Etikettarkiv: Marianne Mörck

Kristina från Duvemåla för tjugo år sen

Mats Bäcker, min fotografkompis från Grupp Fem och Schlager som numera mest är teaterfotograf, bjöd med mig på premiären för den nya uppsättningen av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i Stockholm – tjugo år efter urpremiären på Malmö Musikteater. (Tack, Matte!)

Kul – och annorlunda. Och än mer politiskt. För visst har musikalen spetsats till? Så att den blivit ännu mer aktuell, just nu. I detta ögonblick. Eller är det tiden som så att säga hunnit ikapp?

I vilket fall fick föreställningen mig att gå hem och leta i datorn efter den text jag skrev efter premiären för tjugo år sen. Och jag ser att jag redan då tyckte att ”Kristina från Duvemåla” var en politisk teateruppsättning av de före detta ABBA-medlemmarna.

———————————————————————————————-

Björn Ulvaeus och Benny Andersson har inte gjort en musical. De har gjort ett arbetarspel! ”Kristina från Duvemåla” kunde vara ”Tältprojektet” årgång 1995.

Bland mina minnesanteckningar på baksidan av programmet återkommer ett par ord flera gånger. Nej, orden är inte ABBA och ”Chess”. Orden – namnen – är faktiskt Nationalteatern och Nynningen…

På 70-talet stod de på varsin sida om den barrikad som musikrörelsen byggde: ABBA på den kommersiella sidan, Nationalteatern och Nynningen på den progressiva och politiska. Tjugo år senare har ABBA-kompositörerna fortsatt och full bordat Nationalteaterns och Nynningens teaterarbete.

En scen i andra akten kunde vara hämtat direkt från en av Nationalteaterns/Nynningens uppsättningar:

Musiken är tung, något slags rock. Karl Oskar står längst fram på scenen och sjunger tillsammans med Nybyggarkören om vildmarken som förvandlats till odlingsbar jord. Pälsjägaren Nöjd, som representerar det onda samvetet, sjunger stickrepliker: ”Ni fördriver de röda” och ”Hugga ner kan de vita”.

”Kristina från Duvemåla” är politisk musikteater.

Kristina Mats Bäcker Creative Commons

På det här fotot, givetvis taget av Mats Bäcker (tillgängligt tack vare Creative Commons), syns Oskar Nilsson när han i den nya uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” sjunger numera välkända ”Guldet blev till sand”. Och han gjorde det mycket bra, så bra att jag inte ett ögonblick, ett ord eller en ton tänkte på vare sig Peter Jöback eller Christer Nerfont, de bägge artister som jag tidigare hört framföra sången i föreställningen. Det var starkt.

När Kristina drabbas av längtan till hemlandet betonar textförförfattaren Björn Ulvaeus orden ”flykting” och ”främling”. Vem kan låta bli att tänka på dagens flyktingar som tvingats lämna sina hemländer och fly till Sverige?

Duetten mellan de tidigare ovännerna, den f d byhoran Ulrika och Kristina, blir en solidaritetssång – en sång om klasstillhörighet. Nog måste fler än jag tycka och tro att sången handlar om hur viktigt det är att veta var man hör hemma – att aldrig glömma sina sociala rötter.

Lika medvetet använder Benny Andersson musiken. Pastor Danjel och hans lilla församling sjunger en psalm som förvandlas till ”Internationalen”. Frikyrkan blir en representant för det fattiga folket men också något som pekar framåt den begynnande arbetarrörelsen.

Bröderna Karl Oskar och Robert i Duvemåla drömmer om Amerika. Då växlar Benny Andersson mellan svensk och amerikansk musik, låter musiken bli en svensk-amerikansk duett.

I programmet finns ett foto på farfar Efraim Anderssons dragspel. ”Med det lärde jag mig spela”, skriver sonsonen Benny i bildtexten. Just där, med farfars bälgaspel, börjar Kristina-musiken.

”Kristina från Duvemåla” inleds med en folklåt, som kunde ha spelats av Duvemåla spelmanslag, och avslutas med ett par sånger från någon musical på Broadway. Där emellan kan man höra populärklassisk musik, music hall, en låt som kunde vara gjord för Eurovisionsschlagern osv.

Benny Andersson är en modern folkmusiker. Likt en gammal spelman återanvänder och nytolkar han musik som han hört. Med olika influenser som bitar lägger han ett musikaliskt pussel. Ibland citerar han annan musik så nära att man kan tro att man hört låten förut.

Ibland är det på gränsen till pekoral, men varje gång räddas musiken av allvaret och kärleken. Benny Andersson har komponerat med själ och hjärta. Det hörs! Hans musik är mycket folklig.

Innehåller Kristina-musiken några ”hits” som vi alla kommer att gå och nynna på? Svårt att säga efter att ha hört musiken en enda gång på scen, men jag tror det. I mitt bakhuvud sitter flera låtar och väntar på att väckas till liv när jag får höra dem på skiva.

