Kategoriarkiv: Mode

Erikssons kepsar på resa i världen

Med mina kepsar är det som med trädgårdstomten i filmen om Amélie från Montmartre. Ni vet den där tomten som stod i trädgården hos Amélies pappa men plötsligt försvann. Efter ett tag kom foton med posten där tomten blivit fotograferad på olika platser i världen. Också jag väntar på vykort – från mina försvunna kepsar. Var finns ni? Tas ni väl om hand av era nya ägare?

Exakt hur många kepsar som försvunnit har jag tappat räkningen på. Olika tjocka, ibland tyg runt om och ibland med luftöppning – alla svarta i modell baseballkeps. Minns att jag förra sommaren, när ännu en försvann, köpte en ny keps hos Bäckströms hattar o mössor i Ystad. Hösten 2007 fick Ystadkepsen följa med till Israel. Där också den försvann…

Var det på Tel Avivs bästa falafel-ställe (tips från redaktionen för Wallpaper)? Eller råkade jag förlägga den på Hotel Cinema, en ombyggd före detta biograf? Ligger kepsen på bordet i en lägenhet i ett av alla dessa vita hus i bauhaus-stil, som satt särprägel på Tel Aviv? Har den ännu en gång fått följa med och höra klezmergruppen Oy Division på klubben Levontin 7?

Lissabonkeps

Min allra senaste keps, en riktig lyxkeps, ibland får man kosta på sig, inhandlades 2014 hos Chapelaria Azevedo Rua i Lissabon. Den kepsen finns kvar, ännu så länge. Foto: Bengt Eriksson.

Jag förstår kepsen, som föredrog värmen i Tel Aviv före vintern i Skåne. Men hamnade den på ett judiskt eller palestinskt huvud? Kepsen kan ligga i en blodpöl på Västbanken eller Gazaremsan…

I ett stånd på Allenbygatan köpte jag ännu en ny keps. Den fick nyligen följa med en vecka till Paris och där försvann den. Det måste ha varit på rue de Rivoli, på väg mot skivaffären Fnac vid Bastiljen. Kepsen hade väl fått smak på rödvin, café avec calvados och citrontårta.

Får hoppas att den tillbringar sina förmiddagar på diverse caféer i Paris med kaffe och croissant och att kepsens nye/a ägare tar med den till Pariskonserten i maj med den franska sångerskan Camille – något av det roligaste och bästa i musikväg just nu!

För kepsen sitter väl inte på huvet till någon turist? Typ en amerikan, så att den hamnat i… säg, Denver?!

Den nyaste kepsen, inköpt i Paris, var i förra veckan i Stockholm och såg utställningarna med Andy Warhol (Moderna Museet) och Toulouse-Lautrec (Nationalmuseum).

Kepsen rekommenderar bägge, även om Warhol-utställningen handlar mer om fenomenet än konstnären. Vad gäller Toulouse-Lautrec undrar kepsen och jag varför han gått till historien som bordellmålare? Han var ju en människoskildrare. Toulouse-Lautrec porträtterade periferins människor, som de finare människorna både utnyttjade och såg ner på.

(Ystads Allehanda 2008)

Londonmode: 70- och 80-tal – och idag

”Hello, My Name is Paul Smith”
Design Museum, London nu förlängt t o m 22/6

”Club to Catwalk: London Fashion in the 1980s”
Victoria & Albert Museum, London t o m 16/2

Ingången till utställningen på Design Museum är ett krypin på 3 x 3 meter. Exakt så liten var Paul Smiths första butik i Nottingham. Fascinerande att stå där och förflyttas till 1970 när han startade som modeskapare i eget namn.

”Hello, My Name is Paul Smith” är lika mycket en utställning om honom som person och legend som om hans kläder och annan design.

Varje centimeter av väggarna i ett stort rum har fyllts med konst ur Smiths gigantiska samling. I ett annat rum finns skrädderiet (med mönstren i taket) och utställningen innehåller också en stiliserad kopia av det hotellrum i Paris från vilket han 1976 sålde in sig på fransk marknad.

