Musik från Irak, Iran och Syrien

Olika musiker
Maqams of Syria
(Arc/Euroton)

Ahmed Mukhtar & Sattar al-Saadi
Rhythms of Baghdad
(Arc/Euroton)

Dastan Trio
Journey to Persia
(Arc/Euroton)

Politiskt har Irak, Iran och Syrien hamnat i blickfånget. Däremot är musiken från denna del av det vidsträckta arabiska landområdet – från Turkiet i öst till Marocko i väst – nästan helt okänd för svenska lyssnare.

Även om det finns likheter mellan all arabisk musik så finns det också skillnader. Ju längre österut man kommer, desto mer förankrad är musiken i den ålderdomliga persiska traditionen. Det gäller främst Iran, det forna Persien, men det persiska inflytandet hörs också i grannländernas musik.

Dastan Trio utgörs av Hossein Behroozi-Nia, som spelar barbat (en sorts luta), Hamid Motebassem, tar och setar (andra sorters lutor), samt Pejman Hadadi, tombak (handtrumma). Alla tre lever utanför hemlandet Iran. Trions mål är att återskapa den persiska musikidentitet som under hundratals år stått under arabiskt inflytande.

Presidentstaty, föreställande Hafez al-Assad, vid vägen mellan Damaskus och Aleppo. Foto: Bengt Eriksson

Musiken är improviserad, fast enligt noga fastställda utgångspunkter. Dessa regler eller stämningslägen kallas dastgah och maqam. Musikerna spelar nära och lyhört, ställer sig aldrig i vägen för varandra. De lugna och stilla rytmerna kan plötsligt sätta fart och bli hetsiga – för att strax återgå till lugnet och stillheten. Resultatet låter så andäktigt att det skulle kunna beskrivas som persisk pastoralstämning.

Ahmed Mukhtar, oud, och Sattar al-Saadi, hand- och ramtrummor, kommer från Irak men lever också de utanför hemlandet. Oud, som är den arabiska lutfamiljens mest kända medlem, har hörts en hel del i västvärlden. Oud-spelaren framträder ofta som solist, men här ackompanjeras lutan av fingersnabba, både pådrivande och följsamma trumrytmer.

Melodierna kommer såväl från folkmusiken som från den klassiska arabiska musiken. Traditionella och moderna spelstilar blandas. Musiken hålls också öppen för andra musiktraditioner – till exempel flamenco.

Ännu mer spännande är ”Maqams of Syria”. Inspelningarna gjordes 1955-60 i Damaskus av Deben Bhattacharya, som även brukade anlitas av Rikskonserter.

På den tiden ansågs Damaskus vara ett centrum för klassisk arabmusik. Där fanns de bästa musikerna. Något som bekräftas av de musiker som Bhattacharya dokumenterat. Både de inledande taqsim- och de följande maqam-improvisationerna är lika virtuosa som personliga.

Det börjar med ett så innovativt samspel mellan Joudad Halibies qanun (cittra) och Mohammad Jabbans oud att musiken blir hänryckt. Badruddin Halibie spelar säregna, mörka toner på ney-flöjt och en grupp dervisher mässar till dunkande, skramlande rytmer från daff, naqqara och khalili (ramtrumma, handtrummor och cymbaler).

(Svenska Dagbladet 2003)

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Varken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Från början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

När Nico sjöng på Sparta i Lund

Det här handlar bara delvis om musik. Det handlar om rock (och rock är bara delvis musik).

Nico är knappast en rocksångerska eller rockkompositör, men hon är rock. Hennes liv, erfarenheter, utseende, musik och sång innehåller dom två motpoler som också är den moderna rockens.

Nicos första konsert i Skandinavien inleds av hennes två kompmusiker: iraniern Mahamad Hadi och armeniern Vasquen Solkian.

Musiken är arabisk-orientalisk. Instrumenten bland annat en elförstärkt oud, en arabisk luta.

