Etikettarkiv: Småland

Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

po-tidholm-laget-omslag-634x1024Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Annonser

Mellan myt och verklighet: rundresa i Glasriket

Rundresan i det så kallade Glasriket hade kunnat börja i Kosta, Orrefors eller vilket som helst av Smålands glasbrukssamhällen, men nu råkade det bli så att vi ringde och bokade rum på vandrarhemmet i Boda.

Sen eftermiddag kör vi in i samhället. Det är tomt, helt öde. Nej, nedlagt är ordet. En deprimerande syn. Vi letar reda på vandrarhemmet, lastar in väskorna och frågar efter en affär där vi kan handla kvällsmat. Finns ingen mataffär i Boda, säger vandrarhemmets föreståndare. För att handla får man åka till Örsjö, dit det (enligt fågelvägen på bilkartan) verkar vara en dryg mil.

Så vi tar bilen till Trivselknuten. Så heter affären, som även har en festlokal till uthyrning. Det här är inte sant, tänker jag. Det är inte verkligt utan en dröm eller film: om det skulle göras en småländsk version av ”Jägarna” med förslagsvis finnen Aki Kaurismäki som regissör, då är det i de mörka skogarna mellan Boda och Örsjö som filmen ska spelas in.

Exempel på Kjell Engmans glaskonst: ”Guitar Hero – the Orrefors Kosta Boda Style”.

Trivselknuten är en lada som ser ut att ha stått öde i ett tiotal år. Vi letar efter ingången och hittar den på baksidan: en ensam dörr, inget fönster. Det behövs en jourbutik, måste någon ha tyckt och ställt in diskar och montrar här och där och var som helst i ladan. Jag sticker även in huvet in den så kallade festlokalen….

Efter en god natts sömn på vandrarhemmet är det dags att besöka Boda glasbruk, fabriksboden och galleriet. Vi passerar flera tomma hus med trädgårdar. (En soptunna utan soppåse måste vara något av det mest övergivna som finns: hämtat och tömt för sista gången, husets invånare kommer aldrig tillbaka.) Också på själva Storgatan, som den stora bygatan heter, finns flera tomma och övergivna (så ser de ut) ”brukshus”.

Fabriksboden, där det säljs glas från Boda och närbesläktade glashyttor, är en lagerlokal där man placerat pallar och montrar med glas. Inte inbjudande: det luktar fuktigt och kallt efter vintern.

Exempel på en glaskonstbil av Olle Brozén. Foto: Hans Bonnevier

Tvärs över gatan, i ett hus som också sett sina bästa dar, återfinns Galleri Boda. Att komma in i rummet med Kjell Engmans upplysta glaskonst är nästan andäktigt. Som att stiga in i en kristallkyrka.

Kontrasten mellan nedläggningen av glasbruket (i ett TV-inslag någon dag efter vårt besök sa glasbrukets VD att personalen inte skulle förvänta sej att arbetet finns kvar efter semestern) och glaskonsten som vackert upplyst lockbete blir mer än stor. Den är himlavid – som mellan myt och verklighet.

Varför hålla skenet uppe? Går inte glaset att sälja längre – då måste man dra och lägga ner. Trist och synd, men att också i sommar locka turister till Boda gör ju bara saken värre. Att åka och titta på vackert glas i ett samhälle som fullt synbart faller sönder runt omkring både glasbruket och turisterna är sämsta möjliga reklam – för Boda glasbruk, de övriga bruken i Glasriket och svenskt glas överhuvudtaget.

Samhället heter Boda men kunde ha hetat Tragik. Landet det ligger i kallas Glasriket men ett mer passande namn är Depression.

En annan glaskonstbil av Olle Brozén. Foto: Hans Bonnevier

Vi bestämmer färdrutt till de övriga småländska glasbruken: Johansfors, Skruf, Strömbergshyttan, Hovmantorp, Åfors, Sea, Bergdala och Kosta. Det blir en maffig första dag! Övernattning i Orrefors och fortsättning i morgon med just Orrefors, Målerås, Nybro och Pukeberg. Hur gör vi med Älghult och Lindshammar?

Den ödesmättade – ödesdigra – stämningen från Boda ligger som en molltonig bordun under vår fortsatta resa genom Glasriket. Hade jag fått en annan inställning till glasbruken och deras framtid om inte resan börjat i Boda? Nej, jag tror inte det. Den kvardröjande chocken från Boda förstärker känslan och inställningen, men samma undergångsstämning känns och finns, starkare och svagare, långsammare och snabbare, i de flesta av Glasrikets brukssamhällen.

Det här var, kan jag erkänna, mitt första besök i Glasriket. Och det var mycket som jag inte begrep mej på. Och mycket som jag trodde skulle vara annorlunda.

