Etikettarkiv: Körsång

Till minne av Thomas Mera Gartz (1944-2012)

Thomas Mera Gartz
Sånger (Silence 1976)
Omslag och foto: Björn Dawidsson

– Finns väl inget annat band som jag skulle få spela med.

Platsen var Göteborg, året måste ha varit 1968 och namnet bör då fortfarande ha varit Pärson Sound. Det hade varit konsert i Konsthallen och nu var det eftersits på Paley.

Jag har glömt anledningen till att Thomas Gartz, trumslagare i Pärson Sound, sa det han sa. Orden etsade sig däremot fast i huvet.

Självmedvetet gånger 2: självkritiskt men också lite självbelåtet. Thomas Gartz syftade nog både på att han aldrig tillägnat sig den vanliga trumtekniken och att han spelade eget och personligt, som ingen annan än sig själv.

Det är som trumslagare i grupperna – eller gruppen – Pärson Sound / International Harvester / Harvester / Träd Gräs & Stenar man mest känner honom. Men på hemsidan http://web.comhem.se/t.m.gartz/finns en förteckning över ett antal andra grupper som han också varit medlem i och gjort skivor med: Mecki Mark Men, Arbete & Fritid, Bitter Funeral Band, Råttan Fritz…. Plus ännu fler som inte kommit på skiva. Han gästar även skivor med t ex Björn J:son Lindh, Anita Livstrand och gruppen Bolon Bata.

Dessutom har Thomas Mera Gartz gjort några inspelningar i eget namn. Den egnaste är solodebuten ”Sånger”. Lägg märke till att han på solo-LPn fått mellannamnet Mera. Varifrån kom det?

Mejlar och frågar. Och får svaret att Mera är ett kärleksnamn, som han fick av Kära, och Kära ett namn, som Mera gav henne. Men det var också en anknytning till andra kulturer – som den indiska – där man väljer ett nytt namn när man går in i ett nytt skede av livet.

Mera har skrivit låtarna, sjunger och spelar bl a akustisk gitarr, fiol och afrikanska trummor. Spåren heter sånt som ”Busspassagerarens  sång”, ”Shamanjobbarens sång”och ”Zenrockarens sång”. Just zen- eller shamanrock är en lämplig genre att placera musiken i. Tänk att Lou Reed slagit av strömmen, tillbringat något år på ett zenbuddistiskt kloster i Japan och rest hem till Bagarmossen över Indien och Västafrika.

Han glider på tonerna, in och ut ur musiken, likt en shamansångare på väg mot evigheten i bägge riktningarna. Sjunger att han ”jobbade i en fabrik i fem långa år / da ut da in daut dain 9 till 5 hissen upp ner…” men ”kom ut / blev anarkist å kommunist / i vattnet som en fisk / buddist å taoist”. Tillägger att ”Petrokemi det kan man inte bada i / Atomenergi det kan man inte älska i / Byråkrati det kan man drunkna i / Vinsthysteri kan inte göra någon fri” osv.

Här finns också en stilla sorgesång över kompisar som ”redan tagit livet av sig”.

En låt kan inledas med att Mera slår några ackord på gitarren och börjar sjunga. Han skapar en stämning som de övriga musikerna/sångarna – reskamraterna genom livet och musiken – stiger in i och fyller ut med indiska och afrikanska trummor, flöjter, saxofoner, piano, dragspel, elbas, körsång m m. Låtarna sträcker ut i Spela själv-anda: musiken får ta tid, alla ska hinna säga och spela sitt.

__________________________________________

Varken ”Sånger” eller den efterföljande LPn ”Luftsånger” (1984, bägge Silence) finns egentligen återutgivna på CD. Men via Thomas Mera Gartz hemsida kan de ändå köpas som hembrända CD med vinylknastret kvar. Även hans instrumentalinspelningar – ”Tekkhå”, ”Städer/Cities” (bägge 2000), ”Drone” (2001) och ”Hamlet” (2004) – går att köpa som CD-r. Från hemsidan kan man också – gratis – ladda ner hans självbiografiska ”Bok” med bl a en ”Rapport från en musikhink”.

