Etikettarkiv: Peggy Seeger

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Fränninge_kyrka CVreative Commons VäskHögljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

540px-Saint_Martin_in_the_Fields Creative DcastorIbland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

713px-Kulturkirken_Jakob DcastorNyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

800px-Östra_Nöbbelövs_kyrka JorchrSå är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

Annonser

I CD-spelaren: Folkmusikjubileum

Olika artister
Three Score & Ten – A Voice To The People
(Topic/Showtime)

Ett av världens äldsta oberoende skivbolag fyller 70. Det är det engelska folkmusikmärket Topic som jubilerar och gett ut en maffig bokbox med sju samlings-CD som berättar skivbolagets historia från starten med stenkakor 1939 fram till dagens CD-utgivningar.

Det måste ha varit Bert Jansch och Incredible String Band som från mitten av 60-talet fick mig att gräva djupare i Storbritanniens musiktradition och upptäcka skivmärket Topic med bl a Ewan MacColl, Peggy Seeger (inflyttad från USA), Shirley Collins, Frankie Armstrong och The Watersons.

Vilken fröjd att kunna höra Topics hela 70-åriga klingande historia på sju CD. De nämnda Topic-artisterna – och många flera – finns förstås med.

Albumen har olika teman. Den första CD:n innehåller ”treasures” ur katalogen, från 60- till 2000-talet. Här finns också amerikanska artister som Topic gav ut, bl a Jesse Fuller med en tidig ”San Francisco Bay Blues” (1959), fast mest inhemska namn. Den som inte hört måste höra Davy Graham spela gitarrklassikern ”Angie”.

Den andra CD:n, ”England Arise!”, innehåller engelsk sång och musik – som de olika men lika fantastiska sångerskorna Shirley Collins, ”All The Things Are Quite Silent”, Anne Briggs, ”Blackwater Side”, Frankie Armstrong, ”The Crafty Maid´s Policy”, och June Tabor, ”A Place Called England”.

Den tredje CD:n, ”Irland Boys, Hurrah”, ägnas Irland och den fjärde, ”Scotia The Brave”. åt Skottland. Den irländske författaren Dominic Behan sjunger ”The Patriot Game ” (jo, det var härifrån som Dylan lånade – eller rakt av stal! – ”With God Out Our Side”) och Dick Gaughan, ”Erin Go Bragh”, är en upptäcktsvärd sångare/sångpoet från Skottland.

Den femte CD:n, ”The Singer And The Song”, innehåller det som intresserat mig mest på Topic. Mer och mindre traditionella sångare, som oftast också är gitarrister, utvecklar den brittiska traditionen genom att nytolka gamla låtar eller dikta nya. T ex John Tams, ”Unity (Raise Your Banners High)”, Martin Carthy, ”The Dominion Of The Sword”, Eliza Carthy, ”Two Tears”, Martin Simpson, ”Never Any Good”, Dick Gaughan, ”Both Sides Of The Tweed”, och Vin Garbutt, ”The Land Of The Three Rivers”, är utomordentliga exempel.

Den sjätte CD:n, ”The People´s Flag”, visar Topics mest politiska sida. Här finns två tidiga inspelningar med Ewan MacColl, ”Dirty Old Town” (1952) och en tolkning av countrylåten ”Sixteen Tons” (1956), samt ”Time To Ring Some Changes” med Richard Thompson, sång och gitarr.

På den sjunde CD:n avslutas och sammanfattas Topic-katalogen med fler ”treasures”.

(Hifi & Musik 2009)