Etikettarkiv: Bandy

Gubbakeps? Nej, en rockakeps!

Hade varit och inhandlat en tunnare sommarhuvudbonad när jag på gågatan stötte ihop med Ystads främste sångpoet som glodde på min nya keps och sa: ”Den var snygg den. Kanske ska köpa nåt liknande jag också?” Då tittade jag på hans keps, modell bensinstation, och sa: ”Ja, den där kan du inte ha längre. Du är väl rockmusiker, va?”

flatcapPå mitt huvud sitter en rockakeps, före detta gubbakeps. (Eller, på rikssvenska, rock- respektive gubbkeps.)

Exempel på gubb/rockkepsar.

Alltså en sån där keps som förut bars av äldre män på landsbygden, ni vet man var ute och körde och hamnade bakom en annan bil som körde sååå långsamt och mitt i vägen så man inte kunde köra om. När man tittade på föraren… jovisst, en kepsagubbe.

Exakt när förvandlingen från gubb- till rockkeps inleddes vet jag inte. Det har gått långsamt men säkert. På nätet kan man se att år 2005 började trendkänsliga yngre svenska män att diskutera för och emot gubbkepsar.

DL400_53905_15219_01_0026I fjol var det allt fler som bar gubbkeps och i våras rullade lavinen igång, först bland Södermalms bohemer i Stockholm (enligt en något osäker källa) och i somras sågs gubbakepsen också på Malmös gator. Inte minst på rockmusikerhuven: Håkan Hellström, Markus Krunegård, Nikke Borg (Backyard Babies), Plura, Thåström och även dansken Kim Larsen är några som jag sett i före detta gubb-, numera rockkeps.

Fast minsann har jag också lagt märke till att yngre journalister, typ Eskil Fagerström i Sydsvenskan och jag själv (yngre? Eriksson? muttrar redaktör Dahlström) iklätt sig gubbkeps för att läsekretsen ska veta att vi är både me´t och på´t och inne och coola och…

mm5_7288aHur uppstod det nya kepsmodet? På gatan, det kan man nog slå fast, att det är ett gatumode. Fast också moderna modeskapare har börjat designa kepsar: äldre fabrikörer som Stetson och Borsalino får nu konkurrens av Lacoste, Ralph Lauren, Dolce & Gabbana och svenska H&M.

Jag rådfrågade några rock- och modekunniga bekanta som svarade att historiskt började det i England redan 1571, då en lag stiftades om att alla män över sex år måste bära ”flat cap” på söndagarna. Och en yllekeps skulle det vara, syftet var att få igång ylletillverkningen.

LBgubbkepssvkritI modern tid har den amerikanske hiphopparen LL Cool J burit gubbkepsar sen 80-talet och bland engelska rockmusiker med arbetarkeps (ett annat namn på den engelska kepsen) finns Kewin Rowland (Dexys Midnight Runners) och Pete Doherty. Och, kan jag tillägga, musikerna i rocksångaren Gene Vincents band, som ju hette The Blue Caps, hade kepsar så trendtidigt som på 50-talet.

Här i Sverige ska vi inte heller glömma Snoddaskepsens betydelse. Snoddas Nordgren, bandyspelare och artist, introducerade kepsen som länge var lika självklar som portföljen bland publiken på bandyläktaren.

13023465_O_1

 

Plura i gubb-, rock- och kockkeps på sin kokbok.

 

 

 

 

 

Konserttips: Proggbandet Träd, Gräs & Stenar besöker Hammenhög den 19 september. Sommaren spelas ut och dan efter konserten är det höst. Kanske har också de gamla proggrockarna tjackat in sig på gubbakepsar?

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)

PS. Ystads främste sångpoet heter förstås Michael Saxell!

Annonser

Han köpte Porschar för pengarna

Jonas Sima
Sagan Snoddas – Sverige i oskuldens tid
(Carlssons)

SnoddasPå tre dagar förvandlades Gösta Nordgren till Snoddas: en saga och myt.

Lördagen den 26 januari 1952 medverkade han i radioprogrammet Karusellen med Lennart Hyland som programledare.

Gösta Snoddas Nordgren sjöng ”Flottarkärlek” (fast utan refrängen ”haderian, hadera”). Söndagen den 27 spelade han bandy på Stockholms stadion. (Snoddas lag, Bollnäs, vann med 3-2 mot Hammarby.)

Måndagen den 28 januari var det dags för grammofoninspelning. Snoddas sjöng ”Flottarkärlek” till komp av Calle Jularbos kvartett. 78-varvaren, som samma vecka fanns i affärerna, lär ha sålt omkring 300.000 exemplar.

Eriksson i stockholmsförorten Enskede och Sima i Ljusdal var två av alla de svenska familjer som hörde Snoddas sjunga på radion. Jonas, 14 år, satt med mamma och pappa framför en nyinköpt Luxor.

1991 gjorde han en TV-film om Snoddas. Nu har Jonas Sima skrivit boken ”Sagan Snoddas” med undertiteln ”Sverige i oskuldens tid.”

För oss som bevarat Snoddas i våra hjärtan är det underhållande läsning. Sima återberättar sagan om Snoddas – naturälskaren, bandyspelaren och sångaren från Bollnäs som orsakade ”Snoddasfeber”. Men det är också mycket som saknas i boken.

Trots att de kom(mer) från samma landskap är det som om författaren betraktar artisten på avstånd. Snoddas andas inte i Simas bok. Här finns rikligt med fakta om föräldrarna och syskonen, uppväxten i fattig-Sverige, managern Torsten Adenby osv. Men fakta kan aldrig berätta hela sanningen. Det krävs inlevelse och gestaltning – ja, fabulerande. Jag saknar ett per svenssonskt associationsflöde!