På LPn ”Sånger” medverkar bl a Torbjörn Abelli, elbas, Jakob Sjöholm, gitarr (bägge Träd Gräs & Stenar), Torsten Eckerman, trumpet, Roland Keijser, saxofoner, flöjter och piano (bägge Arbete & Fritid), Thomas Lundkvist, bl a dragspel, Bosse Skoglund, trummor (Peps Blodsband), Nikke Ström, kontrabas (Nynningen/Nationalteatern) och, förstås, Kära, alias konstnären Channa Bankier, som spelade och även bidrog med teckningar till texthäftet.

Thomas Mera Gartz hemsida innehåller information om allt han gjort och gör. Där finns bl a en gigantisk diskografi över skivor han medverkar på.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

Annonser

Jubileumssång i den sydskånska gospelkyrkan

Jubileumsgospel
South Gospel Singers
Vallösa kyrka

Man måste inte alls vara religiös för att gripas när den nästan fyrtioröstade kören går fram i procession genom kyrkgången och a capella-sången fyller Vallösa kyrka, blir allt mer intensiv och rytmisk.

South Gospel Singers firade femårsjubileum i samband med trettondagsandakten. Åtta medlemmar vid starten och nu har kören alltså ökat till fyrtio röster (nära nog alla var med i fredags).

En häpnadsväckande gospelkör med Peter Svensson som mycket engagerad och därför krävande körledare. Vilket slit att repetera in hans arrangemang med plötsliga tempobyten, växlingar mellan olika delar av kören, kvinnliga och manliga sångare.

Peter Svensson med South Gospel Singers. Fotot hämtat från gospelkörens hemsida.

Vid jubileet kompas kören av en trio på piano, bas och trummor. Svensson kan lämna sitt piano för att dirigera och det gör han så intensivt att hela kroppen vibrerar. ”Glädjegospel”, säger han. Även om det också sjungs mer långsamma låtar så är det en bra sammanfattning.

Glädjerytmerna är sångens hjärta. Med armar och händer manar körledaren fram mer och fler rytmer. Som det svänger! Vilket tryck! Nu handklappar sångarna och i ”Joy To The World” övergår sången till friformgospel med total extas.

De församlade var lite tveksamma (applåder i kyrkan?) men snart applåderas och jublas det efter varenda låt. I ”Det lilla ljus jag har” lockas publiken att resa sig och sjunga med, nästan som i en amerikansk gospelkyrka.

Också en personlig repertoar. Körledaren har själv skrivit ”Thank You Father” och ”To You My Lord” och även tecknat ner en amerikansk gospel, ”Jesus, Lover Of My Soul”, som South Gospel Singers är ensamma om att sjunga (med undantag för kompositören Richard Smallwoods kör).

I sistnämnda står Helen Salomonsson – kvällens favoritsolist – vid mikrofonen. I vad som kan kallas en ”nödsång” växlar hon mellan tyst och starkt, ljust och mörkare, klagan och hopp. Genre: lätt rödhårig gospel.

Ånyo konstaterar jag: Sveriges bästa gospelkör kommer från Ljunits församling i Skåne.

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Kantorn, pianisten och gospelkörledaren Peter Svensson är – mycket välförtjänt – en av de nominerade till Ystads Allehandas kulturpris 2012.

Sondre Bratlands gudaröst

Norrmannen Sondre Bratland har världens vackraste manliga sångröst. Den är av naturmaterial: ljus och ren, klar och len. Underbar, kort sagt. Men samtidigt manlig, för där finns också knagglar och knotor.

Inte minst är det denna mycket speciella sångröst som fått mej att ringa upp Sondre Bratland. Men också hans repertoar intresserar och fascinerar mej. Bratland är nämligen en kristen folksångare: han sjunger folkliga koraler och religiösa folksånger.

Men låt oss ta det från början. Hur är det i Vinje?

– Idag snöar det, säger han. Snön har lagt sej vit på träden. Mest är det björkskog.

Vinje – ett samhälle med 4000 invånare – ligger 600 meter över havet. På kartan återfinns Vinje längst upp i Telemark på gränsen till Hardangervidda. Där föddes Sondre Bratland 1938, där växte han upp och där bor han fortfarande (även om han numera dessutom har en lägenhet i Oslo).

