När familjen Erickson kom till Sveg

När jag på TV såg dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” så förflyttades jag (inte i TV-rutan utan i min fantasdi) till Sveg vid början av 1900-talet – då familjen Ericksson (som efternamnet stavades innan de svenska myndigheterna stavade om det) kom till Sverige från USA: en liten pojke som skulle bli min pappa, hans bägge systrar och deras föräldrar.

De hade rest till Sverige och Sveg, där mina farfarsföräldrar och farfars bror bodde, för att hälsa på. De skulle stanna ett kort tag – några månader, ett halvår – och sen återvända hem till Amerika igen, till farmen strax utanför Cokato i Minnesota.

Men de blev kvar i Sverige, hela liven ut.

Farfar och hans bror byggde ett hus i Sveg, ett tvånings trähus med balkong runt om, sådär som amerikanska hus kunde se ut, som kallades  Amerikahuset. Om det var för utseendets skull eller för att det var där som ”amerikanarna” bodde.

Kallas det fortfarande Amerikahuset? Någon som längre minns hur och varför det fick namnet? Längesen jag var i Sveg nu, får väl söka ett Henning Mankell-stipendium och resa dit igen…

När både min ena faster och min pappa hade dött så reste jag till Sveg med min enda kvarlevande faster – då sen länge bosatt i Stockholm, dit familjen Eriksson flyttade cirka 1930 – och gjorde en radiodokumentär om henne och hennes livslånga längtan hem.

Linnea hade hon alltid hetat för mig; på sina äldsta dagar ville hon heta Ella igen (som i USA).

Min faster Ella Linnea på trappan till Amerikahuset i Sveg. Jag håller i intervjumicken och Birgitta Olsson, förstås, tog bilden.

Titel på radiodokumentären: ”Det är andra dofter i Amerika”.

Det bästa jag gjort på radion så det var väl följdriktigt att det också blev det sista, längre radioprogram/inslag jag gjorde. ”Det är andra dofter i Amerika” sändes första gången i september 2000.

”Förslag till pressrelease:

Radiodokumentären ”Det är andra dofter i Amerika” handlar, som underrubriken säger, om en ”Amerikaresa i motsatt riktning”.

Ella Linnea kunde ha varit barn till Kristina och Karl Oskar i  Vilhelm Mobergs berättelser.

Också Ellas föräldrar, Andrew och Emma, utvandrade från Sverige till Amerika och bosatte sig i Minnesota. Där föddes Ella och hennes två syskon. Idag finns bara ett av syskonen kvar som ”kan berätta hur det var”.

De skulle resa till Sverige på ett kort besök för att hälsa på pappa Andrews gamla föräldrar i Sveg. Där började de bygga det så kallade Amerikahuset och blev kvar – de ”blev kvar för evigt”.

I programmet berättar Ella Linnea för brorsonen Bengt Eriksson om sin livslånga längtan tillbaka – hem – till Amerika och Minnesota. I en affär eller i tvättstugan eller var som helst kan hon plötsligt tänka:

– Här står jag och här ska jag inte stå. Hur kan kan få den känslan?

– Man vänjer sig vid allting, men något man aldrig vänjer sig vid är hemlängtan.

Som musikaliskt tema används musiken från musikalen ”Kristina från Duvemåla” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Bl a sången ”Hemma”, där Kristina uttrycker samma längtan som Linnea: ”Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar?”

Bengt Eriksson har gjort programmet för Sveriges Radio i Malmö. Producent: Sten Lundström. Tekniker: Bosse Nilsson.”

PS. Kolla dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” om ni har chansen – ett helprojekt med en CD och en bok också som komplement till filmen. HÄR – en länk till projektet.

Nationaldag i Vollsjö

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

(Ystads Allehanda 2006)

Årets svenska deckardebutant: Olle Lönnaeus

– Jättekul! Jag blev väldigt glad. Det är ju ett fint pris och ett erkännande av att romanen är bra. Och det känns extra bra också för att ”Det som ska sonas” är min första roman.

Så svarar Olle Lönnaeus, journalist på Sysvenskan och deckardebutant, när jag ställer den obligatoriska frågan: Hur känns det att ha fått Svenska Deckarakademins debutantpris?

– Men deckare? tillägger Lönnaeus. Var går gränsen till deckargenren? När jag skrev så tänkte jag inte på ”Det som ska sonas” som en deckare. Jag skrev en spänningsroman med politiska undertoner, trodde jag.

– Miljön är ju Tomelilla, där jag växte upp. Jag ville skriva en berättelse om det lilla samhället och brott är ett bra sätt att dramatisera ett skeende. Det var därför som debuten blev en spänningsroman.

– Vissa tycker att det är en mörk och dyster roman. För några veckor sen var jag i Tomelilla och pratade om boken. Då fick jag frågan varför jag gjort en så mörk skildring av Tomelilla.

– Det finns fler berättelser att skriva om Tomelilla men jag skildrar samhället genom romanpersonerna. De blev utstötta, står lite utanför samhället. De har en mörk syn på Tomelilla. Min berättelse skrevs utifrån deras perspektiv.

– Men nog finns det också humor i boken? säger Lönnaeus.

Intervjuaren och deckarläsaren Eriksson bor inte i Tomelilla men väl i den skånska kommunen Sjöbo, blott några mil därifrån. Stämningarna från romanens Tomelilla kan jag känna igen också i Sjöbo.

– Läsare i andra små svenska samhällen har hört av sig och sagt precis så. Inte bara i Skåne utan de kan bo i Sveg eller Vetlanda. De känner igen stämningen. På alla små orter finns nog en liknande rädsla för det okända och nya.

Var det inte svårt att byta från journalistik till skönlitteratur? Det går ju inte att använda samma prosa, journalistsvenskan, om man skriver en roman.

– Som journalist vill man ju skriva sant och relevant. Man ska vara pålitlig. Om man skriver en roman på samma sätt så blir det övertydligt, man skriver folk på näsan. En skönlitterär författare ska bara antyda och väcka frågor hos läsaren. Så det tog lite tid. De första versionerna av ”Det som ska sonas” blev för övertydliga. Jag fick skriva om.

Ja, det tog två år för dig att skriva debutromanen. Men nästa roman ska komma redan till hösten 2010! Också en spänningsroman med politiska undertoner?

– Jag vet inte om jag hinner skriva klart till nästa höst, men det är ambitionen. Det blir en spänningsroman i samma miljö men med andra huvudpersoner. Berättelsen om journalisten Konrad Jonsson känns avslutad. Däremot kan några bipersoner komma med också i nästa bok.

En sista fråga: När jag läste och recenserade ”Det som ska sonas” så undrade jag om man verkligen kan köra in i Tomelilla med bil på det sättet som Konrad Jonsson gör i bokens inledning.

– Du fick nog in en poäng där, säger Olle Lönnaeus. Jag ville att skildringen skulle vara verklighetstrogen men samtidigt är det ju en roman. Några gånger avvek jag från realismen för att visa att boken är skönlitteratur.

(Ystads Allehanda 2009)