Etikettarkiv: Serge Gainsbourg

Journalist eller ”journalist”?

Det första som hände var att jag träffade Lotta. Strax började vi prata om Ture Sventon. Det andra var att jag fick syn på Gitta. Och sen skedde det oundvikliga – fast det dröjde, dröjde och dröjde…

Spridda göteborgsminnen: ölfiket om hörnet till Andra Långgatan med stora ostmackor; konserten med Pärson Sound/Sound of Music i Konsthallen; VIP-rummet på Que Club förstås; göteborgsanarkisterna som Olle tog mig med till: Ingemar Johansson (nej, inte han), Bengt Eriksson (inte jag) och Ingemar Nilsson (som skulle bilda Dom smutsiga hundarna); polisförhör om Harry Hjörnes nedklottrade narkotikaaffischer; Kometen, Vickan, Kinesiska muren och mest Gillestugan (wienerschnitzlar och servitriser i vita förkläden!); nej, både Ola Magnell och jag dementerar: vi spelade inte gitarr i köket till studentkorridoren på Skeppargången; en sååå ung Göran Stangertz på Stadsteatern (Ingrid fotograferade)…

För att övergå till något mindre väsentligt, dvs undervisningen, så tog jag i alla fall med mig två lärdomar från Journalistinstitutet/högskolan: 1) Att redigera (med penna och typometer (hade man ju glädje av länge) och 2) Jag skulle inte bli journalist.

B vid skrivm jobbad JHGStilstudie på blivande ”journalist”, plåtad av (tror jag) Ingrid tidigare Sandberg (om annan fotograf känner sig ansvarig: hör av sig!)

Som Meta suckade: ”Du blir nog ingen vanlig journalist.” Nej tack men ja tack. Skriva nyheter eller ens reportage som anställd på en redaktion – kunde bli tråkigare? Mesta skoltiden ägnade jag åt att göra det trista så roligt som bara gick. Typ referera hur hockeyspelare pass-pass-passade och sköt i mål (men nu trasslar min hustru till det, trodde det var Måwe som gillade min formulering men hon säger det var Alfvegren) och redigera text runt ett stort påskägg (då skulle man haft dator).

En hel månads praktik på Trelleborgs Allehanda innan byte till Allers nya ungdomstidning HEJ! (Ullaliina, som förmedlade ny praktikplats, ska ha evigt tack). Axelsson reste ner till Trelleborg för att tala mig till rätta. Det gick sådär = inte alls.

Sista terminen passerade i kärlekens töcken. Var jag ens på skolan? Slutuppgiften, som Gitta hävdar att vi skulle skriva, gjorde jag någonsin den? Vad handlade uppgiften om, i så fall? Ringer nuvarande JMG och frågar…

*

Frilansens ABC: Skriv aldrig, aldrig, aldrig på spek. Försök alltid, alltid, alltid höja arvodet. Användbart ord: Nej (till extrapublicering när, var & hur som helst och alltför usla arvoden). Var vänlig men bestämd = bli känd som besvärlig men ändå rätt trevlig. Glöm inte: redaktörer kommer och redaktörer går.

Favoritredaktörer: de intuitiva och spontana som kastade ett öga på en och undrade ”Vad vill du skriva om?” och så – genast – var man fast frilans. (Finns såna redaktörer idag?)

Motto (1): göra utan att kunna i betydelsen lära sig medan man gör det. Exempel: självkör på lokalradion med en kvarts instruktion direkt före programmet – och så rakt ut i radion under tre timmar. Motto (2): gräva med liten spade. Motto (3): en text utan semikolon är ingen text.

Några minnen: Stadt Hamburg-ungdomarnas skateboarduppvisning i direktsändning på Radio Malmöhus med resultatet hål i väggen (det var en ollie), blixtrande snabb intervju med Lydia Lunch i New York (1 minut, max!), hemma i Serge Gainsbourgs vardagsshowrum i Paris och utdelning av Musiken Makt-priset som ”årets taskspelare” till Sven-Olle Olsson i Röddinge.

Klar chans på SM-medalj för medverkan i flest antal tidningar, tidskrifter och radioprogram. Frågor: Du skriver om musik väl alternativt om kriminallitteratur? Svar: Nej, jag skriver om livet. Förebild: min pappa. Med målet att – som han – bli en så noga och skicklig hantverkare att man får mästarbrev och i sina allra bästa stunder kanske t o m lyckas vara lite av en konstnär. Bäst: radiodokumentären jag gjorde om min faster.

Fast den här journalistiken, har jag egentligen åstadkommit nåt med den (för det tycker jag man ska med sitt liv)? Vissa dagar, så visst kanhända möjligen eventuellt. Men de flesta: Näää. Jo, utan mig hade kanske inte Susanne Ljung och Dotun Adebayo blivit journalister. Det var ju bra. Och så har jag överlevt som frilans i 45 år. Det får väl anses som åkej. Jo, jag är mallig för Schlager också (de första åren).

(Publicerad i boken ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan / Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt 45 år efteråt”, utgiven 2014 av Ultima Esperanza)

Annonser

Olssons galleri: Serge Gainsbourg

 

Serge Gainsbourg i sitt kombinerade vardagsrum/show room hemma på Rue de Verneuil i Paris. (Dottern Charlotte slamrade på ovanvåningen.) Foto (1984 bör det ha varit): Birgitta Olsson.

Vykort från Paris (3)

Parsipassage

Vykortsfoto: Bengt Eriksson

Passagearbetet fortsätter! Favoritpassager: syskonen Panoramas-Ronceray-Verdeau. Telefonkorten – med färggrann reklam – är redan ”antikviteter” (finns i lådorna vid Seine). Joe Turner sitter inte längre vid pianot på Le Calvados (cigarren slocknade vid 82) och Citroen 2 CV (fransmännens plåtskalbagge till bil) har fötts för sista gången. Ny fransk revolution (?): servitriser på Chartier. Förresten, vad är mest ”Paris” i Paris? Passagerna, Chartier, steakfrites, citrontårta, Bobino… Håller på Tati (inte Jacques utan varuhuset). För att få med allt hem – Leo Malets böcker om Parisdetektiven Nestor Burma, Tardis nya seriealbum efter en Malet-deckare, seriegrafier (Bilal och Benoit), plattor (bl a samlingen ”De Gainsbourg á Gainsbarre”), Gaultierkläderna (obs rea!)… – fick jag gå på Tati och köpa en extra resväska (30F!). Skrivet på Le Duc de Richelieu (Beaujolais blanc slut! Fini)

(Skrivet till Expressen 1990)

Vykort från Paris (1)

Gainsborugs mur

Vykortsfoto: Bengt Eriksson

”Café express, s’il vous plait!” Centre Pompidou: den stora Andy Warhol-utställningen. Bara några av idol(?)/karikatyr(?)-porträtten: Dick Tracy (-60), Jackie Kennedy (-64) Mao (-72), punksjälvporträttet från -86. En annan popartist: juli-augusti håller Paris egen (?) glasskonstnärinna, Mme Berthillon, som alltid stängt för turister. Tur – lycka! – att ett par andra caféer säljer Berthillonglass. ”Deux boules”: mandarine, pomme verte. Serieaffären Albums hela fönster: förstorade, glasade serigrafikserierutor av Bilal (Berlinmuren! Tintinporträttet! fablerna! vinetiketten!). Ännu mer graffiti på kompositören, sångaren, poeten m m Serge Gainsbarres hus. Nu också sprejade idolporträtt av ”Frankrikes Farfar Punk”. Skrivet på Café Beaubourg (precis som tvillingcaféet Costes designat av Philippe Starc)

(Expressen 1990)