Japanska entreprenörer

Läste en krönika om Tokyo av Jan Gradvall. Det fick mig att minnas när jag var där. Efter hemkomsten skrev jag bland annat nedanstående. Det var år 2000. Hur blev det – sen?

*

Det är fredagkväll, klockan går mot halv 8 och jag har stämt träff med ett par bekanta vid ingången till varuhuset Studio Alta i Shinjuku.

Av Tokyos olika stadscentrum är Shinjuku det mest moderna och intensiva. På östra sidan om stationen finns lyxiga varuhus men också Tokyos ”red light district”. Vid järnvägsspåren ligger den så kallade ”pissgränden” med små, slitna barer. På andra sidan stationen skymtar höga skyskrapor som monument över Japans ekonomiska framgång.

Foto: Bengt Eriksson

Neonljusen blinkar och bländar. Unga japaner tjattrar i pyttesmå mobiltelefoner. Från den stora videoskärmen på Studio Altas fasad flimrar en popvideo med Shéna Ringö, en japansk ”idolsångerska”. Hon är klädd i kort-kort sjuksköterskerock och ser ut att vara 17 år på det 12:e.

Mina bekanta har visst blivit försenade. Medan jag väntar bläddrar jag i gratistidningen Tokyo Classified. Där intervjuas amerikanen Stephen Givens, som växte upp i Japan (pappan arbetade på amerikanska ambassaden) och studerade till advokat i New York. Nu är han sen 9 år tillbaka i Tokyo.

Givens ger sin syn på Japans framtid med utgångspunkt från de människor som finns framför mina ögon i Shinjuku. De kan, om man generaliserar, delas in i  två kategorier: salarymen (kontorsanställda) i mörk kostym, som är ute för att ta sig en bläcka efter arbetsveckan, och tonåringar. Tonårskillarna kännetecknas av sitt blonderade hår. Tjejerna har de högsta platåskor och kortaste, mest tajta kjolar eller hottaste hotpants som finns.

Den svenska uppfattningen om japanen är en anställd som arbetar mycket och troget, både tas om hand och ägs av företaget. Begreppet salarymen, säger Givens, uppstod efter andra världskriget. Tidigare var de flesta japaner entreprenörer, hade en egen liten butik eller affärsrörelse. Deras söner valde att bli anställda istället för att ta över efter föräldrarna. Japans försämrade ekonomi beror på att det finns för få entreprenörer, menar Givens.

Foto: Bengt Eriksson

Nu har det kommit ännu en ny japansk generation. Det är de löneanställdas barn som syns på gatorna med ”piercade” näsor och ”underliga” kläder. Vilken livsväg ska de att välja?

Kommer de att vara rebeller också i vuxen ålder, ställa sig utanför samhället? Det är nog rent otroligt. Hur ”underliga” kläder de än har, så är japanska ungdomar snälla, trevliga och hårt hållna. Till exempel skulle de inte komma på idén att köpa öl ur en automat på gatan, för ungdomar får ju inte dricka öl!

Kommer de om några år att klä sig i kostym och söka  arbete, som pappa? Det kanske inte blir möjligt. Nu sparkar storföretagen sina anställda. Ingen japan kan längre vara säker på att en anställning gäller för hela livet.

Mest troligt är att ungdomen väljer att återknyta till sina far- och morföräldrar. De blir entreprenörer – fast i andra branscher. Många små oberoende skivbolag har startats de senaste åren. Unga japaner har blivit modeskapare och öppnat klädbutiker.

”Nyckeln till Japans ekonomiska framtid finns hos den unga generationen japaner”, säger Stephen Givens.

Se, där kommer mina bekanta från Tokyo! De har lovat ta med mig till sin favoritrestaurang i rödljusdistriktet…

(Krönika i GP 2000)

 

Japan gånger tre kvinnor (1): Jun Morioka – tur och retur Japan-Sverige

Det ligger två CD på bordet framför Jun Morioka: ett album med den japanska rockgruppen Gitane, där Jun Morioka är sångerska, och ett provexemplar av hennes kommande, första soloalbum (i Japan ska det släppas i mars 2000), som spelats in i Stockholm.

– Som medlem i Gitane sjunger jag och skriver texter men gör inte musiken, säger hon. Till soloalbumet har jag både gjort musiken och texterna. Jag är med på bägge skivorna. Men den första CD-n innehåller bara en bit av mej själv, på den andra finns hela jag.

