Etikettarkiv: Konstutställning

Sydmedia (1)

Tidningar köps upp och slås ihop, tidningar inom samma koncern börjar samarbeta och dela på material. Frilanstexter och frilansfoton köps in med rätt att publiceras inom hela tidningskoncernen.

Så är laget idag. Så har läget varit länge.

När jag idag läser diskussioner om tidningsekonomi och sammanslagningar för att sänka utgifter så låter det prexis som det lät för över 10 år sen. Inget nytt, dagstidningsbranschens anorexiabantning inleddes för längesen.

Märkligast är att man än idag står och stampar på samma fläck som då, t ex 2003, när jag på uppdrag av Kvällspostens kulturredaktion skrev en artikelserie om skånska sammanslagningar av tidningar och redaktioner, om delat material. När jag plockade fram de ”gamla” texterna från 2003 och läste så kunde de lika gärna ha handlat om 2013.

Idéerna inom svensk tidningsbransch är få och små, enligt min åsikt. Med den här artikelserien om Sydmedia lyckades jag också göra mig ovän med inte alla men många av dem jag pratade med.

Så här skrev jag i den första artikeln: Sydmedia (1).

______________________________________________

”I den bästa av världar”, säger flera som jag pratar med.

De upprepar uttrycket som ett självnegligerande mantra, mitt emellan hopp och tvivel, kanske förtvivlan. ”I den bästa av världar”, säger de och menar motsatsen: Tyvärr lever och arbetar vi inte i den bästa av världar, men det gäller att göra bästa möjliga av situationen. Trots allt.

De senaste månaderna har jag funderat på följande, som jag tycker, oroande fråga: Vart är dagspressen på väg, i Sverige och i synnerhet i Skåne? För att försöka få grepp om vad som händer ringde jag runt och pratade med både nyckelpersoner på tidningarna och massmedieforskare.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Att redigera en tidning som Kvällsposten är en nära-döden-upplevelse – varje dag!

Allt fler svenska/skånska tidningar börjar samarbeta, fusioneras och gå ihop i gemensamma bolag. De ges ut i så kallade editioner med gemensam redaktion och/eller mycket gemensamt material.

Kvällsposten liksom Göteborgs Tidningen ägs av Expressen i Stockholm. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten ägs och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Även Allehandagruppen (Ystads respektive Trelleborgs Allehanda) och Kristianstadsbladet har bildat ett gemensamt bolag, som från och med år 2003 ska ge ut alla tre tidningarna. Skånska Dagbladet äger Norra Skåne. Nyligen formaliserade också Dagens Nyheter, Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet sitt annonssamarbete genom att bilda ett gemensamt annonsbolag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– De ekonomiska kraven har alltid funnits men formuleras tydligare idag.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– Sammanslagningarna och samarbetena inom skånsk dagspress är en del i en större strömning, en allmän utveckling.

Situationen kan liknas vid ett gungbräde. I ena änden sitter ekonomin – i den andra journalistiken. Låt mig ta ett konkret och nära exempel (eftersom det är här som jag skriver och du läser artikeln): Kvällspostens kultursidor.

Titta högst upp sidan. ”Kulturchef: Stephan Linnér”, kunde man tidigare läsa. Nu har Linnér fått titeln ”biträdande kulturchef”. Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, är sen januari 2002 överordnad chef även för KvP:s och GT:s kulturredaktioner.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Det här är en tidning som blöder.

Alla kan vara överens om sjukdomsbilden: tillståndet är så illa att patienten ligger på dödsbädden. Men vilken medicin bör sättas in? Hur ska man få stopp på blodflödet?

Expressen ordinerade neddragning och samproduktion. KvP i Malmö och GT i Göteborg blev en redaktör kort på kulturredaktionerna. Vilket innebär att bägge numera (liksom Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet) har ensamma kulturredaktörer. Som jämförelse kan dessutom nämnas att kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad innehåller fyra personer eller 3,3 tjänster.

Vad har i övrigt – synligt för läsarna – hänt med Kvällspostens kultursidor?

Otto Sjöberg:

– Förut fanns det en kultursida i Kvällsposten, nu finns det två varje dag. En förbättring för läsarna.

