Etikettarkiv: Barndom

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Fränninge_kyrka CVreative Commons VäskHögljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

540px-Saint_Martin_in_the_Fields Creative DcastorIbland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

713px-Kulturkirken_Jakob DcastorNyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

800px-Östra_Nöbbelövs_kyrka JorchrSå är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Försvunna ljud, bevarade på CD

Finns det verkligen inga som dricker kaffe på fat längre? Det gjorde ju ”alla” i min barndom! Från sommarloven på Vätö i Stockholms skärgård sitter ljudet av kaffesörplandet på fat för evigt i mina öron.

Och har alla snickare bytt ut – bytt bort! – hammaren mot spikpistolen? Är det numera bara vi som är amatörfixare och knappt det som slår i spik med hammare?

När försvann ljudet av en matta som piskas ur den vardagliga ljudbilden? Som om det var i går kan jag blunda, minnas och se när morsan stod på gården med vardagsrumsmattan på piskställningen, dunkade och slog så dammet rök. En gång på våren och en på hösten.

Ljud vi minnsKaffedrickande på fat, hammarslag och mattpiskning är några av alla utrotningshotade eller redan utrotade ljud som kan höras på CD:n ”Ljud vi minns” (utgiven av Tidningen Vi).

CD:n ”Ljud vi minns” (utgiven 1995 av Tidningen Vi).

Det klingande ljudmuséets guide heter Lars Westman, journalist på Vi och sedan urminnes tider ansvarig för avdelningen Bakvagnen.

För att vi skulle få (åter)höra ljudet av kaffesörplande bad han moster Ingrid att fylla kaffe till brädden på ett litet fat, balansera fatet på ena handens fingertoppar och sörpla försiktigt. Hon klarade det riktigt bra, trots att moster för längesen slutat dricka kaffe på fat. (Det är ju ”fult att sörpla”.)

Andra ljud som knappast hörs längre men återväckts på den här skivan är galoscher som plaskar i regnet på en trottoar, en knarrande spiralsäng (med ett älskande par), en grammofon som vevas upp, fraset av silkesstrumpor, handmjölkning, ett ägg som knackas med sked (istället för att toppen skärs av med kniv), en kaffekvarn, en ilsken gammal väckarklocka och en busvissling på taxi. Med mera.

CD:n avslutas med att fröken Björklund spelar skolorgel och sjunger ”Din klara sol går åter upp”. (Nej, det är inte min gamla skolfröken, alltså Björklund, som spelar, men precis så här lät det också i min skolsal.)

Fast jag saknar skolklockan! Visst måste det finnas någon som delar mitt minne av den där lilla klockan – ett slags ”skoskälla” – som en elev sprang runt skolhuset med när rasten var slut och nästa timma skulle börja? Att ringa in timman var en ynnest för frökens favoritelever.

Nej, nej, jag fick aldrig springa med klockan…

(För att hedra de utrotningsghotade/utrotade ljuden har ovanstående text skrivits på en manuell skivmaskin och rättats med en stålpenna. Kulturredaktören får ursäkta bläckplumparna!)

(Kvällsposten 1996)

Kvinnocountry på svenska

Nej, Christina Lindberg är ingen dansbandssångerska. Det bara råkade bli så.

Hon fick en kassett med en låt och en förfrågan om hon ville vara med och sjunga. ”De sista ljuva åren”, som hon gjorde tillsammans med dansbandet Lasse Stefanz, låg på Svensktoppen i 65 veckor.

Titeln på det nya soloalbumet, ”Hemma igen” (Frituna), stämmer precis. Nu är Christina hemma igen: hemma i Skåne, hemma med familjen (man och dotter) och så har hon återvänt till countrymusiken.

– Pappa lyssnade på Hank Williams-skivor och gjorde egna countrylåtar. Och Emmylou Harris har varit min idol sen jag var sååå liten, säger hon och visar med handen.

Vad är skillnaden mellan dansbandsmusik och country?

– Både melodierna och texterna kan vara ganska lika. Det handlar ofta om hjärta och smärta. Men country är liksom mer på allvar. Hjärtat blöder på riktigt.