Så pekar hon på provexet av sitt soloalbum. Det provisoriska omslaget är ett foto – några gitarrer och basar, ett halvt trumset – som Jun tog i en paus under inspelningen i Ping Pong-studion.

Men hur hamnade hon där, i Sverige och Stockholm? Varför spelade Jun Morioka in sitt album tillsammans med svenska musiker under ledning av Ulf Turesson från gruppen Freewheel?

De senaste åren har det skrivits mycket om svenska popmusikers och gruppers framgångar på den japanska musikmarknaden. Svenska popartister har både sålt plattor och turnerat i Japan. Vilket fått en, tycker jag, intressant fortsättning: svenska musiker turnerar med, svenska kompositörer skriver låtar åt och svenska skivproducenter gör skivor med japanska artister.

Jun Morioka, numera Elding i efternamn och bosatt i Stockholm, med Ulf Turesson på japansk TV 2011. 

Jun Morioka träffade Ulf Turesson i månadsskiftet september/oktober 1998, då han var i Japan för att turnera med en annan kvinnlig japansk artist. Jun jobbade som körsångerska på turnén.

– Jag åkte till Sverige i juni förra året, säger Jun Morioka.

– Ååå, jag tyckte så mycket om Stockholm. En sån trevlig trevlig stad! Så lugnt och stilla. Ping Pong-studion låg som på landet. Ulf och mina andra svenska vänner hade frid i sina hjärtan, livet och inspelningen fick ta sin tid. Jag åt middag med musikerna och deras flickvänner. Det var en sån hjärtevärmande stämning, så varmt och mänskligt.

– I Japan lever vi efter japansk tid. Den går så fort, mycket snabbare än tiden verkar gå i Sverige.

– Jag känner samklang med den svenska musiken, säger hon också. Den är ju nästan japansk. Ja, det finns nånting melankoliskt i de svenska popmelodierna – samma melankoli som i vår traditionella musik, i enka-musiken. Känner du till den? Vår traditionella musik är också sorgsen, det är mollackord och man gråter i texterna.

Är det någon skillnad mellan att spela in i Sverige och Japan?

– Om jag gör ett sångpålägg i en japansk studio så står åtminstone fyra-fem personer omkring mej och kommenterar, talar om att jag ska sjunga si eller så istället. I Ping Pong-studion var det jag som bestämde. Jag sjöng som jag ville sjunga.

– I Japan har man dessutom ett hårt inspelningsschema. Redan i förväg har man bestämt – exakt – hur många låtar som ska spelas in per dag.

Platsen för intervjun med Jun Morioka är Public Image Inc. i Tokyo – ett produktionsbolag med den egna skivetiketten U.L.F. (Underground Liberation Force). Något som tidigare inte fanns i Japan men de senaste åren blivit allt mer vanligt.

– Idag finns det säkert 1000 oberoende små skivbolag i Japan, säger Tetsu Hayashi, chef för Public Image. Och de ökar i antal. Tiderna har blivit svårare för de stora skivkoncernerna. Det är nedgång i försäljningen av CD-spelare, förstärkare och andra musikapparater. Och det får också bolagens skivavdelningar känna av – budgeten för skivproduktion skärs ner.

– Det finns, tillägger Jun Morioka, ett litet punkband (som den svenske journalisten på fonetisk japanska kallar Sobat, hoppas det blir rätt) som gett ut en skiva på en ”indie”-etikett. Den har sålt i 100.000 exemplar. Otroligt mycket!

På baksidan av sin biografi ritar Jun Morioka en skiss över den vanliga vägen mellan en japansk artist – eller snarare ”idol” – och publiken. Minst tre olika bolag är inblandade 1) ett managementbolag, 2) en skivkoncern, 3) ett skivmärke. Alla tre ska vara med och bestämma hur musiken ska låta och artisten se ut.

– Tills för bara några år sen, berättar Jun, var all japansk popmusik baserad på karaoke. När jag arbetade som kompositör åt andra artister måste jag hela tiden tänka på att inte göra för svåra låtar, inte använda för många ackord. För det var ju inte bara artisten som skulle sjunga – låten måste vara så enkel att varenda karaokesjungande japan klarade av att sjunga den.