Per Svensson:

– Jag kan inte tycka att Kvällspostens läsare blir lidande av få läsa till exempel P O Enquist och Per Wirtén.

En dag i senvintras uppenbarade sig en okänd skribent (i betydelsen att hon tidigare inte förekommit i KvP) och bredde ut sig över närapå hela kulturuppslaget. ”Maria Schottenius definierar kulturjournalistikens uppgifter…” stod det i underrubriken.

Maria vem? Kan/ska man förutsätta att KvP-kulturens läsare vet vem Schottenius är? Hur många dubbelläser Expressen och KvP? Först i maj, några månader senare, talade KvP om för läsaren att kultursidorna fått en ny chef. Men just denna ovannämnda dag råkade redigeraren använda fel mall: som kulturchef angavs inte Stephan Linnér utan just Maria Schottenius.

En lapsus som alltså kunde ha varit en tanke. För nu var/är det Expressens kulturchef – inte Kvällspostens – som definierade/definierar bägge redaktionernas syn på kulturjournalistik.

Otto Sjöberg:

– Vi samordnar redigeringen av sidorna. Den lokala kulturbevakningen ska fortfarande fokusera på det lokala – som konstutställningar och debatter.

– Men det ska inte förekomma dubbla bokrecensioner. Det är inte lokalt material. Böcker är riksspridda.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Naturligtvis påverkas ens utgångspunkter som recensent av vem man är och var man bor, i Helsingborg eller Stockholm.

En annan dag recenserades Sune Nordgrens bok Tankar om konst. I Mårten Arndtzéns korta recension omnämns Nordgren som före detta svensk konsthallschef. Var som helst, alltså: att han kommer från Åhus skymtar i en bisats men ingenstans framgår att han varit chef på Malmö konsthall.

Det handlar inte om tycke och smak, inte om kvalitet och åsikter, utan om artiklarnas/recensionernas format, vinkel och utgörning på sidan. Hur hade Nordgren-recensionen – till just storlek och innehåll – blivit om KvP:s kulturredaktör lagt ut boken på en lokal recensent? Likadan? Annorlunda? Hur? Och viktigast av allt: märker läsarna någon skillnad?

En bra text är en bra text är en bra text. Stämmer det, alltid och i alla sammanhang? Kan en bra text i en tidning faktiskt bli en mindre bra text i en annan tidning?

Per Svensson:

– Det blev dubbla recensioner av Lukas Moodyssons diktsamling. Perspektivet är ett annat om skribenten bor i Malmö och kanske sett och hört Malmöligan.

Ingrid Norrman, biträdande kulturchef på GT:

– Det måste vara en stor recension om författaren har göteborgsanknytning. Recensenten får skriva kort i Expressen och längre till mig – annars lägger jag också ut boken på en egen recensent.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Kända profiler från Ystad med omnejd skriver krönikor och recenserar. Jag vill inte se Kristianstadsbladets bokrecensioner i YA/TA. Det blir profillöst.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag använder skribenter med lokal förankring. Hela kultursidan ser jag som lokal.

Vem är profil? Vad är lokalt material? När är – och upphör – en lokaltidning att vara lokaltidning?

Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda, och Sören Sommelius, fortfarande verksam som kulturskribent i HD/NST/LP, är kända profiler på respektive hemort. Byter de tidningar så blir de profillösa. I början är de också hemlösa: de känner inte ortens kulturliv och ortens kulturliv känner inte dem.

Med tiden kan Expressens kulturskribenter förstås bli kända namn även i KvP. Men hur reagerar läsarna under tiden? De gemensamma Expressen/KvP-skribenterna kan till och med bli profiler men aldrig lokala profiler.

Till exempel Olle Berggren, Tony Kaplan och Ulf R Johansson är och förblir lokala profiler. De kan skriva om italienska kostymer, engelska musikaler eller vad som helst. De har så stark förankring på orten att deras texter alltid är lokalt material.

När Fredrik Ekelund och Ulf Peter Hallberg bidrar till KvP-kulturen med texter om brasiliansk fotboll eller Berlins filmfestival så är detta också lokalt material. Läsarna känner dem som bok- och pjäsförfattare, vet att Hallberg varit verksam på Hipp.

