Etikettarkiv: Edvard Persson

Olav Gerthel (1915-81)

Har du kvar några skor efter pappa?

”Nej”, svarar Susanne Gerthel. ”Det har jag inte. Men teatern har kanske några skor som han använt. Jag vet att det fanns kvar en dräkt efter pappa, den var med 1985 när jag gjorde Olav Gerthel-utställningen på Stadsteatern. Jag får be Lennart Holmgren att se efter om det kan finnas ett par skor.”

Min fråga föranleddes förstås av att jag saknar – och efterlyser – Olav Gerthels skor i den offentliga utsmyckning med titeln ”The Way To Go” som konstnären Åsa Maria Bengtsson svarar för på Davidhallsbron i Malmö.

Gerthel omslagUtsmyckningen är ett minnesmärke över nitton Malmöartister från varierande tidsperioder och sceniska yrken. Davidhallsbron kantas av lika många par skor som gjutits i brons med – inte i samtliga fall men oftast – artisternas egna skor som förlaga. Titeln ”The Way To Go” syftar både på att bron är ett gångstråk för Malmös invånare och på artisternas röda matta – deras entré på scenen.

På bägge sidor av Davidhallsbron står bronsskor som hyllningar till Trolle Rhodin, Harry Arnold, Hector El Neco, Sixten Ehrling, Gören frau Hyllie, Olga Hellquist, Julian Kindahl, Carl-Gustaf Kruuse af Verchou, Edvard Persson, Nils Poppe, Leif Uvemark, Östen Warnebring, Bo Widerberg, Oscar Winge, Naima Wifstrand, Eva Remaeus, Gudrun Brost, Git Gay och Maj Lindström.

Första gången jag gick över Davidhallsbron efter att bronsskorna placerats ut så vandrade jag fram och tillbaks längs kanterna och tittade. Ja, letade.

Nej, där står inga skor som hyllar Olav Gerthel. Men det finns fortfarande gott om plats och det är också meningen att de hittills nitton par skor som står på bron ska kompletteras med ytterligare skor efter fler Malmöartister.

Vad kan vara mer lämpligt i år än att minnas och hylla Olav Gerthel med ett par bronsskor på Davidhallsbron i Malmö, när han den 28 juni 2015 skulle ha blivit 100 år?

(Ur boken ”Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx förlag 2015)

Annonser

Lasse Dahlquist, 100 år

Vad tänker du på när du ser namnet Lasse Dahlquist? Kanske på ”Jolly Bob från Aberdeen”, ”Oh boy, oh boy, oh boy”, ”Very very welcome home, mr Swanson”, ”Dans på Brännö brygga” med flera av hans göteborgs- och västkustvisor. Eller blir det helt blankt: Vad hette han, Lasse Dahlquist? Vem är det?

Är det en generationsfråga? Vi gamla – eller snarare ni gamla och ännu äldre – minns honom. Lasse Dahlquist blev populär (skivor, scen, radio och film) redan före och under andra världskriget, långt innan ett popsnöre som jag började lyssna på honom. Däremot har våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn knappt hört talas om den där Dahlquist.

Å andra sidan är en av de nutida sjungande göteborgsskildrarna, Håkan Hellström, ett stort Dahlquist-fan. På den avslutande fjortonde (!?) CD:n i de aktuella skivboxarna med titeln ”Jubileumsutgåva” finns bland annat en live-inspelning där Hellström framför ”Morfar har berättat”, en av de sisådär 500 sånger som Lasse Dahlquist skrev och/eller sjöng in på skiva.

Han avled 1979. Lasse Dahlquist drabbades av strupcancer, kan något vara värre för en sångartist än att tvingas operera bort struphuvudet? Han ”behöll sitt goda humör och sin optimism trots den grymma sjukdomen”, enligt Anders Wällhed i sin bok om Lasse Dahlquist, ”Inte bara Brännö brygga”. Det är väl möjligt. Men inte kan det ha varit lätt, i så fall.

Lasse Dahlquist föddes 1910 i Göteborg. (Födelseorten förvånar kanske? Den seglivade missuppfattningen att Lasse var en stockholmskille berodde på att han växte upp på Lidingö).

