Etikettarkiv: Kompositör

Olssons galleri: Christer Persson, gitarrist

Christer Persson lien

Hyllning till Christer Persson, en av de bästa gitarrister och kompositörer jag hört och känt. Han blev 62 år. Foto: Birgitta Olsson.

Länk till minnesord.

Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

Davids nimmThe Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

Kubansk musikbok från Haninge

Samuel Charters
Mambo Time – Från Havanna till Haninge
(Ars förlag)

Mambo timeDen legendariske amerikanske skivproducenten och författaren Sam Charters, som gjort inspelningar med alla från Lightnin´ Hopkins via Country Joe & The Fish till Skäggmanslaget, har skrivit en underhållande och informativ bok om den ännu mer legendariske pianisten och kompositören Bebo Valdés från Kuba och Haninge.

Rent skandalöst att Bebo kunnat sitta och spela för (nästan bara) sej själv i Haninge utanför Stockholm – medan de jämngamla gubbsen i Buena Vista Social Club blivit världsberömda och rika på gamla dar. (Bebo Valdés nämns inte ens i världsmusikbibeln ”World Music The Rough Guide”. Oförskämt!)

Charters följer Bebo Valdés från det lilla samhället Quivicán på Kuba till arbetet som orkesterledare på nattklubben Tropicana i Havanna och på turné i Europa med Lecuona Cuban Boys.

Med de sistnämnda kom han till Stockholm för snart 40 år sen – och stannade. För här träffade han sin hustru, Rose Marie.

Passande lyssning under läsningen är dubbelalbumet ”Recuerdo de Habana / A Portrait At 80” (Gazell/Warner), producerat av Charters.

Hör! Pianisten Bebo Valdés spelar – minst – lika virtuost och personligt som Rubén Gonzáles från Buena Vista Social Club.

Också ”Calle 54” (Emi, både dubbel- och enkel-CD) med musik från latinjazz-filmen med samma namn rekommenderas. Här kan man höra pappa Bebo spela pianoduett med sonen Chucho Valdés (känd från gruppen Irakere).

I boken finns en utförlig diskografi över tillgängliga CD med Bebo Valdés.

(Hifi & Musik 2002)

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Fränninge_kyrka CVreative Commons VäskHögljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

540px-Saint_Martin_in_the_Fields Creative DcastorIbland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

713px-Kulturkirken_Jakob DcastorNyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

800px-Östra_Nöbbelövs_kyrka JorchrSå är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

Den högljudda tystnaden och andra (o)ljud

Anders Mildner
”Koltrasten som trodde den var en ambulans”
(Volante)

3D_Koltrasten-778x10243-290x290Anders Mildner har skrivit en historisk pamflett om ljud, oljud och musik (som ju kan vara både ljud och oljud). Han dokumenterar ljudens historia och skildrar dagens klassamhälle med oljuden.

Först titeln, ”Koltrasten som trodde den var en ambulans”. En av de – många – historier om det föränderliga ljudsamhället som Anders Mildner berättar. Det var i Storbritannien, en morgon när familjen Talbot vaknade lät det som om en ambulans stod och tjöt i trädgården. Men det visade sig att i en trädtopp satt en koltrast och imiterade en ambulans.

Den här historien kan tydas på flera sätt. Mildner verkar tolka koltrastens ambulansimitation som ett exempel på att människans ljud slår ut ”de naturliga ljudlandskapen”. Min första tanke var att koltrasten speglar hur generation efter generation av människor anpassar sig till nytillkomna ljud och oljud i vårt evigt föränderliga ljudlandskap.

Anders Mildner inleder boken med att skildra – ja, illustrera – något av det mest högljudda som finns: ”den absoluta tystnaden”.

Platsen är ett så kallat ”tyst laboratorium”: ett försök att på vetenskaplig väg skapa en så tyst miljö som möjligt. Mildner sitter i det tysta rummet och strax börjar hjärtat bulta: Bong! Bong!!! BONG! Blodet rusar och BRUSAR. ”Jag hade aldrig”, skriver han, ”kunnat ana att den (= tystnaden) skulle skrämma mig så.”