Det är också i Vinje, som Sondre Bratlands sång har sina grundstenar och rottrådar. I själva barndomshemmet…

– Den här musiken och sången, den ”religiöse folketonen”, fanns i min barndomsmiljö. Det var en bruksmusik som förekom i stugorna. Min mor sjöng väldigt mycket. Jag växte upp med den religiösa folksången, upplevde den som funktionsmusik, en levande tradition.

Fast det skulle dröja några år innan Sondre Bratland själv började sjunga religiöst. Han tog omvägen över ”den tidens populära musik”.

– Jag sjöng Elvislåtar och en del country. Nej, inte med något band utan jag kompade mej själv på akustisk gitarr. Sen började jag också sjunga visor, ofta svenska visor – både Bellman och Dan Andersson. Men så när jag var 20-25 år hittade jag tillbaka till den musik som jag hade hört i bardomen och vuxit upp med.

1967-68 reste Sondre Bratland runt i Norge. Han hade fått ett stipendium för att uppsöka gamla traditionsbärare och göra en insamling av, just, religiöse folketoner.

Många menade att Sondre Bratland var alldeles för sent ute. Norges folkliga koraltradition hade tynat bort och dött. Det fanns inte längre några som mindes och kunde sjunga de gamla religiösa folksångerna.

”Pilegrimens sangbog” med Iver Kleive, orgel (1982).

– Men de hade fel, säger Bratland.

– Den religiösa folketonen var fortfarande vital. Den hade överlevt. Inte på grund av kyrkan eller någon musiketnologisk insamling utan för att folk använde sångerna för sin egen uppbyggelse i hemmet.

– De religiösa folksångerna var betydelsefulla för de enkla människorna. Enskilda kvinnor och män hade tagit hand om dem som ett arvesmycke. De hade haft sångerna i förvaring och när jag kom på besök och lyckades skapa en viss grad av förtroende, så tog de fram sångerna.

– För snart 20 år sen började jag framföra sånger i den här genren på mina konserter. Då var det något ganska speciellt. Många blev mycket förvånade. Albumet ”Pilegrimens sangbog” var någonting helt nytt.

”Rosa frå Betlehem” (1992).

För ”Pilegrimens sangbog”, som kom 1982, tilldelades Sondre Bratland det norska ”Spelleman-prisen” med motiveringen att han lyckats tolka de gamla religiösa folktonerna både traditionellt och personligt. ”Pilegrimens sangbog” följdes av flera album där Bratland sjunger på samma gång folkmusikaliskt och religiöst: vaggvisor, påskpsalmer och julmelodier. De sistnämnda sjöngs in på plats i Födelsekyrkan i Betlehem och gavs ut på ”Rosa frå Betlehem” – ett album som måste ha varit en stor inspirationskälla för Carola när hon i fjol sjöng in sitt julalbum på samma plats. ”Rosa frå Betlehem” sålde guld i Norge.

Ett annat banbrytande projekt är albumet ”Dåm” från 1995 – ett samarbete mellan Sondre Bratland och Oslo Kammerkor.

 ”Dåm” med Oslo Kammerkor” (1992).

– I Bulgarien finns det kvinnliga körer som sjunger i typisk ”bulgarisk” stil. Det hörs tydligt att kören kommer Bulgarien.

– Så är det inte i vår del av världen. Här kan man inte höra om en kör kommer från Tyskland eller Frankrike eller Sverige eller Norge. Alla körer sjunger ”likadant” – alla hör de till samma romantiska europeiska körtradition.

– Jag ville försöka få en norsk kör att sjunga så det verkligen hördes att kören kom från Norge. Dirigenten för Oslo Kammerkor, Grete Helgerød, tyckte det var en spännande idé. Hon var med på det. Vi försöker! Går det så går det.

– Det var inte lätt. Det tog sin tid. Ibland blev resultatet mycket ”rufsigt”. Men till slut gick det. Till sist lyckades vi få Oslo Kammerkor att sjunga ”norskt” – på ett sätt som är släkt med den folkliga norska kvedetrationen.

Hank Williams-hyllning på norsk (1995).