Den 14 september i år skulle Lasse Dahlquist ha fyllt 100. Därför minns och dubbelhyllas han nu i ljud och skrift med de ovannämnda utgivningarna: en maffig ”Jubileumsutgåva” i form av en dubbel CD-box (sammanställd av Alice Rörberg och Björn Clarin, utgiven av Lasse Dahlquist-sällskapet) och ”Boken om Lasse Dahlquist – Inte bara Brännö brygga” (författad av Anders Wällhed och utgiven av förlaget Tre Böcker i Göteborg på initiativ av samma Dahlquist-sällskap).

Först Anders Wällheds bok, som han skrivit med lätta fingrar och likaså lättläst resultat. Ingen djupare analys utan en första introduktion eller en bok för den som glömt och vill friska upp minnet. Det mesta, från såväl det privata som det professionella livet, har kommit med. Kapitelrubriker: ”Barndomsvår”, ”Sjömanstiden”, ”Grammofonartisten”, ”Filmcharmören”, ”Fältartisten”, ”Luciageneralen” och ”Kåsören”.

Men det mesta antyds också, snarare än analyseras och skärskådas. Och nog är det också några kapitelrubriker som saknas? Till exempel ”Kompositören” och ”Textförfattaren”.

Visst skriver Wällhed om sångerna, om Lasse Dahlquist som melodi- och textmakare. Men det blir för lite, det räcker inte. Det är ju som schlager-, vis- och sångpoet som Dahlquist var suverän och ibland unik. Varför blev hans låtar som de blev? Då tänker jag både på melodier och texter. Det hade jag velat ha en mer ingående, längre och djupare analys av.

Amatörgitarristen (alltså jag) vet ju att Dahlquists melodier kan tyckas lätta, när man hör dem, men att de är rätt knepiga, när man försöker greppa dem på sin gitarr. Harmonier och ackordföljder hör både till sin tid och är egenartade. Likadant med texterna: en blandning av tidsbundna ord och egna ordvändningar. Tror jag. Men jag vet inte och skulle gärna vilja veta.

Som det här att han växlade mellan Stockholm, Göteborg och Skåne. Schlagerlåtar kunde han sjunga som ”Ekenskisen” (också titel på en av hans schlagermelodier) och visor om Göteborg sjöngs på göteborgska. Han gjorde dessutom sånger till det och den mest skånska av allt och alla, nämligen Edvard Persson.

Jovisst, upphovsmannen till såååå skånska Edvard Persson-succéer som ”Vi klarar oss nog ändå” och ”Kalle på Spången” med flera var göteborgaren Lasse Dahlquist. Hur klarade han av att byta idiom, både lingvistiskt och tonalt? Gick det bara av sig själv eller hur gjorde han?

Anders Wällhed tangerar lite av det jag efterlyser. Men han skriver hellre och mer om alla pseudonymer som Lasse Dahlquist använde för att kunna göra inspelningar åt olika skivbolag – samtidigt – än om sångpoetens vägar till virtuositet. Det är kul att läsa, det också, men nu kan väl någon skriva ännu en bok: fortsättningskursen.

Eller så får man lyssna på ”Jubileumsutgåvan” – som sagt 14 CD med över 300 spår/låtar i två boxar – och fundera själv. Vilket jag har gjort med stor glädje. Fantastiskt att höra Lasse Dahlquists stora produktion: från ”Beatricevalsen”, som John-Wilhelm Hagberg sjöng in 1929, och fram till sena inspelningar med Lasse själv, som ”Välkommen till Göteborg” och ”På Liseberg” (från 1970 respektive -73).

Inte bara språket – att han kunde förflytta sig genom Sverige – utan Lasse Dahlquist var lite av kameleont på flera sätt. När han framför en schlagermelodi av någon annan… Nej, han är ingen dålig sångare men han placerar sig inte heller i toppskiktet bland svenska schlagerartister. Men så, när han sjunger en egen schlager – då lyfter framförandet. Då sjunger han både inlevelsefullt och bra. Vilket förstås bör bero på närheten mellan sångare och kompositör, text och melodi, schlager och liv.

Lasse Dahlquist var också – och inte minst – en mästerlig schlagerkompositör. Som bäst – det allra bästa exemplet måste vara ”Gå upp och pröva dina vingar” från filmen ”Örnungar” (1944) – tål Dahlquist faktiskt att jämföras med Jules Sylvain. (Nej, ingen överdrift!)

