Före Träd Gräs & Stenar

Bo Anders Persson
Love Is Here To Stay
(Subliminal Sounds)

Stefan Kerý och Reine Fiske, som tidigare sammanställt inspelningar med Pärson Sound, fortsätter sin berömvärda musikarkeologiska gärning. Nu har de samlat musik/inspelningar som blivande elgitarristen Bo Anders Persson gjorde när han var elev på Musikhögskolan i Stockholm.

Musiken har prefixet konst – men det är konstmusik i förändring, på väg någon annanstans, ut bland tidens människor och en större verklighet. Här grundläggs den (rock)musik som banden Pärson Sound, International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar skulle spela.

Björn J:son Lindh spelar tvärflöjt och Maylen Bergström sjunger ordlöst till Bo Anders Perssons bandspelarbearbetning.

I titelspåret ”Love Is Here To Stay” får flöjt och sång sällskap av Perssons conga och Urban Ymans kontrabas. ”Små toner mer eller mindre” framförs på valfria instrument, det råkade bli altflöjt, trombon, viola, kontrabas och harpa.

Genom ”Proteinimperialism” lopas livsmedelsforskaren George Borgström samhällskritiska ord som ett mantra.

Bo Anders Persson förhåller sig till klassisk västerländsk musiktradition, utforskar ljud och influeras av Terry Riley. Minimalismen poängteras och blir så att säga allt mer minimal.

(Hifi & Musik 2014)

Hon är ett helt rockband

Helene Bohman heter en tjej som bor i Lund. Hon spelar akustisk gitarr och sjunger egna sånger – men hon kan ändå inte kallas vissångerska. Hon tillhör den nya svenska sångargenerationen.

Dom skriver egna sånger. Men dom har lite gemensamt med trubadurer och svenska vissångare och betydligt mer gemensamt med nutida amerikanska folksångare som Joni Mitchell, Arlo Guthrie, Laura Nyro, Tom Paxton, Loudon Wainwright, Bob Dylan (naturligtvis) osv.

Men där allting kan köpas för pengar
i neonskyltarnas glöd
såg barnet på sin mor och sa:
Vilka fabriker är det som gör bröd?
(Detta och följande citat ur ”Låt säden växa” av Helene Bohman)

Dom mest kända är Bernt Staf, Turid Lundqvist och Jan Hammarlund.

Barfota, klädd i blå bomullsbyxor och ett blåfärgat linne, och med sitt svarta hår hängande ner över ryggen, steg Helene Bohman upp på scenen på musikfesten i Slottsparken i Malmö i somras.

Rösten åkte berg- och dalbana tillsammans med rytmen och plötsligt lät det som om det inte var en enda tjej utan ett helt rockband som spelade.

– När jag skriver mina låtar tänker jag alltid för flera instrument. Här skulle det sitta fint med en fiol och en flöjt på det där stället.

Nog mitt eget foto. Scannat ur tidningen.

– Egentligen tycker jag det är lite obehagligt att stå ensam på scen och sjunga. Svårt att släppa loss ordentligt med den massiva uppmärksamhet som riktas mot en ensam människa med en gitarr. När man är fler på scenen då är det mycket roligare. Man får en sån enorm musikalisk energi då.

Det enda popband som Helene Bohman har sjungit med är Träd Gräs & Stenar några gånger i Stockholm. Men nu har hon börjat leta efter musiker som kan kompa henne.

– Men det är besvärligt. Dom flesta som har spelat elektrisk popmusik förut vill bara vräka på för högsta volym. Jag vill ha ett litet mjukt svängande elrockband. Och sen är det extra svårt för att man vill att dom ska ha samma politiska idéer som en själv, så det kan fungera bra tillsammans.

Där allting kan köpas för pengar
betyder du ingenting
om du saknar hem och arbete
och en gyllene vigselring

Sin första sång skrev Helene Bohman samma natt som almarna i Kungsträdgården i Stockholm skulle fällas.

