Ja, nog måste hon vara ett geni!

Det skulle ha blivit en annan krönika men så var jag och såg premiären av ”Singin´ In The Rain” på Malmö opera i lördags. Och ämnet för krönikan ändrades. Nej, det ska inte bli ännu en recension utan det här är en hyllning. För att jag bara måste skriva om – ja, hylla! – en av de medverkande i musikalen. Låt mig först gå bakåt i tiden och inleda med ett speciellt minne jag har av henne.

Följande hände när Lars Rudolfsson var chef för Malmö musikteater. Han skulle regissera en uppsättning (ingen betydelse vilken) och jag var med under regiarbetet för att göra ett reportage. Vid det här repetitionstillfället nöjde sig inte en av skådespelarna med att spela utan han (inte heller någon betydelse vad han heter) tog över regin, styrde och ställde också med alla andra skådespelare.

Regissören Rudolfsson tittade på och lät det ske. Medan skådespelarna, det såg jag ju, var måttligt förtjusta. Det räckte så bra med en regissör. Där stod jag – länge – på golvet och häpnade. Så försvann en av de deubbelregisserade skådisarna. Blev borta en stund och kom tillbaks med en stol. Tittade på mig som om hon tänkte att den där journalisten ser ut att ha ont i ryggen (helt rätt) så han behöver en stol. Och så placerade hon mig på stolen.

Det är min bild av Marianne Mörck, som krönikan handlar om. Hon är fantastisk. Hon är otrolig. Är hon inte ett geni så är hon så nära ett scenens geni någon kan komma. Hon både agerar och regisserar ibland också, talar och sjunger, i dramatiska pjäser, operor och musikaler.

Före detta stumfilmstjärnan Lina Lamont (Anette Friberg) får talpedagogiska råd av Miss Dinsmore (Marianne Mörck) i Malmö operas uppsättning av ”Singin´ In The Rain”. Foto: Mats Bäcker.

Marianne Mörck svarar för Malmö operas iscensättning av ”Singin´ In The Rain” (premiär 2006 på Oscars i Stockholm). Hon har en liten roll också – en talroll – som hon gör stor. En biroll, hon kommer in en kort stund bara, som blir gigantisk. Det är när stumfilmen ska ersättas av ljudfilm och stumfilmstjärnan Lina Lamont måste lära sig tala. Marianne Mörck spelar talpedagogen Miss Dinsmore.

Några få repliker som hon mejslar ut så noga och finkänsligt. Ja, virtuost. Men nej. Inte för att glänsa utan för att karaktären ska bli vad den är och är värd, fungera maximalt för pjäsen/musikalen och därmed publiken. Det börjar redan med kläderna, hennes gråa dräkt, som Marianne Mörck bär upp och fyller ut så exakt. Och som hon går, bestämt men ändå släpande på kroppen.

Hon rabblar röstövningarna som ett mantra och när den kvinnliga stjärnan inte klarar av övningarna så fortsätter hon ändå att upprepa, upprepa dem med bestämd röst (och återhållen ilska, syn- men inte hörbart). Och tajmingen sen mellan röstpedagogen Mörck och Lars Humble, som spelar filmregissören.

En språkduell med ord och kropp. Bara sättet att rätta honom när han säger ”mick” och hon ”mikrofon”. Och när han tryckt ner henne i stolen, gång på gång, för att hon hoppat upp och hjälpt filmstjärnan med replikerna och stört inspelningen, då sitter hon där i stolen. Nedsjunken.

Vilket kroppsspråk! Det skriker. Inte bara Mörcks och rollens utan alla äldre kvinnors kroppsspråk. Och vilken rollprestation! Mitt emellan humor och dramatik, skämt och tragik, som ett revynummer och Shakespeare på samma gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s