Slutsats: det finns ingen tystnad.

John Cage, som omskrivs på ett annat ställe i boken, visste också att tystnaden inte finns, alternativt är högljudd. Cage hade besökt ett liknande ”tyst rum” och med förvåning reagerat på tystnaden inte var tyst. Han hörde två olika ljud: ett lågt (sitt blodomlopp) och ett högt (sitt nervsystem).

Så när ”Silent Prayer” – ett stycke som Cage komponerat för pianolock, som slogs ner upp för att marka start, slut och olika takter, samt tystnad – uppfördes året efter, 1952, så visste han att ”tystnaden” var full av ljud (och kanske musik), nämligen publikens.

Här görs många intressanta nedslag i ljudlandskapets allt mer volymstarka historia. Om nu vårt ljudlandskap ökat i styrka? Det måste det väl ha gjort, trots att Mildner redogör för hur ljudet från domkyrkoklockorna utanför hans fönster i Lund slog och ljöd genom staden för 600 år sen och att man i dagböcker från 1500-talet ser att redan då klagade folk över oljudet i London (hästar, kärror, rop från försäljare, gatumusiker, slagsmål och så vidare).

Han berättar också, det här är bara några exempel, om den första reklamjingeln på amerikansk radio och hur muzak föddes. För det kan vi – nästan – göra kompositören Satie ansvarig. Erik Satie skrev ett manifest för ”inredningsmusik” och skapade musik som skulle vara ”en del av bakgrundsbruset”.

Mest spännande blir det när ljud och oljud kopplas ihop med makt och politik. Det vill säga: med klassamhället.

Barn i lägre samhällsklasser växer upp i mer bullriga miljöer. De kan inte koncentrera sig på hemläxorna. Inte heller passar inte akustiken i skolsalarna för dagens undervisningsmetod: samtalet mellan elever och lärare. Det blir svårt att höra vad som sägs i klassrummet. Därför ökar stimmet i skolsalen.

Underklassens elever kan varken tillgodogöra sig läxböckerna eller undervisningen. En skolpolitik som kräver ”mer ordning och reda i klassrummen” – som ropar att ”Det måste vara slut på stimmet!” – är, skriver Anders Mildner, ”djupt aningslös eller sällsynt cynisk”.

(Kristianstadsbladet 2012)

I CD-spelaren: Ale Möller Band

Ale Möller Band
Argai
(Playground)

Slår vad om att ni inte hör från vilket land som musiken i förstaspåret ”Kem Chamoul” kommer.

Visste man inte att Ale Möller spelar specialgjord mandola så kunde man tro att de klirrande tonerna kom från en cittra eller mandolin. (Kanske duospel på mandola/mandolin?)

Det sjungs på wolof och grekiska. Varifrån kommer fioltonerna? Och nu hörs väl ett munspel också? Plus afrotrummor.

Inte bredvid utan i varann.

Ale Möller Band har spelat vidare från det musikaliska mötet till musikblandningen. Musiken är en enhet. Ett antal musiker/sångare samarbetar med månginstrumentalisten Möller som ledare, arrangör och kompositör.

De må vara födda här och där på jorden och heta Ale Möller, Maria Stellas, Mamadou Sene, Sébastien Dubé, Rafael Sida Huizar och Magnus Stinnerbom. Alla bor de i och skapar musik från Sverige – ja, nutida svensk folkmusik – genom att bidra med sina erfarenheter, rötter och traditioner.

Helt överrumplad blir jag när de i ”Kärleksvalsen” låter nästan som Benny Andersson Orkester – svenskt och sentimentalt – men inte nostalgiskt. Den smeksamma fiolmusiken hör hemma i samma musikland som hela albumet.

Fler favoritspår: ”Orkistika”, där kontrabas och fiol brummar som en björn med unge, och ”Doli”, som bland annat framförs av en mungigekvartett.

