Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Stickprov med hälsan som insats

Första tecknet kom när en äldre granne fick kallelse till en mindre operation på Ystad lasarett. Det stod att hon skulle undersökas ena dagen, sova över på sjukhuset och opereras nästa. Grannen ser och går också lite dåligt så min hustru skjutsade henne med bilen.

På lasarettet meddelades – tvärtemot vad som stod i kallelsen – att efter undersökningen måste hon åka hem till Vollsjö igen och komma tillbaks nästa dag. ”Åka tur och retur en extra gång!?” tänkte min hustru, såg sjuksköterskan stint i ögonen och sa: ”Hon är… 80 plus.”

Det blev övernattning. Vad hade hänt om grannen förlitat sig på färdtjänsten? Om hon varit ensam på sjukhuset, hade hon kunnat stå emot sköterskan?Nästa tecken kom något år senare. 

Det var jul. Plötsligt vid julbordet fick jag så ofattbart ont i ryggen och bröstet. På natten vaknade jag, gick upp och hostade slem. Hela bröstet var fullt med slem, så kändes det. Jag kunde inte äta, maten liksom satte sig i både ryggen och bröstet.

Foto: Birgitta Olsson.

Vårdcentralen i Sjöbo skrev ut ett recept. Men det blev inte bättre. Besvären försvann inte, omöjligt att få i mig annat än flytande föda och lättuggad mat. Tillbaks på vårdcentralen remitterades jag till Ystad.

Under ett år undersöktes jag på Ystad lasarett. Gastroskopi och röntgen, minns inte alla avdelningar jag passerade igenom. Resultat: 0. Ingen läkare kom på vad felet kunde vara. Något fel var det ju, för besvären kvarstod.

Då skrev vårdcentralen i Sjöbo ut en remiss till Lunds lasarett. Fem säger 5 minuter tog det för läkaren i Lund att konstatera vad som var fel. Jag fick rätt medicin i rätt dos. Värken och slembildningen började försvinna. Jag måste vara försiktig med svårtuggat kött men idag äter jag – nästan – som förr igen.

Alla läkare kan förstås inte allt. I mitt fall krävdes kanske en så att säga speciell specialist. Men när de inte upptäckte något i Ystad, då borde de väl ha skickat mig vidare till Lund?

Citat från läkare/sköterskor: ”Vi har börjat skriva remiss till Capio i Lund” (istället för Ystad), ”Ystad lasarett som varit ett så bra sjukhus” och ”Om hjärtavdelningen i Ystad har vi inte hört något dåligt”.

Men det var då det, enligt den undersökning av hjärtavdelningar som Hjärt-Lungfonden nyligen gjorde. Ystad fick 3,5 poäng av 11 möjliga och hamnade bland de icke godkända lasaretten. Främst kritiseras den förebyggande vården efter en hjärtinfarkt. Där kom tredje tecknet.

Om min hjärtinfarkt har jag skrivit tidigare. Jag mår okej nu, tack! Men nu gällde det efterkontrollen, som man ska kallas till ett år senare. För mig var det i februari 2013. Alltså februari-mars-april-maj-juni-juli-augusti-september… ja, snart oktober. I förra veckan kom kallelsen till en hjärtläkare på Ystad lasarett. Att jag kallades – låt säga, redan nu – tror jag beror på att jag flera gånger ringt och undrat.

Jag tackade nej. Dels för att jag inte vill ha förtur (senast jag ringde fick jag veta att de(n) som väntat längst skulle varit på återbesök i december förra året, låt nu hen ta över min tid). Dels för att jag inte klarade av att vänta (när jag ändå måste byta läkare i Ystad, på grund av för många patienter, kunde jag lika gärna gå någon annanstans; där gick det fortare att få tid också).

Fjärde tecknet handlar om glaukom, som min hustru drabbats av. En av hennes systrar hade glaukom och det kan ligga i släkten så man bör gå och kontrollera trycket i ögonen. Vilket tidigare gjordes på Ystad lasarett. Ögonavdelningen skickade en kallelse vart annat år.

Min hustru väntade och väntade men kallelsen kom inte. Hon ringde och fick svaret: 1) Kontrollerna har upphört (utan att lasarettet informerat) och 2) en optiker ska nu undersöka trycket (fast då måste man veta att man ska gå dit och optiker är ju inte ögonläkare).

När min hustru kom till optikern – för att glasögonen var sönder – hade trycket i ögonen stigit. Nej, man blir sällan blind av glaukom (grön starr) men det gäller att sänka trycket. En ögonläkare måste ordinera de rätta ögondropparna.

Kalla detta en personlig stickprovsundersökning med hälsan som insats. Eller låt säga, antingen har just vi haft väldans otur med Ystad lasarett eller så finns det många sjuklingar med liknande erfarenheter. Jag – och vi – klarar oss. Jag – vi – har hjärnan och käften i funktion. Men de patienter som är så gamla att de inte orkar och kan, hur ska de klara av det?

(Ystads Allehanda 2013)

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Bengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Men så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

Balansövning i stilistik och berättande

Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)

Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.

”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.

Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.

Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…

Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.

Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.

Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.

Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.

Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.

Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!

(Kvällsposten 2013)