Etikettarkiv: Kora

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (2)

Sousou & Maher Cissoko
Africa Moo Baalu
(Aliya Connection)

hm_be_4_14_folklikt_sousoumahercissoko litenAfrikanska visor. Så kan det skånsk-senegalesiska paret Sousou & Maher Cissokos nya album ”Africa Moo Baalu” (på svenska ”Afrikas stora ledare”) rubriceras.

I mina öron blir deras sång och musik som en vidareutveckling av de mjuka melodierna och likaså varma, mjuka mångrytmerna från Casamance i Senegal.

Det visaktiga poängteras av att Sousou ofta ställer ifrån sig koran och spelar gitarr ihop med Mahers solstrålsklingande 21-strängade kora, då smyger också en aning av svensk vistradition in i musiken.

En och ibland två musiker (på kontrabas och afrikanska handrytminstrument) kompletterar. Inte fler än så. Ett tajt sound och en gruppkänsla, som ett akustiskt folkafroband.

Allra bäst och vackrast är Sousous och Mahers gemensamma sång. Så nära, intimt och skönt.

De sjunger på woluf (och kanske fler afrikanska språk), franska, engelska och svenska. Sånger ur och om livet, Afrika och världen, det lilla och det stora, livet som kan vara både bistert och vackert.

(Hifi & Musik 2014)

Annonser

Musik på Österlen, april 2014

Mbye Klasaröd

Livet på Österlen (med omnejd): ena dagen klassisk och folklig musik från Syrien i Hammenhög och en annan dag musik med Jali Alagi Mbye, mästerkoraspelare från Gambia, i Klasaröd.

Mobilfoto: Blenda Automatique.

Nu också med live-musik från Klasaröd med Alagi Nbye.

I CD-spelaren: tre ggr Youssou N´Dour

Youssou N´Dour
Nothing´s In Vain (Coono du réér)
(Nonesuch)

Youssou nothings-in-vainVarken afro-popen från de västerländska albumen eller traditionell mbalax för hemmapubliken i Senegal. En paus kanske, medan han funderar på vart musiken ska ta vägen?

Mjukt, lugnt och avspänt, nästan helt akustiskt. Mest afrikanska men även västerländska instrument: kora, xalam och gitarr, balafon, afrikanska trummor och västerländskt trumset, dragspel och elförstärkt klaviatur.

Youssou ropar i falsett men går också ner från minareten och sjunger med en annan, ovanligt mörk röst.

Intressant att höra hur de olika sångspråken (wolof, franska, engelska) påverkar melodierna. Här finns till och med en chanson med dragspelskomp.

Musikerna spelar så tätt och väl att man kan tro att de följer ett partitur. Också svänget är stilla och lågmält, mer musik för öronen än fötterna. Stämningsfullt och vackert.

(GP 2002)

Youssou N´Dour
Egypt
(Nonesuch)

Youssou EgyptFrån början en privat inspelning, gjord 1999 i Kairo, som världsläget (Irak och Afghanistan) fått Youssou N´Dour att ge ut officiellt.

Genom att hylla de muslimska ledare, som från 1400-talet och framåt format den islamska tron i Senegal, vill han protestera mot alla feltolkningar av religionen och istället förmedla islams kärleksbudskap.

Musiken är en lika melodisk som rytmisk blandning av traditioner från Arabien och Afrika. Kora och afro-trummor ihop med en stor orientalisk orkester (både västerländska och arabiska fioler, oud, flöjter, ramtrummor med mera).

Youssou N´Dour lägger in all sin tro i sången: ropar, viskar och smeker som en arabisk Al Green i minareten. ”Egypt” måste vara hans mest personliga, hjärtenära och allvarliga inspelning någonsin.

(GP 2004)

Youssou N´Dour
Rokku mi rokka (Give and Take)
(Nonesuch)

Youssou N'Dour Rokku Mi Rokka - Give and TakeYoussou N´Dour tror visst inte att västerlänningar klarar av alltför afrikansk musik.

Den bonus-CD som följer med lyxutgåvan av ”Rokku mi rokka” är ett facit. Så här låter musiken som han gör för hemmapubliken i Senegal: traditionella trumrytmer smattrar snabbt och medryckande.

På den första CD:n, gjord för västvärlden, har rytmerna minimerats. Inte dåligt men ojämnt och anpassat för stelbenta.

Mest personligt när Youssou N´Dours ljusa röst kompas av en akustisk grupp kring Bassekou Kouyate på xalam (traditionell luta) men i andra spår låter kompet som vilket afro-rockband som helst. Han försöker också locka och lura oss med en ny Neneh Cherry-duett.

Nja, en gång räckte.

(SvD 2007)

I CD-spelaren: skånsk-senegalesisk kora

Maher & Sousou Cissoko
Adouna
(Ajabu!)

Visst hörs skånska eller svenska tonslingor också när Sousou Cissoko sjunger på mandinka och wolof?

Nog inleds ”Soumbouyaya” – en sång om skåningar på besök i Afrika – med folkmusikaliska svenska toner? Jag trodde det var Sousou som spelade kora men det är faktiskt Solo Cissokho, bror till Maher.

