När familjen Erickson kom till Sveg

När jag på TV såg dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” så förflyttades jag (inte i TV-rutan utan i min fantasdi) till Sveg vid början av 1900-talet – då familjen Ericksson (som efternamnet stavades innan de svenska myndigheterna stavade om det) kom till Sverige från USA: en liten pojke som skulle bli min pappa, hans bägge systrar och deras föräldrar.

De hade rest till Sverige och Sveg, där mina farfarsföräldrar och farfars bror bodde, för att hälsa på. De skulle stanna ett kort tag – några månader, ett halvår – och sen återvända hem till Amerika igen, till farmen strax utanför Cokato i Minnesota.

Men de blev kvar i Sverige, hela liven ut.

Farfar och hans bror byggde ett hus i Sveg, ett tvånings trähus med balkong runt om, sådär som amerikanska hus kunde se ut, som kallades  Amerikahuset. Om det var för utseendets skull eller för att det var där som ”amerikanarna” bodde.

Kallas det fortfarande Amerikahuset? Någon som längre minns hur och varför det fick namnet? Längesen jag var i Sveg nu, får väl söka ett Henning Mankell-stipendium och resa dit igen…

När både min ena faster och min pappa hade dött så reste jag till Sveg med min enda kvarlevande faster – då sen länge bosatt i Stockholm, dit familjen Eriksson flyttade cirka 1930 – och gjorde en radiodokumentär om henne och hennes livslånga längtan hem.

Linnea hade hon alltid hetat för mig; på sina äldsta dagar ville hon heta Ella igen (som i USA).

Min faster Ella Linnea på trappan till Amerikahuset i Sveg. Jag håller i intervjumicken och Birgitta Olsson, förstås, tog bilden.

Titel på radiodokumentären: ”Det är andra dofter i Amerika”.

Det bästa jag gjort på radion så det var väl följdriktigt att det också blev det sista, längre radioprogram/inslag jag gjorde. ”Det är andra dofter i Amerika” sändes första gången i september 2000.

”Förslag till pressrelease:

Radiodokumentären ”Det är andra dofter i Amerika” handlar, som underrubriken säger, om en ”Amerikaresa i motsatt riktning”.

Ella Linnea kunde ha varit barn till Kristina och Karl Oskar i  Vilhelm Mobergs berättelser.

Också Ellas föräldrar, Andrew och Emma, utvandrade från Sverige till Amerika och bosatte sig i Minnesota. Där föddes Ella och hennes två syskon. Idag finns bara ett av syskonen kvar som ”kan berätta hur det var”.

De skulle resa till Sverige på ett kort besök för att hälsa på pappa Andrews gamla föräldrar i Sveg. Där började de bygga det så kallade Amerikahuset och blev kvar – de ”blev kvar för evigt”.

I programmet berättar Ella Linnea för brorsonen Bengt Eriksson om sin livslånga längtan tillbaka – hem – till Amerika och Minnesota. I en affär eller i tvättstugan eller var som helst kan hon plötsligt tänka:

– Här står jag och här ska jag inte stå. Hur kan kan få den känslan?

– Man vänjer sig vid allting, men något man aldrig vänjer sig vid är hemlängtan.

Som musikaliskt tema används musiken från musikalen ”Kristina från Duvemåla” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Bl a sången ”Hemma”, där Kristina uttrycker samma längtan som Linnea: ”Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar?”

Bengt Eriksson har gjort programmet för Sveriges Radio i Malmö. Producent: Sten Lundström. Tekniker: Bosse Nilsson.”

PS. Kolla dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” om ni har chansen – ett helprojekt med en CD och en bok också som komplement till filmen. HÄR – en länk till projektet.

Inkorrekt i Danmark

Hycklare, ynkrygg, dumma svin, Danmarkshatare och landsförrädare är några tillmälen, från mer beskedliga till grövre. I ett inlägg efterlystes en ny Christer Pettersson (som underförstått kunde ta hand om Carsten Jensen på samma sätt som Olof Palme).

När jag i helgen slog upp Svenska Dagbladet så fastnade jag vid en artikel om den danske författaren, journalisten och debattören Carsten Jensen, nyligen tilldelad Olof Palmepriset. Skribenten Mustafa Can redogjorde för de ilskna – ja, hatfulla – åsikter med vilka prisandet av Jensen togs emot i Danmark.

Jag gick in på de danska dagstidningarna Politikens och Jyllandspostens nätsidor, kollade artiklar och kommentarer. Det var mycket otäckt att läsa. Och på danska bloggar kan det vara ännu värre…

Politiken – en tidning där Jensen varit regelbunden medarbetare – satte rubriken: ”Carsten Jensen får 400.000 kr. for at kritisere Danmark”. Orden saknar täckning i prismotiveringen. Jensen har prisats för att han försvarat ”alla människors lika värde” och ”asylsökande flyktingars mänskliga rättigheter”. Han ”bjuder oss att stå upp för humanism”.

