Tag Archives: Västergötland

Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

po-tidholm-laget-omslag-634x1024Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Annonser

Stig Claesson, en flitig och egenartad knegare

Slas. Jag minns dig nog
Utställningen producerad av Kulturhuset Stockholm.

Curator: Pia Kristoffersson.

Ystads konstmuseum t o m 29/1

Jag var orolig.

Stig Claesson-utställningen har tidigare visats i Kulturhusets betydligt större lokaler i Stockholm. Hur mycket – eller snarare lite – av utställningen skulle kunna få plats i Ystad? Svar: nästan allt!

Ystads konstmuseum med chefen Ýrr Jónasdóttir har som oftast byggt och hängt rent fenomenalt: flyttat väggar, skärmat av och skapat fler rum och utrymmen än vad som egentligen finns. Också i Ystad visas Stig Claesson (1928-2008) i sin stora helhet och hela sin storhet.

Slas i ateljén. Foto: Leif Claesson.

Hans bilder (illustrationer och andra teckningar, oljemålningar och klipp & klistra-kollage, stads- och boxningsmotiv, porträtt och landskap) hänger tätt-tätt.

När man går runt och tittar blandas ens tankar med ljud från barnprogram på TV och en filmad porträttsittning med Tage Erlander. Böckerna står i en bokhylla och blir, eftersom han ofta gjorde omslagen till sina böcker, en extra bildvägg.

Teckning av författaren Pär Rådström.

I ett av smårummen visas Lars-Lennart Forsbergs och Stig Claessons film ”Hur avlångt är egentligen detta land?” om deras resa genom Sveriges nedlagda landsbygd. Man kan plocka till sig ett häfte med exempel på tidningskrönikor och utdrag ur böckerna. Utställningens namn, ”Jag minns dig nog”, kommer från en schlagertext han skrev till Melodifestivalen.

Slas, så kallas han ju av oss som inte kände honom privat, blev verkligen inte vid sin tuschpenna, eller sin pensel, eller sin sax för den delen, eller sin skrivmaskin.

Målat porträtt i olja av Marie-Louise Ekman.

Och den konstnär och författare som inte har vett att hålla sig till en konstart och ett uttryck brukar sällan få uppskattning efter förtjänst och värde.

I Stockholm berättades historien om den mångsidige konstnären. Det gör också Ystadutställningen men den täta, fysiska närheten mellan både lika och olika delar av mångsidigheten fördjupar berättelsen om Stig Claesson.

Bara att ta ett par steg för att kunna jämföra porträtten: teckningen av Pär Rådström, målningarna från ateljén av Marie-Louise Ekman, Tage Erlander med flera, familjemålningarna av sönerna Leif och Nils, dottern Sophie och deras mor Taki.

Porträtt av hustrun Taki.

Så olika de är. Och visst, de gjordes under olika tidsperioder (från 50- till 80-talet) men jag tror inte att det kan vara hela förklaringen.

Rådström-bilden är ett noga tuschat porträtt av stor vänskap. Ateljéporträttens snabba penseldrag ger känslan av att här ser vi kanske vänner men oftast bekanta eller någon han inte ens kände som kommit förbi. Familjen hålls fast med stora, röda, gula och blå färgsjok, de är stadigvarande, hör hemma i både målningen och hemmet.

En vägg har fyllts med Stockholmsteckningar i tusch, de tidigaste från tonåren. Som ung måste han använda fler streck men med tiden krävdes allt färre tuschstreck för att teckna av samma hus och gator.

Teckning/bokomslag: Årstabron i Stockholm.

Vänd nu huvet mot den motsatta väggen och titta på landskapsmålningarna, de flesta från Västergötland.

De är nästan likadana, lika minimalistiska och ”enkla”. Slas har skalat av allt utom det viktiga, det karaktäristiska och typiska, som behövs för att måla åkrar, en röd traktor, en landsväg, får och kor. Kolla förresten hur han knyter ihop stad och landsbygd genom att förse fåren med ett ”T” som i tunnelbana.

Härifrån kan man med ett par snabba steg förflytta sig till vinylkollagen, de mest avskalade bilderna. Slas använde färgglada vinylpapper med klister på baksidan, klippte ut och klistrade ihop motiven. Det kunde bli landskap och boxare i ringen. Genialt i sin så kallade enkelhet, unikt i sin konstnärlighet.

Slas som allra bäst, i mina ögon.

Målning ur ”Traktorsviten”.

Utställningen på Ystads konstmuseum berättar om den flitige Slas, som knegade på hela tiden och varje dag, men också och framför allt om den egenartade konstnären, som skildrade Stockholm och den svenska Yngve Freij-landsbygden genom att blanda kärlek och sorg ur sitt eget liv, och som var en lika suverän konstnär inom alla områden han ägnade sig åt.

Dags att slå fast det: Stig Claesson var – och är – en av Sveriges främsta konstnärer (och författare också).

(Kvällsposten 2012)

Samtal kring Slas på Ystads konstmuseum

Den 21 januari kl 14.00 samtalar utställningscuratorn Pia Kristoffersson och konstskribenten Thomas Millroth kring Stig Claessons konstnärskap.

Nu Heaven or sHell, då Boliden

Igår, när jag var på hemväg efter ett besök hos bokförlaget Reverb i Östra Hoby, hade kört igenom Hammenhög, svängt av mot höger och precis passerade det hus där Bernt Staf bodde på Österlen i Skåne, just då – ja, jag lovar – började låten ”Sekunda glas” av/med… Bernt Staf att spelas på radion.