”Tänk att män som han kan finnas” är en melodi som jag har på tungan utan att riktigt kunna minnas hur den gick. Kristina, Ulrika, Elin och Fina-Kajsa hyllar den moderna mannen, pastor Jackson, som kan laga mat, diska och städa.

Kristinas och Karl Oskars duett, ”Här har du mig igen”, är en vacker ballad. ”Åh Kristina, guldet blev till sand”, som Robert sjunger efter att ha återförenats med Karl Oskar och Kristina, har en smittande Svensktoppsrefräng.

Också Ulrikas presentation av sej själv är en stark sång. Men det beror mera på Åsa Bergh, som sjunger. I mina öron är det här den bästa sångprestationen i hela föreställningen.

Naturligtvis ska det göras en skiva med musiken. Men inte förrän hösten 1996 finns den i skivaffärerna.

Några av rollerna i ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Musikteater sjungs av Helen Sjöholm (Kristina), Karl Oskar (Anders Ekborg), Robert (Peter Jöback), Ulrika (Åsa Bergh) och Fina-Kajsa (Marianne Mörck).

(Fönstret (1995)

 

Annonser

Ja, nog måste hon vara ett geni!

Det skulle ha blivit en annan krönika men så var jag och såg premiären av ”Singin´ In The Rain” på Malmö opera i lördags. Och ämnet för krönikan ändrades. Nej, det ska inte bli ännu en recension utan det här är en hyllning. För att jag bara måste skriva om – ja, hylla! – en av de medverkande i musikalen. Låt mig först gå bakåt i tiden och inleda med ett speciellt minne jag har av henne.

Följande hände när Lars Rudolfsson var chef för Malmö musikteater. Han skulle regissera en uppsättning (ingen betydelse vilken) och jag var med under regiarbetet för att göra ett reportage. Vid det här repetitionstillfället nöjde sig inte en av skådespelarna med att spela utan han (inte heller någon betydelse vad han heter) tog över regin, styrde och ställde också med alla andra skådespelare.

Regissören Rudolfsson tittade på och lät det ske. Medan skådespelarna, det såg jag ju, var måttligt förtjusta. Det räckte så bra med en regissör. Där stod jag – länge – på golvet och häpnade. Så försvann en av de deubbelregisserade skådisarna. Blev borta en stund och kom tillbaks med en stol. Tittade på mig som om hon tänkte att den där journalisten ser ut att ha ont i ryggen (helt rätt) så han behöver en stol. Och så placerade hon mig på stolen.

Det är min bild av Marianne Mörck, som krönikan handlar om. Hon är fantastisk. Hon är otrolig. Är hon inte ett geni så är hon så nära ett scenens geni någon kan komma. Hon både agerar och regisserar ibland också, talar och sjunger, i dramatiska pjäser, operor och musikaler.

Före detta stumfilmstjärnan Lina Lamont (Anette Friberg) får talpedagogiska råd av Miss Dinsmore (Marianne Mörck) i Malmö operas uppsättning av ”Singin´ In The Rain”. Foto: Mats Bäcker.

Marianne Mörck svarar för Malmö operas iscensättning av ”Singin´ In The Rain” (premiär 2006 på Oscars i Stockholm). Hon har en liten roll också – en talroll – som hon gör stor. En biroll, hon kommer in en kort stund bara, som blir gigantisk. Det är när stumfilmen ska ersättas av ljudfilm och stumfilmstjärnan Lina Lamont måste lära sig tala. Marianne Mörck spelar talpedagogen Miss Dinsmore.

Några få repliker som hon mejslar ut så noga och finkänsligt. Ja, virtuost. Men nej. Inte för att glänsa utan för att karaktären ska bli vad den är och är värd, fungera maximalt för pjäsen/musikalen och därmed publiken. Det börjar redan med kläderna, hennes gråa dräkt, som Marianne Mörck bär upp och fyller ut så exakt. Och som hon går, bestämt men ändå släpande på kroppen.

Hon rabblar röstövningarna som ett mantra och när den kvinnliga stjärnan inte klarar av övningarna så fortsätter hon ändå att upprepa, upprepa dem med bestämd röst (och återhållen ilska, syn- men inte hörbart). Och tajmingen sen mellan röstpedagogen Mörck och Lars Humble, som spelar filmregissören.

En språkduell med ord och kropp. Bara sättet att rätta honom när han säger ”mick” och hon ”mikrofon”. Och när han tryckt ner henne i stolen, gång på gång, för att hon hoppat upp och hjälpt filmstjärnan med replikerna och stört inspelningen, då sitter hon där i stolen. Nedsjunken.

Vilket kroppsspråk! Det skriker. Inte bara Mörcks och rollens utan alla äldre kvinnors kroppsspråk. Och vilken rollprestation! Mitt emellan humor och dramatik, skämt och tragik, som ett revynummer och Shakespeare på samma gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)