I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Högljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

Ibland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

Nyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

Så är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Jubileumssång i den sydskånska gospelkyrkan

Jubileumsgospel
South Gospel Singers
Vallösa kyrka

Man måste inte alls vara religiös för att gripas när den nästan fyrtioröstade kören går fram i procession genom kyrkgången och a capella-sången fyller Vallösa kyrka, blir allt mer intensiv och rytmisk.

South Gospel Singers firade femårsjubileum i samband med trettondagsandakten. Åtta medlemmar vid starten och nu har kören alltså ökat till fyrtio röster (nära nog alla var med i fredags).

En häpnadsväckande gospelkör med Peter Svensson som mycket engagerad och därför krävande körledare. Vilket slit att repetera in hans arrangemang med plötsliga tempobyten, växlingar mellan olika delar av kören, kvinnliga och manliga sångare.

Peter Svensson med South Gospel Singers. Fotot hämtat från gospelkörens hemsida.

Vid jubileet kompas kören av en trio på piano, bas och trummor. Svensson kan lämna sitt piano för att dirigera och det gör han så intensivt att hela kroppen vibrerar. ”Glädjegospel”, säger han. Även om det också sjungs mer långsamma låtar så är det en bra sammanfattning.

Glädjerytmerna är sångens hjärta. Med armar och händer manar körledaren fram mer och fler rytmer. Som det svänger! Vilket tryck! Nu handklappar sångarna och i ”Joy To The World” övergår sången till friformgospel med total extas.

De församlade var lite tveksamma (applåder i kyrkan?) men snart applåderas och jublas det efter varenda låt. I ”Det lilla ljus jag har” lockas publiken att resa sig och sjunga med, nästan som i en amerikansk gospelkyrka.

Också en personlig repertoar. Körledaren har själv skrivit ”Thank You Father” och ”To You My Lord” och även tecknat ner en amerikansk gospel, ”Jesus, Lover Of My Soul”, som South Gospel Singers är ensamma om att sjunga (med undantag för kompositören Richard Smallwoods kör).

I sistnämnda står Helen Salomonsson – kvällens favoritsolist – vid mikrofonen. I vad som kan kallas en ”nödsång” växlar hon mellan tyst och starkt, ljust och mörkare, klagan och hopp. Genre: lätt rödhårig gospel.

Ånyo konstaterar jag: Sveriges bästa gospelkör kommer från Ljunits församling i Skåne.

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Kantorn, pianisten och gospelkörledaren Peter Svensson är – mycket välförtjänt – en av de nominerade till Ystads Allehandas kulturpris 2012.

Så följer ännu ett nytt år

Det gjorde inte ont. Det kändes knappt alls. Men det var ihållande: ett svagt tryck under halsen och som muskelvärk i armarna.

Min hustru ringde vårdcentralen och uppmanades att ringa 112. Jag tog över luren, beskrev symptomen och fick beskedet: ”Vi skickar en ambulans. Den kör nu men utan ljus och sirener. Ring igen om värken ökar, då slår ambulansen på sirenen.”

Dagens ambulanser och inte minst personalen är imponerande: steg in och tog blodtrycket direkt, EKG strax efter. Förstnämnda var lite högt, det andra nästan normalt. Där fanns en smärre avvikelse, som inte behövde betyda något. För säkerhets skull mejlades mitt EKG till jourläkaren på Lunds lasarett och även läkaren tyckte det var säkrast att jag kom in.

Jag hade tur, det förstod jag redan i ambulansen, som träffade på både en ambulanssköterska och en läkare som tog det säkra före det osäkra. Dessutom råkade det finnas ett ledigt rum på HIA (Hjärtintensivvårdavdelningen) i Lund, så jag slapp passera genom akuten.

  Det här fotot har ingenting med den här texten att göra utom att jag  gillar fotot på  bandet Model Citizens som Birgitta Olsson tog 1979 på Max´s Kansas City i New York.