Ingrid Norrman:

– Det är en vanlig attityd, att sitter man som kritiker i Göteborg så måste det bero på att man inte kunnat ta sig till Stockholm och storstadens kultursidor.

Sören Sommelius:

– Stockholmskritikernas dominans är ett dilemma i kulturdebatten.

Även Kristian Lundbergs lyrikrecensioner hör till det lokala materialet, tänkte jag skriva. Men gör de det, numera?

Meningen är att samarbetet mellan redaktionerna ska kunna gå i bägge riktningarna. KvP:s och GT:s recensenter kan anlitas av Expressens kulturredaktion.

Några frilansskribenter i KvP/GT har sagt ifrån: trots erbjudande om högre arvoden vill de inte medverka i Expressen. Varför? Det har man svårt att förstå på Expressen. Inte heller Per Svensson – med bakgrund på både Expressen och KvP och även före detta frilans – förstår det:

– För dagens honorar skulle jag själv aldrig skriva på Kvällspostens kultursida.

Frilansarna menar att de tvingas bli mindre lokala och därmed mindre personliga. I rikstidningen Expressen riktar man sig till en större och mer anonym läsekrets än när man skriver i den lokala Kvällsposten där man kan se läsaren framför sig. Varken sämre eller bättre – men man måste skriva på ett annat sätt.

Att det stämmer, är lätt att se. Expressens, KvP:s och även GT:s kultursidor pratar olika dialekter: de har så skilda karaktärer att om Stephen Linnér tog bort alla bylines, så skulle jag ändå kunna plocka ut exakt vilka artiklar som kommit från Expressen och vilka som skrivits direkt för KvP.

En av få KvP-recensenter som Expressen velat använda sig av är Kristian Lundberg. Har det förändrat hans sätt att skriva? Vem – omedvetet eller medvetet – recenserar han för idag, malmöiten vid Slussplan eller en anonym läsare från ingenstans och överallt? Blir det annorlunda när han skriver enbart för KvP (som han gör ibland) än när han skriver för Expressens alla editioner (som han gör ibland)?

Ingrid Norrman:

– En kulturredaktion är ofta ett litet reservat. Men jag kommer från nyhetsredaktionen, innan jag blev kulturredaktör hade jag jobbat med nyheter i hela mitt liv. GT:s kultursida har ett helt annat tilltal.

Apropå att stoppa blodflödet och spara pengar. Varför väljer Expressen att skicka Anders Björkman från Stockholm till Malmö för att recensera musikalen Nine (den 5 maj)? Här nere har ju Kvällsposten – och därmed Expressen – redan två medarbetare: Matti Edén, som brukar recensera från Malmö Musikteater, och Tony Kaplan, som vet mer om musikaler än någon i Bonnierkoncernen.

Expressen visar pekfingret. När det gäller den stora riksbevakningen så duger inte lokalkorrespondenterna.

(Publicerat i Kvällsposten 2003)

Detta var den första artikeln om tidningssamverkan i Skåne. Fler följer…

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Fränninge_kyrka CVreative Commons VäskHögljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

540px-Saint_Martin_in_the_Fields Creative DcastorIbland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

713px-Kulturkirken_Jakob DcastorNyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

800px-Östra_Nöbbelövs_kyrka JorchrSå är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befararade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskrimerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

(Ystads Allehanda 2011)

Stig Claesson, en flitig och egenartad knegare

Slas. Jag minns dig nog
Utställningen producerad av Kulturhuset Stockholm.

Curator: Pia Kristoffersson.

Ystads konstmuseum t o m 29/1

Jag var orolig.

Stig Claesson-utställningen har tidigare visats i Kulturhusets betydligt större lokaler i Stockholm. Hur mycket – eller snarare lite – av utställningen skulle kunna få plats i Ystad? Svar: nästan allt!

Ystads konstmuseum med chefen Ýrr Jónasdóttir har som oftast byggt och hängt rent fenomenalt: flyttat väggar, skärmat av och skapat fler rum och utrymmen än vad som egentligen finns. Också i Ystad visas Stig Claesson (1928-2008) i sin stora helhet och hela sin storhet.

Slas i ateljén. Foto: Leif Claesson.