Det var kanske magiskt och lite spökligt också men nej, inte obehagligt (för att citera några kommentarer som händelsen fick på Facebook). Fast det riktiga ordet är nog… självklart.

Det kändes så, som något alldeles självklart. Som en påminnelse – glöm inte, glöm aldrig Bernt Staf.

Nej, jag glömmer honom inte.  Jag glömmer t ex aldrig när han ställde sig på ett bord i Tomelilla konsthall och sjöng mot Kambriumbrytning på Österlen. Vilket år? Det var på 70-talet, kan ha varit 1977.

Jag minns inte det exakta året. Men Bernt Staf minns jag, för alltid.

———————————————————————————————–

Kambro-silur är namnet på dom bergarter som bildades för ca 500 miljoner år sen. I dom bergarterna finns bl.a. skiffer som nu blivit intressanta för gruvföretagen på grund av att det innehåller uran, energiråvara och metaller.

Skiffer finns på olika ställen i Sverige. Tidigare har brytning skett bland annat vid Kvarntorp i Närke, i Ranstad i Västergötland och ännu tidigare vid alunbruket i Andrarum i Skåne.

Nu har Boliden AB – ett multinationellt bolag med förgreningar i bland annat Frankrike, Schweiz och USA – tänkt ge sej på Österlen i Skåne.

Det är detta STOPPA KAMBRIUM gäller.

Boliden har försiktigtvis ansökt om att få ”undersöka” området i fråga. Kommunfullmäktige sa ja till ”undersökningen”. Då startade aktionen mot kambriumbrytningen på Österlen. Hittills har mer än 10 000 österlenbor skrivit på listor mot brytning.

Tomelilla konsthall har mellan 2 april och 1 maj varit fyllt med en ”protestutställning”. Och aktionsgruppen har ordnat stöduppträdanden, bland annat har Hasse Alfredsson, Gösta Ekman och Bernt Staf framträtt i en fullsatt konsthall.

Bernt Staf sjunger på Tomelilla konsthall mot Bolidens planerade brytning av kambrium på Österlen. Foto: Birgitta Olsson.

Inför denna kraftiga protest försökte Boliden med en fint. Vi ska bara undersöka området för att se vad det finns för metaller i marken, sa man. Uran (att användas till kärnkraft, givetvis) pratade man inte om.

Brytningslagen är nämligen luddig. Vid brytningen av metaller ger bergmästarämbetet i Falun tillstånd. Kommun och regering behöver inte tillfrågas.

Men givetvis är Boliden ute efter uran. Varför ansöker dom annars överhuvudtaget om tillstånd att få göra en ”undersökning”?

Redan en ”undersökning” kommer med provborrningar och upptagningar av gruvschakt att skövla en stor bit av Österlen. Och framförallt: ”undersökningen” kostar mycket pengar. Skulle Boliden kosta på sej det om man sen inte planerade att börja bryta?

Och vilken möjlighet har kommunen och/eller människorna på Österlen att stoppa en brytning om kommunfullmäktige tillåtit Bolidens ”undersökning”?

Vad skulle då brytningen innebära? Fyra till tio dagbrott på 300 gånger 300 meter på en areal av minst 250 ha skulle flyttas över Österlen. Under 40 år måste Boliden bryta minst två miljoner ton skiffer ur dom ca 100 meter djupa gruvhålen för att brytningen ska vara lönsam.

Hur skulle Österlen se ut efter brytningen? I Tomelilla konsthall kan man på foton se resultatet vid Kvarntorp i Närke. Marken totalt förstörd. Ingenting växer på den.

Försurning och radioaktivitet gör odling på Sveriges bästa jordar omöjlig. Grundvattnet sjunker. Detta begränsar skogens tillväxt. Vid skifferbrytning förbrukas mycket grundvatten. Föroreningar av yt- och grundvatten blir stora.

Ovanstående medför att Tomelilla och Kristianstads kommuner kommer att förlora allt dricksvatten man har idag. Och få skaffa dricksvatten från annat håll.

Skiffer innehåller sex procent svavel, nederbörden försuras. Det påverkar jorden, skogen, fruktodlingarna och fisket. Inom dessa områden bor 800 000 människor som kommer att få sin bygd skövlad.

Varför säger då kommunfullmäktige ja till detta? Boliden säger att man kommer att kunna erbjuda 200 nya arbetstillfällen. Fast först när brytningen är igång!

Konstverk som målades och såldes för att stödja STOPPA KAMBRIUM-kampen.

Men vilka erbjuds dessa arbeten? Jo, i första hand experter från andra delar av landet. På grund av brytningen skulle många jordbrukare få gå ifrån sina gårdar. Och dra med sig sysselsatta inom jordbrukets hela produktionskedja!

Därför måste PROJEKT KAMBRIUM stoppas! För ska vi satsa på kärnkraft i Sverige? Nej!Eller ska vi satsa på att industrier som hänger ihop med Österlens basnäring – jordbruket – lokaliseras hit? Ja!

Hur kommer det att gå? Hittills har den kraftiga protesten fått kommunfullmäktige att ompröva beslutet en gång. Då röstade centern-folkpartiet nej. Sossar-moderater röstade ja.

Men strax efter det beslutet – med en liten övervikt för ja – beslöt kommunfullmäktige att ta upp Bolidens planerade mord på Österlen till förnyad prövning i höst.

(Musikens Makt nr 4, maj 1977)