Skånskt facit över 2011

Årets deckare, folk- och världsmusik har jag redan listat. Men det finns mycket annat inom kultur och nöje att (åter)upptäcka från året som snart har gått…

T ex att 2011 års östskånska gallerier förstås är Galleri Wallner, nu etablerat på allvar i Simris, och Neon Gallery, som bommade igen i Brösarp för att öppna på nytt i Ystads gamla vattentorn. Fast min starkaste konstupplevelse var Gert Germeraad-utställningen i Kristianstads konsthall.

Skulpturer från Gert Germeraads ”Gestaposerie” på Kristianstads konsthall:  polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom. Foto: Bengt Eriksson. 

Årets litterära stad: Malmö. Några Malmöböcker som kom under året är ”Malmö: världens svenskaste stad” av Per Svensson, ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, ”Maffiakrig: nio avrättade män och staden de levde i” av Tobias Barkman/Joakim Palmkvist och ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg. Men vilken bok skildrar Malmö som staden verkligen är?

Årets fotobok: ”Lowlands”. Martin Bogren har fotograferat uppväxtorten Skurup. Genre: foto noir.

Omslaget till Borgrens fotobok.

Årets kulturreaktionär: Inte ens den kulturkonservativa tidskriften Axess kan mäta sig med Ulf Lundell. Vilket betyder att också 2011 års skånska skulptur/byggnad är ”tornet” på Kivik Art.

Årets skånska proteströrelse (1): Bygg inga vindkraftverk (i alla fall inte här)!

Årets skånska protest (2): Vägra betala extra elskatt!

Årets tidningsuppköp i sista stund: Gota Media övertar YA-KB-TA från Sydsvenskan/Bonniers.

Årets deckarskribent: Helena Dahlgren, före detta ”bokhora” som finns på bloggen ”Dark Places” och Twitter. Årets deckarfestival låg så långt bort som i Harrogate, England. Dags för en skånsk deckarfestival, t ex i Malmö eller Ystad?

Årets rockklubb: Garaget i Hammenhög med Kajsa Grytt och Kebnekajse som de bästa konserterna.

Garaget i Hammenhög vilar inför nästa säsong.

Fler bra konserter var Gitte Pålsson (Scala), Otis Gibbs (Valnöt & Kaprifol), bob hund (Malmöfestivalen), Tonbruket (Ystad jazzfestival) och John Cale (Malmö opera).

Årets skånska plattor: Sångpoeterna Edda Magnason, ”Goods”, och Sarah MacDougall, ”The Greatest Ones Alive”, nu-punkarna Dalaplan, ”Feber”,

Skånsk-kanadensiskan Sarah MacDougall gjorde ett av året skånska album.

Hans Appelqvists filmmusik, ”Sjunga slutet nu”, proggvärldsfolkliga Alla Fagra, ”Vi är alla fagra”, svensk-senegalesiska Sousou & Maher Cissoko, ”Stockholm-Dakar”, Miriam Aïdas brasseskånska sång, ”Visans väsen”, och Christoffer Lundquists 60-talspopiga “Through The Window”.

Årets julskiva: Sondre Bratland, ”Jol i mi song”, sjunger folkligt religiöst med världens vackraste manliga röst.

Årets svenska julskiva: Jill Johnsons album ”Välkommen jul”, där hon sjunger en klockren duett med Stefan Sundström.

Ulf ”Masken” Andersson gjorde en julskiva 2011.

Årets skånska julskivor: Ulf ”Masken” Anderssons rockiga ”Blue Christmas” samt folkmusikalisk och afro-rytmisk sång med Lunds akademiska kör, ”En stjärna gick på himlen fram”, respektive Rejoice Gospel Choir, ”Wrappin´ Up”.

Årets lokala kulturlyft: Biografen Flora har digitaliserats. Filmer som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”The Girl with the Dragon Tattoo” kan ha premiär i Sjöbo samtidigt som i Stockholm.

Jultecken: Vägmaskinen (en grävskopa?) i Araskoga har fått sin julbelysning.

