Framtidens opera

Death and the Maiden, Malmö Opera
Death and the Maiden, regi: Roman Polanski (DVD)
Schuberts stråkkvartett, Death and the Maiden, med Jerusalem Quartet (CD, Naxos)

Jag har hört operans framtid och dess namn är Jonas Forssell!

Det tänkte jag för länge sen. Det tycker jag ännu. Därför blev jag så förvånad när de som recenserade hans nya opera, ”Death and the Maiden”, den andra som Forssell komponerat åt Malmö Opera, inte nämnde musiken mer än i förbifarten.

Några lieder av Franz Schubert är viktiga för operans historia och kritikerna skrev att operamusiken innehåller Schubert-citat. Men det var – nästan – allt.

Den lokala recensenten Carlhåkan Larsén (i Sydsvenskan) tyckte både si och så: ”omväxlande” men de musikaliska effekterna blev alltför ”grovhuggna”.

Erika Sunnegårdh. Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.

En av de få som verkligen uppmärksammade och hyllade musiken var väl Martin Nyström (Dagens Nyheter): ”Jonas Forssells starkaste musikdramatiska verk hittills.”

När jag själv sitter på Malmö Opera så får redan de första tonerna mig att utbrista: Mästerligt! Genialt! Ja, fantastiskt hur Forssell komponerat sig igenom orkesterns instrument, deras olika klanger och karaktärer, lätta flöjter och tunga basfioler. Tonerna blir en introduktion till människans skiftande egenskaper, känslor och tankar, hennes livsval.

Platsen är något sydamerikanskt land, tills nyligen en militärstyrd diktatur. Det handlar om tortyr och våldtäkt, hämnd eller (o)möjlig förlåtelse. Ett kammardrama med en kvinna (sjungen av Erika Sunnegårdh), hennes make (Fredrik Zetterström) och en läkare (Joseph Wolverton), som våldtog och torterade kvinnan.

Ariel Dorfman har skrivit librettot, liksom tidigare en teaterpjäs och ett filmmanus. Librettot är ”så starkt att det överskuggar musiken”, enligt Johnny Månsson / Månssons kultur.

Det är rätt men ändå fel. Att operan upphör att vara opera och blir den jävla verkligheten beror till många procent på just musiken.

Jonas Forssells palett rymmer hela musikhistorien – alla genrer och halva världen. Han blandar toner och rytmer likt en målande konstnär.

Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.

Ur den klassiska traditionen uppstår modern men aldrig modernistisk opera. Smygande spänning, som briserar. Och när det blir som mest dramatiskt på scenen drar sig operamusiken undan och får funktion av filmmusik.

Den stora kören av försvunna, kanske döda människor sjunger en spansk melodi. Tonslingor av Verdi, Mozart och Schubert förstås. En sydamerikansk blåsorkester, ett par takter jazz och visst hördes några klezmertoner också i inledningen till andra akten? Nuet betonas av en återkommande taktfast (dans)rytm i form av en harposträng eller industritungt á la Einstürzende Neubaten.

Ovanpå glider librettot melodiskt och sångbart – men utan bli sånger. Både Sunnegårdh och Zetterström respektive Wolverton och Zetterström sjunger varsina mycket fina duetter. Den förstnämndas självupplevda helvetesberättelse blir dessutom en ny sorts operaaria. Helt otroligt att Thomas Søndergård, dirigenten, lyckas hålla ihop alla in- och uttryck.

Jag hörde operans framtid ännu en gång och dess namn är fortfarande Jonas Forssell!

(Ystads Allehanda 2008)

Sveriges nya musikalartist

Det har gått fort för Christer Nerfont.

I juni utexaminerades han från musikallinjen på teater- och operahögskolan i Göteborg. Då hade han redan hunnit ersätta Peter Jöback i ”Kristina från Duvemåla”. Nu i höst har Christer Nerfont rollen som skräddaren Motel i musikalen ”Spelman på taket” brevid Jan Malmsjö (också på Malmö musikteater).

Och ändå var det liksom inte meningen.

Några av Christer Nerfonts roller: Henry Jekyll/Edward Hyde i “Jekyll & Hyde”, Kaspar Hauser i “Kaspar Hauser”, Tony i “West Side Story”, Robert i “Kristina från Duvemåla” och W.A. Mozart i “Mozart!”… Bilden från http://www.nerfont.se

– Alltihop beror på mamma, säger Christer. Det var lilla mamsen som såg annonsen till skolan i Göteborg och skickade efter ansökningspapper. Jag har ju en storasyster som är operasångerska och mamma tyckte väl att sången kanske kunde vara ett passande yrke för mig också.

