Lasse Dahlquist, 100 år

Vad tänker du på när du ser namnet Lasse Dahlquist? Kanske på ”Jolly Bob från Aberdeen”, ”Oh boy, oh boy, oh boy”, ”Very very welcome home, mr Swanson”, ”Dans på Brännö brygga” med flera av hans göteborgs- och västkustvisor. Eller blir det helt blankt: Vad hette han, Lasse Dahlquist? Vem är det?

Är det en generationsfråga? Vi gamla – eller snarare ni gamla och ännu äldre – minns honom. Lasse Dahlquist blev populär (skivor, scen, radio och film) redan före och under andra världskriget, långt innan ett popsnöre som jag började lyssna på honom. Däremot har våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn knappt hört talas om den där Dahlquist.

Å andra sidan är en av de nutida sjungande göteborgsskildrarna, Håkan Hellström, ett stort Dahlquist-fan. På den avslutande fjortonde (!?) CD:n i de aktuella skivboxarna med titeln ”Jubileumsutgåva” finns bland annat en live-inspelning där Hellström framför ”Morfar har berättat”, en av de sisådär 500 sånger som Lasse Dahlquist skrev och/eller sjöng in på skiva.

Han avled 1979. Lasse Dahlquist drabbades av strupcancer, kan något vara värre för en sångartist än att tvingas operera bort struphuvudet? Han ”behöll sitt goda humör och sin optimism trots den grymma sjukdomen”, enligt Anders Wällhed i sin bok om Lasse Dahlquist, ”Inte bara Brännö brygga”. Det är väl möjligt. Men inte kan det ha varit lätt, i så fall.

Lasse Dahlquist föddes 1910 i Göteborg. (Födelseorten förvånar kanske? Den seglivade missuppfattningen att Lasse var en stockholmskille berodde på att han växte upp på Lidingö).

Den 14 september i år skulle Lasse Dahlquist ha fyllt 100. Därför minns och dubbelhyllas han nu i ljud och skrift med de ovannämnda utgivningarna: en maffig ”Jubileumsutgåva” i form av en dubbel CD-box (sammanställd av Alice Rörberg och Björn Clarin, utgiven av Lasse Dahlquist-sällskapet) och ”Boken om Lasse Dahlquist – Inte bara Brännö brygga” (författad av Anders Wällhed och utgiven av förlaget Tre Böcker i Göteborg på initiativ av samma Dahlquist-sällskap).

Först Anders Wällheds bok, som han skrivit med lätta fingrar och likaså lättläst resultat. Ingen djupare analys utan en första introduktion eller en bok för den som glömt och vill friska upp minnet. Det mesta, från såväl det privata som det professionella livet, har kommit med. Kapitelrubriker: ”Barndomsvår”, ”Sjömanstiden”, ”Grammofonartisten”, ”Filmcharmören”, ”Fältartisten”, ”Luciageneralen” och ”Kåsören”.

Men det mesta antyds också, snarare än analyseras och skärskådas. Och nog är det också några kapitelrubriker som saknas? Till exempel ”Kompositören” och ”Textförfattaren”.

Visst skriver Wällhed om sångerna, om Lasse Dahlquist som melodi- och textmakare. Men det blir för lite, det räcker inte. Det är ju som schlager-, vis- och sångpoet som Dahlquist var suverän och ibland unik. Varför blev hans låtar som de blev? Då tänker jag både på melodier och texter. Det hade jag velat ha en mer ingående, längre och djupare analys av.

Amatörgitarristen (alltså jag) vet ju att Dahlquists melodier kan tyckas lätta, när man hör dem, men att de är rätt knepiga, när man försöker greppa dem på sin gitarr. Harmonier och ackordföljder hör både till sin tid och är egenartade. Likadant med texterna: en blandning av tidsbundna ord och egna ordvändningar. Tror jag. Men jag vet inte och skulle gärna vilja veta.

Som det här att han växlade mellan Stockholm, Göteborg och Skåne. Schlagerlåtar kunde han sjunga som ”Ekenskisen” (också titel på en av hans schlagermelodier) och visor om Göteborg sjöngs på göteborgska. Han gjorde dessutom sånger till det och den mest skånska av allt och alla, nämligen Edvard Persson.

