Etikettarkiv: Afro-latinskt

Jazzfestivalen i Ystad: Lily Dahab

Lily Dahab ”Nomade”
Per Helsas gård, lördag kl 11

World jazz, så kan den här nomadiska sången och musiken sammanfattas. Sångerskan Lily Dahab, född i Argentina med rötter från farföräldrar i Turkiet och Syrien, och hennes tyske make, pianisten Bene Aperdannier, förenas i både spansk- och arabiskinfluerad jazz.

Verklig skönsång med ofta blott sjudande rytmer, just på gränsen till den bubblande kokpunkten, där tango, samba och andra afro-latinska blandningar och även arabiska rytmer byter av varann. Lily Dahabs röst glider fram med melodierna samtidigt som rytmerna böljar genom kroppen.

 Lily Dahab. Foto  från  myspace.com/ilydahab

Gillar också Rolf Kesslers fingerplockade ackord och mångtonfyllda solon på akustisk gitarr, mitt emellan klassiskt och jazz.

Märkligast men kul: ett långsamt arrangemang av ”Besame mucho” med stilla piano, enstaka bastoner och vattenporlande rytmer – innan musiken övergår till att svänga som jazz. Vanligaste ordet (som alltid i spansk sång): corazon. Extranummer: en ödesmättad melodi, hämtad från Argentinas främsta sångpoet och protestsångerska, Mercedes Sosa.

(Ystads Allehanda 2011)

Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

I CD-spelaren: Manuel Galbán (1931-2011)

Manuel Galbán / Ry Coder
Mambo sinuendo
(Nonesuch)

Någon som minns låten ”Perfidia” med amerikanska elgitarrgruppen The Ventures på 60-talet? Man kan också tänka sig att The Spotnicks flugit till Havanna och gjort en inspelning med kubansk musik. Det är faktiskt en ganska exakt beskrivning av samarbetet mellan gitarristerna Ry Cooder från USA och Manuel Galbán från Kuba.

Liksom musikerna i Buena Vista Social Club har Manuel Galbán blivit en musikalisk legend för kubanerna. Han medverkar som gitarrist på album med bland andra Social Club-medlemmarna Ibrahim Ferrer och Omara Portuondo, men ryktet som legend har Galbán fått för att han på 60-talet var gitarrist och arrangör i Los Zafiros – en kubansk grupp som kombinerade instrumental gitarrock och doo wop-sång från USA med afro-latinska rytmer från Kuba såväl som övriga Västindien och Latinamerika.

På albumet ”Mambo sinuendo” återupplivas det speciella – ja, unika – sound som Manuel Galbán skapade på 60-talet. Galbán och Cooder har satt ihop ett kubanskt gitarrband med två elgitarrer, två trumset, congas och bas. Musiken är elektrisk och rytmisk men lågmäld eller kanske snarare avspänd, för ibland kan musiken också bli både ruff och tuff.

Elgitarrerna spelar ljusklingande toner, som svävar, darrar och vibrerar i högtalarna. Rymdklang, som vi sa när jag själv kliade elgitarr. Under melodierna pulserar och bubblar de afro-latinska rytmerna, lågmält och lojt men mycket.

Ry Cooders gitarrspel hörs mer här än på inspelningarna med Buena Vista Social Club, men han ställer sig aldrig i vägen utan lyfter fram Manuel Galbán. Det är Galbáns elgitarr, hans speciella elektriska gitarrljud, som fokuseras. I några spår visar Galbán att han dessutom kan spela personligt på orgel och piano.

Melodierna är ”gammelkubanska”, den där sortens latinamerikansk dansmusik som svenskar svängde benen till på 40- och 50-talen: mambo, bolero, rumba… En del av de gamla kubanska melodierna bör väl de flesta känna igen, nämligen Perez Prados världs- och evighetssuccé ”Patricia” från –58. (Inspelningen förekom bland annat i Fellinis film ”La dolce vita”.)

Cooders och Galbáns elektriska kubanska gitarrband tolkar låten som, just, Spotnicks på Kuba.

(Göteborgs Posten 2003)

I CD-spelaren: Avishai Cohen

Avishai Cohen
Seven Seas
(Blue Note)

Liksom annan ny jazz som inte är jazz och annan ny musik som lika gärna kan vara jazz så är det här förstås jazz. Samt något annat och mer. T ex världsmusik, det där begreppet som inte betyder någonting specifikt men kan innefatta det mesta.

Avishai Cohen, basist, allt oftare också pianist och sångare, fördjupar sin jazzmusik både genom att ha flyttat tillbaks till Tel Aviv och genom att förankra jazzen i släktens judiska musiktradition – den i sig flerkulturella landino-sången och musiken, skapad av de judar som drevs ut ur Spanien och flydde till Grekland och Turkiet.

Sökandet hördes tydligare – som en poängterad kontrast – på Cohens förra album, ”Aurora”. Medan de musikaliska och geografiska influenserna blandas mer och bättre på nya albumet ”Seven Seas”.

Att han är en personlig jazzbasist, det visste vi. Men Cohen är kanske ännu mer personlig som pianist. Han spelar pianotoner som en konstnär målar med färger, skapar atmosfär och stämning, t ex i inledande ”Dreaming”. Också hans basspel är ju ungefär likadant. Fast mer: än takthållande och rytmiskt, än stämningsskapande, än melodiöst.

Som mest personlig blir Cohen när han nynnar och sjunger; på jiddish, i ”About A Tree”, hebreiska, ”Two Roses”, och landino, ”Tres Hermanicas Eran”.

Alla gillar inte hans sång, men jag uppskattar viljan att sätta känslor före toner, sjunga längst inifrån hjärtat. Och jag tror att sången är viktig – ja, (livs)nödvändig – för Cohen. Där börjar hans musik – med rösten, den enskilda människan som blir ett kollektiv tillsammans med andra människor.

Att Avishai Cohen valt Shai Maestro som ordinarie pianist i sin kvartett är lättförståeligt. Maestro spelar piano som Cohen, fast mer musikaliskt och virtuost, med varsamma toner som lockar fram och lyfter upp Cohens ljuvliga, drömska och hoppfulla men ändå lite dystra melodier.

Intressant och spännande att slagverkaren Itamar Doari också fått en så framträdande funktion. Som i ovannämnda ”Two Roses”, men är de handslagna rytmerna afro-latinska eller arabiska?

(Hifi & Musik 2011)