Tyngre än förut, mer bastanta trumslag och tuffare sång. Och, faktiskt, ännu lite bättre än tidigare album med Ale Möller Band.

(Hifi & Musik 2012)

På bokhyllan: tonsättaren Anders Eliasson

Tony Lundman
Svenska tonsättare: Anders Eliasson
(Atlantis)

Stig Jacobsson må ropa fy och usch men någon större kunskap om tonsättaren Anders Eliasson har jag tyvärr inte. Eller hade, för efter att ha läst Tony Lundmans biografi över Eliasson så kommer jag strax att få det.

Bara en bit in i boken så börjar jag lyssna in mig. En sådan bok har Lundman skrivit: en lyssningslockande bok.

Biografi, nja…

Den här åttonde boken i serien ”Svenska tonsättare” är mycket mer och annat: ett porträtt av människan, kompositören och musiken. Här blandas biografiska uppgifter, citat både från Eliasson och andra samt beskrivningar – fast det är ett alldeles för litet ord – av hans musik.

Lundmans ”beskrivningar”, redogörelser, analyser av specifika verk är märkliga – ja, enastående, säg makalösa. På den mest lättlästa prosa gräver han sig djupt ner i kompositionerna och lyfter upp tonerna så att musiken börjar spela i läsarens öron.

Boken är uppdelad i artikelliknande kapitel, varje avslutas med lyssningstips. Perfekt! Det vill man ju genast: lyssna!

Spännande också att följa med Lundman när han i sin tur följer med Eliasson in i komponerandet, från utbildningen på musikhögskolan i Stockholm och det sena 60-/tidiga 70-talets musikklimat (proggen, politiken, elektronmusiken)…

Anders Eliassons egenartade system av trianglar, sättet att komponera i particell (istället för partitur) och hans förhållande till inspiration. Musikens förhållande till livet, tonsättarens till människan.

(Hifi & Musik 2012)

Jonas Bergh ”deckardebuterar”

Jonas Bergh
Mord
(Recito)

Jonas Bergh fortsätter att skriva det han alltid har skrivit: skånsk noir.

Han betraktar och skildrar människor från marknivå, ur livets skrymslen och vrår.

Personerna, som emellanåt kan kallas hjältar, för de flesta överlever ju, är snarast trasproletariat: de klarar inte riktigt av att vara arbetare utan ”snubblar” genom livet.

Det finns en stark känsla av solidaritet med, låt säga, livets hjälplöshet i Berghs författarskap; åtföljd av en tyst pulserande ilska mot människor som gör ont, istället för att vara solidariska.

Helt logiskt har det blivit dags för Berghs, enligt omslaget, ”deckardebut”. På försättsbladet beskrivs boken som en ”roman”. Bäggedera är halvsanningar.

”Mord” innehåller tre längre noveller. Två har varit helt eller delvis publicerade förut (i Helsingborgs Dagblad och respektive novellsamlingen ”Till Killor with love”). Samma namnlöse jag-berättare är huvudperson i alla tre, även kommissarie Hansen med flera återkommer.

Kriminella miljöer: Borstahusen, Möllevången och Limhamn. Berättarjaget, en musiker och kompositör som fick en låt insjungen av Björn Skifs, råkar snubbla över ett lik. På varje plats, i varje berättelse.

Därefter flanerar och snubblar både jaget och kommissarien genom mordgåtorna.

Inte mycket till deckare, inga vidare intriger och slarviga upplösningar. Men liksom hos dansken Turèll – hundraprocentigt säkert måste Dan Turèll vara förebilden – är det inte så viktigt med plotten.

Viktigast är miljöer och människor.

Bergh har förmågan skissa upp en miljö och presentera en människa med några få ord. Ett par meningar räcker för att ge en aning om människans trasiga, luddslitna liv, från födseln och framåt.

Samtidigt med boken som kan vara en deckarroman kommer kortromanen (blott 83 sidor) ”Sju månader” (också Recito). Alls ingen deckare men prosan har en lika hård yta och stämningsläget går ner i noir.

