Etikettarkiv: Högljutt

Erikssons Eurovisionfavoriter

1) Jean Paul Gaultier. Varför ska man kunna gå, stå och röra sig i klänningar? Räcker väl med att de är vackra som skulpturer.
2) Norge. Bra melodi, fint arrat med högljudda trummor och mjukspelta syntar, vacker sång av Margaret Berger. Samt kvällens snyggaste klänning.
3) Frankrike. Modern chanson – rock plus fransk tradition – med sångerskan Amandine Bourgeois.
4) Ryssland. Faktiskt en riktigt bra ballad med Dina Garipova.
5) Finland. Aldrig fel med politik och kyssar. Men vem tusan kom på Krista Siegfrids kombo av kjol, benband och skor?

Nära toppen: Ungern. Bye Alex-låten var för klurig, klipsk och smart för Eurovision.
Öronspray, som botar både sår och inflammation, lär behövas efter bara någon månads lyssnande på Emmelie De Forests danska vinnarlåt.

Länk till Spotifylista med Erikssons Eurovisionsfavoriter.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Fränninge_kyrka CVreative Commons VäskHögljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

540px-Saint_Martin_in_the_Fields Creative DcastorIbland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

713px-Kulturkirken_Jakob DcastorNyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

800px-Östra_Nöbbelövs_kyrka JorchrSå är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

Skånska rockdrömmar

Det var i lördags.

Jag satt på biografteatern Flora i Sjöbo och reste bakåt till mitt och den svenska popbandsvågens 60-tal. Det kändes som att vara 15-16-17 år igen. Som när jag och dom andra i bandet stod i ett cykelstall och repade.

Vi längtade upp! Vi ville ut! Vi väntade på att Brian Epstein skulle komma förbi och höra oss genom källargluggen. För vi visste att då skulle vi bli Sveriges Beatles.

Vårt band var ju långtifrån det enda som längtade, hoppades och drömde om att spela in plattor och hamna på Tio i topp. Och som deltog i den ena popbandstävlingen efter den andra. Varje vecka nästan ordnades det popbandstävlingar på ungdomsgårdarna i Stockholms förorter.

Och jag får väl att erkänna att de som vann – till exempel Merrymen (med Bill Öhrström och Bosse Hansson) och The Friends – spelade något bättre än vårt band och hade mer personlig repertoar. Fast det bästa 60-talsbandet – T-Boones med gitarristen Kenny Håkansson – deltog väl aldrig i någon popbandstävling?

I stil med den på Flora i lördags.

Bandet Funked Up (från Abbekås), som snart skulle…

Stor final i Battle of Bands med hela tio tävlande från olika delar av Skåne. Och jag måste väl också erkänna att samtliga deltagare spelade i en högre klass än vi gjorde på 60-talet. Dagens unga musiker är så mycket spelskickligare och de flesta i Battle of Bands-finalen var redan färdiga band med egen repertoar och stil.

Mest åkte jag till Flora för att kolla ett par favoriter: Dear Sasquatch från Brösarp/Kristianstad och Funked Up från Abbekås.

Bägge såg, hörde och skrev jag om när de medverkade på Casperfestivalen i Hammenhög (bra tillfälle att uppleva nya, spännande band). Dear Sasquatch gör korta effektiva poplåtar och Funked Up har sin egen uppfattning om vad funk är för nåt.

Också DeWrenched (Gärsnäs), som spelar nånslags rockabillysnabb hårdrock, och Negative Nancy (Ystad), ännu ett personligt popband, hade jag hört förut. De är bra, bägge två.

Det spelades rätt mycket hårdrock på Flora – eller åtminstone hård, högljudd rock, ibland mixat med olika doser av funk.

Som Sjöbobandet Number Red, som jag faktiskt aldrig hört förut. Det får nog anses vara tjänstefel. Number Red spelar hårt och tufft – fast ändå melodiöst.

Hur gick det, då? Vilket band vann?

Det gick bra, tycker jag. Mina favoriter placerade sig nämligen i toppen – med Funked Up på första plats, Dear Sasquatch på andra och min nya upptäckt Number Red på tredje.

Alla tre var väl förtjänta av sina placeringar. Så härmed utbringas ett trefaldigt skånskt hurra!

Fast viktigast, det som gör såna här tävlingar så spännande och just viktiga, är att tonerna förmedlar så mycket längtan, så stora förhoppningar, så många drömmar.

Det måste finnas plats att drömma i unga människors liv, ges utrymme för kreativitet och möjlighet att skapa något eget. Det föder självkänsla och tillit på sin egen förmåga.

Jag har aldrig förstått varför inte kommuner satsar lika mycket på musikverksamhet för unga som på idrottshallar. Och uppmuntrar unga tjejer att börja spela! För också under Battle of Bands-tävlingen kunde man utropa: Men var är tjejerna?

(Ystads Allehanda 2012)

I CD-spelaren: Alexander Lövmark

Alexander Lövmark
The View
(Egen utgivning)

Även om man tror att man har koll så finns det alltid något man missat. T ex sångaren Alexander Lövmark.

Läser mig till att han sjunger Evert Taube i visorkestern Tira Vento och har framfört ”Juliet letters”-sviten av Elvis Costello med Sjöströmska stråkkvartetten. Nu skivdebuterar Lövmark som jazzsångare med EP:n ”the VIEW”, för att skriva enligt omslaget.

Fyra egna låtar, många fina instrumentalinsatser (bl a Simon Westmans än flödande och än skuttigt klinkande piano, Fredrik Håkanssons klara trumpet och Per-Oscar Nilssons mjuka elgitarr) och så Anders Lövmark, en ung jazzsångare med både egen röst och rytm.

I inledande ”Winter & Flowers” drar Lövmark ner tempot för långsam jazzsång ännu lite mer. Som om han sjunger stillastående, liksom pratar jazz.

I förstaspåret anas också en annan specialitet och i följande låt, ”Peeek”, bekräftar Lövmark att han har en lika egen uppfattning om scat-sång. Typ Mel Tormé går bärsärkagång eller varför inte Johnny Rotten som jazzvokalist tar han i mer och mer och allt mer, ropar och nästan skriker ordlösa, rytmiska toner.

Nu spelar orkestern så högljutt också att Lövmark måste överrösta musikerna. Gillar det.

På sin Facebooksida har Alexander Lövmark skrivit att han har Kurt Elling som favorit. Det förstår jag. Elling är nog den jazzsångare som han står närmast, om man måste jämföra. Fast – obs! – som ung valp.

Detta var alltså ett smakprov i form av en EP. Nu vill jag höra ett helt album, snarast möjligt!

(Lira 2011)