In i och ut ur landskapet

Land(e)scape
Gunnar Berg, Eddie Tjeno Ericsson, Elin Kristine Johansson, Jonas Larsen, Carsten Nilsson, Lena Pettersson, Pekka Sarnus, My Svennberg och Anna Örtemo
Tjörnedala konsthall, t o m den 30 augusti
Utställningen visas utomhus och är öppen dygnet runt

Även i sommar hålls en extra utställning i naturen kring Tjörnedala konsthall. Årets utomhusutställning har fått det lite fyndiga alternativt putslustiga namnet ”Land(e)scape”. Nio medlemmar i ÖSKG (Östra Skånes Konstnärsgille) svarar för lika många konstnärliga kontrollpunkter med skulpturer, installationer och/eller iscensättningar som verkar med eller mot naturen. Med karta i hand går jag runt och tittar…

Eddie Tjeno Ericsson: ”Som svampar ur jorden”.

Först på det som inte finns, det vill säga som jag inte trodde fanns. Vid kontrollpunkt nummer 1 (med titeln ”Förstoring”) tittar jag och ser några träd och en uttorkad liten å. Jag går närmare och bokstammarna förstoras i mina ögon, som när man förstorar och blåser upp ett fotografi.

Ett konstverk som verkligen skapas av betraktaren. Lite smart, tyckte jag. Men när jag frågar inne på konsthallen så får jag reda på att det är fel. Istället ska jag böja huvet bakåt och blicka en bit upp i ena boken. Jo, men där, till häften dolt i grönskan, syns ett armband modell uppförstorat av Gunnar Berg.

Eddie Tjeno Ericssons flugsvampar (nr 2), fast inte röda och vita utan blåa med gula prickar, växer enligt titeln just ”Som svampar ur jorden”. Det går väl knappast att missförstå. Elin Kristine Johanssons dukade bord, ”Create, away” (3), får jag däremot fundera mer och längre över.

Carsten Nilsson: ”275 m”.

Ett bord med både en stor och en liten duk, kniv och sked, en skål och en vedtrave bredvid bordet. Det är en vacker installation som förmedlar känslan av värme. Men mer? Sen då? Allt material till konst hämtas ur naturen – utan natur skulle ingen konst finnas. Ska jag tänka så?

Pekka Sarnus (4) har placerat ett par mindre skulpturer av järn respektive betong (en kan vara en liten triumfbåge) och – som jag skrev i min i recension i Ystads Allehanda – små vita plåtgubbar i en rabatt. Han kallar dem ”Migration” och ”Integration”. Men hur mycket jag än tittar och hur mycket jag än vill förstå… Nej, tyvärr, det gör jag inte.

(Rättelse från Sarnus, när han läste tidningen: Har vill inte kännas vid de ”små vita plågubbarna”. Några sådana ingår inte i hans utställda verk. Hmmm. Men vem har då placerat dem där? För det var ju inte så att jag hittade på – de stod/står i rabatten. Och ingen besökare kan/kunde tro annat än att de ingår i utställningen. Har de flyttats bort nu?)

Anna Örtemo: ”Fyrkant”.

Carsten Nilssons stora pilbåge (5) är magnifik med en pil som riktats sydösterut. Fast hur ska titeln, ”275 m”, tydas? Att en skjuten pil når så långt eller en positionsangivelse, där landar pilen? Jag tror hela ”Land(e)scape”-utställningen hade kunnat växa en bit till om papperet med utställningskartan innehållit några citerade meningar från varje konstnär. Nej, inga förklaringar av verken men ändå några ledtrådar.

Lena Petterssons ”Blått en dag” (6) är ett annat exempel. En stor blå matta med en rund, vit ring. På mattan finns som en stiliserad båt eller fisk av armeringsjärn. (Fast min första, snabba tanke gick till bangolf.) Vid mattan står en skylt med ett målat, otydligt budskap. Dekorativt och vackert.

Anna Örtemo har gjort en ”Fyrkant” (7) gånger tre. Dockhusaktiga små villaträdgårdar med planteringar och staket runt om, (åter)skapad och inhägnad natur. Eller inne- och utestängda människor, en samhällsdesignad befolkning i gated communities.

My Svennberg: ”Daggfångare”. Samtliga foton: Bengt Eriksson

På en gräsmatta har My Svennberg satt ut en rad med ”Daggfångare”: rosa ställningar med vågräta band där daggen ska fångas och fastna. Vid behov, om inte luften är tillräckligt fuktig, går det att låna en likaså rosa plastflaska och spreja vatten på daggfångarna. Som en hyllning till naturens minsta lilla viktiga under och väldigt häftigt: spreja rikligt och stå nära, ja, närmare ändå, tätt-tätt intill, och betrakta de STORA dropparna.

Sist (nr 9) tar Jonas Larsen med besökarna på en smal och halkig stig, in i och långt ner i skogen. Ingen titel, en hemlighet. Fast nu har ju YA:s kulturreporter, Ulf Mårtensson, redan beskrivit det som göms längst där inne och nere som en ”gyllene kratta”. Men nej, inte är det väl en kratta? Så ser det inte ut i mina ögon. Jag tror att jag låter det förbli en hemlighet…

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2015)

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Den lilla, lilla flickans drömska liv i rosa

Marie-Louise Ekman
Filmer & pjäser
Norrköpings konstmuseum
t o m 4 september

En annan Marie-Louise Ekman men ändå densamma; alltid densamma eller snarare: desamma (med tanke på alla hennes uttrycksformer och det konstnärliga, livsrika och fantasieggande innehållet).