Fortfarande finns det, har jag sett i skivaffärerna, speciella karaokespår med bara bakgrundsmusik på japanska singlar. Jun nickar instämmande och fortsätter:

– Dessutom lanseras många japanska poplåtar som TV-reklam. De första femton sekunderna är viktigast – man måste fånga lyssnarna med låtens första takter. Först därefter kan man börja komponera den riktiga låten.

– Japanska artister har inte heller någon royalty. En ny, ung artist får månadslön, som kan vara så låg att artisten precis överlever. Om skivorna börjar sälja så tjänar skivetiketten, managementet och skivkoncernen mer pengar – inte artisten.

Hur är det på Public Image då? säger jag och sneglar på Tetsu Hayashi.

– Här får jag dels en lön, säger Jun Morioka, dels har jag del i skivförsäljningen. Mitt soloalbum har gjorts i samråd med Public Image, men det är jag som har lagt upp inspelningen, det är jag som har haft sista ordet.

– Att jobba med gruppen Gitane är raka motsatsen. Gitane har kontrakt med skivkoncernen Tokuma. Det är ett högbudgetprojekt med stor reklambudget. Soloalbumet började jag planera för tre, fyra år sen, när jag var 25 år. Tidigare har jag sjungit i ett annat band och av någon anledning vill jag också vara del av ett band.

Jun Morioka Elding med en ännu nyare sång,”Lost In You”, inspelad i juni 2012.

Jun börjar prata om Sverige igen:

– Jag avundas de svenska kvinnorna, säger hon. De verkar så tuffa. Att vara kvinna i Japan är svårt, i synnerhet om man är ensamstående kvinna eller får barn.

Om jag fick barn eller gifte mej här i Japan, så måste jag ge upp min karriär. Ja, kanske inte hela men alldeles för mycket av den. I Sverige hjälper männen till med barnen.

– Långsamt, mycket långsamt är det på väg att ändra sej här också. Men då blir de japanska männen som galna! Jag vill leva mitt eget liv, på mina egna villkor. Och jag vill bidra till att förändra kvinnornas livsvillkor.

Du är ju en tuff japansk kvinna, både sångpoet och affärskvinna, som bestämmer över din egen musikkarriär. Finns det fler exempel på kvinnliga artister här i Japan som inte låter något managementbolag bestämma över dem utan går sina egna vägar?

– Det tror jag, säger Jun. Nej, rättar hon sej, det hoppas jag.

Vilka eller vem då?

Hon blir tyst. Hon tänker. Hon funderar. Länge. Länge… Hmmmmmm. Till sist säger hon:

– UA.

Men Tetsu Hayaashi skakar på huvet. Nej, också sångerskan UA (se speciell text om henne) är hårt styrd och beroende av sitt management, menar Tetsu.

– Nähä, säger Jun Morioka, då finns det väl ingen. Då är det väl bara jag.

(Gränslöst 2000)

Till minne av Thomas Mera Gartz (1944-2012)

Thomas Mera Gartz
Sånger (Silence 1976)
Omslag och foto: Björn Dawidsson

– Finns väl inget annat band som jag skulle få spela med.

Platsen var Göteborg, året måste ha varit 1968 och namnet bör då fortfarande ha varit Pärson Sound. Det hade varit konsert i Konsthallen och nu var det eftersits på Paley.

Jag har glömt anledningen till att Thomas Gartz, trumslagare i Pärson Sound, sa det han sa. Orden etsade sig däremot fast i huvet.

Självmedvetet gånger 2: självkritiskt men också lite självbelåtet. Thomas Gartz syftade nog både på att han aldrig tillägnat sig den vanliga trumtekniken och att han spelade eget och personligt, som ingen annan än sig själv.

Det är som trumslagare i grupperna – eller gruppen – Pärson Sound / International Harvester / Harvester / Träd Gräs & Stenar man mest känner honom. Men på hemsidan http://web.comhem.se/t.m.gartz/finns en förteckning över ett antal andra grupper som han också varit medlem i och gjort skivor med: Mecki Mark Men, Arbete & Fritid, Bitter Funeral Band, Råttan Fritz…. Plus ännu fler som inte kommit på skiva. Han gästar även skivor med t ex Björn J:son Lindh, Anita Livstrand och gruppen Bolon Bata.

