Etikettarkiv: Håkan Hellström

På vinylspelaren: Togges band

Togges band
Å, ljusa dröm!
(Bioquest)

ToggeSångpoeten Torgny Sjöstedt – alias Togge med band – får mig att tänka på Evert Taube, Lasse Dahlquist, Love Explosion (där Sjöstedt var med), Håkan Hellström och Tore Berger (som gått på Valands konstskola så han passar in han också).

Och för den delen (vid sidan om Göteborg) på Bob Dylans nya album.

Det är något märk- men ospecifierbart göteborgskt med låtarna, sången och musiken. Lätt gungande som sjön i en nästan-vals. Berättande texter där verklighet möter poesi i för många ord så att orden inte alltid får plats i melodierna.

Allvar, humor och självironi. Framfört med en röst, Togges alltså, som inte heller hamnar rätt bland alla toner, uppbackad av det stilla, mjuka kompet (visor, country, bugg snarare än rock) och inte minst Amanda Wernes extraröst.

”Håkan Hellström” heter en låt och just ”Bugg” en annan. Textcitat från såväl Ted Ström som Nils Ferlin och Lars Forssell. Fast de egna formuleringarna kan vara – i alla fall nästan – lika fyndigt drabbande.

Några rader ur ”Ingenting är nytt” (mitt favoritspår):

”Hopp och återkomst. Smärtorna i bröstet bedarrar nu.” / ”Konsten är att välja det som ej var konst.” / ”Sanningen var härlig, men ack så falskt begärlig…”.

PS. Jag hörde ”Å, ljusa dröm!” på vinyl. LP:n finns också på Spotify.

(Hifi & Musik 2015)

Annonser

I CD-spelaren: Håkan Hellström (förra gången)

För sent för Edelweiss
Håkan Hellström
(Virgin/Emi)

Varför blir man så glad när man hör Håkan Hellström? Så upprymd! Ja, upplyft!

För att det verkar som om han själv haft så kul, förstås.

Vid inspelningen av nya albumet lär han ha slitit ut en handfull tekniker. Det förstår jag. Vilken studiotekniker vill att det ska låta så här Spela själv-spontant, som om alla bara gått in och lirat lite på skoj? Ös och larm! Och vilka ojämna nivåer på sång och instrument.

Hellström sjunger om sin nygamla hemstad Göteborg och lånar som vanligt från halva rock- och pophistorien. Till exempel har ”Zigenarliv Dreaming” blivit en parafras på ”Bängen trålar” av/med Nationalteatern.

Förresten anknyter hela albumet till en proggig tradition från Göteborg. Nej, inte den fyrkantigt rockiga och stenhårt politiska utan den anarkistiska traditionen, där uttrycksviljan besegrade kunnandet, efter Love Explosion, Smutsiga Hundarna och faktiskt just Nationalteatern.

Hellström hävdar att han aldrig tänkt en politisk tanke. En definitionsfråga.

Sångperspektivet är genomgående underifrån. Han minns att ”det tog hårt” på en kompis med två barn att få sparken från Pååls bagerier och påminner sig själv om att ”parkbänken e aldrig långt borta”.

Sista spåret, ”Inte skyldig nån nåt”, är en hyllning till rocken som uppror: rock´n´roll, 60-talspop, progg och punk. ”Bebapelula” sjunger Håkan Hellström (och ”citerar” Gene Vincent).

(LO-Tidningen 2008)

Hör albumet på Spotify!

Lasse Dahlquist, 100 år

Vad tänker du på när du ser namnet Lasse Dahlquist? Kanske på ”Jolly Bob från Aberdeen”, ”Oh boy, oh boy, oh boy”, ”Very very welcome home, mr Swanson”, ”Dans på Brännö brygga” med flera av hans göteborgs- och västkustvisor. Eller blir det helt blankt: Vad hette han, Lasse Dahlquist? Vem är det?