3) Paul Smiths arbetsrum Foto Luke Hayes

Paul Smiths arbetsrum. Foto Luke Hayes

Inte minst visas Paul Smiths arbetsrum med så många saker och grejer som kan få plats i rummet. Inklusive en tävlingscykel (pojken Paul, 14 år, slutade skolan för att bli tävlingscyklist och gör nu också kläder för cyklister).

Att han skapat ett klädimperium som fortfarande håller sig på toppen av brittiskt mode är värt beundran. Även om jag förhåller mig skeptisk till delar av hans klädproduktion.

7) Smith kläder 2 Foto Bengt Eriksson8) Smith kläder 3 Foto Bengt Eriksson


Visade kläder av Paul Smith på Design Museum. Foto: Bengt Eriksson

Design Museum visar en rad plagg – som kavajer, kappor och skjortor – med influenser från klassiska engelska klädstilar. Ofta stilfullt men likadant = tråkigt som vilka kläder som helst.

Ibland verkar han själv tycka det blir trist och låter sig influeras av andra kulturer, då kan resultatet istället bli plumpt.

Bäst är Paul Smith när han – tyvärr för sällan – lyckas kombinera det klassiska med en liten men personligt avstickande touch.

10) Smith hundkojaPaul Smith har också designat annat än kläder, som den randiga så kallade ”hundkojan” (brittiska bilmodellen Mini). Foto: Bengt Eriksson

”Club to Catwalk” på Victoria & Albert är en större och mer mångsidig utställning. Här ges en övergripande presentation av 80-talets modeskapande i Storbritannien – ett så omvälvande och nyskapande decennium att det överträffade 60-talet.

Utställningens namn täcker inte helheten.

Picture 055

Överdimensionerad kostym av John Galliano. Foto: V&A

80-talets mode började ofta på gatan och fortsatte in på nätternas klubbliv, de små butikernas designers inspirerade och började också anlitas av modeindustrin. Modet var folkligt och experimentellt, konstnärligt och politiskt.

Simon Foxtons begagnade flygjacka med påklistrade lappar exemplifierar gatumodet. Politiska var Katharine Hamnetts t-tröjor med slagord och även Christopher Nemeth som kunde göra kläder av postsäckar.

20) Peacock eye, klänning av Willy Brown”Peacock eye”-klänning av Willy Brown. Foto: V&A

Mer 80-talsmode: John Gallianos överstora kostym, Jasper Conrans svarta läderjacka, Vivienne Westwoods lekfulla mode som kommenterade nutiden och historien, Joseph Tricots mönstrade tröjor (designade av bland andra Hamnett, Galliano och Bodymap)…

Den viktigaste brittiska modetidskriften var faktiskt Blitz (viktigare än både The Face och i-D) vars stil- och moderedaktör Iain R. Webb bad 22 klädskapare i och utanför Storbritannien att redesigna Levis-jackor för den nya tiden. Resultatet syns i en av utställningens montrar.

19) Denim jacket, 'BLITZ', by Levi Strauss & Co., customised by Vivienne WestwoodBlitz jeansjacka by Levi Strauss & Co., redesignad av Vivienne Westwood. Foto: V&A

Många lekte och hade skoj – Leigh Bowery dolde jeanstyget bakom glittrande hårklämmor och Stephen Jones gjorde en damhatt – men bland jackorna finns även ett exempel på lika klassiskt som modernt brittisk mode, både bärbart och häftigt.

Nämligen en kavaj i kombinationen glencheck och denim. Design: brittisk-japanska Culture Shock.

———————————————————————————–

”Hello, My Name is Paul Smith: Fashion and Other Stories” (Rizzoli) av Paul Smith med flera och ”80s Fashion: From Club to Catwalk” (V&A) av Sonnet Stanfill är två titt- och läsvärda böcker för den som inte hunnit/hinner till utställningarna i London.

Mer att läsa, se och höra finns också på Victoria & Alberts nätsida (http://www.vam.ac.uk), bland annat en kort dokumentärfilm om tidskriften Blitz.