Ändå är det förstås sångerna om Göteborg med (ibland, tack vare sjömännens seglatser, ganska stor) omnejd som för evigt placerat Lasse Dahlquist i den svenska populärmusikhistorien. Några fler göteborgska sångtitlar, förutom de redan nämnda: ”Morfar har berättat”, ”Kålle på permission”, ”Här dansar de brede pojkarna”, ”Kom lella vän ska vi segla”, ”Maj i Majorna”, ”En kväll på Henriksberg”…

Han diktade och sjöng om Kålle och Ada, porträtterade Göteborgs platser och människor med rimmade noveller. Och ju mer göteborgskt han diktade och sjöng – ju fler bestämda platser han nämner, ju fler typiska situationer han beskriver, ju fler speciella göteborgsord han använder – desto bättre. Desto mer göteborgskt blir det. Som i inledningen till ”Dans på Brännö brygga”:

Kors vad det vimlar av segel i da´
– Ä´ de´ kappsegling?
– Nej de´ ä´ lörda.
– Javisst då förstår ja´ vatt pojkarna ska.
Dom har enna som ledit i da´.

PS. Men ändå, hur mycket jag än uppskattar Lasse Dahlquist-boxarna med 14 CD och över 300 spår/låtar, så noterar jag också att någon – vem som nu varit ytterst ansvarig för utgivningen – gjorts en rejäl miss med ”Jubileumsutgåvan”. Textförfattare och kompositörer anges varken i texthäftena eller på skivorna. Alltså omöjligt att veta vilka låtar som har melodier och/eller texter av Lasse Dahlquist.

Faktiskt så ringde jag upp Björn Clarin, en av sammanställarna alltså, och frågade varför inte dessa uppgifter finns i CD-boxarna. För Lasse Dahlquist har ju inte skrivit samtliga texter och komponerat samtliga melodier? Nej.

Clarin svarade att det skulle ha blivit så mycket information och alltför stort texthäfte och att man försökte hålla ner formatet och kostnaderna. Istället skulle Lasse Dahlquist-sällskapet lägga ut all information om upphovsmännen på sin hemsida. Hmmm. Tveksamt men åkej, låt gå. Fast hur noga jag än kollar på www.lassedahlquist.se så inte hittar jag några uppgifter om detta. Skärpning! Ut med kompositörernas och textförfattarnas namn på hemsidan… Nu!

(Kortare variant av texten har varit publicerad i Ystads Allehanda 2010)

Varför jag började lyssna på Cornelis…

1964 gick jag på Kärrtorps gymnasium, var 17 år och ett popsnöre. Året innan hade jag på minuten när skivorna kom till Sverige köpt de två första LP-plattorna med Beatles. Både Beatles och andra engelska band som Rolling Stones, Kinks, Pretty Things, Downliners Sect och The Who skulle 1964-65-66-67 snurra i ett i ett i ett på skivspelaren.

Jag köpte också Cornelis Vreeswijks debut-LP, ”Ballader och oförskämdheter” (1964). Varför då? Skulle det vara musik för ett popyngel? Inga elgitarrer larmade och inga trummor slamrade. Cornelis spelade akustisk gitarr och sjöng. Det var allt.

Cornelis Vreeswijks debut-LP.

Akustisk gitarr gick väl an men då skulle det vara amerikanska protestsånger typ Bob Dylan, som jag precis hade upptäckt. Men Cornelis sjöng ju inte ens på engelska utan på svenska. Han var, jag menar, vissångare…

Här har nu en visa skrivits
om William, stadens tok.
Åt skämt som med honom bedrivits
man skrattar sig ryggen i krok.
Man lurade dåren att klättra på taken
för att jaga hästar. Har du hört på maken!
Häst-på-taket-William, gå upp och hämta ned han!
Alla älskade William för dom fick skämta med han.

(”Häst-på-taket-William”, 1964)

”Häst-på-taket-William” ska faktiskt (enligt uppgift i bl a Klas Widéns biografi, se litteraturförteckningen) ha varit Cornelis Vreeswijks första egna låt – den allra första låten han skrev! Så häpen jag blev, när jag på senare år fick reda på det. Han var sig själv, som mest och bäst, redan i förstlingsverket.