Julläsning: Som alltid ”Ture Sventon i Stockholm” och Semics årliga deckarnovellsamling, ”Jul på önskelistan”.

Självklar julläsning, varje år!

Juldryck: Beaujolais Village Nouveau (i år extrabra till lutfisken!) med Julmust Vintage Oak 2011, lagrad på Bourbonfat, som alkoholfritt alternativ.

(Ystads Allehanda 2011)

I CD-spelaren: John Lindberg Trio

John Lindberg Trio
Made For Rock´n´roll
(Enviken/Playground)

John Lindberg Trio har vridit upp volymen så att de allt mer låter som rockabillyns Led Zeppelin eller Cream (eller kanske Guns n´ Roses).

Förra albumet tyckte jag var för mycket rock och för lite billy. På nya ”Made For Rock´n´roll” har FLT klarat balansgången bättre: fortfarande rockabilly – eller rock´n´roll – men mer högljutt, MYCKET mer högljutt, tufft och hårt.

De mjukare 50-talsrytmerna finns kvar samtidigt som FLT får t ex ”This Old Guitar” och ”To The Rockabilly Beat” att både slamra och larma, ösa och klösa.

I ”Right Next To You” smyger det också in lite 60-talspop medan de mjukare ”Cruel Summer Night” och ”Wheels Of Fortune” tar ett steg bakåt till country, i den sistnämnda tillkommer också en banjo.

Jokaim Dunker slår enkelt men smart och varierat på trummorna. Martin Engström håller kvar 50-talet med sin slapbas. Och så John Lindberg själv, sångare och gitarrist. Han växlar mellan komp och solon där hundra – ja, tusen – snabba toner gnäller och skriker.

Placering i skivhyllan: någonstans mellan Eddie Cochran och Nisse Hellberg.

(Ungefär så här också i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2010)

I CD-spelaren: Håkan Hellström (förra gången)

För sent för Edelweiss
Håkan Hellström
(Virgin/Emi)

Varför blir man så glad när man hör Håkan Hellström? Så upprymd! Ja, upplyft!

För att det verkar som om han själv haft så kul, förstås.

Vid inspelningen av nya albumet lär han ha slitit ut en handfull tekniker. Det förstår jag. Vilken studiotekniker vill att det ska låta så här Spela själv-spontant, som om alla bara gått in och lirat lite på skoj? Ös och larm! Och vilka ojämna nivåer på sång och instrument.

Hellström sjunger om sin nygamla hemstad Göteborg och lånar som vanligt från halva rock- och pophistorien. Till exempel har ”Zigenarliv Dreaming” blivit en parafras på ”Bängen trålar” av/med Nationalteatern.

Förresten anknyter hela albumet till en proggig tradition från Göteborg. Nej, inte den fyrkantigt rockiga och stenhårt politiska utan den anarkistiska traditionen, där uttrycksviljan besegrade kunnandet, efter Love Explosion, Smutsiga Hundarna och faktiskt just Nationalteatern.

Hellström hävdar att han aldrig tänkt en politisk tanke. En definitionsfråga.

Sångperspektivet är genomgående underifrån. Han minns att ”det tog hårt” på en kompis med två barn att få sparken från Pååls bagerier och påminner sig själv om att ”parkbänken e aldrig långt borta”.

Sista spåret, ”Inte skyldig nån nåt”, är en hyllning till rocken som uppror: rock´n´roll, 60-talspop, progg och punk. ”Bebapelula” sjunger Håkan Hellström (och ”citerar” Gene Vincent).

(LO-Tidningen 2008)

Hör albumet på Spotify!

Contact in English

”Hon kom över mon” med Contact är ett av de album som det progressiva skivbolaget MNW nu har återutgett i samband med sitt 40-årsfirande.

Så där intressant, om jag får säga. Betydligt mer spännande är då den extra bonus-CD som följer med: nämligen Contacts debut-LP ”Nobody Wants To Be Sixteen”, härmed för första gången på CD.

(Dessutom har MNW vid återutgivningen lagt till Contacts engelska singel med två låtar, som inte fanns med på LP:n.)