– Jag bodde på landet i Skåne då och visste ingenting om vad som hände i Stockholm. Man blir lätt isolerad på landet om man inte skaffar sig regelbunden information. I sången skrev jag att ”Det är tid för människorna att samlas i en ring” och det var just vad dom gjorde den natten i Stockholm och uträttade nånting konkret.

– Det är så jag skriver. Utgår från mej själv och hur jag upplever världen men talar också om hur jag vill att det ska fungera.

Där allting kan köpas för pengar
trampar jag på min själ
för att köpa en lockande, pockande
skyltfönsterägodel

– Nu när jag bor i Lund och pluggar på socialhögskolan har jag kommit närmare problemen i stan. Mina senaste sånger handlar om stadskulturen och hur den skiljer sej från kulturen på landet.

I snart ett år har Helene Bohman samlat sej för att spela in en LP för det lilla skivbolaget Silence. Nu verkar det äntligen bli av framåt våren. Men exakt när beror på om hon lyckas få tag på några musiker som hon vill spela med.

Där allting kan köpas för pengar
är det lätt att glömma bort
att den mest fantastiska maskinen av alla
är vår egen kropp!

(Hennes 1972)

PS. Klicka HÄR och hör en inspelning med låten, gjord långt senare men lika stark och bra fortfarande.  

Till minne av Thomas Mera Gartz (1944-2012)

Thomas Mera Gartz
Sånger (Silence 1976)
Omslag och foto: Björn Dawidsson

– Finns väl inget annat band som jag skulle få spela med.

Platsen var Göteborg, året måste ha varit 1968 och namnet bör då fortfarande ha varit Pärson Sound. Det hade varit konsert i Konsthallen och nu var det eftersits på Paley.

Jag har glömt anledningen till att Thomas Gartz, trumslagare i Pärson Sound, sa det han sa. Orden etsade sig däremot fast i huvet.

Självmedvetet gånger 2: självkritiskt men också lite självbelåtet. Thomas Gartz syftade nog både på att han aldrig tillägnat sig den vanliga trumtekniken och att han spelade eget och personligt, som ingen annan än sig själv.

Det är som trumslagare i grupperna – eller gruppen – Pärson Sound / International Harvester / Harvester / Träd Gräs & Stenar man mest känner honom. Men på hemsidan http://web.comhem.se/t.m.gartz/finns en förteckning över ett antal andra grupper som han också varit medlem i och gjort skivor med: Mecki Mark Men, Arbete & Fritid, Bitter Funeral Band, Råttan Fritz…. Plus ännu fler som inte kommit på skiva. Han gästar även skivor med t ex Björn J:son Lindh, Anita Livstrand och gruppen Bolon Bata.

Dessutom har Thomas Mera Gartz gjort några inspelningar i eget namn. Den egnaste är solodebuten ”Sånger”. Lägg märke till att han på solo-LPn fått mellannamnet Mera. Varifrån kom det?

Mejlar och frågar. Och får svaret att Mera är ett kärleksnamn, som han fick av Kära, och Kära ett namn, som Mera gav henne. Men det var också en anknytning till andra kulturer – som den indiska – där man väljer ett nytt namn när man går in i ett nytt skede av livet.

Mera har skrivit låtarna, sjunger och spelar bl a akustisk gitarr, fiol och afrikanska trummor. Spåren heter sånt som ”Busspassagerarens  sång”, ”Shamanjobbarens sång”och ”Zenrockarens sång”. Just zen- eller shamanrock är en lämplig genre att placera musiken i. Tänk att Lou Reed slagit av strömmen, tillbringat något år på ett zenbuddistiskt kloster i Japan och rest hem till Bagarmossen över Indien och Västafrika.