Jonas Bergh tecknar ett fragmentariskt livsporträtt av Jonte Sten, författare, människa och pappa – och inte så olik jaget i ”Mord”. Eller Bergh själv.

(KvP 2012)

Arlo Guthries första besök i Sverige

Arlo Guthrie har varit i Sverige. Han var här för att göra reklam för Arthur Penns film ”Alice’s Restaurant” som han har huvudrollen i. Ett filmbolag, United Artists, och två skivbolag, EMI och Electra, höll i trådarna och trodde att Arlo skulle hoppa en marionettdocka.

Spektaklet började på klubben Ernest. Hela pressen var där. I prydliga högar låg Arlo Guthries fyra LP-skivor och singel till allmän utdelning.

Mitt i strålkastarljuset framför en surrande filmkamera och minst tjugo pressfotografer satt Arlo själv. Såg han ut att trivas? Han knäppte på en gitarr när nån sa åt honom att göra det. Han satte sej vid pianot, sjöng och spelade några av sin pappa Woody Guthries sånger.

Jackie var där också. Hon och Arlo gifte sej för ett tag sen. Så slutade Arlo att spela, log ett surt leende och sa: ”Det här är fan inget nöje.”

Nån kom och försökte lura med honom till en annan klubb. Ett lite lugnare ställe. ”Nä du”, sa Arlo, ”jag dricker upp den här ölen och sen sticker jag.” Sen drack han upp ölen och han och Jackie sa ”bye” och försvann.

Originalutgivningen av LP:n ”Alice´s Restaurant” (1969).

Arlo Guthrie hade ett fullspäckat tidsschema att följa under sina fyra dar i Sverige.

– Min fru och jag ska snart ha en unge. Jag tycket det var fint att hon kunde komma och titta på Europa. Hon har aldrig varit här förut. Och då passar jag på att ta alltihop på en gång: Sverige, Tyskland, Frankrike, England. Nästa gång dom vill ha ut mej på reklamturné så nobbar jag, sa Arlo.

Dessutom hoppade han inte alls som film- och skivbolagen ville. Urban von Rosen fick nöja sej med en intervju istället för en halvtimmas program med ”Arlo Show”. Han kom till repetitionerna för Hylands hörna och kollade in vad det var frågan om. Sen vägrade Arlo att vara med.

Och så sa han oväntade saker också:

– Jag gillar inte den här LP:n med musiken ur filmen. Det är en vattning, dålig version av ”Alice’s Restaurant”, som jag sjunger där.

– Jag stoppade utgivningen av singelversionen av ”Alice’s Restaurant” i USA. Den är inget bra.

– Filmen är en historia. En saga. Lite av det där har hänt mej. Men inte mycket.

Sonen Arlo betedde sej ungefär som Woody Guthrie när han fått sitt bäst betalda jobb. Han skulle sjunga i Rockefeller Center’s regnbågsrum för 75 dollar i veckan. Men när dom ville sätta på honom löspolisonger och cowboyutstyrsel hoppade han in i hissen igen åkte dom sextiofem våningarna ner till USA.

Arlo Guthrie har blivit en symbol för USA:s drop out-generation. Det är den amerikanska undergroundpressen som gjort honom till det. Filmen ”Alice’s Restaurant” fortsätter i samma stil. Men Arlo Guthrie är ingen drop-out.

Vem är då Arlo Guthrie?

Han föddes 1947 i Brooklyn, New York. Hans far Woody Guthrie, som kallats ”den amerikanska folksångens pappa”, var sångare och kompositör, en agitator som kämpade för arbetarnas rätt att organisera sej i fackföreningar. Att också Arlo började sjunga och spela är naturligt. T ex Pete Seeger, Jack Elliott, Cisco Houston och Sonny Terry var hemma hos familjen Guthrie och jammade med Woody. Arlo hade sin egen folk-club när han var en tvärhand hög.

Mike Castle är en amerikansk desertör i Sverige. Han känner Arlo.