Ordet banbrytande kan också användas om albumet ”Aleine om høsten” (1995) där Sondre Bratland är en av flera norska sångartister som tolkar ”Hank Williams på norsk”. Men Bratland gör mycket mer än så: han förflyttar countrylåtarna till Norge, framför dem som om Hank Williams är en norsk traditionsbärare och låtmakare. Ja, som om country faktiskt hör till den norska folkmusiktraditionen. I Bratlands mun blir ”I Saw The Light”, som på norska heter ”Nog ser eg ljus”, en folklig koral från Norge.

– Jag har förstått att man i Sverige betraktar country som nånting lite fult. Avståndet är stort mellan svensk folkmusik och country. Däremot har många norska folkmusiker på senare år börjat experimentera med att också spela countrylåtar.

– Som ung brukade jag sjunga en del låtar av Hank Williams. Men som äldre hade jag inte lust att imitera amerikanska countrysångare utan jag ville visa att en countrysång kan betyda något också för oss i Norge. Jag ville placera Hank Williams i Norge, plantera hans sånger i den norska jorden.

– Sången ”I Saw The Light” får mej att höra, som det står i texthäftet, ”strengemusikken på bedehuset med liflige mandoliner och svaiende ungjenter i første rad”. Det kan lika gärna vara i Norge som i USA.

Inte är det väl så konstigt att countrymusiken blivit mer populär i Norge än i Sverige, säger jag. USA och Norge gränsar ju till varann. Ni är grannländer. Ni har bara lite vatten emellan er.

Det var förstås skämtsamt sagt, men Bratland tar mej på allvar.

– Helt fel är det inte, säger han. Genom sjöfart och utvandring har det under århundraden varit kontakt mellan Norge, Skottland och Irland och sen också med USA. Jag tycker att man kan höra likheter mellan skandinavisk folkmusik, irländsk folksång, country och blues. Nog finns det en smula norsk folkmusik i countryn.

Tom Russell: ”The Man From Goods Knows When” (1999)

Som exempel nämner Bratland albumet ”The Man From God Knows When” (1999) – ett slags invandrarepos där den amerikanske folk- och countrysångaren Tom Russell söker sina rötter och hittar dem både på Irland och i Norge. Bland gästerna på albumet finns såväl norrmannen Bratland som irländskan Dolores Kean och amerikanskan Iris DeMent.

Även med valet av musiker till skivinspelningarna visar Bratland att han är på samma gång traditionsbärare och experimentalist. Han vill både bevara och utveckla Norges religiösa folkmusiktradition. Bland instrumenten hörs hardingfela och andra fioler, flöjt och trumpet, trummor och latinamerikanska slagverk. Två återkommande musiker är norrmännen Iver Kleive och Knut Reiersrud, bägge lika virtuosa och personliga men också olika varann. Den förstnämnde spelar bl a kyrkorgel; den andre kan hantera snart sagt vartenda stränginstrument han får i händerna, men oftast blir det gitarr.

– Kleive har 150 antenner ute. Han kan spela både Max Reger och Bach, samtidigt som han är popmusiker. Reiersrud har sina rötter i bluesen men arbetar också mycket med den norska folkmusiktraditionen.

”Det er den draumen” med Knut Reiersrud (2008).

– Kleive är en ackompanjatör – fast en mycket kreativ och speciell sådan – medan Reiersrud snarare blir en medsolist.

Dessutom har Bratland hållit konserter på alla möjliga och omöjliga ställen: kyrkor, krogar, rockklubbar, jazzfestivaler, spelmansstämmor osv.

– Huvudsakligen sjunger jag ju i norska kyrkor, men jag har också uppträtt på pubar, hotell och diskotek. Jo, det är stor skillnad. Det är spännande att sjunga utanför kyrkorna. En utmaning men det är också ”vanskeligt”.

– Jag minns en gång på en restaurang. Innehavaren frågade om jag inte kunde sjunga någonting. Jag tvekade. Men så valde jag en speciell sorts dryckesvisa, som heter ”Kilden” och egentligen är en nattvardspsalm, en inbjudan att dricka av livets vatten. Jag sjöng den med skälvande knän.

– Dagen därpå kom någon fram till mej på gatan och tackade för att jag hade lyckats skapa en sådan annorlunda och fantastisk stämning på krogen.