(KvP 2014)

Ett par röda träningsskor

Ett par mornar i veckan brukar vi försöka åka ner till Kraftverket i Sjöbo för att träna. Motionscykel, rygg-, arm- och benträning, avslutning på gångbandet. Start cirka tjugo över sju, halv åtta och klara med träningen ungefär en timme senare.

Den här gången, det var i förra veckan, hann jag bli färdig före min hustru. När jag hade klätt om såg jag att hennes skor stod kvar på hyllan utanför omklädningsrummet. Så jag gick och satte mej i bilen, höll koll i backspegeln för att se när hon kom.

Det kan inte ha dröjt mer fem minuter, lite drygt. Då kom hon gående – i strumplästen.

”Det var ju kul”, sa hon. ”Nu har någon stulit mina skor.” Men hur hade det gått till? På fem minuter. Och jag som inte sett någon gå ut heller.

Var tjuven kvar där inne? Eller hade han/hon lyckats smyga förbi mej? Sprang och kollade: ingen syntes till på gatan utanför Kraftverket. Och inte kunde man väl gå in och anklaga dem som var kvar på gymmet?

Varför stals skorna?

Motivet? Om tjuven var en man så är storleken för liten. Då borde syftet vara att sälja dem. Men hur mycket får man för ett par begagnade gympadojjer? Hur många skor måste inte stjälas för att det ska löna sej? Vad är det för sketen tjuv som inte har större ekonomiskt sinne. Eller handlade det bara om skadeglädje?

Röda skorTjuven kan också vara en kvinna, som såg skorna stå där, tyckte de var snygga och inte kunde hålla fingrarna borta. Den tjuvaktiga skatan ska i så fall veta att skorna köptes i Göteborg för tre år sen, tror jag.

    

Inte exakt så här men nästan. De riktiga, röda originalskorna blev tyvärr aldrig fotodokumenterade.

Röda träningsskor av tyg, både ärtiga och rustika, så att de kunde användas som vanliga skor och även för snabba promenader. Och ganska unika. Jag har aldrig någonstans (Sjöbo, Malmö, Stockholm och så vidare) sett någon som haft samma sorts skor.

Vilket betyder att en kvinnlig tjuv endast kan använda skorna hemma. (Eller långt, långt borta!)

Skulle jag kunna få be er läsare om en tjänst, ni som bor i Sjöbo med omnejd. Om ni ser någon gå omkring med ett par röda träningsskor enligt beskrivning ovan så stoppa personen och fråga varfan skorna kommer ifrån! Och dyker de röda skorna upp på en loppis så ska ni veta – det är stöldgods!

En rimlig upplösning kunde vara att tjuven lika osynligt smyger in på Kraftverket igen och ställer tillbaka de stulna skorna på hyllan (för all del, göm dem i en plastpåse).

Men det kommer förstås inte att hända. Det skulle kräva ett visst mod och dessutom en aning av det som kallas samvete. Att tjuven stannar upp, tänker efter och känner att istället för samvete så springer en råtta runt-runt i hjärtat.

Så sorgligt det kan vara att bli av med något som kan tyckas så litet som ett par röda, väl ingångna träningsskor.

(Krönika i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2007)

PS. Inte tusan kom skorna någonsin tillbaka!

Vykort från Paris (3)

Parsipassage

Vykortsfoto: Bengt Eriksson

Passagearbetet fortsätter! Favoritpassager: syskonen Panoramas-Ronceray-Verdeau. Telefonkorten – med färggrann reklam – är redan ”antikviteter” (finns i lådorna vid Seine). Joe Turner sitter inte längre vid pianot på Le Calvados (cigarren slocknade vid 82) och Citroen 2 CV (fransmännens plåtskalbagge till bil) har fötts för sista gången. Ny fransk revolution (?): servitriser på Chartier. Förresten, vad är mest ”Paris” i Paris? Passagerna, Chartier, steakfrites, citrontårta, Bobino… Håller på Tati (inte Jacques utan varuhuset). För att få med allt hem – Leo Malets böcker om Parisdetektiven Nestor Burma, Tardis nya seriealbum efter en Malet-deckare, seriegrafier (Bilal och Benoit), plattor (bl a samlingen ”De Gainsbourg á Gainsbarre”), Gaultierkläderna (obs rea!)… – fick jag gå på Tati och köpa en extra resväska (30F!). Skrivet på Le Duc de Richelieu (Beaujolais blanc slut! Fini)

(Skrivet till Expressen 1990)

Gubbakeps? Nej, en rockakeps!