Jag kopplades till EKG-maskinen och måste vara sängliggande. Men allt värk var borta, det kändes som vanligt, jag var lite trött bara. När kranskärlen röntgades insåg jag att turen varit ännu större: helstopp i ett kärl (ballongsprängning) och halvstopp i två andra (rensning).

Det här var ju en tidsfråga, sa jag. Ja, svarade läkaren, det kunde ha slutat värre. Så nu har också jag blivit en så kallad ballonggubbe som måste äta blodförtunnande medicin livet ut. Men jag lever ju och kunde redan på Lunds lasarett börja iaktta Region Skånes sjukvårdspolitik.

Också Lunds hjärtintesivavdelning fungerade imponerande effektivt. Ändå ingen stress utan vårdpersonalen hann dessutom vara trevlig mot patienterna. Men när anställda börjar kritisera sin arbetsplats inför ”obehöriga” – i det här fallet patienterna – brukar det vara illa ställt. Högste chefen hade meddelat att han skulle sluta och både läkare och sköterskor gladdes åt beskedet. Kanske ska gå och köpa lite champagne att skola i?

Eller att ambulanspersonalen från Falck måste – ”trots att alla känner oss, vi är ju här varje dag” – invänta att någon på Lunds lasarett öppnar dörrarna för deras sjuktransporter. Region Skåne är inte nämligen överens om vilken del av regionen som ska betala Falcks passerkort.

Eller apotekets förklaring till att lasarettet i Ystad skrev ett recept på vilket jag bara kunde få ut min medicin en enda gång, trots att jag måste ta den livet igenom. Det beror på att man, för att spara i just Ystad, flyttar kostnaden till Sjöbo, där jag ju bor.

För eftervården hamnade jag på Ystads lasarett. Dit ville jag inte. Jag har dåliga erfarenheter. Det handlade om en annan sjukdom, då man i Ystad under ett helt år tog alla prover man kunde ta – utan resultat. Till sist remitterades jag till Lunds lasarett, där läkaren behövde en kvart för konstatera vad som var fel.

Antingen får jag stanna i Lund, hotade jag, eller så gör jag en Leif GW Persson och skriver ut mig själv!

Sköterskan förklarade vikten av att vara kopplad till EKG-apparaten så att det under flera dar kunde hålla koll på hjärtat (men jag mår ju bra!) och sa, det var nog det som avgjorde, att ”såna läkare (som i Ystad alltså) kan också finnas i Lund. Det bör påpekas att jag sen blev mycket väl omhändertagen även på HIA i Ystad.

Sjukhusmaten, såväl på Lunds som Ystads lasarett, ska jag skriven om en annan gång. Den kan förtjäna en egen krönika. Men det ska jag bara tala om att var detta en försmak på vad jag ska få = tvingas äta om/när jag hamnar på äldrevården så kommer jag strax att bli en av de undernärda gamlingarna.

Dags att säga godnatt. I morgon ska jag upp tidigt för att köra till sjukgymnastiken i Ystad genom ett morgongrått skåntry noir med First Aid Kits kommande album i bilstereon. Och nu syns vi väl när South Gospel Singers femårsjubilerar på fredag i Vallösa kyrka?

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2012)

PS. Vissa saker förstår man faktiskt inte förrän man själv har upplevt dem. Som att många människor går omkring med döden i hjärtat. Efter att ha fått en hjärtinfarkt så har jag stött på många människor i min närhet som haft en hjärtinfarkt – eller flera – utan att jag hade en aning om det.

Både kvinnor och män, och det finns också många andra sjukdomar som får människor att bära döden med sig i hjärtat, varje dag.

Kan man skriva så här? Är det för privat? ”Nej”, svarade min hustru, ”det tycker jag inte. Men jag trodde inte att du ville att andra skulle känna till det.”