Han glider på tonerna, in och ut ur musiken, likt en shamansångare på väg mot evigheten i bägge riktningarna. Sjunger att han ”jobbade i en fabrik i fem långa år / da ut da in daut dain 9 till 5 hissen upp ner…” men ”kom ut / blev anarkist å kommunist / i vattnet som en fisk / buddist å taoist”. Tillägger att ”Petrokemi det kan man inte bada i / Atomenergi det kan man inte älska i / Byråkrati det kan man drunkna i / Vinsthysteri kan inte göra någon fri” osv.

Här finns också en stilla sorgesång över kompisar som ”redan tagit livet av sig”.

En låt kan inledas med att Mera slår några ackord på gitarren och börjar sjunga. Han skapar en stämning som de övriga musikerna/sångarna – reskamraterna genom livet och musiken – stiger in i och fyller ut med indiska och afrikanska trummor, flöjter, saxofoner, piano, dragspel, elbas, körsång m m. Låtarna sträcker ut i Spela själv-anda: musiken får ta tid, alla ska hinna säga och spela sitt.

__________________________________________

Varken ”Sånger” eller den efterföljande LPn ”Luftsånger” (1984, bägge Silence) finns egentligen återutgivna på CD. Men via Thomas Mera Gartz hemsida kan de ändå köpas som hembrända CD med vinylknastret kvar. Även hans instrumentalinspelningar – ”Tekkhå”, ”Städer/Cities” (bägge 2000), ”Drone” (2001) och ”Hamlet” (2004) – går att köpa som CD-r. Från hemsidan kan man också – gratis – ladda ner hans självbiografiska ”Bok” med bl a en ”Rapport från en musikhink”.

På LPn ”Sånger” medverkar bl a Torbjörn Abelli, elbas, Jakob Sjöholm, gitarr (bägge Träd Gräs & Stenar), Torsten Eckerman, trumpet, Roland Keijser, saxofoner, flöjter och piano (bägge Arbete & Fritid), Thomas Lundkvist, bl a dragspel, Bosse Skoglund, trummor (Peps Blodsband), Nikke Ström, kontrabas (Nynningen/Nationalteatern) och, förstås, Kära, alias konstnären Channa Bankier, som spelade och även bidrog med teckningar till texthäftet.

Thomas Mera Gartz hemsida innehåller information om allt han gjort och gör. Där finns bl a en gigantisk diskografi över skivor han medverkar på.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)

I CD-spelaren: Siri Karlsson

Siri Karlsson
Gran Fuego
(Flora & Fauna)

Siri Karlsson är/var tre personer.

Dels en kvinna som ska ha levt i Småland på 1800-talet. Hon sjöng och spelade psalmodikon. I hemmet fanns souvenirer från Kina och Afrika, där hennes släktingar varit missionärer.

Dels är Siri Karlsson också en musikduo: Maria Arnqvist, altsax/sång, och Cecilia Österholm, nyckelharpa/sång.

Siri Karlsson-duons nya, andra album, ”Gran Fuego”, kan vara en klingande tolkning av småländskan Siri Karlsson uppdaterad till 2000-talet.

Inledningsspåret, ”Där allting börjar”, är en kakafoni av musikinfluenser. ”Sierra Nevada” låter som om Arbete & Fritid, Träd Gräs & Stenar och Kebnekajse spelar tillsammans och på samma gång. I ”Den gamle” samspelar saxofon och nyckelharpa så fint och nästan traditionellt folkmusikaliskt, för att i följande spår, ”Lament”, hamna i medeltida kyrkomusik med underliggande ordlös sång.

”Jakob Grape” inleds med elektrisk afro-gitarr, ”The Wild Wood” låter som ett svenskt spelmanslag på marsch genom Tolkien-skogen och ”Postludium”, avslutningsspåret, framförs av Maria Arnqvist, tror jag, på harmonium, tror jag också. Stycket spelas växelvis av kyrkomusikern och positivhalaren.

Några exempel, bara. Bl a Jari Haapalainen, trummor, Simon Svärd, elgitarr, och Olof Misgeld, fiol, har hjälpt till med det musikaliska.