Är det en generationsfråga? Vi gamla – eller snarare ni gamla och ännu äldre – minns honom. Lasse Dahlquist blev populär (skivor, scen, radio och film) redan före och under andra världskriget, långt innan ett popsnöre som jag började lyssna på honom. Däremot har våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn knappt hört talas om den där Dahlquist.

Å andra sidan är en av de nutida sjungande göteborgsskildrarna, Håkan Hellström, ett stort Dahlquist-fan. På den avslutande fjortonde (!?) CD:n i de aktuella skivboxarna med titeln ”Jubileumsutgåva” finns bland annat en live-inspelning där Hellström framför ”Morfar har berättat”, en av de sisådär 500 sånger som Lasse Dahlquist skrev och/eller sjöng in på skiva.

Han avled 1979. Lasse Dahlquist drabbades av strupcancer, kan något vara värre för en sångartist än att tvingas operera bort struphuvudet? Han ”behöll sitt goda humör och sin optimism trots den grymma sjukdomen”, enligt Anders Wällhed i sin bok om Lasse Dahlquist, ”Inte bara Brännö brygga”. Det är väl möjligt. Men inte kan det ha varit lätt, i så fall.

Lasse Dahlquist föddes 1910 i Göteborg. (Födelseorten förvånar kanske? Den seglivade missuppfattningen att Lasse var en stockholmskille berodde på att han växte upp på Lidingö).

Den 14 september i år skulle Lasse Dahlquist ha fyllt 100. Därför minns och dubbelhyllas han nu i ljud och skrift med de ovannämnda utgivningarna: en maffig ”Jubileumsutgåva” i form av en dubbel CD-box (sammanställd av Alice Rörberg och Björn Clarin, utgiven av Lasse Dahlquist-sällskapet) och ”Boken om Lasse Dahlquist – Inte bara Brännö brygga” (författad av Anders Wällhed och utgiven av förlaget Tre Böcker i Göteborg på initiativ av samma Dahlquist-sällskap).

Först Anders Wällheds bok, som han skrivit med lätta fingrar och likaså lättläst resultat. Ingen djupare analys utan en första introduktion eller en bok för den som glömt och vill friska upp minnet. Det mesta, från såväl det privata som det professionella livet, har kommit med. Kapitelrubriker: ”Barndomsvår”, ”Sjömanstiden”, ”Grammofonartisten”, ”Filmcharmören”, ”Fältartisten”, ”Luciageneralen” och ”Kåsören”.

Men det mesta antyds också, snarare än analyseras och skärskådas. Och nog är det också några kapitelrubriker som saknas? Till exempel ”Kompositören” och ”Textförfattaren”.

Visst skriver Wällhed om sångerna, om Lasse Dahlquist som melodi- och textmakare. Men det blir för lite, det räcker inte. Det är ju som schlager-, vis- och sångpoet som Dahlquist var suverän och ibland unik. Varför blev hans låtar som de blev? Då tänker jag både på melodier och texter. Det hade jag velat ha en mer ingående, längre och djupare analys av.

Amatörgitarristen (alltså jag) vet ju att Dahlquists melodier kan tyckas lätta, när man hör dem, men att de är rätt knepiga, när man försöker greppa dem på sin gitarr. Harmonier och ackordföljder hör både till sin tid och är egenartade. Likadant med texterna: en blandning av tidsbundna ord och egna ordvändningar. Tror jag. Men jag vet inte och skulle gärna vilja veta.

Som det här att han växlade mellan Stockholm, Göteborg och Skåne. Schlagerlåtar kunde han sjunga som ”Ekenskisen” (också titel på en av hans schlagermelodier) och visor om Göteborg sjöngs på göteborgska. Han gjorde dessutom sånger till det och den mest skånska av allt och alla, nämligen Edvard Persson.

Jovisst, upphovsmannen till såååå skånska Edvard Persson-succéer som ”Vi klarar oss nog ändå” och ”Kalle på Spången” med flera var göteborgaren Lasse Dahlquist. Hur klarade han av att byta idiom, både lingvistiskt och tonalt? Gick det bara av sig själv eller hur gjorde han?