Om detta är att kritisera – ja, hata – Danmark så bör det betyda att människor inte har lika värde och flyktingar behöver inte behandlas mänskligt. Nej, måste man vara human? Ett exempel på Jensens oberättigade kritik fanns i Dagens Nyheter för ett halvår sen.

Han rapporterade om irakiska familjer som tagit sin tillflykt till en kyrka i Köpenhamn. Uniformerade poliser ”bröt sig in” mitt i natten, satte handfängsel på fäder och storebröder – och förde bort dem. Detta ska man alltså inte kunna skriva om och kritisera? Och kommer kritiken från en dansk så är det landsförräderi…

I danska nätinlägg utrycks också åsikten att naturligtvis har just Carsten Jensen fått det svenska Olof Palmepriset. ”Storebror” Sverige är ju självcensurens och den politiska korrekthetens högborg. Till skillnad från Danmark, där alla åsikter är tillåtna.

Tankarna verkar slå kullerbytta. Om Carsten Jensens åsikter är politiskt korrekta så bör väl det betyda att den danska regeringens politik är inkorrekt. Skulle till exempel Danmarks invandrings- och flyktingpolitik vara korrekt och riktig så måste ju Jensen vara inkorrekt – uttrycka åsikter som inte är opportuna i Danmark.

Vissa danskar tycks ha en märklig syn på censur och yttrandefrihet. Rätt att publicera Mohammedteckningar men fel att protestera mot publiceringen. Just de har rätt att uttrycka sina åsikter men Jensen ska hålla tyst – annars blir han kallad Danmarkshatare och svin.

I Danmark är det inkorrekt, modigt och prisvärt att uttrycka självklara åsikter om humanism, mänskliga rättigheter och människors värde. Dock – och det kan ändå vara lite hoppfullt – har de hätska nätangreppen fått andra danskar att på samma nätsidor stå upp också för Carsten Jensens yttrandefrihet. Listan med kommentarer fylls dessutom på med allt fler som instämmer i hans åsikter.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

I deckarhyllan: Italienska deckare

Det finns också likheter (nationella?) mellan ett par nya italienska deckare: ”De oskyldigas orden” (Norstedts; övers: Elisabeth Olin) av Michele Giuttari och ”På sannolika skäl” (Schibsted; övers: Ulla Trenter) av Gianrico Carofiglio.

De skriver olika men ändå snarlika. Så de kanske skriver italienskt?

Bägge har en manlig huvudperson: kommissarie Michele Ferrara vid Florenspolisen (hos Giuttari) och advokat Guido Guerrieri i och kring staden Bari (hos Carofiglio). Där finns likheterna, tror jag, i de manliga personteckningarna.

Deras huvudpersoner har manlighetens hela skala: från grovt till intellektuellt, från hårt till mjukt (eller i omvändning ordning). Det är till exempel lika självklart för advokat Guerrieri att besöka en bokhandel som att slå några gatubusar på truten.

Ett autentisk skildring av den italienske mannen? En typisk italiensk kriminalkommissarie respektive advokat? Eller kanske åtminstone författarnas alter egon: deckarförfattaren Michele Giuttari har liksom sin romanhjälte varit kommissarie vid Florenspolisen och deckarförfattaren Gianrico Carofiglio är anti-maffiaåklagare i Bari. Det kan man hålla i minnet, även vad gäller kriminalintrigerna.

Som också är likartade och hemska. Och inte specifikt italienska utan allmängiltiga, tyvärr, eller varför inte henningmankellska? I bägge romanerna har två ungdomar, ja, barn, hittats döda: en ung, nerknarkad flicka, 13 kanske 14 år, i en skog utanför Scandicci i Florens, och en liten pojke, 9 år, på en av stränderna vid Bari.

Samma sorgsna budskap och tema: Hur kan något sådant hända?  Hur kan ett samhälle, det italienska såväl som det svenska, avhumaniseras på detta sätt.

De italienska deckarförfattarna Giuttari och Carofiglio  – liksom den svenska deckarförfattaren Henning Mankell – skildrar ett hemland på väg att gå förlorat. Kommissarie Ferrara och advokat Guerrerio – liksom kommissarie Kurt Wallander – engagerar sig så starkt att det görs vad som behövs, också om de måste gå emot överornade och kolleger och göra sig impopulära.

Det specifikt italienska är att maffian verkar vara ständigt närvarande i Italien, lite mindre i Bari (åtminstone i den här romanen) men desto mer i Florens. Intressant också att invandring med det åtföljande rasism skrivs in i bäckerna som en naturlig del av det moderna Italien.

Michele Giuttari skriver rakt och sakligt. Hans polisroman ger sken av att vara dokumentär. Gianrico Carofiglio skriver mångordigt och jargongaktigt, särskilt när han i romanens första del presenterar sin huvudperson. Men så fort advokaten tar sig an försvaret av den misstänkte mördaren, en invandrad gatuförsäljare från Senegal, utvecklar sig romanen till en spännande domstolsdeckare.

Dessutom har bägge skrivit intressanta mansromaner. Tycker jag, som man. Vad tycker kvinnliga deckarläsare?

(Publicerat i Ystads Allehanda 2009)