Hans bilder (illustrationer och andra teckningar, oljemålningar och klipp & klistra-kollage, stads- och boxningsmotiv, porträtt och landskap) hänger tätt-tätt.

När man går runt och tittar blandas ens tankar med ljud från barnprogram på TV och en filmad porträttsittning med Tage Erlander. Böckerna står i en bokhylla och blir, eftersom han ofta gjorde omslagen till sina böcker, en extra bildvägg.

Teckning av författaren Pär Rådström.

I ett av smårummen visas Lars-Lennart Forsbergs och Stig Claessons film ”Hur avlångt är egentligen detta land?” om deras resa genom Sveriges nedlagda landsbygd. Man kan plocka till sig ett häfte med exempel på tidningskrönikor och utdrag ur böckerna. Utställningens namn, ”Jag minns dig nog”, kommer från en schlagertext han skrev till Melodifestivalen.

Slas, så kallas han ju av oss som inte kände honom privat, blev verkligen inte vid sin tuschpenna, eller sin pensel, eller sin sax för den delen, eller sin skrivmaskin.

Målat porträtt i olja av Marie-Louise Ekman.

Och den konstnär och författare som inte har vett att hålla sig till en konstart och ett uttryck brukar sällan få uppskattning efter förtjänst och värde.

I Stockholm berättades historien om den mångsidige konstnären. Det gör också Ystadutställningen men den täta, fysiska närheten mellan både lika och olika delar av mångsidigheten fördjupar berättelsen om Stig Claesson.

Bara att ta ett par steg för att kunna jämföra porträtten: teckningen av Pär Rådström, målningarna från ateljén av Marie-Louise Ekman, Tage Erlander med flera, familjemålningarna av sönerna Leif och Nils, dottern Sophie och deras mor Taki.

Porträtt av hustrun Taki.

Så olika de är. Och visst, de gjordes under olika tidsperioder (från 50- till 80-talet) men jag tror inte att det kan vara hela förklaringen.

Rådström-bilden är ett noga tuschat porträtt av stor vänskap. Ateljéporträttens snabba penseldrag ger känslan av att här ser vi kanske vänner men oftast bekanta eller någon han inte ens kände som kommit förbi. Familjen hålls fast med stora, röda, gula och blå färgsjok, de är stadigvarande, hör hemma i både målningen och hemmet.

En vägg har fyllts med Stockholmsteckningar i tusch, de tidigaste från tonåren. Som ung måste han använda fler streck men med tiden krävdes allt färre tuschstreck för att teckna av samma hus och gator.

Teckning/bokomslag: Årstabron i Stockholm.

Vänd nu huvet mot den motsatta väggen och titta på landskapsmålningarna, de flesta från Västergötland.

De är nästan likadana, lika minimalistiska och ”enkla”. Slas har skalat av allt utom det viktiga, det karaktäristiska och typiska, som behövs för att måla åkrar, en röd traktor, en landsväg, får och kor. Kolla förresten hur han knyter ihop stad och landsbygd genom att förse fåren med ett ”T” som i tunnelbana.

Härifrån kan man med ett par snabba steg förflytta sig till vinylkollagen, de mest avskalade bilderna. Slas använde färgglada vinylpapper med klister på baksidan, klippte ut och klistrade ihop motiven. Det kunde bli landskap och boxare i ringen. Genialt i sin så kallade enkelhet, unikt i sin konstnärlighet.

Slas som allra bäst, i mina ögon.

Målning ur ”Traktorsviten”.

Utställningen på Ystads konstmuseum berättar om den flitige Slas, som knegade på hela tiden och varje dag, men också och framför allt om den egenartade konstnären, som skildrade Stockholm och den svenska Yngve Freij-landsbygden genom att blanda kärlek och sorg ur sitt eget liv, och som var en lika suverän konstnär inom alla områden han ägnade sig åt.

Dags att slå fast det: Stig Claesson var – och är – en av Sveriges främsta konstnärer (och författare också).

(Kvällsposten 2012)

Samtal kring Slas på Ystads konstmuseum

Den 21 januari kl 14.00 samtalar utställningscuratorn Pia Kristoffersson och konstskribenten Thomas Millroth kring Stig Claessons konstnärskap.