Teater på Marsvinsholms ålderdomshem

Evigt ung
På scenen: Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius, Inga Onn, Aksel Morisse, Conny Vakare, Åsa Forsblad och Claes Åström
Manus: Erik Gedeon
Övers: Klas Abrahamsson
Regi: Olle Törnqvist
MarsvinsholmsTeatern, spelas onsdag-söndag t o m 11/8

Det börjar med att Syster Elisabeth vevar upp och fram scenografin. Så fiffigt. Ur en stor låda längst bak på scenen öppnar sig ett kombinerat pensionärs- och vårdhem med väggar och möbler. Ja, till och med ett piano.

Hon har en urna i handen också. Den ställs på hederplatsen – på pianot. Snart ska vi få veta att urnan innehåller Bror Tommy Borgström, som under 17 år ansvarat för sommarteatern vid Marsvinsholms slott.

Åren har gått. Borgström är död. Det kan tyckas drastiskt och makabert. Men nu är inte ”Evigt ung” (som felaktigt anges i programmet) en musikkomedi utan en tragedi, om än komisk. Ofta mycket komisk och tragisk.

Kettil Medelius, Åsa Forsblad, Inga Onn, Aksel Morisse, Claes Åström, Conny Vakare. Fotograf Dick Lindström.

 Alla spelar sig själva i framtiden, när de blivit gamla och skröpliga, hamnat i åldringsvården. Utom då Elisabeth Wernesjö, den vårdansvariga sjuksystern. De är nästan magiskt sminkade och föråldrade (av Per Åleskog/Maria Morgell) men en i sänder presenteras de med förnamn liksom i förbifarten så att publiken (och recensenten) ska veta vem som spelar vem.

Egentligen ett ganska enkelt uppbyggt teaterstycke: kända poplåtar från åldringarnas ungdom varvade med dialoger och sketcher. Men – som så ofta – handlar det inte om att utan hur det framförs. Och framförandet är… ja, genialt. Mästerligt med stort M.

Kettil (Medelius) sitter vid pianot, ackompanjerar och muttrar. Medan de övriga agerar, sjunger och dansar, rent ekvilibristiskt ibland (trots stela ben och kissblöjor).

Claes (Åström) utför ett trollerinummer. Aksel (Morisse) och Conny (Vakare) börjar bråka så Inga Onns benprotes far all världens väg. Åsa (Forsblad) tar fram en pistol och siktar på Syster Elisabeth…

Också välvalda låtar. Likt en hyllning till popmusikens betydelse. Det finns en låttext för varje stund, tanke och känsla. Som när Åsa sjunger ”The Name of the Game” (ABBA-låten). Game = hela livet. Eller när Inga (hon med benprotesen) utbrister: ”I´m A Barbie Girl”.

Mot slutet – i dubbel bemärkelse – sjunger alla ”I Will Survive” tillsammans.

Elisabeth Wernesjö, Kettil Medelius. Fotograf Dick Lindström.

Varje pop- och rocklåt framförs på djupaste allvar – som stor dramatik. Då passar det ju bra att ”Evigt ung” också innehåller ett tragedimedley ur den klassiska teaterhistorien, inklusive Shakespeare.

Så tragiskt, svart och dystert. Och som Syster Elisabeth sjunger i den allra sista sången till var och en av åldringarna: ”Tack för idag, va roligt det var, hoppas du vaknar i morgon igen…”

Hon vänder sig mot oss i publiken, byter ut ”du” mot ”ni”. För som i pjäsen ska det gå för oss alla, om vi lever…

Trots premiärens kylslagna väder kunde inte Marsvinsholms teatertradition ha fått en bättre fortsättning. Det här kallar jag för en perfekt blandning av komik och tragik, teater och verklighet.

(Ystads Allehanda 2013)

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Högljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

Ibland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

Nyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

Så är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Gott nytt år!

Hur har året varit? Blev 2010 som vi önskade varandra för ett år sen? Och nu är det snart dags igen – samma sak varje nyårsafton – att önska ett gott nytt år. Stora och uppfordrande ord: det kommande året ska inte bara vara nytt och annorlunda utan också bli ett bra år.

Ännu mer krävande är man i engelsktalande länder, där ska det nya året bli lyckligt, alltså ”happy”. Det franska uttrycket är ”bonne année”, som kan betyda både ett gott och vackert nytt år. Tyskarna önskar ”ein gesundes neues Jahr”, ett sunt eller hälsosamt nytt år.

Inte riktigt men nästan samma ord, som överallt ger uttryck för människans oändliga optimism. Nästa år ska – ja, måste! – bli bättre än året som gick. Kanske alla nyårsönskningar jorden runt bör tolkas så: som just önskningar och förhoppningar; ett mantra. För nog finns det många skäl (från kriget i Afghanistan till borgerliga kommunpolitikers samarbete med Sjöbopartiet) att inte vara så förhoppningsfull inför år 2011.

Men önska och hoppas måste man. Hur ska man annars kunna leva och titulera sig människa? Livet består av lika delar rättighet och krav. Försöker man göra livet lätt för sig, så gör man livet svårare för andra. Det är kravet som ställs på varje människa: försöka leva så att livet blir en liten smula lättare för medmänniskorna.

Uppståndelsekyrkan i Jerusalem. Foto: Bengt Eriksson.