När Sousou sjunger koralen ”Allt vad vi på jorden äge” till kora-ackompanjemang så blir det definitivt ett möte mellan Skåne och Afrika, närmare bestämt Ziguinchor i Casamance, Senegal.

Vackert, fint och personligt. Ja, intimt.

Ur afrikansk tradition föder makarna Maher & Sousou Cissoko sin egen koramusik.

Det började med att Sousou (född Gottlow i Höör) reste till Gambia för att studera det västafrikanska stränginstrumentet kora. Hon fortsatte till Ziguinchor, där hon träffade koramusikern Maher Cissoko.

Deras gemensamma koramusik är annorlunda, som om en spelar solo och den andra kompar.

Maher kompletterar också med djembe och andra traditionella trummor så att det låter som ett akustiskt afro-band. Saxofonisten Jonas Knutsson märks speciellt bland gästerna.

Allra mest förtjust blir jag i sången: Sousous ljusa röst som blandas så fint med Mahers mörkare.

(Ystads Allehanda 2008)

I CD-spelaren: Bassekou Kouyate

Bassekou Kouyate & Ngoni ba
I Speak Fula
(Out Here / BAM)

De olika lutorna i instrumentfamiljen ngoni har i hundra-, kanske tusentals år funnits i bland annat Mali i Afrika.

Men enligt traditionen ska ngoni inte spelas som av medlemmarna i orkestern Ngoni ba. Tidigare satt man och spelade, den första som försåg sin ngoni med en rem så att han kunde stå och spela som en elgitarrist var Bassekou Kouyate.

Han bildade också en orkester med olika ngoni-instrument, det är inte heller traditionsenligt, som spelar tillsammans i stil med en akustisk afrikansk folkrockgrupp. Precis så kan Bassekou Kouyate & Ngoni ba låta.

Sättningen består av fyra ngonis i olika storlekar och tonlägen, några har fått extra strängar och här finns dessutom en ny uppfinning, en basngoni, som ger stadga och botten. Även sångerskan Amy Sacko, som sjunger både melodiskt och rytmiskt med ovanligt mörk röst, ingår i gruppen. Samt ett par handtrummisar.

Orkesterledaren Kouyate spelar solongoni med klirrande, ljusa och lätta men samtidigt genomträngande toner, ibland improviserar han som en jazz- eller bluesmusiker. De övriga står för ett samspelande komp, lyssnar både på sig själva och solisten.

Riktigt tufft, pådrivande och svängigt men ändå – alltid lika mjukt.

Jo, nog är det märkligt att afromusik kan vara så rytmisk och samtidigt så mjuk och varm, glad och vänlig. Musiken är… balsamtuff.

Till albumet ”I Speak Fulu” bjöd Bassekou Kouyate även in några eminenta gäster, i olika spår förhöjs musiken ytterligare av Kasse Mady Diabate, sång, Vieux Farka Toure, elgitarr, och Toumani Diabate, kora.

(Hifi & Musik 2009)

PS.Bassekou Kouyate & Ngoni ba spelar på Babel i Malmö ikväll klockan 20.

I CD-spelaren: Bassekou Kouyate

Bassekou Kouyate & Ngoni ba
I Speak Fula
(Out Here/BAM)

De olika lutorna i instrumentfamiljen ngoni har i hundra-, kanske tusentals år funnits i bl a Mali i Afrika.

Men enligt traditionen ska ngoni inte spelas som av medlemmarna i orkestern Ngoni ba. Tidigare satt man och spelade, den första som försåg sin ngoni med en rem så att han kunde stå och spela som en elgitarrist var Bassekou Kouyate.

Han bildade också en orkester med olika ngoni-instrument, det är inte heller traditionsenligt, som spelar tillsammans i stil med en akustisk afrikansk folkrockgrupp.

Precis så kan Bassekou Kouyate & Ngoni ba låta. Sättningen består av fyra ngonis i olika storlekar och tonlägen, några har fått extra strängar och här finns dessutom en ny uppfinning, en basngoni, som ger stadga och botten.

Även sångerskan Amy Sacko, som sjunger både melodiskt och rytmiskt med ovanligt mörk röst, ingår i gruppen. Samt ett par handtrummisar.

Orkesterledaren Kouyate spelar solongoni med klirrande, ljusa och lätta men samtidigt genomträngande toner, ibland improviserar han som en jazz- eller bluesmusiker. De övriga står för ett samspelande komp, lyssnar både på sig själva och solisten.

Riktigt tufft, pådrivande och svängigt men ändå – alltid lika mjukt.

Jo, nog är det märkligt att afromusik kan vara så rytmisk och samtidigt så mjuk och varm, glad och vänlig. Musiken är… balsamtuff.

Till albumet ”I Speak Fulu” bjöd Bassekou Kouyate även in några eminenta gäster, i olika spår förhöjs musiken ytterligare av Kasse Mady Diabate, sång, Vieux Farka Toure, elgitarr, och Toumani Diabate, kora.

(Hifi & Musik 2009)