(Hifi & Musik 2011)

PS. Först lanserar Siri Karlsson, alltså den kvinnliga duon, en myt om att de tagit sitt namn efter Siri Karlsson, alltså den kvinnliga folksångerskan/musikern i Småland, och sen – när man som recensent ställt upp på myten, inte vill avslöja den och dom utan fortsätter att bygga på – då går Siri Karlsson-fräckingarna, alltså duon, själva ut och säger att Siri Karlsson, alltså den kvinnliga förebilden och musikern, är påhittad.

Hon har aldrig funnits. Dubbel- eller t o m trippelfräckt.

Rolling Stones kompar Terry Riley

Pärson Sound
(Ti´ll Indien/Subliminal Sounds)
Hifi: 3/5 Musik: 6/5

Ovanstående betyg är mitt, förstås. Den åldrande magistern som satt betyget hörde Pärson Sound när han var i sin mest öppna och mottagliga musikålder. Men vad tycker yngre lyssnare, de som är unga idag? Vet inte, kan bara hoppas…

Jag minns när samma svenska skivbolag (det 60- och 70-talsintresserade, för att inte säga fixerade Subliminal Sounds) för något år sen gav ut en live-CD med Träd, Gräs & Stenar, ”Gärdet 12.6.1970”. Så här skrev jag i recensionen:

”Absolut ingen nostalgitripp för övervintrande hippies och andra med personliga minnen från Gärdesfesten. Live-inspelningen visar att Träd, Gräs & Stenar var långt före sin tid. Gruppens elektriska tolkningar av svensk folkmusik leder tankarna till dagens svenska folkrockgrupper, till exempel Garmarna och Hedningarna. Versionerna av ”Satisfaction” (Rolling Stones) och ”All Along The Watchtower” (Bob Dylan) kan beskrivas som grungerock långt före Nirvana och Seattle-scenen.”

Men kanske har jag fel, tänkte jag. Kan det vara så att jag recenserar ett minne, snarare än musiken? För dagens ungdom är kanske den musik som Träd, Gräs & Stenar spelade på 70-talet för längesen daterad, möjligen historiskt intressant men absolut inte aktuell idag. Måste prova, tänkte jag, och gjorde det: jag spelade Träd, Gräs & Stenar för min son. Han lyssnade… och instämde i varje ord.

Samma skivbolag har nu gjort ännu en progressiv kulturgärning genom att ge ut ett album med Pärson Sound.

Hösten 1967, måste det väl ha varit, hörde jag Pärson Sound två gånger: på klubben Filips i Stockholm och på Konsthallen i Göteborg. Bägge upplevelserna blev minnen för livet. Original-Pärson Sound (som senare skulle byta namn och utvecklas till International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar) finns nu, drygt 33 år senare, för första gången på skiva.

Thomas Tidholm, plastsaxofonist och sångare, sa att Pärsond Sound ville ”uttrycka ett ljud som var så stort att alla fick plats i det”. Såvitt jag förstod betydde det att musiken på ett folkmusikaliskt sätt skulle omfatta både musiker och lyssnare: vara en ständigt pågående dialog mellan publik-scen-publik. Men Pärson Sounds musik kan också beskrivas så här: Rolling Stones kompar Terry Riley med Stockhausen som gäst.

Tidholms sax lirar minimalistiska toner som, återhörda i efterhand, påminner om pygmékvinnornas sång i Kamerun. Bo Anders Perssons elgitarr morrar och fräser som punk innan både ordet och musiken fanns. Torbjörn Abelli spelar ljus, poppig elbas. Thomas Gartz dunkar ihärdiga hjärtslag på trummorna. Arne Ericsons el-cello väver en matta och poängterar minimalismen.

Musiken mal, mal, mal, mal, mal på tills den blir en del av ens blodomlopp. Men här finns också några oväntade bonusinspelningar, som en live-inspelning från Vita Bergsparken med akustisk gitarr, handtrummor med mera plus avslutande ”Blåslåten”.