– Jag var hemma hos honom en gång långt innan han blev känd. Jag hade en mandolin med mej, spelade en låt på den. ”Jaharu”, sa Arlo, ”vill du höra resten också?” Och så spelade han, Fingrarna fladdrade över greppbrädan. Han kan spela vadsomhelst bättre än vemsomhelst.

Arlo själv är rätt blygsam.

– Jag spelar några olika instrument och har skrivit några sånger. Först sjöng jag bara Jack Elliotts sånger. Han har påverkat mej mest av alla.
Woody då?

– Nja, han har inte påverkat mej så mycket musikaliskt. Men han har påverkat mej massor som människa. Mitt sätt att tänka, mitt sätt att leva.

– Alla snackar om att jag skulle vara 70-talets Bob Dylan. Men 70-talet har ju knappt börjat än – och sen är jag fullt nöjd med att vara Arlo Guthrie. Spelar jag folkmusik? frågar dom också. Det är klart jag gör. Folkmusiken har förändrats och det har folket också.

Är sången och filmen ”Alice’s Restaurant” sanna beskrivningar av verkligheten? Hände det så på riktigt?

– Nej, det är lite hopplockat här och lite där. Det var inget kollektiv i Stockbridge, bara ett hus vi alla brukade komma till och träffas i. Nu har Jackie och jag köpt en stuga i Stockbridge. Ett jättegammalt trähus som måste fixas till innan det blir riktigt fint.

Det där att du hoppade upp och ner och sa att du ville döda, DÖDA, DÖDA! när du mönstrade – stämmer det?

– Nej, inte riktigt. Men jag slapp militärtjänsten för att jag straffats – fått böta för nedskräpning – och för att jag var psykiskt otillförlitlig. Och jag skulle aldrig ha gjort nån militärtjänst. Aldrig åkt till Vietnam. Det är etablissemangets onda sätt att visa sin styrka. Genom våld.

– Och dom är specialister på det. Så det är ingen mening med att försöka bekämpa dom med våld. Jag tror på icke-våld. Icke-våldet vet inte etablissemanget hur dom ska kunna slå ner. Det är därför dom tvingar Black Panther att försvara sej. Black Panther som egentligen är en icke-våldsrörelse.

Är du socialist som Woody?

– Jag vet inte om Woody var socialist. Han var nog mera nån slags humanist. Men om man kämpar för fackföreningar blir man automatiskt kommunist eller socialist i USA. Sen är det en annan sak att arbetarna nu är samlade i fackföreningar och inte längre måste skyddas från arbetsgivarna – nu måste arbetarna skyddas från fackföreningarna.

Omslaget till återinspelningen av ”Alice´s Restaurant” (1997).

Det är en väldig skillnad mellan att höra Arlo på en konsert och att höra honom på skiva.

Han har en fantastisk publikkontakt som jag aldrig upplevt med nån annan sångare. Han gaggar med publiken och publiken gaggar tillbaka. Han berättar roliga historier som publiken skrattar åt. Och publiken skämtar med Arlo. Det skrattar han åt.

På skiva strävar han efter ett pop-sound. Jag tycker han nu börjar likna The Byrds lite grann. Men han verkar kunna skämta med sej själv också vid en skivinspelning. Han spelar in skivor för att det är kul. Om han tyckte det var tråkigt skulle han låta bli.

Han gillar att ge konserter. Så han gör trettio framträdanden om året – gärna på en gång så han blir av med dom. Att spela och sjunga gillar han. Fast mest när han känner publiken och publiken känner honom. Efter att ha gett sina trettio konserter sjunger han bara för sina vänner.

– ”Running Down The Road” är en fin LP, säger han. Min bästa hittills. Förut har jag haft lite dåliga studiomusiker och det har mest blivit live-inspelningar. Nästa gång funderar jag på att göra en dubbel-LP.

Arlo Guthrie har humor. Hans svar på USA:s våld är skrattet. Han tänker få etablissemanget att bli ihjälskrattat.