Jovisst, upphovsmannen till såååå skånska Edvard Persson-succéer som ”Vi klarar oss nog ändå” och ”Kalle på Spången” med flera var göteborgaren Lasse Dahlquist. Hur klarade han av att byta idiom, både lingvistiskt och tonalt? Gick det bara av sig själv eller hur gjorde han?

Anders Wällhed tangerar lite av det jag efterlyser. Men han skriver hellre och mer om alla pseudonymer som Lasse Dahlquist använde för att kunna göra inspelningar åt olika skivbolag – samtidigt – än om sångpoetens vägar till virtuositet. Det är kul att läsa, det också, men nu kan väl någon skriva ännu en bok: fortsättningskursen.

Eller så får man lyssna på ”Jubileumsutgåvan” – som sagt 14 CD med över 300 spår/låtar i två boxar – och fundera själv. Vilket jag har gjort med stor glädje. Fantastiskt att höra Lasse Dahlquists stora produktion: från ”Beatricevalsen”, som John-Wilhelm Hagberg sjöng in 1929, och fram till sena inspelningar med Lasse själv, som ”Välkommen till Göteborg” och ”På Liseberg” (från 1970 respektive -73).

Inte bara språket – att han kunde förflytta sig genom Sverige – utan Lasse Dahlquist var lite av kameleont på flera sätt. När han framför en schlagermelodi av någon annan… Nej, han är ingen dålig sångare men han placerar sig inte heller i toppskiktet bland svenska schlagerartister. Men så, när han sjunger en egen schlager – då lyfter framförandet. Då sjunger han både inlevelsefullt och bra. Vilket förstås bör bero på närheten mellan sångare och kompositör, text och melodi, schlager och liv.

Lasse Dahlquist var också – och inte minst – en mästerlig schlagerkompositör. Som bäst – det allra bästa exemplet måste vara ”Gå upp och pröva dina vingar” från filmen ”Örnungar” (1944) – tål Dahlquist faktiskt att jämföras med Jules Sylvain. (Nej, ingen överdrift!)

Ändå är det förstås sångerna om Göteborg med (ibland, tack vare sjömännens seglatser, ganska stor) omnejd som för evigt placerat Lasse Dahlquist i den svenska populärmusikhistorien. Några fler göteborgska sångtitlar, förutom de redan nämnda: ”Morfar har berättat”, ”Kålle på permission”, ”Här dansar de brede pojkarna”, ”Kom lella vän ska vi segla”, ”Maj i Majorna”, ”En kväll på Henriksberg”…

Han diktade och sjöng om Kålle och Ada, porträtterade Göteborgs platser och människor med rimmade noveller. Och ju mer göteborgskt han diktade och sjöng – ju fler bestämda platser han nämner, ju fler typiska situationer han beskriver, ju fler speciella göteborgsord han använder – desto bättre. Desto mer göteborgskt blir det. Som i inledningen till ”Dans på Brännö brygga”:

Kors vad det vimlar av segel i da´
– Ä´ de´ kappsegling?
– Nej de´ ä´ lörda.
– Javisst då förstår ja´ vatt pojkarna ska.
Dom har enna som ledit i da´.

PS. Men ändå, hur mycket jag än uppskattar Lasse Dahlquist-boxarna med 14 CD och över 300 spår/låtar, så noterar jag också att någon – vem som nu varit ytterst ansvarig för utgivningen – gjorts en rejäl miss med ”Jubileumsutgåvan”. Textförfattare och kompositörer anges varken i texthäftena eller på skivorna. Alltså omöjligt att veta vilka låtar som har melodier och/eller texter av Lasse Dahlquist.

Faktiskt så ringde jag upp Björn Clarin, en av sammanställarna alltså, och frågade varför inte dessa uppgifter finns i CD-boxarna. För Lasse Dahlquist har ju inte skrivit samtliga texter och komponerat samtliga melodier? Nej.

Clarin svarade att det skulle ha blivit så mycket information och alltför stort texthäfte och att man försökte hålla ner formatet och kostnaderna. Istället skulle Lasse Dahlquist-sällskapet lägga ut all information om upphovsmännen på sin hemsida. Hmmm. Tveksamt men åkej, låt gå. Fast hur noga jag än kollar på www.lassedahlquist.se så inte hittar jag några uppgifter om detta. Skärpning! Ut med kompositörernas och textförfattarnas namn på hemsidan… Nu!

(Kortare variant av texten har varit publicerad i Ystads Allehanda 2010)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s