– Dessutom, tillägger han, tyckte hon nog att det var på tiden att sonen hittar rätt i livet.

Christer Nerfont har hunnit prova på en hel del. Först skulle han bli ekonom. Pappa är bankdirektör och sonen var ”fascinerad av pengar”. Sen började han plugga till präst och sen blev det musikvetenskap. Allt tröttnade han på.

– Både religion och musik är ju någonting mystiskt. Men på universitet teoretiserade man det mystiska. Det passade inte mig. Det blir så fel.

Fotbollsspelare var en annan möjlighet. I hela 15 år spelade Christer fotboll i Lunds bollklubb.

– Vi fick en ny tränare med en annan syn på fotboll. Då la jag av. Annars hade jag säkert fortsatt att spela.

2006 sjöng och spelade Christer Nerfont huvudrollen som Henry Jekyll/Edward Hyde i ”Jekyll & Hyde” på VärmlandsOperan i regi av Ronny Danielsson. Den 5 november 2010 har samma musikal premiär på Malmö Opera och Musikteater i regi av samme Danielsson.

Men hela tiden har sången och musiken funnits där, som ett ljudspår i Christer Nerfonts liv. Han har sjungit i kör, medverkat i Lundaspex, varit med i covergruppen Radikal Grönska och gjort egna låtar. ”Pamela” – en amatörmusikal som sattes upp i Malmö 1993 – var hans musikaldebut.

Christer har också hunnit gå ett år, 1987-88, på college i USA.

– Jag tror det var där som tanken långsamt började gro – att kanske, kanske kunde jag ägna mig åt sång. Jag turnerade med skolkören och fick sjunga amerikanska nationalsången – solo – inför 5 000 åhörare. Vilken upplevelse!

Varför just musikaler? Varför ville du bli musikalartist?

– Musikalen, säger Christer, är den kompletta teaterformen. Där finns allt – dans, sång och tal. Även om dansen inte är min starkaste sida – efter att ha sparkat boll i 15 år…

(Femina 1997)

Bengt Hall, ny operachef i Malmö (igen)

Plötsligt börjar väggen att tala. Rättare sagt kommer en röst ur en högtalare på väggen. Dags för repetition, meddelar rösten.

– Det är jag som fått den där högtalaren uppsatt, säger Bengt Hall. Jag ville höra lite skvaller från scenen. Det var jag van vid.

Så har Bengt Hall flyttat in i – eller snarare tillbaka till – chefsrummet på Malmö opera. Fast förra gången han satt här, mellan 1993-95, var namnet Malmö musik och teater. Sen dess har han varit chef för Operan i Stockholm och senast kommunal kulturdirektör i Malmö.

– Fantastiskt att återvända till ett hus som jag älskar så mycket som jag gör och med en personal som älskar sitt arbete. Förra gången handlade det mest om nedskärningar. Facket på teatern kom överens med mig – de skulle lära mig vad teater är så kunde jag bidra med mina kunskaper från Rikskonserter.

Även om delar av media uttryckte häpnad över att Bengt Hall skulle återkomma, först som tillförordnad och senare ordinarie operachef, så var min reaktion: Vem annars?

Malmö Opera. Foto: Charlotte T. Strömwall.

Region Skåne och Malmö stad, som äger Malmö opera till 90 respektive 10 procent, ville ju inte längre dela upp chefsposten utan sökte en chef med ansvar för både det ekonomiska och det konstnärliga. Hur många kunde då komma i fråga? Utan att namnge någon finns det ju flera exempel, också lokalt, på teaterchefer som inte lyckats kombinera detta dubbeljobb som måste vara… ja, så svårt.

Bengt Hall byter ut ordet mot:

– Omöjligt.

Men så fort han sagt det så börjar han förklara varför det ändå är nödvändigt med en – enda – chef också på en opera. Han jämför med ett aktiebolag, där VD-n har ansvar för bolagets hela verksamhet.

– Till sist måste någon ta besluten, säger han. Och någon måste ha ansvar för de beslut som tagits. Jag har suttit med en kontrollbalansräkning – det betyder att halva aktiekapitalet var förverkat – och det vill jag inte vara med om en gång till.