Förresten kan det sista ordet syfta på hela debut-LPn (som föregicks av en EP med fyra visor som också finns med på LPn). Cornelis Vreeswijk debuterade inte som debutant utan som en (missförstå inte ordet) färdig artist. En personlighet och mer: en unik personlighet. ”Ballader och oförskämdheter” är, från första till sista spåret, en enastående debut. Han gjorde, i mina öron, ingen bättre LP. Möjligen den så kallade ”sambaskivan”, alltså ”Tio vackra visor och Personliga Person” (1968), men den är lite av en annan genre och historia.

Cornelis skulle bredda sig, både poetiskt och musikaliskt: bli fräckare och grövre i dikt och mun vad gällde sex och politik, sjunga till jazzkomp (som Jan Johansson, piano, Rune Gustavsson, gitarr, och Sture Åkerberg, bas) och popbandet Made in Sweden (med Jojje Wadenius på elgitarr), importera och omplantera brasiliansk samba, tolka Carl Michael Bellman, Evert Taube, Edvard Persson, Povel Ramel och Gustaf Fröding, översätta Victor Jara.

Amatörgitarristen Erikssons första sång- och spela-häfte.

Hans mest kända och populära låtar började komma året efter debuten – t ex ”I natt jag drömde något som…” och ”Brev från kolonien” (1965), ”Ångbåtsblues”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om herr Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind (1966), ”Deirdres samba”, ”Somliga går med trasiga skor” och ”Felicia, adjö” (1968), ”Hönan Agda” (singel 1969), ”En halv böj blues” och ”Turistens klagan” (1978).

Han skulle lägga till men inte dra ifrån. Den han var vid debuten förblev han till sin död. Han var sig själv trogen. Roten, kärnan, hjärtat, själen – det typiska och kännetecknande, det som vi kände och känner igen som Cornelis – fanns fixt och färdigt redan från början.

Medborgare, ur spår är tiden,
det hävdar jag bestämt.
Törhända ni jagar standard?
Ja, jäklar vilket skämt!
Den varan är såsom såpa
som man hastigt försöker ta.
För var dag blir den bättre
men den blir aldrig bra.

(”Ballad på en soptipp”, 1964)

Vad bestod hans personlighet av? Eller låt mig formulera frågan så här: Vad var det som fick en popgalen 17-åring som repade med sitt band i cykelstallet att varva Beatles, Stones och Vreeswijk på grammofonen?

Det måste ha varit bluesen. Att Cornelis inte var någon vanlig vissångare som spelade valskomp – du-dutt-dutt, du-dutt-dutt – på gitarren utan tuffare än så. Som blues, nästan. Blues på svenska. Han var, så måste jag ha känt, en svensk vissångare i samma tid och anda som Beatles, Stones och Dylan, det musikaliskt och politiskt explosiva 60-talet. ”Jag sjunger en visa i vinden” diktade och sjöng Cornelis i just ”Visa i vinden” på debut-LPn. Visst var det samma blåst som ven genom Bob Dylan-sången ”Blowin´ In The Wind”?

Om förebilder och influenser har Cornelis berättat i flera intervjuer. Först ”lyssnarsånger”: melodier med texter att lyssna på, en tradition som var vanlig i Holland och som den unge invandraren Vreeswijk hade med sig i öron och kropp när han kom till Sverige, då var han 12 år.

Sen brukade han nämna Leadbelly och Josh White, bägge svarta amerikanska bluessångare/gitarrister. Han nämnde också Georges Brassens, fransk vispoet, och Mose Allison, amerikansk jazzpianist, sångare och kompositör.

Det var som gjort för mig. Josh White, som kring 1960 ofta besökte Sverige, hade varit på TV och sjungit blues och amerikanska folksånger till gitarr. Också Georges Brassens hade jag faktiskt hört. När jag åkte på språkresa till England fanns i samma värdfamilj en skolkille från Frankrike. Han presenterade Brassens för mig. Och Mose Allison bara fanns där. Alla som på 60-talet lirade i ett popband ”upptäckte” och gillade honom.

Cornelis Vreeswijk lyssnade in Whites akustiska bluesgitarr, förenklade tekniken något och anpassade till nylonsträngad gitarr. Han gjorde svenska visor, sånger eller låtar om människor och händelser med texter som var burdusa som Brassens och ordfyndiga som Allisons.