Anders Wällhed tangerar lite av det jag efterlyser. Men han skriver hellre och mer om alla pseudonymer som Lasse Dahlquist använde för att kunna göra inspelningar åt olika skivbolag – samtidigt – än om sångpoetens vägar till virtuositet. Det är kul att läsa, det också, men nu kan väl någon skriva ännu en bok: fortsättningskursen.

Eller så får man lyssna på ”Jubileumsutgåvan” – som sagt 14 CD med över 300 spår/låtar i två boxar – och fundera själv. Vilket jag har gjort med stor glädje. Fantastiskt att höra Lasse Dahlquists stora produktion: från ”Beatricevalsen”, som John-Wilhelm Hagberg sjöng in 1929, och fram till sena inspelningar med Lasse själv, som ”Välkommen till Göteborg” och ”På Liseberg” (från 1970 respektive -73).

Inte bara språket – att han kunde förflytta sig genom Sverige – utan Lasse Dahlquist var lite av kameleont på flera sätt. När han framför en schlagermelodi av någon annan… Nej, han är ingen dålig sångare men han placerar sig inte heller i toppskiktet bland svenska schlagerartister. Men så, när han sjunger en egen schlager – då lyfter framförandet. Då sjunger han både inlevelsefullt och bra. Vilket förstås bör bero på närheten mellan sångare och kompositör, text och melodi, schlager och liv.

Lasse Dahlquist var också – och inte minst – en mästerlig schlagerkompositör. Som bäst – det allra bästa exemplet måste vara ”Gå upp och pröva dina vingar” från filmen ”Örnungar” (1944) – tål Dahlquist faktiskt att jämföras med Jules Sylvain. (Nej, ingen överdrift!)

Ändå är det förstås sångerna om Göteborg med (ibland, tack vare sjömännens seglatser, ganska stor) omnejd som för evigt placerat Lasse Dahlquist i den svenska populärmusikhistorien. Några fler göteborgska sångtitlar, förutom de redan nämnda: ”Morfar har berättat”, ”Kålle på permission”, ”Här dansar de brede pojkarna”, ”Kom lella vän ska vi segla”, ”Maj i Majorna”, ”En kväll på Henriksberg”…

Han diktade och sjöng om Kålle och Ada, porträtterade Göteborgs platser och människor med rimmade noveller. Och ju mer göteborgskt han diktade och sjöng – ju fler bestämda platser han nämner, ju fler typiska situationer han beskriver, ju fler speciella göteborgsord han använder – desto bättre. Desto mer göteborgskt blir det. Som i inledningen till ”Dans på Brännö brygga”:

Kors vad det vimlar av segel i da´
– Ä´ de´ kappsegling?
– Nej de´ ä´ lörda.
– Javisst då förstår ja´ vatt pojkarna ska.
Dom har enna som ledit i da´.

PS. Men ändå, hur mycket jag än uppskattar Lasse Dahlquist-boxarna med 14 CD och över 300 spår/låtar, så noterar jag också att någon – vem som nu varit ytterst ansvarig för utgivningen – gjorts en rejäl miss med ”Jubileumsutgåvan”. Textförfattare och kompositörer anges varken i texthäftena eller på skivorna. Alltså omöjligt att veta vilka låtar som har melodier och/eller texter av Lasse Dahlquist.

Faktiskt så ringde jag upp Björn Clarin, en av sammanställarna alltså, och frågade varför inte dessa uppgifter finns i CD-boxarna. För Lasse Dahlquist har ju inte skrivit samtliga texter och komponerat samtliga melodier? Nej.

Clarin svarade att det skulle ha blivit så mycket information och alltför stort texthäfte och att man försökte hålla ner formatet och kostnaderna. Istället skulle Lasse Dahlquist-sällskapet lägga ut all information om upphovsmännen på sin hemsida. Hmmm. Tveksamt men åkej, låt gå. Fast hur noga jag än kollar på www.lassedahlquist.se så inte hittar jag några uppgifter om detta. Skärpning! Ut med kompositörernas och textförfattarnas namn på hemsidan… Nu!