Dessutom har Thomas Mera Gartz gjort några inspelningar i eget namn. Den egnaste är solodebuten ”Sånger”. Lägg märke till att han på solo-LPn fått mellannamnet Mera. Varifrån kom det?

Mejlar och frågar. Och får svaret att Mera är ett kärleksnamn, som han fick av Kära, och Kära ett namn, som Mera gav henne. Men det var också en anknytning till andra kulturer – som den indiska – där man väljer ett nytt namn när man går in i ett nytt skede av livet.

Mera har skrivit låtarna, sjunger och spelar bl a akustisk gitarr, fiol och afrikanska trummor. Spåren heter sånt som ”Busspassagerarens  sång”, ”Shamanjobbarens sång”och ”Zenrockarens sång”. Just zen- eller shamanrock är en lämplig genre att placera musiken i. Tänk att Lou Reed slagit av strömmen, tillbringat något år på ett zenbuddistiskt kloster i Japan och rest hem till Bagarmossen över Indien och Västafrika.

Han glider på tonerna, in och ut ur musiken, likt en shamansångare på väg mot evigheten i bägge riktningarna. Sjunger att han ”jobbade i en fabrik i fem långa år / da ut da in daut dain 9 till 5 hissen upp ner…” men ”kom ut / blev anarkist å kommunist / i vattnet som en fisk / buddist å taoist”. Tillägger att ”Petrokemi det kan man inte bada i / Atomenergi det kan man inte älska i / Byråkrati det kan man drunkna i / Vinsthysteri kan inte göra någon fri” osv.

Här finns också en stilla sorgesång över kompisar som ”redan tagit livet av sig”.

En låt kan inledas med att Mera slår några ackord på gitarren och börjar sjunga. Han skapar en stämning som de övriga musikerna/sångarna – reskamraterna genom livet och musiken – stiger in i och fyller ut med indiska och afrikanska trummor, flöjter, saxofoner, piano, dragspel, elbas, körsång m m. Låtarna sträcker ut i Spela själv-anda: musiken får ta tid, alla ska hinna säga och spela sitt.

__________________________________________

Varken ”Sånger” eller den efterföljande LPn ”Luftsånger” (1984, bägge Silence) finns egentligen återutgivna på CD. Men via Thomas Mera Gartz hemsida kan de ändå köpas som hembrända CD med vinylknastret kvar. Även hans instrumentalinspelningar – ”Tekkhå”, ”Städer/Cities” (bägge 2000), ”Drone” (2001) och ”Hamlet” (2004) – går att köpa som CD-r. Från hemsidan kan man också – gratis – ladda ner hans självbiografiska ”Bok” med bl a en ”Rapport från en musikhink”.

På LPn ”Sånger” medverkar bl a Torbjörn Abelli, elbas, Jakob Sjöholm, gitarr (bägge Träd Gräs & Stenar), Torsten Eckerman, trumpet, Roland Keijser, saxofoner, flöjter och piano (bägge Arbete & Fritid), Thomas Lundkvist, bl a dragspel, Bosse Skoglund, trummor (Peps Blodsband), Nikke Ström, kontrabas (Nynningen/Nationalteatern) och, förstås, Kära, alias konstnären Channa Bankier, som spelade och även bidrog med teckningar till texthäftet.

Thomas Mera Gartz hemsida innehåller information om allt han gjort och gör. Där finns bl a en gigantisk diskografi över skivor han medverkar på.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

Hur ska en nekrolog skrivas?

Varje morgon, när jag råkar befinna mej i England, köper jag The Daily Telegraph. Inte för att Daily Telegraph är bäst och snabbast på nyheter – men den har de bästa nekrologerna: informationsrika, välskrivna och, faktiskt, underhållande.

Den moderna Telegraph-nekrologen skapades för drygt 10 år sen när Hugh Massingberd blev chef för ”obituaries”-sidan.

Massingberd förvandlade dödsrunorna till livsrunor över människor med spännande livsöden, både kända och mindre kända personer, i och utanför Storbritannien. Redaktionen jagade fakta likt undersökande journalister (pratade med anhöriga och bekanta, vänner och fiender) och skrev, just,
livfulla nekrologer likt skönlitterära författare.