Resultatet blev, för att låna en kommande LP-titel, ”Poem, ballader och lite blues” (1970). (Forts…)

 

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 1”,
utgiven 2005 av BTJ)

Svenskbrasiliansk vissamba

Miriam Aïda
Letras ao Brasil
(Connective Records)

Miriam fotoVilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till de brasilianska samba- och bossatraditionerna.

Varför? Nej, jag får inget svar när jag lyssnar heller, om det inte räcker med att sångerskan Miriam Aïda och hennes akustiska musiker gör det så bra. Och så naturligt, att om jag inte känt igen melodierna så kunde jag nästan ha trott att de var brasilianska sånger.

Här finns visor och viskompositörer, som ibland står lite närmare och ibland långt ifrån Sydamerika. Till de förstnämnda hör Ulf Peder Olrog, även om ”Violen från Flen” väl knappast är en av hans mest latin-influerade, och Povel Ramel, även om ”Den sista jäntan” inte heller är en av hans mest västindiska låtar. Till de senare hör Nils Ferlin-dikten ”En valsmelodi” (med musik av Lillebror Söderlundh), Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” och den traditionella svenska folkvisan ”Kristallen den fina”.

Fast med portugisiska texter alltså (för översättningarna svarar främst den brasiliansk-svenske poeten Guilem Rodrigues da Silva).

Allt fungerar lika bra, vilket dels beror på Miriam Aïdas otroliga förmåga att både bevara melodier och lägga till mjuka sammetsrytmer, dels på Mats Andersson akustiska gitarrer (bl a en 7-strängad ”sambagitarr”) och Ola Bothzéns olika rytminstrument. Ackompanjemanget – eller snarare sampspelet med sången – bygger en musikalisk bro mellan Sverige och Brasilien. Några gästmusiker medverkar också, bl a trumpetaren Håkan Hardenberger.

Så händer något!

Först som en aning, när Miriam sjunger en av verserna till ”När lyckan mötte kärleken” (också Ferlin) på svenska, och sen som en poängtering och ett konstaterade, när hon avslutar albumet med en långsam och vacker – ja, innerlig – tolkning av ”Jag har bott vid en landsväg” (en himmasång som hämtats från Edvard Persson), också den på svenska… ja, skånska.

Då blir det ju… ännu bättre! Miriam, får man beställa en hel skiva med sång på svenska / skånska till nästa gång?

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

I CD-spelaren: Hasse Andersson & Kvinnaböske Band

I morgon söndag, den 23 augusti, kommer Hasse Andersson, fast tyvärr utan Kvinnaböske Band, till Sjöbo idrottsplats för att sjunga och spela. Hasse Anderssons senaste album är hans bästa på länge, lite av en återkomst!

*

Hasse Andersson & Kvinnaböske Band
Edvard, Östen åsse jag
(Slowfox/Naxos)

Hasse AnderssonSKÅNTRY Hasse Andersson är tillbaks i bästa form (eller nästan) och den här upplagan av Kvinnaböske Band måste också vara en av de allra bästa. Vilka fingerfärdiga musiker! Som Jonas Göransson, gitarr, Berra Karlsson, steel, och Björn ”Bjucke” Alriksson, munspel, samt gästdragspelaren Anders Larsson.

”Edvard, Östen åsse jag” innehåller en blandning av kända skånska låtar (”En liden vid kanin”, ”Jag har bott vid en landsväg” och ”Vi klarar oss nog ändå”), äldre svensk schlager och några låtar av Hasse själv.

Resultatet har oftast blivit country på skånska – alltså skåntry. Det fungerar perfekt och som det svänger!

Ibland, som i ”Hälften så kär”, tas tempot ner och melodin blir istället en sentimental countrysnyftare.

Hasse Andersson sjunger bättre än på länge. Nu sjunger han på allvar (vilket han väl inte alltid har gjort, tycker jag). Det som drar ner betyget något är att de egna sångerna inte riktigt når upp till ”Änglahund”-klass och varför välja just ”Det var längesen jag plocka några blommor” av Östen Warnerbring, när Östen har gjort flera mycket bättre låtar?

(Publicerat i Ystads Allehanda 2008)