Oud är ett nyansrikt instrument och det arabiska sättet att improvisera inom en given mall, en så kallad ”maqam”, är en spännande upptäcktsresa.

Men elförstärkt – och dessutom med alldeles för hög volym – tappar ouden alla nyanser och förvandlas i mina öron till visserligen fingerfärdig västerländsk rock med lite arabisk krydda, men utan varken mål eller mening.

Nu börjar det bli dags för Nico och den elförstärkta ouden byts ut mot en ”arabisk elplanka”, som lägger en matta av ljud under Nicos entré.

Nico fotograferad 1982 med kropp och själ på Pub Sparta i Lund. Foto förstås: Birgitta Olsson.

Nico sätter sig bakom sin gamla tramporgel – som teknikerna haft besvär med att både micka upp och överhuvudtaget få att hålla ihop (är det förresten den här orgeln som Patti Smith köpte åt Nico i Paris?) – uppe på en scen på scenen.

Ett glas med nåt champagneliknande, en cigarett i handen. Mellan varje sång ska hon sen tända en ny cigarett och medan hon sjunger låta den ligga på orgeln och brinna ut.

Det ligger en oförklarlig spänning i luften. Den spänning som mer än fyllt Sparta och föst fram mig ända till scenkanten en och en halv meter från Nicos ansikte. Den spänning som både lockar och avskräcker i det som kallas rockmusik.

En otäck, hemsk spänning där det inte är så lätt att trampa rätt.

Nico är två personer. Den första jag ser får mig att utbrista: ”Så vacker hon är!” Det är den Nico som ser ut som ett oskuldsfullt barn på knappt 20.

Så vänder hon på ansiktet och jag ser den andra Nico: den drygt 40-åriga kvinnan som levt halva sitt liv på livets ”vilda sida”. Plufsigheten som satt sig i ansiktet och på kroppen, dom dåliga tänderna. Rörelserna som är knyckiga, stela. Ögonen långt inne i huvet.

– Om ni vill kan jag sjunga en liten tysk sång, säger Nico, dedikerar den till Andreas Baader (”så att ni inte ska få fel uppfattning”) och börjar sjunga ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Nicos röst är iskall – nej inte kall, snarare nollställd, som om texten innehåller en självklar sanning. Det är den otäckaste sång jag någonsin hört. På platta har jag alltid lyft av pickupen efter en halv minut. Jag har aldrig kunnat höra den till slut.

Publiken på Sparta applåderar ”Deutschland”. Vad applåderar dom åt? Kan man applådera en dödsmässa?

Det är ju det ”Deutschland über alles” är i Nicos version: en dödsmässa inte bara för Tyskland utan för hela västvärlden. Detta är också rockens ena pol: dekadensen som nåt åtråvärt, lockande, som i sin förlängning är en dröm om förnedring och död.

Publiken längst fram vid scenen ropar hela tiden på Lou Reeds ”Waiting For My Man” från Velvet Underground-tiden – som om det är en populär gammal slagdänga i stil med Beatles ”She Loves You” eller Siw Malmkvists ”Tunna skivor”. Och inte en socialskildring av just människors djupaste förnedring.

Detta är det otäckaste med rocken: ingen annan kulturform har lyckats komma västvärldens ”vilda (läs: bak-) sida” så nära, men det farliga med denna närhet är att den också föder lockelse och längtan.

Flera av dom som står framme vid scenen är påverkade. För dom är ”Waiting For My Man” och Nico en myt och en dröm om nånting häftigt. En dröm som slutar med döden på en offentlig toalett med en spruta i armen.

När Nico sjunger The Doors ”The End” gör hon den definitiva versionen av den. ”Deutschland, Deutschland über alles” är en dödsmässa över en politisk mentalitet. ”The End” är en dödsmässa över mänskligheten.

Men när hon lockas att lämna orgeln, ställa sig vid mikrofonen och sjunga ”Waiting For My Man” ramlar hon i samma rockmusikens fälla som delar av publiken. Den fälla där hon suttit fast i så många år.