Inledningarna är rättframma och läslockande. Ett exempel: ”John Vassall, who has died aged 72, spied for KGB… after being blackmailed about his homosexuality”.

Länk till några nekrologer i The Telegraph.

Massingberd har nu dragit sej tillbaka, men redaktionen fortsätter att skriva nekrologer i hans anda. De senaste veckorna har Daily Telegraph innehållit engagerande livsrunor över bland andra Brian Merrikin Hill, pacifist, rektor och poet, japanen Tomoyuki Tanaka, som skapade den tecknade filmsuccén Godzilla, och – inte minst – Michael Macoun, ”colonial policeman who brought law and order to remote outposts of Empire in East Africa despite the defects of his hard-drinking colleagues”.

De svenska morgontidningarnas sidor för ”födde och dödde” började för några år sen att uppmärksamma jubilarer allt mer och större. Numera kan både en 60- och en blott 30-åring presenteras med foto och intervju. Däremot har familjesidorna svårare att handskas med döden.

I Sverige placeras nekrologerna så de knappt syns. De skrivs och skickas in av en vän eller bekant till den avlidne. Texterna är vördnadsfulla och försiktiga. Där finns inte ett ord (i betydelsen ont) som inte bör finnas i ett minnestal.

Ibland, när en journalist stått nära den avlidne, kan nekrologen vara mer personligt skriven. Men de enda gångerna som nekrologer betraktas som journalistik är när någon känd och folkkär person – artist eller kunglighet – har dött. (Som Allan Edwall och Prins Bertil). Då placeras inte nekrologen på familjesidan utan på nyhetsplats. Det är också enda gången som en svensk nekrolog inte handlar om döden – utan om livet.

Biografier i bokform, över såväl levande som inte längre levande personer, är populär läsning. Nog skulle det vara ”kommersiellt” – ursäkta om ordet anses opassande – också för svenska tidningar att satsa på nekrologer/livsrunor?

I Svenska Dagbladet såg jag nyligen en dödsannons jag inte kan glömma: Viktoria ”Vicky” von Sivers, född von Lütcken i Berlin den 20 febr 1900, har stilla insomnat i sitt hem i Stockholm den 19 febr 1997.

Hon blev alltså, på en dag när, 97 år. Föddes i ett land och avled i ett annat. Såg världen, Europa och Stockholm utvecklas och förändras under hela 1900-talet. Hann bli mor, mormor och farmor, gammelmormor och gammelfarmor. Fler än jag skulle säkert vilja läsa en faktafylld, välformulerad och livfull nekrolog över Viktoria von Sivers…

(Krönika i Pressens Tidning 1997)

Ur poesihyllan: Thomas Warburton

Thomas Warburton
Besökare – Dikter 1996-98
(Schildts)

Första gången jag hörde – inte läste – Thomas Warburtons diktsamling ”Besökare” var i somras på Akademiska Bokhandeln i Helsingfors.

Sista torsdagen i augusti arrangerade Akademen som vanligt ”Bokens natt” och fram till halv 2 följande morgon trängdes det bokläsande Helsingfors framför (minst) fem scener.

På andra våningen bytte finska och finlandssvenska poeter och poetiska romanförfattare av varann i fåtöljen under läslampan. Bland dem fanns Thomas Warburton.

Det kan inte kallas framförande. Man kan knappast ens säga att Warburton deklamerade sina dikter. Han läste högt ur boken: sakligt och lite torrt. Som om han konstaterade: Jaha, detta har jag diktat. Jaha, detta handlar dikterna om.

I trängseln, slamret och småpladdret stod orden ut som solitärer. Jag hörde och kände dem som pilar. Varje ord blev – ordagrant – livsviktigt: orden var nycklar som låste upp dörr efter dörr in till dikternas och därmed livets innersta rum, skrymslen och vrår.

Under poetens lampa på Akademen läste Warburton några av de korta aforistiska haiku-dikterna (just denna form heter senryu): livsvisa och ironiska, ibland riktigt skämtsamma. Bittra? Ja, kanske. Men den medelålders mannens bitterhet, som kan anas, har hos den gamle mannen ersatts av livsförnöjsamhet, som i och för sej kan rymma en ännu större bitterhet.

En av kortdikterna: ”Förvånad tänkte / den gamle poeten: jag / har råd med taxi.”

