Etikettarkiv: Psalm

Kristina från Duvemåla för tjugo år sen

Mats Bäcker, min fotografkompis från Grupp Fem och Schlager som numera mest är teaterfotograf, bjöd med mig på premiären för den nya uppsättningen av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i Stockholm – tjugo år efter urpremiären på Malmö Musikteater. (Tack, Matte!)

Kul – och annorlunda. Och än mer politiskt. För visst har musikalen spetsats till? Så att den blivit ännu mer aktuell, just nu. I detta ögonblick. Eller är det tiden som så att säga hunnit ikapp?

I vilket fall fick föreställningen mig att gå hem och leta i datorn efter den text jag skrev efter premiären för tjugo år sen. Och jag ser att jag redan då tyckte att ”Kristina från Duvemåla” var en politisk teateruppsättning av de före detta ABBA-medlemmarna.

———————————————————————————————-

Björn Ulvaeus och Benny Andersson har inte gjort en musical. De har gjort ett arbetarspel! ”Kristina från Duvemåla” kunde vara ”Tältprojektet” årgång 1995.

Bland mina minnesanteckningar på baksidan av programmet återkommer ett par ord flera gånger. Nej, orden är inte ABBA och ”Chess”. Orden – namnen – är faktiskt Nationalteatern och Nynningen…

På 70-talet stod de på varsin sida om den barrikad som musikrörelsen byggde: ABBA på den kommersiella sidan, Nationalteatern och Nynningen på den progressiva och politiska. Tjugo år senare har ABBA-kompositörerna fortsatt och full bordat Nationalteaterns och Nynningens teaterarbete.

En scen i andra akten kunde vara hämtat direkt från en av Nationalteaterns/Nynningens uppsättningar:

Musiken är tung, något slags rock. Karl Oskar står längst fram på scenen och sjunger tillsammans med Nybyggarkören om vildmarken som förvandlats till odlingsbar jord. Pälsjägaren Nöjd, som representerar det onda samvetet, sjunger stickrepliker: ”Ni fördriver de röda” och ”Hugga ner kan de vita”.

”Kristina från Duvemåla” är politisk musikteater.

Kristina Mats Bäcker Creative Commons

På det här fotot, givetvis taget av Mats Bäcker (tillgängligt tack vare Creative Commons), syns Oskar Nilsson när han i den nya uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” sjunger numera välkända ”Guldet blev till sand”. Och han gjorde det mycket bra, så bra att jag inte ett ögonblick, ett ord eller en ton tänkte på vare sig Peter Jöback eller Christer Nerfont, de bägge artister som jag tidigare hört framföra sången i föreställningen. Det var starkt.

När Kristina drabbas av längtan till hemlandet betonar textförförfattaren Björn Ulvaeus orden ”flykting” och ”främling”. Vem kan låta bli att tänka på dagens flyktingar som tvingats lämna sina hemländer och fly till Sverige?

Duetten mellan de tidigare ovännerna, den f d byhoran Ulrika och Kristina, blir en solidaritetssång – en sång om klasstillhörighet. Nog måste fler än jag tycka och tro att sången handlar om hur viktigt det är att veta var man hör hemma – att aldrig glömma sina sociala rötter.

Lika medvetet använder Benny Andersson musiken. Pastor Danjel och hans lilla församling sjunger en psalm som förvandlas till ”Internationalen”. Frikyrkan blir en representant för det fattiga folket men också något som pekar framåt den begynnande arbetarrörelsen.

Bröderna Karl Oskar och Robert i Duvemåla drömmer om Amerika. Då växlar Benny Andersson mellan svensk och amerikansk musik, låter musiken bli en svensk-amerikansk duett.

I programmet finns ett foto på farfar Efraim Anderssons dragspel. ”Med det lärde jag mig spela”, skriver sonsonen Benny i bildtexten. Just där, med farfars bälgaspel, börjar Kristina-musiken.

”Kristina från Duvemåla” inleds med en folklåt, som kunde ha spelats av Duvemåla spelmanslag, och avslutas med ett par sånger från någon musical på Broadway. Där emellan kan man höra populärklassisk musik, music hall, en låt som kunde vara gjord för Eurovisionsschlagern osv.

Benny Andersson är en modern folkmusiker. Likt en gammal spelman återanvänder och nytolkar han musik som han hört. Med olika influenser som bitar lägger han ett musikaliskt pussel. Ibland citerar han annan musik så nära att man kan tro att man hört låten förut.

Ibland är det på gränsen till pekoral, men varje gång räddas musiken av allvaret och kärleken. Benny Andersson har komponerat med själ och hjärta. Det hörs! Hans musik är mycket folklig.