Inspelningskvalitén varierar från dokumentärt över stämningsfullt till kristallklart. Men ljudkvalitén har ingen som helst betydelse i mina öron. Det viktiga är att musiken var och är unik: så framtida att den är för evigt samtida. Hör bara radioinspelningen av sviten ”It´s Only Love”, ”Till Indien” och ”Sov Gott Rose-Marie” med Pärson Sound på väg att bli International Harvester.

För övrigt kan påpekas att Träd, Gräs & Stenars första studioinspelning finns på CD (Silence/Resource) och att skivbolaget Silence också planerar att återutge LP-skivorna ”Sov Gott Rose-Marie” med International Harvester, ”Hemåt” med Harvester och ”Rock för kropp och själ” med Träd, Gräs & Stenar på CD.

(Hifi & Musik 2001)

Till minne: Per Odeltorp (1948-2012)

Nej, jag har faktiskt aldrig ens tänkt tanken att Dag Vag inte skulle höra till musikrörelsen. Dag Vag är ju den son som Träd Gräs & Stenar måste ha önskat sig: ingen kopia av föräldragenerationen men en pojke som lever, tänker och spelar i samma riktning som farsan.

Dag Vag måste väl ha ”fötts” redan 1970 när Per Gud, alias Stig Vig, alias Per Odeltorp började göra live-inspelningar med Träd Gräs & Stenar på Fregatten vid Stadsgårdshamnen i Stockholm?

Som han själv säger: ”Det är ingen tillfällighet att första Dag Vag-plattan inleds med ´Sanningens silverflod´. Vi sa från början att Dag Vag skulle låta som de sista fem minutrarna av en Träd Gräs & Stenar-konsert – men hela tiden!”

Min favorit på den här genomskinliga silvervinylen har tillsammans med redan nämnda ”Silverflod” och ”Ogräs” alltid varit den skumma och envetna reggae- men ändå inte reggaeversionen av Dylans ”Tombstone Blues”, som i Stig Vigs svenska översättning fick titeln ”Snorbloos” (lyssna på Spotify).

Går låten i baktakt eller? (BE)

(Min del av texten om Dag Vags debutalbum i boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Gubbakeps? Nej, en rockakeps!

Hade varit och inhandlat en tunnare sommarhuvudbonad när jag på gågatan stötte ihop med Ystads främste sångpoet som glodde på min nya keps och sa: ”Den var snygg den. Kanske ska köpa nåt liknande jag också?” Då tittade jag på hans keps, modell bensinstation, och sa: ”Ja, den där kan du inte ha längre. Du är väl rockmusiker, va?”

På mitt huvud sitter en rockakeps, före detta gubbakeps. (Eller, på rikssvenska, rock- respektive gubbkeps.)

Exempel på gubb/rockkepsar.

Alltså en sån där keps som förut bars av äldre män på landsbygden, ni vet man var ute och körde och hamnade bakom en annan bil som körde sååå långsamt och mitt i vägen så man inte kunde köra om. När man tittade på föraren… jovisst, en kepsagubbe.

Exakt när förvandlingen från gubb- till rockkeps inleddes vet jag inte. Det har gått långsamt men säkert. På nätet kan man se att år 2005 började trendkänsliga yngre svenska män att diskutera för och emot gubbkepsar.

I fjol var det allt fler som bar gubbkeps och i våras rullade lavinen igång, först bland Södermalms bohemer i Stockholm (enligt en något osäker källa) och i somras sågs gubbakepsen också på Malmös gator. Inte minst på rockmusikerhuven: Håkan Hellström, Markus Krunegård, Nikke Borg (Backyard Babies), Plura, Thåström och även dansken Kim Larsen är några som jag sett i före detta gubb-, numera rockkeps.