Några dagar före jul. Jag har varit i Malmö och sitter i bilen på väg hem till Vollsjö. Lätt snöfall och blåst, snön fyker över vägen. Ur bilradion hörs plötsligt några meningar som jag ska bära med mig in i nästa år, och nästa, och nästa…

Pascal Moulas, grek och utbildad i akutsjukvård, var och handlade julklappar. Han gick på Drottninggatan i Stockholm när han hörde smällen, såg en människa som låg skadad på gatan, vem visste han inte, och började ge första hjälpen, göra hjärt- och lungräddning.

I radion ställs frågan: Om han vetat att det var en självmordsbombare som låg där, vad hade han gjort då? Pascal Moulas svarar: ”Då skulle jag hjälpa igen. Han var ju först och främst människa. Han var far till sina barn. Alla har rätt till en andra chans.”

Dessa kärleksfulla ord, så långt ifrån hat och vi- och dom-tänkande, förtjänar att upprepas inför varje nyår: ”Alla har rätt till en andra chans.” Där skrevs ett nytt kapitel i den politiska solidaritetens manifest och ett nytt evangelium i Bibeln, Koranen, Toran och så vidare.

Den medmänskliga handling som Pascal Moulas utförde var något stort i det lilla. Jag tror på det stora i det lilla och det lilla i det stora. Att tänka på vad man gör, inte rycka på axlarna och strunta i att bry sig, utan varje dag och stund göra så gott man kan, så mycket man förmår. Varje människa är en liten men viktig bit i livets, världens och mänsklighetens stora pussel.

Det kan, för mig, handla om att välja rätt ämne till en krönika. Att countrysångpoeten Kris Kristofferson på scen vid Kronovalls slott framförde sånger som verkligen handlar om våra liv eller att den skånska sångerskan Anna Hertzman efter julkonserterna i Marsvinsholm åkte in med den överblivna julmaten till Stadsmissionen i Malmö. Och så vidare.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Sydsvensk gospel

South Gospel Singers
Marsvinsholms kyrka, 6 december

En av Sveriges mest personliga och bästa gospelkörer finns i Ljunits församling. Det anade jag när kören medverkade på konserten med Sanna Nielsen för någon dryg månad sen och det kunde jag konstatera definitivt när South Gospel Singers i söndags återkom till Marsvinsholms kyrka för en julkonsert.

Kören – ledd av Peter Svensson, församlingens kantor – direkt sin speciella karaktär. ”Joy to the World”, den första sången, börjar stilla och lugnt men så – plötsligt! – på tecken från körledaren ändras rytmen.

Fotot hämtat från hemsidan för South Gospel Singers.

Snabbt, snabbare, snabbare ändå. Med hjälp av det pådrivande kompet – piano, bas, trummor – förvandlas svensk körsång till R&B-influerad gospel. Jag tror också att jag, både i den här låten och några andra, hör influenser från sydafrikansk körsång.

Och det är inte bara att kören sjunger rytmiskt och snabbt utan det händer ju så mycket i varje sång: tempoförändringar, strofer som upprepas så att melodin bryter av mot rytmerna och tar en annan väg. Stor dynamik också: kören kan sjunga tyst, tyst för att sen ta i ordentligt och högt och så tyst, tyst igen.

En annan finess som Peter Svensson har för sig är att han låter ett par, tre körsångerskor få var sin egen mikrofon – deras röster stiger ur kören, bryter av mot den kollektiva körsången. Också det bidrar till den speciella karaktären.

De olika solisterna måste ha valts ut med ett lika speciellt öra. Inte alltid så skönsjungande men vilka personligheter! Soliströsterna skiljer verkligen ut sig från kören.

Mina favoriter blir Maria Gruber Wikström, som i ”Jesus Christ is Born” sjunger klart, melodiskt, starkt och märkligt, liksom med ett gurglande vibrato, och så upp i falsett! Och Linda Christjansen, som i ”Hark the Herald ”sjunger med hes och lite ”rökig” röst, rockig och soulig.

Även Johan Wikström gör en bra insats som smekande balladsångare i ”Beneath his Father´s Heaven” – den låten hade jag inte hört förut och tydligen har körledaren snappat upp den hos en gospelkör i Brooklyn, New York (ser jag på nätet).

Kvällens höjdpunkt är en jazzig ”Staffan stalledräng”. Här delar kören in sig i en manlig och en kvinnlig sektion. Det blir en körduett: männen sjunger någon rad och kvinnorna sjunger en annan.

Växelvis, fint varierat. Och som det svänger! Ja, jag satt och väntade på att det skulle komma fram en jazzsaxofonist och dra ett solo.

Körledaren Svensson räknar in ”Hallelujah”, sista låten, med fingrarna…

Och nu blir det så där igen: kören sjunger så det svänger och gungar, samtidigt som Hallelujah-körmelodin förändras i melodin och sången, orden, tonerna, rytmerna lockar fram ett glädjefullt – ja, orgiastiskt – tillstånd. Det både syns och hörs hur roligt kören tycker det är att sjunga.

Körsångarna börjar klappa takten med händerna och nu reser sig hela kyrkan och klappar takten så den lutheranska Marsvinsholmskyrkan förvandlas till en svart baptistkyrka någonstans i södra USA. Snart dansar väl kyrkobesökarna i gångarna också!

Nej, jag överdriver och önskedrömmer. Istället följer extranumret ”Jul, jul, strålande jul”, som South Gospel Singers sjunger stilla och vackert likt immelska och mycket svenska änglar: Så slutar julkonserten.

(Ystads Allehanda 2009)