Inte den målande konstnären utan film- och teaterpjässkaparen, de rörliga bildernas och ordens berättare. Och ändå, hela tiden: konstnären.

Begreppet konstnärlig film får en ny innebörd på den utställning som Norrköpings konstmuseum kamouflerat till ett slags parallell och hela tiden pågående filmfestival (samt en pjäs för radioteatern och några Sommarprogram på radion).

Ur ”Sagan om den lilla, lilla flickan”.

Dels blottlägger och bearbetar Marie-Louise Ekman, oavsett uttrycksform, sitt eviga ämne: människan och livet. Eller för att beskriva det så problematiskt som det = livet är: de olika människor som ryms i varje människa.

Dels bygger många av hennes filmer på – och ibland innehåller de också – hennes typiska motiv, färger och målningar.

De kan finnas som tavlor i scenografin eller vara illustrativa personer i den tecknade bilderboksfilmen ”Sagan om den ensamma damen” (1977) och den animerade ”Strip-tease” (1981; Lars-Arne Hult gjorde animeringen efter en av Marie-Louise Ekmans målningar).

Paris förlag presenterar ”Målarskolan”.

Om man sätter sig och tittar, en stund där och en där, på de sju filmer av skiftande längd (från tre till 106 minuter) som visas parallellt i olika små salonger (eller ännu fler filmer, om de tio delarna av teveserien ”Målarskolan” räknas som varsin film) så känns det precis som att flanera genom en utställning, liksom blicka på och kolla in de olika verken.

Innan det är dags för nästa vända, då konstverken studeras mer ingående.

Om man går den snitslade banan genom konstmuseet så visas inte filmerna i tidsordning. Det är nog bra det. Annars hade det blivit alltför deprimerande; om utställningen avslutats med Marie-Louise Ekmans senaste filmproduktion, spelfilmen ”Asta Nilssons sällskap” (2005).

Marie-Louise som sig själv (eller nåt sånt) i ”Hallo baby”.

Inget blir ju bättre, livet fortsätter på samma sätt som i ”Hallo baby”, den självbiografiska debutfilmen från 1976 där Marie-Louise själv agerade i huvudrollen, eller den dockspelsaktiga filmen ”Sagan om den lilla, lilla flickan” (1978).

Just filmen om ”den lilla, lilla flickan” kan man inte undgå. Den visas i det första rummet som man måste passera igenom för att komma vidare i utställningen.

”Sagan om den lilla, lilla flickan” sätter – eller sänker – stämningen. Direkt! Flickan får inte vara liten utan måste vara vuxen eftersom de vuxna inte klarar av att vara vuxna utan fortfarande är små som barn. De vuxna spelar roller.

Det är det återkommande temat i film efter film: de – vi – är och förblir så osäkra på oss själva och livet att vi spelar alla roller utom vår egen.

Ur ”Strip-tease”.

Mannen blir kvinna och kvinnan blir man, människan blir ett djur eller en seriefigur. Är det möjligt, som de målade, strippande figurerna i ”Strip-tease” eller Marie-Louise i ”Hallo baby,” att klä av sig allt – alla sina roller – och bli så naken att man är sig själv?

Exakt när blir skådespelarna på teater Krokodil, i filmen ”Puder” (2001), skådespelare? De spelar teater både på och bakom scenen.

Också ett återkommande tema: auktoriteter.

På ett bord bland hörlurarna, som man kan ta på sig för att höra något av hennes Sommarprogram, finns ett brev där rektorn på en målarskola klagar på att Marie-Louise varit frånvarande alltför mycket från den dyra, fina undervisningen.

Lyssningsbord för radiopjäser och Sommarprogram.

Förhållandet mellan ut- och inlärande, lärare och elev, återigen: vuxen kontra barn, är en av de saker som behandlas i teveserien ”Målarskolan” och i museishoppen kan man köpa ett rosa linne med texten: ”De flesta regler är dumma.”

Marie-Louise Ekmans filmer är som en påträngande och oroande meditation. Men faktiskt inte deprimerande utan uppfordrande.

Oavsett om hon målar tavlor, skriver film- och teatermanus eller pratar i radio så berättar hon med varma, klara färger; gärna rosa. Hon målar livet i rosa, för så borde livet vara. Livet ska ha den lilla, lilla flickans livsdrömmande rosa färg.

Väggkommentar om manuskriptet till filmen ”Stilleben”.

Här finns mycket annat också att titta / lyssna på och njuta av: den suggestiva ”ensamma damen”-uppläsningen (Margaretha Krook), de fantastiska skådespelarna (Gösta Ekman, Lena Nyman, Sven Lindberg med flera), den märkliga filmscenografin (Carl-Johan de Geer), den smeksamt, romantiska musiken (Benny Andersson)…

Så om ni reser mellan Skåne och Stockholm i sommar: stanna till i Norrköping och ägna en eftermiddag åt Marie-Louise Ekmans filmfestivalutställning på stadens konstmuseum.

Ur ”Sagan om den ensamma damen”. (Allt fotat på utställningen av Bengt Eriksson med undantag för filmrutan ur ”Hallo baby”.)

Jo, så lång tid krävs nog för att ens smutta på hennes filmer, radiopjäs och Sommarprogram. Skulle inte heller förvåna mig om besöket lockar er att övernatta i Norrköping för att studera filmerna mer noga dagen därpå.

(Skrivet till Ystads Allehanda 2011)