Fast minsann har jag också lagt märke till att yngre journalister, typ Eskil Fagerström i Sydsvenskan och jag själv (yngre? Eriksson? muttrar redaktör Dahlström) iklätt sig gubbkeps för att läsekretsen ska veta att vi är både me´t och på´t och inne och coola och…

Hur uppstod det nya kepsmodet? På gatan, det kan man nog slå fast, att det är ett gatumode. Fast också moderna modeskapare har börjat designa kepsar: äldre fabrikörer som Stetson och Borsalino får nu konkurrens av Lacoste, Ralph Lauren, Dolce & Gabbana och svenska H&M.

Jag rådfrågade några rock- och modekunniga bekanta som svarade att historiskt började det i England redan 1571, då en lag stiftades om att alla män över sex år måste bära ”flat cap” på söndagarna. Och en yllekeps skulle det vara, syftet var att få igång ylletillverkningen.

I modern tid har den amerikanske hiphopparen LL Cool J burit gubbkepsar sen 80-talet och bland engelska rockmusiker med arbetarkeps (ett annat namn på den engelska kepsen) finns Kewin Rowland (Dexys Midnight Runners) och Pete Doherty. Och, kan jag tillägga, musikerna i rocksångaren Gene Vincents band, som ju hette The Blue Caps, hade kepsar så trendtidigt som på 50-talet.

Här i Sverige ska vi inte heller glömma Snoddaskepsens betydelse. Snoddas Nordgren, bandyspelare och artist, introducerade kepsen som länge var lika självklar som portföljen bland publiken på bandyläktaren.

 

Plura i gubb-, rock- och kockkeps på sin kokbok.

 

 

 

 

 

Konserttips: Proggbandet Träd, Gräs & Stenar besöker Hammenhög den 19 september. Sommaren spelas ut och dan efter konserten är det höst. Kanske har också de gamla proggrockarna tjackat in sig på gubbakepsar?

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)

PS. Ystads främste sångpoet heter förstås Michael Saxell!

Rolling Stones kompar Terry Riley

Pärson Sound
(Ti´ll Indien/Subliminal Sounds)
Fem H = högsta betyg

Ovanstående betyg är mitt, förstås. Den åldrande magistern som satt betyget hörde Pärson Sound när han var i sin mest öppna och mottagliga musikålder. Men vad tycker yngre lyssnare, de som är unga idag? Vet inte, kan bara hoppas…

Lyssna på Spotify medan du läser!

Jag minns när samma svenska skivbolag (det 60- och 70-talsintresserade, för att inte säga fixerade Subliminal Sounds) för något år sen gav ut en live-CD med Träd, Gräs & Stenar, ”Gärdet 12.6.1970”. Så här skrev jag i recensionen:

”Absolut ingen nostalgitripp för övervintrande hippies och andra med personliga minnen från Gärdesfesten. Live-inspelningen visar att Träd, Gräs & Stenar var långt före sin tid. Gruppens elektriska tolkningar av svensk folkmusik leder tankarna till dagens svenska folkrockgrupper, till exempel Garmarna och Hedningarna. Versionerna av ”Satisfaction” (Rolling Stones) och ”All Along The Watchtower” (Bob Dylan) kan beskrivas som grungerock långt före Nirvana och Seattle-scenen.”

Men kanske har jag fel, tänkte jag. Kan det vara så att jag recenserar ett minne, snarare än musiken? För dagens ungdom är kanske den musik som Träd, Gräs & Stenar spelade på 70-talet för längesen daterad, möjligen historiskt intressant men absolut inte aktuell idag. Måste prova, tänkte jag, och gjorde det: jag spelade Träd, Gräs & Stenar för min son. Han lyssnade… och instämde i varje ord.

Samma skivbolag har nu gjort ännu en progressiv kulturgärning genom att ge ut ett album med Pärson Sound.

Hösten 1967, måste det väl ha varit, hörde jag Pärson Sound två gånger: på klubben Filips i Stockholm och på Konstmuseet i Göteborg. Bägge upplevelserna blev minnen för livet. Original-Pärson Sound (som senare skulle byta namn och utvecklas till International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar) finns nu, drygt 33 år senare, för första gången på skiva.