Christina Lindberg sjunger Kris Kristoffersons ”Help Me Make It Through The Night” i Bingolotto.

”Hemma igen” innehåller svenska countrylåtar av Peter LeMarc, Staffan Hellstrand, Nisse Hellberg med flera. Låtarna är specialskrivna för Christina och, i något fall, om henne. ”En ängel följer i ditt spår” av Marianne Flynner är ett exempel.

– Vi satt och pratade om barnen och släkten. Sen skrev Marianne en text om min mormor och mig och min lilla dotter.

I USA finns det countrysångerskor – Pam Tillis, Patty Loveless, Faith Hill, Mary Chapin Carpenter och många fler – som sjunger kvinnocountry. Sångerna handlar om både ljuv och bitter kärlek, skilsmässor och otrogna knölar till män.

Också Christina Lindberg sjunger kvinnocountry. Men texterna har inte skrivits av någon kvinna – utan av Dan Hylander.

– Vilken poet han är! I ”Fläderblomsvin” har han lyckats formulera exakt hur det känns när kärleken går ifrån en, säger Christina och sjunger: ”Tiden lindrar och söver…”

En annan Hylander-text, ”Jag vet vart jag vill (när jag kommer fram)”, handlar om en kvinna som lämnar sin man med ett avskedsbrev på köksbordet.

– Dan vet faktiskt hur en kvinna kan känna sig. Otroligt.

I skrivögonblicket repeterar Christina Lindberg med sin nya kompgrupp.

Hon sätter ihop en låtlista med amerikansk country och lite rock’n’roll, ett par av pappas låtar, ”De sista ljuva åren”, förstås, de svenska countrylåtarna från det nya albumet och några sånger som hon gjort själv men inte vågade ha med på albumet.

Sommarens turné blir en resa hemifrån och hem: från barndomen till vuxenlivet.

– Det är som om jag sjunger ur min dagbok, säger Christina.

(Femina 1997)

Det är så enkelt men inte så enkelt

Kristian Lundberg
Och allt skall vara kärlek
(Ordfront)

”Det är så enkelt”, skriver Kristian Lundberg. ”Det är så enkelt”, skriver han på var och varannan sida i sin nya bok, ”Och allt ska vara kärlek”, som kanske är en roman men ännu mer en själv- eller snarast livsbiografi.

Och en ”fristående uppföljare till Yarden”, enligt omslaget. Men den nya boken är lika mycket en föregångare till succéboken ”Yarden”; både en bakåt- och framåtblick, ännu ett skriv- och livsförsök.

”Det är så enkelt”, skriver Lundberg. Han tillägger: ”Faktiskt.” Och så svårt, tillägger recensenten. Att leva. Att veta vem man är; vem man var och om man fortfarande är densamma. Att älska. Att veta vad kärlek skulle kunna vara och förmå.

Kristian Lundbergs så kallade deckare i Malmömiljö hade jag skrivit om och hyllat. När sen ”Yarden” kom, så sa Kristian Lundberg: ”Det här är nåt annat.” Men jag var tyst, jag svarade inte, då sa han: ”Men det tycker inte du…”

Nej, det tyckte inte jag. Det kan jag inte tycka. Tvärtom tycker jag att Kristian Lundberg alltid skriver ”likadant” (om än inom citattecken). Varje ny bok, poesi eller prosa, blir ett nytt kapitel i en och samma livslånga bok = hans livsbok. Om han fogade ihop raderna till meningar och jämnade ut högerkanten så skulle dikterna bli prosa. Om han plockade meningar ur prosaböckerna, klippte av och delade upp dem på olika rader så skulle prosan bli poesi.

Miljön är Malmö, i dikter som prosa, i nästan-deckare som nästan-romaner. Var går gränsen mellan icke- och kriminalitet? Finns en sådan gräns? Nej, allt handlar om livet, om olika sätt att förhålla sig till livet, olika förmågor att klara av det. Vem är jag? Och därför lever jag så här. Vem är du? Och därför lever du så där.

