ett galleri.

Martin Hallén sticker ut – och upp – med förslaget ”KAT”, som står för ”Kivik Art Tower”. 

Första året hade de blivande arkitekterna ritat så häftigt och fantastiskt att det var orealistiskt. Nu det tredje året är de flesta förslag istället så realistiska och genomförbara att de blivit en smula tråkiga.

Kan den nedåtgående stämningen inom Kivik Art-styrelsen ha smittat av sig? Det går inte längre att ha storstilade och högtflygande planer, ska Kivik Art Centre kunna leva vidare och utvecklas så får man ta det försiktigt.

Vilket till exempel Alexander Carlén och Rebecka Engvall gör med förslagen ”Serpent gallery” och ”Running up the hill”. Deras byggnader finns både på och under marken respektive följer kullen uppåt.

Gudmund Bladhs konsthallsrestaurang (bör det väl vara?) ”Äppelfält” består av smala träribbor och glas. Den genomskinliga byggnaden försvinner bland träden.

Johan Ahlströms ”Noder” är så vanlig att den både syns och inte syns: en avlång retromodernistisk byggnad som kunde ha ritats till någon kyrkogård på 1930- och 40-talen.

Modell av ett framtida (?) ”Kivik Art Tower” på Lilla Stenshuvud. 

Diskreta men också fyndiga och personliga är Lars Danielsen Holens ”Toeine” och Robert Jansons, såvitt jag kan se, namnlösa förslag. Danielsen Holen har ritat små vildmarkshus, som poängterar känslan av natur. Jansons ateljébyggnader är helt vanliga men ändå ovanliga småhus som placerats i speciella vinklar.

Martin Hallén är modigast. Han vågar ta i med en byggnad som sticker ut – och upp. Jag gillar Halléns förslag, just därför. ”KAT”, som det heter, står för ”Kivik Art Tower”. Precis vad det är: en hög, smal byggnad, just ett torn, där man genom glaset ser människor gå upp- och nedför trappan till de olika våningarna.

Jag, som inte alls tycker att varken Gormleys betongtorn eller Gipps betong- och trähus våldför sig på naturen utan – faktiskt – passar in känsligt och bra, skulle uppskatta om ”Kivik Art Tower” uppfördes på Lilla Stenshuvud. Men då hade väl det löst sammansatta sällskapet Kivik Arts ovänner med den inofficiella ordföranden Lundell i spetsen gått fullständigt kokko.

Den som besöker Kivik Art ´12 får inte heller missa en annan upplevelse. Inte nytt men ändå nytt.

Veteåkern – granngårds med Ulf Lundell – förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av under vandringen bort till Snøhettas betongram. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Det var så att när Kivik Art Centre invigdes för sex år sen bidrog arkitektbyrån Snøhetta med bland annat ett par betongramar. En ram placerades på den åker som ligger nästgårds med Ulf Lundell. Genast klagade han över utsikten! Då tog Sune Nordgren bort ramen. Men när Lundell började kriga mot Gormleys torn så flyttades betongramen tillbaka.

Genom vetet på åkern har det i sommar slagits en gång som leder ända längst bort till betongramen. Åkern förvandlas till ett konstverk som besökaren blir en del av. En infernalisk hämnd mot Lundell (hur många människor ser han inte genom fönstret under en hel sommar?!) och en mäktig upplevelse.

(Ystads Allehanda/Kirstianstadsbladet 2012)

Ett par dagar i Oslo

”Allt är dyrt i Oslo – utom hotellrum.” När jag hörde det så trodde jag först att det var en skämt. Men det stämmer. Det går att få ett bra hotellrum för under tusen kronor och pensionat är billigare ändå.

På väg mot Oslo.

Att åka till Oslo behöver inte heller kosta så mycket eller ta lång tid: lågprisflyg på en timma från Kastrup eller nattfärja från Köpenhamns nordhavn. Hur ni sen lägger upp en ekonomisk kalkyl för att ha råd att äta i Oslo är en annan sak. Det blir dyrare.

Min poäng: Oslo är värd en resa, gärna med ordet kultur- som prefix.

Första gången jag besöker Oslos nya operahus. Vilken upplevelse, så enastående att jag utbrister: Bygg inte bara ett nytt operahus i Stockholm utan ett i Malmö också (inklusive konserthus)!

Promenad på Operans tak.

Arkitektbyrån , som invigde Kivik Art år 2007, ritade ett operahus i glas, marmor och trä. Stort och pampigt och ändå folkligt. Ett hus som lockar till söndagsutflykter, inte minst för att man kan promenera uppe på operataket!

En demokratisk arkitektur som protesterar mot indelningen av stadens befolkning (rika i öst och fattigare i väst) och även kräver demokrati av operakonsten. Att operan öppnar sig för en ny publik och andra musikformer.

Inuti Oslooperan, ingång till första raden (tror jag det var).

Runt ett hörn vid Karl Johan ligger bokhandeln Norli med en jätteavdelning för litteratur på svenska och danska. I Norge klarar de av att läsa romaner på grannspråken. Varför kan inte vi göra det i Sverige?

Deckarförfattaren Gunnar Staalesen har förlorat sitt svenska förlag. Nu måste hans hårdkokta deckare läsas på norska. Så jag köper han senaste, ”Vi ska arve vinde”. Det är en ”vindmölle-deckare”.

Youngstorvet med utsikt över regeringskvarteren.

Vindkraft i oljelandet Norge? Eller oljeschejkdömet Norge, som en medresenär uttryckte det. Invandrarna kör taxi och svenska gästarbetare har låglönejobb i butiker och på restaurang.

Jag går till Youngstorvet, där Osloborna dagligen passerar de sönderbombade regeringskvarteren och husen där omkring med träfönster i väntan på glasmästaren.

Jag står vid Oslo domkyrka och ser vissna blommor skyfflas upp från marken och forslas bort på lastbilar. Strax ersätts de av nya blommor på denna stora öppna grav med kyrkan som gravsten.

Oslo domkyrka från andra sidan gatan (jag vill inte gå närmare).

Tjuvholmen är den nya stadsdelen för det rika Oslo.

Som en mer spännande version av Västra hamnen i Malmö. Olika arkitekter har ritat mycket olika sorters hus bredvid varann. Men här handlar det inte om demokratisk utan om särskiljande arkitektur. Kvadratmeterpris: sådär 80 000 norska oljekronor.

Även om överbyggherren Tjuvholmen KS poängterar att det byggs ett konstmuseum, anläggs en park och även ska bli ett offentligt bad. Då fick jag lust att berätta om strandpromenaden och badet i Västra hamnen som togs över av ”invandrare”. Det går en buss också till Tjuvholmen.

Del av Tjuvholmen. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Ett av konstgallerierna på Tjuvholmen, Galleri Pushwagner, kan ses som en protest mot de rikas gettofiering. Galleriet ägnas åt Hariton Pushwagner (efter Hari Krishna och som i varuvagn).

Artistnamn för Terje Brofoss, en före detta alkoholist och narkoman som levt på gatan och nu gör internationell succé med färggranna och samhällsengagerande popkonstbilder.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)