1942 debuterade Thomas Warburton med diktsamlingen ”Du, människa”. Hans senaste föregående samling med svenska dikter, ”Fällas eller falla”, kom 1975. Hela 23 år har gått; en lång paus, både för poeten och läsaren.

Men att rensa dikt tar tid. Och rensa, det är vad Warburton måste ha gjort: strukit ner, strukit ännu mer, bytt ord mot ord. ”Besökare” innehåller definitiva dikter: varje ord är det exakt rätta och inget ord är överflödigt.

Dikterna kan beskrivas som ”gammalmodiga”. Det är berättande dikter, släkt med novellen. De är lätta att läsa. Här finns ingen text som läsaren måste tränga igenom. Allt går att förstå. Och Warburton har känsla för rytm. Varje dikt, ja, diktrad, står nära sångpoesin. Dikterna svänger, som alla dikter en gång svängde.

Det märkligaste med Thomas Warburton är att denna ”enkelhet”, som förstås krävt stor möda och mycket arbete, kan öppna alla dessa dörrar till livets olika rum, bläddra upp så många sidor, blottlägga sådana bråddjup.

Att läsa är lätt – men att bli kvitt de tankar och känslor som dikterna föder är inte bara svårt utan omöjligt. Poeten Warburton verkar ha tre ”principer” som han aldrig dagtingar med: dikterna ska vara så enkla som möjligt, så poetiska som möjligt och så djupa, mångfasetterade och livsallvarliga som möjligt.

”Besökare” – samlingens titel – syftar på oss alla: människan som kort besökare i livet. ”Galleriet” – titeln på den inledande långdikten – syftar på detta vårt liv.

”Det är den första morgonen / då besökaren står obeslutsam / framför den höga trappan…”, börjar dikten.

Vad upplever poeten/besökaren i detta galleri som är livet? Hur handskas galleribesökaren med livet, sitt och andras? Vad minns besökaren av bilderna på väggarna när livsbesökaren vid diktens slut gör sej beredd att lämna galleriet?

”Förvånansvärt stabila illusioner, / med en baksida lika okänd / som månens”, diktar Warburton. ”Vad har vi kvar av dem? / Några minnen, några kort.”

Samlingen avslutas med ett ”Credo”, profant och andligt på samma gång. Ett livscredo eller snarare livsuppgörelsecredo; en profan psalm eller andlig folksång.

Vem riktar Thomas Warburton sej till i de sista raderna: en medmänniska eller Gud eller en gud i medmänniskan? Så slutar dikten och hela boken: ”…som om du alltid var hos mig / evärdligen / evärdelig.”

(Allt om böcker 2000)

Yoko Onos funderingar

Yoko Ono
Funderingar som jag gärna delar med dig
(Bakhåll; övers: Eiko och Yukiko Duke)

En av Yoko Onos specialiteter har varit att formulera en lika exakt som poetisk mening som både sätter fingret på och öppnar upp livet. Riktigt så är inte den nya boken, ”Funderingar som jag gärna delar med dig”, utan här flanerar och funderar hon sig igenom sitt – och våra – liv.

Boken skrevs efter att Yoko Ono höll ett föredrag i Tokyo för yngre japanskor och riktar sig till de unga kvinnor som inte fick plats på föreläsningen. Men det är att krympa målgruppen.

Yoko skriver inåt och utåt. Funderingarna sammanfattar hennes liv som kvinna och människa, 70 år plus, och blir därmed lika läsvärd för yngre som äldre, kvinnor som män.

Yoko Ono tänker och filosoferar vardagligdags på vad hon gjort och inte gjort, drar slutsatser och lärdom. Hon tänker på John (Lennon) förstås, allt annat vore orimligt, under livet och efter döden.

Hon måste – ändå – ”fortsätta framåt”. Men hur?

Yoko börjar välsigna sina fiender: ”Bless you, Jack. Bless you, Norman…” Det handlar inte om att få den andra personen – fienden – att ”älska dig” utan om att, som Yoko avslutar kapitlet, ”du blir en starkare och friskare människa genom att välsigna din fiende”.

Så det där jag hävdade – att hon inte skulle formulera sig så finkänsligt som tidigare – var nog fel.