Thomas Tidholm, plastsaxofonist och sångare, sa att Pärsond Sound ville ”uttrycka ett ljud som var så stort att alla fick plats i det”. Såvitt jag förstod betydde det att musiken på ett folkmusikaliskt sätt skulle omfatta både musiker och lyssnare: vara en ständigt pågående dialog mellan publik-scen-publik. Men Pärson Sounds musik kan också beskrivas så här: Rolling Stones kompar Terry Riley med Stockhausen som gäst.

Tidholms sax lirar minimalistiska toner som, återhörda i efterhand, påminner om pygmékvinnornas sång i Kamerun. Bo Anders Perssons elgitarr morrar och fräser som punk innan både ordet och musiken fanns. Torbjörn Abelli spelar ljus, poppig elbas. Thomas Gartz dunkar ihärdiga hjärtslag på trummorna. Arne Ericsons el-cello väver en matta och poängterar minimalismen.

Musiken mal, mal, mal, mal, mal på tills den blir en del av ens blodomlopp. Men här finns också några oväntade bonusinspelningar, som en live-inspelning från Vita Bergsparken med akustisk gitarr, handtrummor med mera plus avslutande ”Blåslåten”.

Inspelningskvalitén varierar från dokumentärt över stämningsfullt till kristallklart. Men ljudkvalitén har ingen som helst betydelse i mina öron. Det viktiga är att musiken var och är unik: så framtida att den är för evigt samtida. Hör bara radioinspelningen av sviten ”It´s Only Love”, ”Till Indien” och ”Sov Gott Rose-Marie” med Pärson Sound på väg att bli International Harvester.

För övrigt kan påpekas att Träd, Gräs & Stenars första studioinspelning finns på CD (Silence/Resource) och att skivbolaget Silence också planerar att återutge LP-skivorna ”Sov Gott Rose-Marie” med International Harvester, ”Hemåt” med Harvester och ”Rock för kropp och själ” med Träd, Gräs & Stenar på CD.

(Publicerat i Hifi & Musik 2001)

Kakburkar, dragspel och skånska

Det kom en tejp på posten till Bo Anders Persson, musiker i Träd Gräs & Stenar. Det kom en tejp till Kjell Alinge, producent på Sveriges Radios ungdomsredaktion. Och det kom en tejp till till Anders Lind, inspelningstekniker på skivbolaget Silence.

Tejperna innehöll sång och musik. Avsändare var Philemon, Arthur & the Dung – två skånska skolkillar som aldrig uppträtt offentligt.

Vad dom egentligen heter och var dom riktigt kommer ifrån är dom mycket förtegna om. ”Byn är liten”, säjer dom. ”Om vi talade om vad vi sysslar med skulle det inte bli roligt för oss.”

Så Philemor & Arthur sitter hemma i garderoben, skriver sånger och spelar in på bandspelare. Dung står för deras musik: stenar, kakburkar, mormors element, dragspel, gitarr, falsettsång och det skånska språket.

När dom som fick tejperna lyssnade på musiken blev dom alldeles till sej. Dom blev jätteglada.

Bo Anders spelade tejpen på utställningen ”Folkets musik”. Kjell spelade den i ”Lördag med ungdomsredaktionen” på radions P3. Anders skickade ner (bättre) bandspelare och andra inspelningsattiraljer till Skåne.

Snart kan vi därför vänta resultat i form av en LP – och då kommer vi bl a att kunna avnjuta Philemon, Arthur & the Dungs specialitet, små snärtiga tvåradingar:

Inte heter min hund Kerberos
och inte har han mossa i örat

Och det ovan skrivna förbleknar strax – för Philemon, Arthur & the Dungs musik kan inte beskrivas med ord.

(Expressen tisdagen den 13 april 1971)

PS. Observera missuppfattningarna. Det var unga tider.