– På Stockholmsoperan blev det så att jag de sista två åren ansvarade för både repertoar och administration. Omöjligt att vara lika kunnig inom bägge områdena, men då får man ta hjälp. Det gjorde jag i Stockholm – skaffade ett par konstnärliga bollplank. Också i Malmö ska jag ha någon som kan bolla idéer med mig.

Under det dryga halvår som Bengt Hall varit operachef har han dels hunnit rollbesätta nästa säsong och dels – inte minst – gjort ett förslag om Malmö opera i framtiden.

– Titlarna var bestämda fram till våren 2011, så långt i förväg måste man ligga. Men uppsättningarna hade inte rollbesatts. Det är ovanligt. Och det var ett jättearbete.

Nej, mer än så vill han inte avslöja. Säsongen 2010-2011 offentliggörs på en presskonferens senare i mars.

Istället pekar Bengt Hall på väggen – där hänger skisser på en tillbyggnad med fullskaliga repetitionsmöjligheter. Investeringskostnaden för den nya byggnaden skulle bli uppåt 91 miljoner. Men Hall är inte, det märks, så förtjust i den tidigare utredning som föreslog detta. Hans eget förslag bygger på att ”huset måste göra sin hemläxa”, det vill säga använda sina resurser på bästa sätt.

Bengt Hall. Foto: Charlotte T. Strömwall.

– Inte förrän 2011-2012 kan jag sätta min prägel på repertoaren, både visa bredden och den konstnärliga profilen. Kanske går det inte på en säsong men hela bredden ska finnas – opera, musikal och operett.

– Malmö opera har tre verksamheter – den stora scenen här i huset, Operaverkstan och turnéverksamheten. Säg att vi under en säsong gör en bred publik uppsättning och också någonting med konstnärlig spets. Men vi har ingen Mozartopera. Då kunde vi sätta upp en opera av Mozart på till exempel Ystads teater, ha premiär och spela alla föreställningarna i Ystad.

– På stora scenen ska antalet föreställningar öka till minst 150 och det ska vara nio till elva uppsättningar per år, inräknat gästspel och någonting med Skånes dansteater. För att kunna genomföra det måste vi räkna på ekonomin och utgå från de resurser som finns – tre fast anställda sångare, dekorverkstad, orkester…

– Min idé bygger på att vi bestämmer vad vi vill sätta upp och samtidigt ger en ekonomisk ram. Därefter kan vi gå ut till en regissör och fråga: Vad skulle du kunna göra med dessa förutsättningar? Det är viktigt med konstnärlig frihet, den ska vi slå vakt om, men det konstnärliga måste få plats inom den ekonomiska ramen.

– Också det här kräver mer pengar än vad Malmö opera får idag. Men ägarna har visat intresse för idén.

Mycket annat som vi pratar om i chefsrummet på Malmö opera ryms tyvärr inte i den här intervjun (både jag och andra journalister får säkert tillfälle att återkomma). Ett par detaljfrågor måste ändå få plats.

Som det evinnerliga tjatet om operetter. Är inte det mest en nostalgisk dröm? Längesen som Malmö var en operettstad, finns operettpubliken kvar?

– Det vet man ju inte, svarar Bengt Hall.

Varför kan man aldrig, det här en personlig, småilsk fråga från en Malmö operastammis, få se en opera som sjungs på svenska?

Foto: Charlotte T. Strömwall.

– På Birgits (alltså Nilssons) tid sjöngs det på svenska. Nu framförs operor oftast i original. Jag föredrar originalspråk, säger Bengt Hall.

– Men det beror nog på att det är lättare att få ihop en ensemble, tillägger han. Då kan man ha både svenska och utländska sångare. Om librettot är på svenska måste man gardera med dubblerade svenska sångare i de bärande rollerna, om någon blir sjuk.

– Fast på Folkoperan i Stockholm, funderar Hall, sjunger de ju på svenska. Där klarar de av att ha dubblerade roller.

(Kvällsposten 2010)

Utdrag ur Bengt Halls CV:
Född i Osby 1950, organist- och kantorsexamen vid Musikhögskolan i Malmö, assisterande lärare i dirigering på och rektor för Musikhögskolan, styrelseledamot i Elektronmusikstudion, Operahögskolan, Musikaliska Akademien och Dansens hus, VD för Malmö symfoniorkester, chef för Svenska Rikskonserter, koncernchef för Malmö Musik och Teater AB, chef för Operan i Stockholm, kulturdirektör i Malmö och chef för Malmö Opera (igen).