Etikettarkiv: Andligt

I CD-spelaren: Thyra Karlsson ggr 2

Triakel
Thyra
(Playground)

Thyra Karlsson
Sångarporträtt
(Caprice)

hm_be_6_14_folklikt_triakel”Tusen tankar”, som hämtades från Thyra Karlsson (1912-2001), fanns med på Triakels debutalbum (utgivet 1998). Visan återkommer när trion nu hyllar traditionsbärerskan från Jämtland med hela sitt nya album ”Thyra”.

Samtliga 14 visor + en har hämtats från henne, som fick dem från sin pappa. Fast innan dess hade de nog sjungits av många stämband och förändrats från mun till öra, både texter och melodier.

Skillingtryck, barnvisor, sånglekar, skolsånger, andliga sånger och någon schlager. Thyra Karlsson sjöng dem till cittra, medan Triakel har sin egen folkmusikaliska sättning: Emma Härdelin, sång (och fiol), Kjell-Erik Eriksson, fiol, och Janne Strömstedt, tramporgel.

Resultat (i bägge fallen): musik i en brytningstid, landsbygd möter stad och vistraditionen förnyas.

Emma Härdelin sjunger som hon brukar: berättande och betraktande, lite på avstånd. Men ibland är det som om hon blir så gripen att hon inte kan låta bli att stiga in i texten. Häftigt att höra! I ett femtonde, extra spår sjunger och spelar Thyra själv.

Hm_be_6_14_be_thyrakarlssonÄnnu häftigare att det statliga skivmärket Caprice nu också på albumet ”Sångarporträtt” har samlat 28 inspelningar med Thyra Karlsson från Svenskt Visarkiv. Hon sjunger melodier från hela sin breda, ovannämnda repertoar, både till cittra och utan komp.

Och hon sjunger så annorlunda – mot Emma Härdelin, alltså.

Thyra Karlsson lever sig in sångerna. Varje sång blir Thyras sång, som om hon själv hade gjort den.

Glatt eller sentimentalt, sorgligt eller skämtsamt, beroende på text och melodi. Alltid med sprudlande sångglädje. Jag blir så glad! Verkligen på tiden att detta gavs ut på skiva.

Sist kommer ett par låtar med Triakel, vilka också finns på trions eget album. För jämförelsens skull, antar jag.

(Lite olika versioner här och var, bl a i Hifi & Musik 2014)

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Fränninge_kyrka CVreative Commons VäskHögljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

540px-Saint_Martin_in_the_Fields Creative DcastorIbland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

713px-Kulturkirken_Jakob DcastorNyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

800px-Östra_Nöbbelövs_kyrka JorchrSå är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Nadja Eriksson

Nadja Eriksson
Flickan vid pianot
(Egen utgivning)

Nadja Eriksson minns jag från en LP-skiva för längesen.

När kan det ha varit, redan på 80-talet? När jag återhör henne på ett nytt album så suckar jag, så synd att en förkylning fick mig att missa hennes föreställning i Skillinge.

Nadja Eriksson sjunger, spelar piano och komponerar. Hon gör det personligt och bra och utan att snegla åt något kommersiellt håll.

Pop och annan populärsång, klassiskt, visa, chanson och kabaret, jazz, andligt, några österländska influenser bland det västerländska. Inte var för sig utan så välblandat att resultatet blir Nadja Erikssons egen genre: melodiska, smått sentimentala sånger med texter ur hennes liv, likt dagboksblad med erfarenheter och funderingar.

Först tyckte jag att albumet var lite ojämnt men jag ångrar mig nog. Några spelningar senare har spåren vuxit ihop och blivit delar av helheten. Några favoriter: titelspåret, ”En bit av himlen” och ”Rovdjur”.

(Ystads Allehanda 2011)

Konsert för Rosemarie med Gitte Pålsson

Rosemaries dans och andra visor
Gitte Pålsson och folkmusikgruppen RAND
Scala, Ystad den 9/1

En musikalisk eftermiddagsfest för vänner, bekanta och bekantas bekanta. Så kan Gitte Pålssons releasekonsert för nya albumet ”Rosemaries dans och andra visor” beskrivas.

Gitte vände sig till namngivna personer (Maggan och Eva och Staffan och Ulla med flera) och gick ner från scenen och bjöd upp till en pardans. Om man, det vill säga jag, som mest hörde till bekantas bekantas bekanta så hängde man inte med hela tiden. Men utanför kände jag mig inte, också jag var en inbjuden gäst.

Konserten – liksom albumet – blev ”en kärleksförklaring till vänskapen, livet och musiken”. Främst vänskapen till och minnet av vännen Rosemarie, som gick bort i cancer. Tårfyllt men också skrattet lever kvar i minnet. Gitte får döden att bli en del av livet. ”Fyll oss med kärlek och mod”, sjunger hon, ”med vackra sånger, sommarens glans, änglarnas glädje… när vi dansar Rosemaries dans”.

Lika öm är visan om hennes ”Far”, också han död sen något år. Gitte Pålsson har gjort både texter och melodier, ett par gånger hjälpte Pär Moberg till med musiken. Moberg, som blåser i allt från saxofon till ett svart avloppsrör, ingår i folkmusikgruppen RAND tillsammans med Ulrika Gunnarsson, sång, Allan Skrobe, gitarr, Per Tidstrand, cello, och Sara Tufvesson, fiol.

Gitte Pålsson. Foto: Linus Morales.

Gitte kunde inte haft bättre ”kompband”, vare sig på scen eller skiva. I bilen tjuvlyssnade jag på albumet och konserten är lika musikalisk och tajt – plus den extra spelglada live-känslan som kännetecknar en bra konsert.

RAND tar med Gitte Pålsson-visorna i olika väderstreck. ”Nu spirar livet” har en smått andlig ton, ”Nära havet nära dig” blir både bossa och vals, ”Krama mej nu då” balanserar mellan grekiskt och svensk dansbandsbana, ”Sommaren i ditt liv” är en somrig Carl Anton-visa”…

För att sammanfatta hennes musikaliska livsbudskap bör också nämnas ”I skuggan av kriget”, som handlar om kriget inom och utom oss, mellan ont och gott, och livskampvisan ”Det tar bara några dagar”, där Gitte i allsång med publiken upprepar sin fars mantra när något gått på tok: ”Det tar bara några dagar innan allt har ordnat upp sej, sen är allt som vanligt igen, sen är du på benen igen!”

(Ystads Allehanda 2011)

PS. På söndag kl 17.00 är det dags för den andra releasekonserten för ”Rosemaries dans”, nu på Palladium i Malmö.