Hon låter tankarna vandra – under rubriker som ”Ur den svages synvinkel”, ”Var inte rädd för någonting”, ”Det viktigaste är att börja med saker” och ”Att slå vakt om sina drömmar” – för att då och då, mot slutet eller mitt i, skriva en mening som limmar fast i hjärtat.

Till exempel: ”Om man vill något riktigt mycket, klarar man av att göra sådant man vanligtvis inte skulle kunna klara av”, ”Det man har skapat, lämnar en och arbetar sedan vidare på egen hand”, ”Det allra viktigaste för min hälsa är att förlåta och älska”, och så vidare.

Mumbo jumbo! utbrister någon. (Ja, några.) Fast det tycker inte jag (och Yoko).

Här finns en smart formulering även för klentrogna, egentligen syftar det på ”självhjälpsböcker” men orden kan också användas om Yoko Onos livsfunderingsbok: ”Om de inte passar dig, ska du inte… följa råden bara för att de står i en bok. ”

(Kvällsposten 2011)

Från lera till lera, förfinat och obearbetat

HANASKOG. Det står en lerklump i fönstret hemma hos den danske skulptören Steen Kepp, nu bosatt i Hanaskog. Ja, det är ordagrant en lerklump men Kepp har monterat den på en platta så nu måste väl den brända men annars obearbetade lerklumpen ha blivit en skulptur?

Kepp funderar på att ställa ut lerklumpen på ÖSKG:s samlingsutställning i Tjörnedala. Vad skulle besökarna tycka? Kommer de att betrakta den som en skulptur eller bara en lerklump?

Steen Kepp. Foto: Peggy Eklöf.

– Jag är inte intresserad av att göra ”fina saker”, säger han. Vas eller skrin, bruksföremål eller skulpturer, det är ingen skillnad. Jag gör inte ”ting”, jag skickar kärleksbrev.

Steen Kepp pratar om lera, brännugnar och temperaturer (1250, 1260 eller 1280 grader). Inte minst pratar han om den japanska yakishime-metoden, där ugnen vedeldas och bränningsprocessen fördröjs, olika uttryck och färger skapas genom att föremålen flyttas under bränningen, en bit ifrån eller tätt intill veden.

Nog kan det vara svårt att hänga med ibland men entusiasmen smittar. Kepp får reportern att bli mycket intresserad och ja, fascinerad av materialet: lera. För Kepp verkar leran vara ännu mer: så gott som hela livet. Man skulle till och med kunna säga att Steen Kepp är besatt av lera.

– Form och metod går hand i hand. Originalitet intresserar mig inte. Vad jag är intresserad av är den energi som går in i tingen.

Exempel på bruksföremål.

– En servis, en kopp eller mugg, ett skrin eller en kudde. Det är alltid samma process: en meditation, en dialog med föremålet. Men det är min dialog och den är privat. Jag måste vara noga med mitt språk, det går inte att fuska, leran har sin egen historia. Resultatet blir ett kontemplativt objekt, där energin transformerats till en förtrolig dialog.

Men förstår betraktarna allt detta? Kan de så att säga tolka rätt? Det tror Steen Kepp, åtminstone i Sverige, Danmark och Frankrike, de länder där han varit verksam.

– Symbolvärdet är gemensamt på en omedveten nivå. Det handlar om våra gamla grundvärden: fred, harmoni, balans…

Exempel på skrin.

Mest känd har Steen Kepp blivit för de keramiska objekt som han kallar skrin och kuddar, vita eller skimrande i olika färger. Lyfter man av locket från ett skrin så det är inte tomt – det bara ser så ut – utan fullt av det som skrinet innehåller och förmedlar: det meditativa, andliga alternativt mänskliga.

På bordet mellan Steen och mig står en rad små lerkoppar. Liknande men inte riktigt lika, lite olika bruna färger, lite olika form. Var och en är ett original. Kaffet dricker vi i ett par glaserade muggar på fot. Keramikern Kepp har fått mig att inse att också hans brukskonst, kopparna och muggarna, är kärleksbrev med samma innehåll och energi som hans konst, alltså skrinen och kuddarna.

Ännu ett skrin eller kudde?

– Det går inte att sälja bruksföremål, beklagar han. Jag har provat med klassisk keramik men ingen köper det längre. Ändå är det mycket svårare att dreja en servis. Det måste vara rätt form och får inte vara några fel i glasyren. När jag gör ett skrin så finns inga krav alls på resultatet.