Hade varit och inhandlat en tunnare sommarhuvudbonad när jag på gågatan stötte ihop med Ystads främste sångpoet som glodde på min nya keps och sa: ”Den var snygg den. Kanske ska köpa nåt liknande jag också?” Då tittade jag på hans keps, modell bensinstation, och sa: ”Ja, den där kan du inte ha längre. Du är väl rockmusiker, va?”

flatcapPå mitt huvud sitter en rockakeps, före detta gubbakeps. (Eller, på rikssvenska, rock- respektive gubbkeps.)

Exempel på gubb/rockkepsar.

Alltså en sån där keps som förut bars av äldre män på landsbygden, ni vet man var ute och körde och hamnade bakom en annan bil som körde sååå långsamt och mitt i vägen så man inte kunde köra om. När man tittade på föraren… jovisst, en kepsagubbe.

Exakt när förvandlingen från gubb- till rockkeps inleddes vet jag inte. Det har gått långsamt men säkert. På nätet kan man se att år 2005 började trendkänsliga yngre svenska män att diskutera för och emot gubbkepsar.

DL400_53905_15219_01_0026I fjol var det allt fler som bar gubbkeps och i våras rullade lavinen igång, först bland Södermalms bohemer i Stockholm (enligt en något osäker källa) och i somras sågs gubbakepsen också på Malmös gator. Inte minst på rockmusikerhuven: Håkan Hellström, Markus Krunegård, Nikke Borg (Backyard Babies), Plura, Thåström och även dansken Kim Larsen är några som jag sett i före detta gubb-, numera rockkeps.

Fast minsann har jag också lagt märke till att yngre journalister, typ Eskil Fagerström i Sydsvenskan och jag själv (yngre? Eriksson? muttrar redaktör Dahlström) iklätt sig gubbkeps för att läsekretsen ska veta att vi är både me´t och på´t och inne och coola och…

mm5_7288aHur uppstod det nya kepsmodet? På gatan, det kan man nog slå fast, att det är ett gatumode. Fast också moderna modeskapare har börjat designa kepsar: äldre fabrikörer som Stetson och Borsalino får nu konkurrens av Lacoste, Ralph Lauren, Dolce & Gabbana och svenska H&M.

Jag rådfrågade några rock- och modekunniga bekanta som svarade att historiskt började det i England redan 1571, då en lag stiftades om att alla män över sex år måste bära ”flat cap” på söndagarna. Och en yllekeps skulle det vara, syftet var att få igång ylletillverkningen.

LBgubbkepssvkritI modern tid har den amerikanske hiphopparen LL Cool J burit gubbkepsar sen 80-talet och bland engelska rockmusiker med arbetarkeps (ett annat namn på den engelska kepsen) finns Kewin Rowland (Dexys Midnight Runners) och Pete Doherty. Och, kan jag tillägga, musikerna i rocksångaren Gene Vincents band, som ju hette The Blue Caps, hade kepsar så trendtidigt som på 50-talet.

Här i Sverige ska vi inte heller glömma Snoddaskepsens betydelse. Snoddas Nordgren, bandyspelare och artist, introducerade kepsen som länge var lika självklar som portföljen bland publiken på bandyläktaren.

13023465_O_1

 

Plura i gubb-, rock- och kockkeps på sin kokbok.

 

 

 

 

 

Konserttips: Proggbandet Träd, Gräs & Stenar besöker Hammenhög den 19 september. Sommaren spelas ut och dan efter konserten är det höst. Kanske har också de gamla proggrockarna tjackat in sig på gubbakepsar?

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)

PS. Ystads främste sångpoet heter förstås Michael Saxell!