Innehåller Kristina-musiken några ”hits” som vi alla kommer att gå och nynna på? Svårt att säga efter att ha hört musiken en enda gång på scen, men jag tror det. I mitt bakhuvud sitter flera låtar och väntar på att väckas till liv när jag får höra dem på skiva.

”Tänk att män som han kan finnas” är en melodi som jag har på tungan utan att riktigt kunna minnas hur den gick. Kristina, Ulrika, Elin och Fina-Kajsa hyllar den moderna mannen, pastor Jackson, som kan laga mat, diska och städa.

Kristinas och Karl Oskars duett, ”Här har du mig igen”, är en vacker ballad. ”Åh Kristina, guldet blev till sand”, som Robert sjunger efter att ha återförenats med Karl Oskar och Kristina, har en smittande Svensktoppsrefräng.

Också Ulrikas presentation av sej själv är en stark sång. Men det beror mera på Åsa Bergh, som sjunger. I mina öron är det här den bästa sångprestationen i hela föreställningen.

Naturligtvis ska det göras en skiva med musiken. Men inte förrän hösten 1996 finns den i skivaffärerna.

Några av rollerna i ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Musikteater sjungs av Helen Sjöholm (Kristina), Karl Oskar (Anders Ekborg), Robert (Peter Jöback), Ulrika (Åsa Bergh) och Fina-Kajsa (Marianne Mörck).

(Fönstret (1995)

 

Annonser

I CD-spelaren: Irma Schultz Keller

Irma Schultz Keller
Sånger från gläntan
(Katarina Församling & Blå Rymd)

Irma SchultzMitt nyckelord: tröst. Eller mer högtidligt: frid.

Irma Schultz Keller har valt ordet glänta som utgångs- och vilopunkt för sin nya skiva – som i albumets titel, ”Sånger från gläntan”, och namnet på en dikt, ”Gläntan”, hon tonsatt av Tomas Tranströmer.

Hon har satt musik till dikter av Karin Boye och Ylva Eggehorn också. Fast de flesta sångerna är egna.

Stilla, sprött och vackert. Och trösterikt, hennes sökande efter den glänta som kan ge tröst blir min tröst.

Till exempel sången ”Håll om mig”. Skildrar den sökandet efter Gud eller mänsklig närhet, ett desperat inre eller en naturkatastrof i Stockholm? Hon framför den så fint, både vädjande och hoppfullt.

Psalm? Gospel? Amerikana? Visa? Allt men ändå inte.

Sången och musiken kommer djupt inifrån Irma Schultz Keller. Jo, hon är troende numera. ”Som fjärilen”, framförd med Katarina Kammarkör, är en annan vacker sång där sökandet fortsätter.

Ända sen systrarna Irma och Idde Schultz på tidigt 80-tal var med i gruppen Zzzang Tumb har de hört till mina favoritsångerskor. Irmas album ”Sånger från gläntan” gör mig, kort sagt, så glad.

(Hifi & Musik 2015)

Ur poesihyllan: Thomas Warburton

Thomas Warburton
Besökare – Dikter 1996-98
(Schildts)

Första gången jag hörde – inte läste – Thomas Warburtons diktsamling ”Besökare” var i somras på Akademiska Bokhandeln i Helsingfors.

Sista torsdagen i augusti arrangerade Akademen som vanligt ”Bokens natt” och fram till halv 2 följande morgon trängdes det bokläsande Helsingfors framför (minst) fem scener.

På andra våningen bytte finska och finlandssvenska poeter och poetiska romanförfattare av varann i fåtöljen under läslampan. Bland dem fanns Thomas Warburton.

Det kan inte kallas framförande. Man kan knappast ens säga att Warburton deklamerade sina dikter. Han läste högt ur boken: sakligt och lite torrt. Som om han konstaterade: Jaha, detta har jag diktat. Jaha, detta handlar dikterna om.

I trängseln, slamret och småpladdret stod orden ut som solitärer. Jag hörde och kände dem som pilar. Varje ord blev – ordagrant – livsviktigt: orden var nycklar som låste upp dörr efter dörr in till dikternas och därmed livets innersta rum, skrymslen och vrår.

Under poetens lampa på Akademen läste Warburton några av de korta aforistiska haiku-dikterna (just denna form heter senryu): livsvisa och ironiska, ibland riktigt skämtsamma. Bittra? Ja, kanske. Men den medelålders mannens bitterhet, som kan anas, har hos den gamle mannen ersatts av livsförnöjsamhet, som i och för sej kan rymma en ännu större bitterhet.