Den enkla grabben från landet, skogsmänniskan och fiskaren, som kan leva på 5 kronor i veckan, köper Porschar för pengarna. Om den klasskänsla av mindre värde, som Porschen måste symbolisera, hade det kunnat skrivas ett helt och mycket intressant kapitel. Sima nämner bara Snoddas vinröda Porsche i förbifarten.

Man kan dra paralleller mellan Elvis och Snoddas (Cadillac och Porsche). Ännu fler kan dras mellan major Parker och Torsten Adenby, deras respektive manager. Det finns inga bevis för att Adenby var en skurk. Men bägge två var bondfångare, som knappast känt sig bortkomna på Sjöbo marknad.

Sagan om Snoddas är också en historia om folksjälen, menar Sima.

På 50-talet inleddes den stora och snabba omvandlingen – moderniseringen – av Sverige. I en föränderlig tid blev Snoddas en symbol för det gamla Sverige. Men det är fel att tro, som Sima verkar göra, att Snoddas haft en nära nog unik funktion som symbol för det gamla, välkända i kontrast mot det nya, kommande och okända.

Efter andra världskriget var det Jularbos dragspel som människorna tog med sig i sina hjärtan när de flyttade från landet till stan. På senare år har dansbanden förmedlat känslan av ett Sverige som förändras i ett långsamt, mer mänskligt tempo. Oron inför 2.000-talet speglas av de allt fler svenska band som idag spelar 60-talspop á la Beatles.

Om Jonas Sima placerat in Snoddas i ett större sammanhang hade ”Sagan Snoddas” vuxit och blivit något ännu mer än en kul bok för oss som på 50-talet vevade upp grammofonen och ”lyssnade på Flottarkärlek”. Sagan Snoddas hade kunnat bli Sagan Sverige: ett porträtt och en analys av det moderna Sverige som byggdes på 1900-talet.

(Recenserat i Kvällsposten 1996)

Ulf Lundkvist ställer ut igen

Lundkvist affischOckså i sommar – det har blivit en tradition – ställer Ulf Lundkvist, serietecknare, illustratör och konstnär (om det nu inte är samma sak), ut på Seriegalleriet i Stockholm.

Som vanligt ska jag också gå en sväng genom galleriet när jag närmast kommer till Stockholm (och Högalid).

Ulf Lundqvist är en av de bästa konstnärliga skildrarna av Sverige som det var (och kanske, lite grann, i viss mån, fortfarande är). För egen del har det resulterat i att det hänger både en liten svartvit teckning och en betydligt större målning på mina väggar.

Dom tittar jag på och uppskattar – varje dag. När Ulf Lundqvist ställde ut i min närhet, närmare bestämt i Ystad, för några år sen så både tittade jag på hans målningar och några etsningar – och pratade med honom.

 

Ulf Lundkvist
Galleri Max
Ystad t o m 7/5 2005

Ulf Lundkvist berättar att han tog tåget till Skåne med konstverken: de mjukare målningarna rullade runt en skidstav och de som målats på hårdare material i en bunt bredvid. Nu hänger de på Ystadgalleriets väggar, oinramade och fastsatta med dubbelhäftande tejp.

Ingen kan väl ha undgått hans snarlika motiv och teman i serierutor, illustrationer och målningar: nedlagda Konsumbutiker och bensinmackar, en gammaldags korvkiosk, alla dessa hundar med nedsänkta huvuden, Snövit och en dvärg i Norrköpings hamn, lill-Snoddas som tränar bandy på en frusen tjärn, den återkommande badflickan med eller utan kavaljer…

Platserna anges exakt. Kyrkan ligger i Viby, stationen i Törnevalla och idrottsplatsen i Ledberg. Samtidigt som de finns överallt: skymtar till utanför fönstret när man åker tåg eller bil genom Sverige.

 Lundkvist portr

 Foto: Birgitta Olsson

Lundkvist målar med akryl i dova toner av brunt, grönt, grått… Lite sorgset och mycket ömt, men faktiskt inte nostalgiskt. Badflickan målas däremot med starka, klara färger. Som en hoppfullhetens livsgudinna lyser hon upp det dova och sorgsna.

Det är samhällen och människor utanför den moderna tiden, som Gud, marknad och politik tagit sina händer ifrån. Är det därför man blir glad, trots att målningarna borde göra en deprimerad? För att Lundkvist dokumenterar = bevisar att det man anar utanför tågfönstret är verkligt. Det finns ju ett annat Sverige än den ökande tillväxtens. Just därför blir kanske hans bilder också samhällskritiska – ja, politiska.

De är målade på utomkonstnärliga material dessutom – som rysk säckväv och offsetplåtar. En affär blev blå på grund av plåtens färg. På en gul rullgardin har han sprejmålat en get på en kulle. I anspråkslös anspråksfullhet förvandlas kufar till Människor och uttjänt material till Konst på duk.

004634Harry heter en målning av en korp, poetisk och Poeisk, som jag tycker mycket om. Det finns några små svartvita torrnålsetsningar också. En av dem föreställer – återigen – en hund som tittar kärleksfullt på en bild av – igen – badflickan.

Alla hundarna, visst är de självporträtt? ”Nja”, säger Ulf Lundkvist. ”Innan jag börjar måla så brukar jag träna upp handen. Och då råkar det ofta bli en hund.”

Nu ska vi inte psykologisera men jag sa ju det: självporträtt.

(Kvällsposten 2005)