Ändå lever han i kapplöpning med döden. Woody Guthrie dog 1967 efter femton år på sjukhus i Huntington´s Chorea (även kallad danssjukan), en ärftlig nervsjukdom. Det är 50 procent att risk att Arlo har ärvt sjukdomen.

För Arlo är det mystiskt att han skulle kunna bli populär i Sverige.

– Jag sjunger om amerikanska förhållanden och jag använder slang och konstiga ord. Det finns väl ingen svensk som fattar vad jag sjunger om?

(Tidningen Vi 1970)

Georg Riedel vs Cornelis Vreeswijk

Mest känd är nog Georg Riedel för melodin till ”Idas sommarvisa”. Han har gjort musik till Astrid Lindgren-filmer och till många andra barnvisor, spelat jazz och komponerat opera, tonsatt poeter som Tomas Tranströmer och Karin Boye. Nya albumet ”Riedel vs Cornelis” innehåller tonsatta texter av Cornelis Vreeswijk.

Varför Cornelis?

– Jag gjorde musik till några Cornelis-texter redan när han var aktiv. De senaste åren hade jag börjat fundera på att tonsätta fler texter.

– Det finns tre tjocka böcker, sammanställda av Jan Erik Vold, med både sånger och dikter. Jag letade där och hittade först ingenting – sen hittade jag desto mer.

– Dels har jag valt texter som berättar vidare om personer i visorna. Vad hände med Fredrik Åkare? Texterna måste också passa för en kvinna, en sångerska. De skulle ju sjungas av min dotter Sarah Riedel.

Nicolai Dunger, Sarah Riedel och Georg Riedel. Foto: Per Kristiansen.

Var det bestämt vilka som skulle sjunga redan när du komponerade?

– Sarah har varit med från början och kommit med synpunkter – många synpunkter – på musiken. Däremot hade vi inte bestämt att Nicolai Dunger skulle sjunga. Det var Sarah som tog med honom.

– Han är en ovanlig Cornelis-sångare, ingen burdus trubadur utan en vekare man. Och det finns ju också något melankoliskt i texterna, en mörkare sida, som Cornelis kanske försökte dölja med ett gamängaktigt utspel.

Hur ska man tonsätta Cornelis?

– Jag gjorde som vanligt när jag komponerar. Genrer bryr jag mig inte om. Det kan vara jazz, klassiskt eller visor. Nu har jag också börjat intressera mig för judiska musiktraditioner.

Det är som om både du och Cornelis finns med på skivan. Man hör hans speciella tonfall samtidigt som musiken är din.

– Ja, låter det så, säger Georg Riedel. Då är det ju väldigt bra.

Georg Riedel
Född: 1934.
Var: I Tjeckoslovakien, till Sverige som 4-åring.
Bor: Stockholm.
Familj: Gift, fem döttrar och en son.
Gör: Jazzmusiker, kontrabasist och kompositör.
Gjort: Idas sommarvisa och ytterligare cirka 1200 titlar registrerade hos Stim, basist på pianisten Jan Johanssons album ”Jazz på svenska” och mycket mer.
Aktuell med: Albumet ”Cornelis vs Riedel” (Playground) med dottern Sarah Riedel och Nicolai Dunger samt ett jazzalbum med pianisten Lars Jansson och norska musiker.

—————————————————————————

Sarah Riedel om pappa, Cornelis Vreeswijk och Nicolai Dunger:

– Jag är ju uppvuxen med Georgs musik, känner hans sätt att komponera väldigt väl.

– Fantastiska texter! Ett direkt tilltal samtidigt som det är högkvalitativ poesi.

– Nicolai sjunger finstämt, nästan introvert. Ett annat sätt att tolka Cornelis.

———————————————————————-

Nicolai Dunger om Cornelis Vreeswijk:

– Min favorit på albumet är ”Visa till Veronika”. Lite hurtig men texten innehåller också – som ofta hos Cornelis – nåt jävligt jobbigt, nåt som gör ont.

Och det försöker du uttrycka?

– Jo, jag gör väl det.

(Ljuva Livet 2011)