Sondre Bratland berättar flera historier ur sin religiösa sångkarriär om hur människor, ofta kvinnor, kommit fram till honom och intygat hur hans sång gripit tag i dem, hur mycket den betytt för dem. Det kan vara en musiker som började spela gudomligt inspirerat vid en skivinspelning, en kräftsjuk som vände tillbaka till barndomstron på sjukbädden eller en man i publiken som efter en körkonsert i Göteborg utbrast att ”nu har jag bestämt börjat tro på Gud igen”.

Efter varje sådan berättelse tillägger Bratland, så att jag inte ska missuppfatta honom:

– Nej, jag betraktar mej inte som en förkunnare. Min sång ska inte förväxlas med en predikan. Jag är en historieberättare. Min uppgift – min evigt brinnande önskan – är att förmedla den intention som finns i varje sång.

Sondre Bratland tillsammans med Annbjørg Lien, som han för närvarande, år 2010, samarbetar med.

Därmed är vi tillbaka vid Sondre Bratlands röst – hans speciella, mycket vackra och gripande sångröst. Journalisten som pratar med honom i telefon är inte den första att påpeka att han har en speciell sångröst, säger Bratland. Sen säger han också något som jag uppfattar som att sångrösten egentligen inte är hans. Rösten tillhör sångerna – inte sångaren.

– På samma sätt som det för bildhuggaren finns en skulptur inuti graniten tror jag att språket lägger valören i människans stämma. Det är texten, de enskilda orden, som styr och bestämmer.

– När ett barn kommer till världen så kan det inga ord. Ändå kan barnet förstå sin mor och far, tack var de valörer som finns i ljuden, rösten, orden. Också det lilla barnet kan ”prata” och göra sej förstått. Barnet ger ifrån sej ljud som vi förstår. Ljuden kan vara glada eller ledsna, det kan vara skratt eller gråt. Det är inte ord, men det är ljud med valörer. Ett språk utan ord.

– I den mån jag har en personlig röst, ett eget uttryck, så tror jag det handlar om den här valören, att jag försöker lyssna på orden så noga att jag kan höra, ta till mej och förmedla den speciella valör som finns i varje enskilt ord.

– Dessutom, säger Sondre Bratland, har jag under alla åren som sångare arbetat med ett och samma projekt. För mej är sångerna vackra stenar vid vägkanten. Alldeles vanliga stenar men mycket vackra. Jag lyfter upp dem för att visa skönheten i det enkla – visa hur ”betydningsfullt” det ”otillgjorda” kan vara.

”Kvilestein” (1999).

På sitt hittills senaste album, ”Kvilestein” (1999), har Bratland gått framåt i tiden. Här sjunger han inte ålderdomliga koraler utan moderna psalmer, de flesta från Norge men även några från Sverige.

– Jag tyckte att jag hade gjort så många skivor med traditionstoner. Det finns ju också mycket fin musik i vår nya kyrkotradition. Åtminstone tre gånger läste jag igenom den nya psalmboken, valde ut mina favoritpsalmer och skrev en prioritetslista. Jag sjöng in dem som jag tycker allra mest om.

Också när du sjunger samtida psalmer är du smått experimentell, för att inte säga riktigt fräck. Tycker du att det behövs, så gör du om sångerna. Du kan t ex göra en helt ny melodi.

– Du tänker på ”Himlen blåner”? Den texten är skriven till en gammal folkmelodi och jag tyckte inte att texten passade ihop med melodin. Orden betonades fel. Därför gjorde jag en ny, egen melodi där orden fick rätt betoning. Vid sidan om de traditionella sångerna har jag alltid gjort egna melodier och också skrivit texter.

En av albumets svenska psalmer, ”Som når eit barn”, har Göte Strandsjö gjort både text och musik till.

– Jag hörde sången och tyckte den var väldigt fin. Jag bara måste översätta den. Fast den var lite kort, så jag byggde ut sången med en andra, extra vers. Som jag skrev själv.

(Trots Allt 2003)

Senaste albumet, Alle vegne” (2010).

PS. Sondre Bratlands senaste samarbetstpartner är fiolspelkvinnan och sångerskan Annbjørg Lien. Tillsammans har de gjort albumet ”Alle vegna” (liksom samtliga Bratlands skivor utgivna av Kirkelig Kulturverksted) som jag recenserar till det kommande numret av Lira.

En mängd Bratland-album kan höras på Spotify – gör det!