En av kortdikterna: ”Förvånad tänkte / den gamle poeten: jag / har råd med taxi.”

1942 debuterade Thomas Warburton med diktsamlingen ”Du, människa”. Hans senaste föregående samling med svenska dikter, ”Fällas eller falla”, kom 1975. Hela 23 år har gått; en lång paus, både för poeten och läsaren.

Men att rensa dikt tar tid. Och rensa, det är vad Warburton måste ha gjort: strukit ner, strukit ännu mer, bytt ord mot ord. ”Besökare” innehåller definitiva dikter: varje ord är det exakt rätta och inget ord är överflödigt.

Dikterna kan beskrivas som ”gammalmodiga”. Det är berättande dikter, släkt med novellen. De är lätta att läsa. Här finns ingen text som läsaren måste tränga igenom. Allt går att förstå. Och Warburton har känsla för rytm. Varje dikt, ja, diktrad, står nära sångpoesin. Dikterna svänger, som alla dikter en gång svängde.

Det märkligaste med Thomas Warburton är att denna ”enkelhet”, som förstås krävt stor möda och mycket arbete, kan öppna alla dessa dörrar till livets olika rum, bläddra upp så många sidor, blottlägga sådana bråddjup.

Att läsa är lätt – men att bli kvitt de tankar och känslor som dikterna föder är inte bara svårt utan omöjligt. Poeten Warburton verkar ha tre ”principer” som han aldrig dagtingar med: dikterna ska vara så enkla som möjligt, så poetiska som möjligt och så djupa, mångfasetterade och livsallvarliga som möjligt.

”Besökare” – samlingens titel – syftar på oss alla: människan som kort besökare i livet. ”Galleriet” – titeln på den inledande långdikten – syftar på detta vårt liv.

”Det är den första morgonen / då besökaren står obeslutsam / framför den höga trappan…”, börjar dikten.

Vad upplever poeten/besökaren i detta galleri som är livet? Hur handskas galleribesökaren med livet, sitt och andras? Vad minns besökaren av bilderna på väggarna när livsbesökaren vid diktens slut gör sej beredd att lämna galleriet?

”Förvånansvärt stabila illusioner, / med en baksida lika okänd / som månens”, diktar Warburton. ”Vad har vi kvar av dem? / Några minnen, några kort.”

Samlingen avslutas med ett ”Credo”, profant och andligt på samma gång. Ett livscredo eller snarare livsuppgörelsecredo; en profan psalm eller andlig folksång.

Vem riktar Thomas Warburton sej till i de sista raderna: en medmänniska eller Gud eller en gud i medmänniskan? Så slutar dikten och hela boken: ”…som om du alltid var hos mig / evärdligen / evärdelig.”

(Allt om böcker 2000)

I CD-spelaren: Ola Magnell

Ola Magnell
Rolös
(National/Border)

Samme Ola Magnell men inte riktigt densamme.

Sju år sen förra albumet och ännu lite äldre, mer tillfreds med sig själv och livet. Så låter det i alla fall. Som om han nästan förlikat sig med livet och kärleken.

Albumet fick heta ”Rolös”, men det har ju Magnell alltid varit. Inledande ”Aftonpsalm” borde ha fått bli titelspår. Som ett sista farväl med ett knappt hörbart tack, precis så är albumet.

Fyndiga och så välskrivna texter att Ola Magnell förtjänar att uppmärksammas som poet också utan prefixet sång-. Men inte längre lika sökande efter originella ord utan nu mer naturliga.

Sångerna handlar om kärleken, den förgängliga, och livet, mer förgängligt ändå. Gud och döden är ständigt närvarande, både som hopp och oro.

Typiska Magnell-melodier också – eller nästan typiska. Ibland lite mer av vanlig folksång och country, lugnare komp och Olas sång är mer avspänd.

Extra stämningsfullt när Elin Ruth Sigvardsson och Lars Winnerbäck sjunger ljusare respektive mörkare under Magnells röst i till exempel Innan elden brunnit ut och Sång för de svikna. I ”Rolös vind” väver Nina Ramsby som en matta av ordlösa toner bakom Magnells sång och akustiska gitarr.

Fast mitt favoritspår har blivit ”Livet är en cykeltur” – där Ola Magnell cyklar sångpoetiskt genom livet, från uppväxten i Kalmar till nuvarande bostadsort på Österlen i Skåne. ”Livet är en ständig kris, en hunger efter andlig spis / och att vagt förnimma ett paradis”, som han diktar och sjunger.

(Hifi & Musik 2010)

PS. Den 10 juli framträder Ola Magnell på ”himmaplan”, närmare bestämt i trädgården till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol i Hammenhög.