(Kortare variant av texten har varit publicerad i Ystads Allehanda 2010)

Gubbakeps? Nej, en rockakeps!

Hade varit och inhandlat en tunnare sommarhuvudbonad när jag på gågatan stötte ihop med Ystads främste sångpoet som glodde på min nya keps och sa: ”Den var snygg den. Kanske ska köpa nåt liknande jag också?” Då tittade jag på hans keps, modell bensinstation, och sa: ”Ja, den där kan du inte ha längre. Du är väl rockmusiker, va?”

flatcapPå mitt huvud sitter en rockakeps, före detta gubbakeps. (Eller, på rikssvenska, rock- respektive gubbkeps.)

Exempel på gubb/rockkepsar.

Alltså en sån där keps som förut bars av äldre män på landsbygden, ni vet man var ute och körde och hamnade bakom en annan bil som körde sååå långsamt och mitt i vägen så man inte kunde köra om. När man tittade på föraren… jovisst, en kepsagubbe.

Exakt när förvandlingen från gubb- till rockkeps inleddes vet jag inte. Det har gått långsamt men säkert. På nätet kan man se att år 2005 började trendkänsliga yngre svenska män att diskutera för och emot gubbkepsar.

DL400_53905_15219_01_0026I fjol var det allt fler som bar gubbkeps och i våras rullade lavinen igång, först bland Södermalms bohemer i Stockholm (enligt en något osäker källa) och i somras sågs gubbakepsen också på Malmös gator. Inte minst på rockmusikerhuven: Håkan Hellström, Markus Krunegård, Nikke Borg (Backyard Babies), Plura, Thåström och även dansken Kim Larsen är några som jag sett i före detta gubb-, numera rockkeps.

Fast minsann har jag också lagt märke till att yngre journalister, typ Eskil Fagerström i Sydsvenskan och jag själv (yngre? Eriksson? muttrar redaktör Dahlström) iklätt sig gubbkeps för att läsekretsen ska veta att vi är både me´t och på´t och inne och coola och…

mm5_7288aHur uppstod det nya kepsmodet? På gatan, det kan man nog slå fast, att det är ett gatumode. Fast också moderna modeskapare har börjat designa kepsar: äldre fabrikörer som Stetson och Borsalino får nu konkurrens av Lacoste, Ralph Lauren, Dolce & Gabbana och svenska H&M.

Jag rådfrågade några rock- och modekunniga bekanta som svarade att historiskt började det i England redan 1571, då en lag stiftades om att alla män över sex år måste bära ”flat cap” på söndagarna. Och en yllekeps skulle det vara, syftet var att få igång ylletillverkningen.

LBgubbkepssvkritI modern tid har den amerikanske hiphopparen LL Cool J burit gubbkepsar sen 80-talet och bland engelska rockmusiker med arbetarkeps (ett annat namn på den engelska kepsen) finns Kewin Rowland (Dexys Midnight Runners) och Pete Doherty. Och, kan jag tillägga, musikerna i rocksångaren Gene Vincents band, som ju hette The Blue Caps, hade kepsar så trendtidigt som på 50-talet.

Här i Sverige ska vi inte heller glömma Snoddaskepsens betydelse. Snoddas Nordgren, bandyspelare och artist, introducerade kepsen som länge var lika självklar som portföljen bland publiken på bandyläktaren.

13023465_O_1

 

Plura i gubb-, rock- och kockkeps på sin kokbok.

 

 

 

 

 

Konserttips: Proggbandet Träd, Gräs & Stenar besöker Hammenhög den 19 september. Sommaren spelas ut och dan efter konserten är det höst. Kanske har också de gamla proggrockarna tjackat in sig på gubbakepsar?

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)

PS. Ystads främste sångpoet heter förstås Michael Saxell!