Dom allra flesta – det gäller både publik och skribenter – verkar betrakta Nico mer som en myt än en levande människa.

Omnämnd som kompositör – och en bra sådan – kan jag inte minnas att jag nånsin har sett henne. Nico är en mycket duktig kompositör. Hon är ingen musiker. Hennes orgel är en stämningsskapare, inte ett musikinstrument.

Men som kontrast till orgelns monotona ljud och hennes majestätiska, nästan monumentala röst – jag associerar till Mussolinis fascistiska drömstad Eur utanför Rom – finns melodier, så melodiska, så vackra, med en nästan pastoral folkmusikstämning från renässansen.

Vilket liv måtte hon inte drömma om och längta efter, denna lilla tjej / denna utlevda kvinna, när hon sitter vid sin orgel och komponerar dessa melodier, som är som sommarängar fulla med maskrosor.

Här finns rockens andra pol: viljan, den okuvliga viljan att aldrig ge upp. Människans ofattbara förmåga att överleva alla förnedringar, alla plågor hon utsätts – och utsätter sig själv – för.

(Schlager 1982, refuserat bidrag till den kommande boken ”The Best of Schlager”)

Tredje örat i Tel Aviv

På Kung Georgegatan i Tel Aviv finns en skivaffär av den häpnadsväckande sorten – tänk Folk å Rock (Lund/Malmö), Skivhugget/Bengans under storhetsdagarna (Göteborg) eller ett fem gånger så stort Multi Kulti (Stockholm).

 

Affären har ett passande namn: Third Ear. Om man åker två trappor upp med en ranglig hiss hamnar man i ett litet skivbolagskontor där inredningen består av skivkartonger på varje meter av golvet. Här huserar Third Ears skivbolag med tre etiketter: Magda, Earsay och Earsay’s Jazz.                                  

 

 

Skivaffären Third Ear (med skivbolaget Magda) i Tel Aviv.

Foto: Bengt Eriksson 

 

När öppnade Third Ear? Har det alltid varit både skivaffär och skivbolag?

– Third Ear startade för 21 år sen, berättar ägaren Eli Hayon. Skivutgivningen inleddes för 14 år sen, då Jose Karsenti hade börjat stå bakom disken i affärens jazzavdelning.

 – Yair Dalal kom hit, fortsätter Jose, och behövde hjälp med att få ut en skiva. Då hjälpte jag till – genom att starta Magda Records. 

 – Vi har – eller hade – ett motto för Magda, påpekar Eli. Musiken skulle vara ett ljudspår till processen för ”Det nya Mellanöstern”. När Yitzhak Rabin mördades blev det omöjligt att använda uttrycket. Nu spelar vi in musik för ”Ett annat Mellanöstern”.

 

Hur hörs det på skivorna?

– Musiken går över gränsen mellan Israel och Palestina, säger Jose. Musiktraditioner blandas, judiska och arabiska musiker samspelar. Lutinstrumentet oud spelas av både judar och araber.

 

Konkreta exempel?

– Just Yair Dalal och även Amos Hoffman, båda israeler, som bland annat spelar oud. Orchestre Andalou D’Israel är ett annat exempel med sin arabisk-andalusiska musik. 

 

Nu har ni också ett par andra skivmärken. Hur skiljer de sig från Magda?

– De kompletterar, säger Ali. På Earsay ger vi ut ung elektron- och rockmusik från Israel medan Earsay’s Jazz ju är en jazzetikett.

  

Skivmärken: Magda, Earsay och Earsay’s Jazz

Hemvist: Tel Aviv, Israel

Musiksfär: världsmusik, jazz, rock och electro

Aktuella skivor: Amos Hoffman: ”Na’ma” (Magda), Panic Ensemble (Earsay) och Albert Beger, ”Big Mother” (Earsay’s Jazz).

Webb: http://labels.third-ear.com

Lyssna: www.israel-music.com

 

(Publicerat i Lira 2008)