Jag har alltid hävdat, vilket brukar reta både gamla proggare och andra, att ”Nobody Wants To Be Sixteen”, producerad av ingen mindre än – jo, minsann! – den legendomsusade amerikanen Kim Fowley, då på besök i Sverige, var det bästa som Contact gjorde…

Jag skriver lite – inte minst – om den inspelningen i MNW:s nyutgivna bok ”Ljud från Waxholm” och i mitt grovmanus till boken hade jag skrivit ännu mer. Så här följer mina mer utförliga och högst personliga åsikter om Contacts inspelningar för MNW:

————————————————————————————

Contact började med att ge ut två singlar, ”Fairy Tale” / ”Colvulsions” (1969) och ”Jag är lite lessen ikväll” / ”Hon kom över mon” (1970). På den första dröjde Contact kvar i 60-talspopen medan de på den andra singeln alltså hade börjat göra låtar med svenska texter.

”Hon kom över mon”, där spelmansfioler kombineras med popmusik, skulle bli en musikrörelsehit – en progglåt med evigt liv. Observera att den var B-sida på singeln, trodde inte Contact och MNW på låten? (Själv har jag alltid undrat om ”Hon kom över mon” är en pastisch eller gjord på största allvar…)

Mellan singlarna hände detta: Contact medverkade i ett radioprogram där Måns Rossander lät popbandet träffa spelmännen i Skäggmanslaget. Följden blev att Contact medverkar i ”Gråtlåten” på Skäggmanslagets LP ”Pjål, gnäll och ämmel” (1970) medan Skäggsmanslaget står för det folkmusikaliska fiolspelandet i ”Hon kom över mon”. Det kan ju tyckas att Contact borde ha följt upp singeln med en hel LP med svenska, lite folkmusikaliska låtar. Men inte, för Kim Fowley kom i vägen.

Sommaren 1970 anlände den (ö)kände amerikanen Kim Fowley till Waxholm och övertygade MNW att det borde satsas internationellt. Kim Fowley producerade tre LP-skivor med låtar på engelska: Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen”, Scorpion (sångaren Bo Anders Larsson plus komp), ”I Am The Scorpion”, och Fowleys egen LP, ”The Day The Earth Stood Still” (alla 1970).

Riktigt bra låtar, spel och ljud, men när MNW övergick till musik med svenska texter så hamnade dessa LP-titlar på en undanskymd skamhylla; den internationella lanseringen blev det inte så mycket av och skivorna har inte återutgivits (med undantag för Fowleys LP, som långt senare på CD-tiden gavs ut i Frankrike på licens och även såldes till Japan.)

Lennart Klein (delägare och MNW:s första omslagsmakare): ”Kim Fowley gick på nån slags avgiftning. Drack inte, använde inga droger. Han var rädd att det skulle vara gift i maten också. Men han litade på den mat som Lisa, min tjej, lagade. Han var ofta här hos oss. Fotot av Fowley på baksidan till hans LP-omslag togs framför kakelugnen i vår lägenhet. Han har en hatt som var Lisas, rocken och väskan var mina. Äpplet ska symbolisera det friska, att han är avgiftad.”

Man behöver inte veta det för att förstå att de spelades in parallellt. Kim Fowley har samskrivit med Ted Steerling (på Contact-LP:n), Bo Anders Larsson (Scorpion-LP:n) och Lorne de Wolfe, som nu börjat spela bas med Contact (på Fowleys LP). En överbliven Contact-låt (kanske, för det är Contact som kompar Kim Fowleys sång i just den här låten) av Ted Ström återfinns också på Fowley-LP:n.

Många musiker medverkar: Lorne de Wolfe spelar elbas på alla tre och på ”Scorpion”-LP:n hörs bl a Lasse Summanen (medlem i den ”utökade” duon Charlie & Esdor, idag med i Grizzly och BC & Heartkeys), Sam Ellison (gjorde en solo-LP och blev medlem i Jason´s Fleece) och Rolf Färdigh (hörs på skivor med bl a Ulf Lundell, Ola Magnell och Magnus Lindberg), alla gitarr, Rolf Adolfsson (NJA-gruppen/Mascots) och Pelle Holm (snart medlem i Kebnekajse), bägge trummor.