Ja, så tänkte jag, först. Det här är min sak, jag håller det hemligt, ingen annan har med det här att göra. Men jag ändrade mig. Är det inte bättre att vi känner till hur människor kan ha det? Då blir vi kanske – inte minst jag – något mer försiktiga med hur vi behandlar våra medmänniskor.

Sydsvensk gospel

South Gospel Singers
Marsvinsholms kyrka, 6 december

En av Sveriges mest personliga och bästa gospelkörer finns i Ljunits församling. Det anade jag när kören medverkade på konserten med Sanna Nielsen för någon dryg månad sen och det kunde jag konstatera definitivt när South Gospel Singers i söndags återkom till Marsvinsholms kyrka för en julkonsert.

Kören – ledd av Peter Svensson, församlingens kantor – direkt sin speciella karaktär. ”Joy to the World”, den första sången, börjar stilla och lugnt men så – plötsligt! – på tecken från körledaren ändras rytmen.

Fotot hämtat från hemsidan för South Gospel Singers.

Snabbt, snabbare, snabbare ändå. Med hjälp av det pådrivande kompet – piano, bas, trummor – förvandlas svensk körsång till R&B-influerad gospel. Jag tror också att jag, både i den här låten och några andra, hör influenser från sydafrikansk körsång.

Och det är inte bara att kören sjunger rytmiskt och snabbt utan det händer ju så mycket i varje sång: tempoförändringar, strofer som upprepas så att melodin bryter av mot rytmerna och tar en annan väg. Stor dynamik också: kören kan sjunga tyst, tyst för att sen ta i ordentligt och högt och så tyst, tyst igen.

En annan finess som Peter Svensson har för sig är att han låter ett par, tre körsångerskor få var sin egen mikrofon – deras röster stiger ur kören, bryter av mot den kollektiva körsången. Också det bidrar till den speciella karaktären.

De olika solisterna måste ha valts ut med ett lika speciellt öra. Inte alltid så skönsjungande men vilka personligheter! Soliströsterna skiljer verkligen ut sig från kören.

Mina favoriter blir Maria Gruber Wikström, som i ”Jesus Christ is Born” sjunger klart, melodiskt, starkt och märkligt, liksom med ett gurglande vibrato, och så upp i falsett! Och Linda Christjansen, som i ”Hark the Herald ”sjunger med hes och lite ”rökig” röst, rockig och soulig.

Även Johan Wikström gör en bra insats som smekande balladsångare i ”Beneath his Father´s Heaven” – den låten hade jag inte hört förut och tydligen har körledaren snappat upp den hos en gospelkör i Brooklyn, New York (ser jag på nätet).

Kvällens höjdpunkt är en jazzig ”Staffan stalledräng”. Här delar kören in sig i en manlig och en kvinnlig sektion. Det blir en körduett: männen sjunger någon rad och kvinnorna sjunger en annan.

Växelvis, fint varierat. Och som det svänger! Ja, jag satt och väntade på att det skulle komma fram en jazzsaxofonist och dra ett solo.

Körledaren Svensson räknar in ”Hallelujah”, sista låten, med fingrarna…

Och nu blir det så där igen: kören sjunger så det svänger och gungar, samtidigt som Hallelujah-körmelodin förändras i melodin och sången, orden, tonerna, rytmerna lockar fram ett glädjefullt – ja, orgiastiskt – tillstånd. Det både syns och hörs hur roligt kören tycker det är att sjunga.

Körsångarna börjar klappa takten med händerna och nu reser sig hela kyrkan och klappar takten så den lutheranska Marsvinsholmskyrkan förvandlas till en svart baptistkyrka någonstans i södra USA. Snart dansar väl kyrkobesökarna i gångarna också!

Nej, jag överdriver och önskedrömmer. Istället följer extranumret ”Jul, jul, strålande jul”, som South Gospel Singers sjunger stilla och vackert likt immelska och mycket svenska änglar: Så slutar julkonserten.

(Ystads Allehanda 2009)