Men visst blir det väl ändå något helt annat att dricka kaffe i en handgjord mugg, som bara finns i ett enda exemplar än i en massproducerad?

– Ja, det är väl klart, säger Kepp.

Han började med att måla – ”Det var längesen jag målade” – för att sen övergå till grafik. Steen Kepp visar mig en bok från 1970, tryckt i 60 exemplar, med dikter av Rimbaud. En kompis översatte till danska och Kepp illustrerade; de var väl sådär 18 år, i samma ålder som Rimbaud när han skrev dikterna.

Steen Kepp studerade i Nice och Vence, så kom han i kontakt med keramik och flyttade till den franska keramikbyn La Borne. Året var 1972. Redan ett par år senare, 1974, åkte han till Japan för att studera keramiktraditioner. Det blev en ”kick”, dit skulle han återvända flera gånger. Kepp pratar gärna och mycket om Japan, den japanska teceremonin och japanernas känsla för traditionell hushållskeramik.

– En japansk teceremoni är alltid likadan. Man ska göra så, precis så, och sen så, när man serverar te. Men när man gjort det, serverat och druckit, då kan man glömma det, då är det borta, det har det ingen betydelse längre.

Steen Kepps före detta brännugn i Frankrike.

Kepp berättar och visar foton på den tunnelugn han har – eller hade – i La Borne. Åren 2008-10 brände han där för sista gången. Nu ska ugnen få stå som den är, ramla ihop och återgå till jorden. Därmed är vi också tillbaka hos den ovannämnda lerklumpen (nere i källaren finns en hel hylla med liknande klumpar, block eller klossar av lera).

– Jag har börjat tröttna på skrinen och kuddarna, säger han. (Nej, var inte oroliga. Så trött att han slutat göra skrin och kuddar är han inte.) Jag har hållt på så länge att nu att det blivit så förfinat. En hysterisk finish! Det var nog därför jag började med det nya – med lerklumparna, den obearbetade leran.

Kepp reser till gamla lertag och gräver upp den sista leran – den som finns kvar, djupast ner i marken. Leran kommer upp i form av exakt de klumpar som finns hemma hos Kepp. Det enda han gör är att bränna dem.

Brukskonst; också vackert som en skulptur.

– Väldigt spännande! Raka motsatsen till mina skrin och kuddar. Här finns inget konstnärligt uttryck alls! Leran är som den är, den har legat där nere i flera miljoner år. Den är helt oberörd. Jag sätter in den i ugnen, det är allt jag gör. Jag återför leran till vad den var innan den blev lera – något massivt granitaktigt.

Vad tänker du visa på påskrundan?

– Jag tar nog ändå med några muggar, annars skrin och kuddar, någon lerklump. Men vad ska jag sätta för pris på lerklumpen i fönstret? Kan 7 000:- vara lagom?

(Skrivet till konstbilagan i Ystads Allehanda 2011)

En moderat japansk grop

Fotona: Malmö konsthall från olika håll.

”Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri, så lyder ju ett ordspråk. Men i Japan lär man ha ett annat ordspråk, snarlikt fast tvärtom: ”Klaga inte på andras gropar, du kan så lätt snubbla och själv falla i gropen”.

Toshikatsu Endo, japansk skulptör, ställer just nu ut i Malmö konsthall. På gräsmattan utanför konsthallen har Endo gjort en installation: några gropar med vatten och eld.

Endo började gräva och Rolf Nilenhed, konstkännare och gatupolitiker (m), ryckte ut: ”Att gräva gropar är inte konst. Det är vi, gatukontoret, som ska gräva gropar – inga andra. Jag kräver att dessa dödsfällor fylls igen eller inhägnas!”

Möte på polishuset med Nilenhed och konsthallschefen Sune Nordgren. ”För lekande barn är trafiken farligare än groparna”, sa polisen. Så: staket – nej; igenfyllning – nej. En smärre jordvall räcker, avgjorde polisen.

Konstnären, Toshikatsu Endo, är nöjd – dubbelt nöjd. Installationen började ju (på)verka redan innan den var installerad, så att säga. Och en enda person (se det japanska ordspråket ovan) föll i gropen: Rolf Nilenhed.

(Expressen 1990)