Lasse Summanen (om hur han spelade gitarr cirka 1970): ”Hmmm. Lite omoget, inte så självständigt. Influenserna hördes tydligt. Mycket taget från Cream, Jimi Hendrix och Led Zeppelin.”

Bo Anders Larsson (ur boken ”Plommonpop och proggrock”): ”Jag har ett minne av en trumslagare vid namn Pelle Holm, som blev utjagad ur studion med en vrålande Kim Fowley i hälarna, svängande en yxa över huvudet. Han hade spelat fel en gång för mycket.”

Bo Anders Larssons ”I Am The Scorpion” innehåller popiga melodier till rockigare, mer vildsint komp. T ex ”Funny Yellow Car” (av Larsson-Fowley) och ”Hey la, la, la” (endast Larsson) kletar tuggummifast i öronen. Den akustiska balladen ”Are You My Friend” är en samkomposition mellan Mars Bonfire (som skrev ”Born To Be Wild” till amerikanska Steppenwolfs debut-LP) och Fowley.

LP:n ”The Day The Earth Stood Still” blev en av Kim Fowleys bästa skivor under en 50-årig karriär. (Västkust)amerikansk, tuff och rockig. LP:n inleds med en för-punkig version av ”Cadillac” (1965 en hit i Sverige med Hep Stars) och titelspåret (av deWolfe-Fowley) är en tidstypisk – och därmed politisk – amerikansk låt.

Fast allra bäst av de tre LP-skivor som Fowley producerade sommaren 1970 i Waxholm blev ”Nobody Wants To Be Sixteen” med Contact. Ja, får jag bestämma så har Contact inte gjort någon bättre LP!

Det berodde inte minst på att bandets bägge låtskrivare – Ted Ström och Ted Steerling – fick ta lika stor plats. Båda var bra – men olika. Ström var en mer traditionell låtskrivare och Steerling mer utflippad och experimentell. Lite som Paul McCartney kontra John Lennon med några skillnader: de gjorde inga låtar tillsammans och Ström inspirerades mer av engelsk pop (plus lite jazz och kabaret) och Steerling av amerikansk rock.

Det berodde också på att varken Ström eller Steerling hade fastnat i första hälften av 60-talet utan fortsatte att aktualisera och personliggöra popen och rocken. Förstaspåret ”What´s That” (Steerling-Fowley) låter visserligen ganska Beatles-aktigt men Steerlings övriga låtar – som ”Visions Of Apple”, ”Misjudgment” och ”She Is Impossible To See” – är desto mer personliga: fåackordiga, ”stillastående” och ”enformiga” = meditativa.

De föds, växer och förändras i lyssnarens öron. Ströms bästa bidrag, det tycker både jag och Fowley, heter ”Velvet Blue Saloon”. Det är också den låt på LP:n – melodiös och popig, lite av kabaret – som fastnar fortast.

Lorne de Wolfe: ”Ted Steerling var vänsterhänt. Men han strängade inte om gitarren utan vände den upp och ner. Det bidrog till att det lät annorlunda när han spelade.”

När Contact övergick till svenska låtar fick inte Steerling så stor plats. Och det var kanske ett riktigt beslut. Steerlings rocklåtar kom inte till sin rätt när han måste skriva och sjunga på svenska, till skillnad mot Ströms poplåtar som kom riktigt till sin rätt först när melodierna fick svenska texter och sammanfördes med folkmusik. Då tillkom också den vemodiga tonen som skulle bli typisk för Ted Ström.

Skivtiteln hämtades konstigt nog från LP:ns mest osannolika spår, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (av Ström), som framförs i form av en kort (1:21) jazzig instrumentallåt med klarinettisten Björn Holmsten i centrum. Melodin skulle sen få svensk text och bli ”Samma vindar, samma dofter” på LP:n ”Hon kom över mon” (1971).

(Ur grovmanuset till ”Ljud från Waxholm” 2009)