”Det så enkelt. Faktiskt”, skriver Kristian Lundberg. ”Och allt ska vara kärlek.” Han återminns, det han mindes förut, jag minns det också, hur han tidigare blickade tillbaks på barn- och ungdomen. Barndomsvännerna, vart tog de vägen? Frasse. Rolle. Sonny. Conny. ”Listan är oändlig.” Vart tog Kristian själv vägen, vad gjorde uppväxten med honom. Han minns sin mor. Han minns spriten. Han minns – nej, det gör han inte – tiden på sjukhus. Han minns arbetet på Yarden, nere i Malmö hamn, också i nya boken.

Han ältar. Och ältar. Återbesöker platserna, i minnet och verkligheten, alla gator och stadsdelar där han växte upp, ser dem nu och minns dem då. Bennets väg 45c i Rosengård. Ehrensvärdsgatan. Rosendalsvägen. Kirseberg. Värnhemstorget. Omställningsplatsen för fabriksnya bilar i Malmö hamn, alltså Yarden. Fotot av pojken i ett träd på väggen i en övermöblerad lägenhet. Hans mors sönderklottrade block. Sig själv. Den han var, den han blev, den han är. Kärleken. Den som var, som kunnat bli.

Kristian Lundberg skriver lika intensivt som hans mor i sitt block. Han skriver som om han predikar. Han predikar livet. Och kärleken. Inte minst för sig själv, men också för oss. Han skriver sig och därmed mig och därmed dig. Längre meningar varvas med kortare. Som om han skrivit snabbt, intensivt, för att hålla sig vid liv, för att återupprätta livet. Och kärleken. Och sen redigerat texten, lika snabbt och intensivt. Det tog nog lång tid.

Han diktar och berättar. Dikt? Eller prosa? Bäggedera. Mitt emellan. Varken eller. ”Den som skriver”, skriver han, ”är i rörelse mellan polerna av disciplin och vansinne. Kan jag säga att det är ett behärskat raseri? Finns det ett sådant uttryck?” Kan jag skriva, skriver recensenten, att han försöker behärska ett liv som raserat… nej, inte raserats utan raserat sig självt. Behärska sig själv, 14-åringen på skolpsykologens mottagningsrum.

Berätta sin historia och stadens, greppa sin historia och arbetarstaden Malmö. Sin klass. ”Att vara barn och fattig är att bli instängd i en mörk, trång garderob”, skriver han. ”Vad händer om man kastar ett barn i marken?” undrar han. ”Vad händer om man kastas i marken. Inte en gång, utan flera gånger? Dag efter dag?” undrar han. ”Är det verkligen så enkelt?” frågar han. ”Det är så enkelt”, svarar han. ”Hur blir man mänsklig? Man misslyckas.” Vansinnet. Grymheten. Alkohol. Delirium. Kärleken. Ensamheten. Far och son. Son och far. Sin son. Sin far. ”Han kommer som ett varsel, om man så vill.”

”Och allt skall vara kärlek” handlar också om författaren Lundberg. Om att försöka skriva det han vill skriva; sitt liv, sin stad, sin klass. Det går inte, det är omöjligt. Han börjar om på varje sida. Boken består av korta, intensiva texter, där han försöker en gång till, tar om. Mellan texterna i boken finns – eller har det funnits – andra texter, lika intensiva, lika behärskat rasande, säkert också skrivna men slängda, de deleatades, för att Kristian Lundberg börjat om; igen, igen.

”Och allt skall vara kärlek” är en tunn bok till sidantalet men mättad, så innehållsrik att den rämnar och skrämmer. Till sist återstår kärleken. Hon/Henne. Finns hon? Är hon? Ett opassande ord kommer för mig: rosenrött. Kristian och Hon, Hon och Kristian återfinner varann. Boken ”Och allt ska vara kärlek” slutar i så rosenrött att jag tror det är en dröm. Kan det vara sant? Finns kärleken som en fysisk person eller skriver Kristian Lundberg om kärleken – den allmänna, den nödvändiga, den omöjliga?

(Ystads Allehanda 2011)