Det (reklam)budskap som svenska glasbruk lanserat så framgångsrikt ända sen första halvan av 1900-talet lyder: Handgjort glas är fint. Svenskt glas ska vi vara stolta över. Vilket är – eller var – sant. Men det småländska Glasriket rymmer också ett – inte alls lika fint – inslag av geschäft.

Glaskonst av Ardy Strüwer.

Till vilket jag strax ska återkomma – men först några funderingar över ordet glaskonst. Så kallas glasbrukens spetsdesign: de, ofta unika, alltså enbart gjorda i ett exemplar, glasföremål som under samlingstiteln ”Glaskonst 2003” ställs ut i glasbrukens gallerier.

Färgrika och vackra, ofta också roliga och roande. Men sällan oroande. Kan i betydelsen får glaskonst oroa betraktaren/köparen? Annan konst (som måleri och andra sorters skulpturer än glas) definieras ju som konst för att den har ett underliggande – djupare – budskap. Inte enbart är dekorativ. Att ta samhällelig ställning, är det tillåtet för en glaskonstnär?

Olle Brozéns glasbilar (ibland med husvagn efter) i större leksaksbilsformat tycker jag är jättekul. När jag ser dem i ”Fina stugan” i Åfors, vill säga. Skulle jag tycka detsamma om de ställdes ut i – säg, Malmö konsthall?

Bättre ändå tycker jag om Ardy Strüwers små glasdjävlar i Johansfors. För de är väl smådjävlar? Det ser ut som de stigit ut ur Strüwers målningar, som hänger bakom på väggen, eller varför inte ur Smålands urskogar? Små, otäcka figurer, faktiskt de enda oroande glasskulpturerna jag ser på rundresan i Glasriket.

Antar att det är – eller varit – meningen att glaskonsten ska skänka anseende åt glasbruken och locka köpare till deras övriga glasproduktion. Men, för att återkomma till geschäftet, det är lång väg mellan Bertil Valliens stora glasbåtsskulpturer och de små kristallblockens ingraverade älgar.

Något glasdjävelliknande av Ardy Strüwer.

Och lika långt är det till den andrasortering av vaser, skålar och dricksglas som saluförs i fabriksbodarna.

Återförsäljarna accepterar förstås inte att tillverkarna säljer förstasortering direkt och billigare i glasbruken, men mycket av det som säljs är ju inte ens andrasortering. Det borde ha kasserats. Nio vaser eller vinglas av tio skulle jag aldrig köpa. Många ”skönhetsfel” är oförskämt stora.

I Orrefors finns ett glasmuseum med brukets produktion under hela 1900-talet. Intressant och spännande. Samtidigt som jag här tycker mej ana förklaringen till de problem som uppstått för de svenska glasbruken.

Form- och färgmässigt är det mesta redan gjort. För längesen! Och bättre! Dagens glas(konst) blir blott variationer på gamla teman. Till viss del beror säkert glasbrukens kris på att folk har inte så mycket pengar och inte tycker sej ha råd att köpa handgjort kvalitetsglas. Men, undrar jag, hur mycket av krisen är självförvållad?

Att resa i Glasriket är att färdas bakåt till en tid som var. Glasriket präglas av handlingsförlamning. Tiden har gått, men det verkar man inte vilja och kunna acceptera utan inväntar att tiden ska komma tillbaka. Det gör den inte. Dags att ställa ställa frågan: Hur ska framtidens glasproduktion se ut? Om svenskt glas ska ha någon framtid så krävs tusen – nya – idéer!

Vilka? Ingen aning och det behöver jag inte ha. Problemet är att inte heller glasbruken verkar ha nån aning. Hur många fler svenska glasbruk läggs ner de närmaste åren? Hur många glashyttor flyttas till Baltländerna och Polen? Tänker Glasrikesbrukens ägare och ledningar göra någonting åt det? Vadå?

(Ystads Allehanda 2003)

I CD-spelaren: Siri Karlsson

Siri Karlsson
Gran Fuego
(Flora & Fauna)

Siri Karlsson är/var tre personer.

Dels en kvinna som ska ha levt i Småland på 1800-talet. Hon sjöng och spelade psalmodikon. I hemmet fanns souvenirer från Kina och Afrika, där hennes släktingar varit missionärer.

Dels är Siri Karlsson också en musikduo: Maria Arnqvist, altsax/sång, och Cecilia Österholm, nyckelharpa/sång.

Siri Karlsson-duons nya, andra album, ”Gran Fuego”, kan vara en klingande tolkning av småländskan Siri Karlsson uppdaterad till 2000-talet.

Inledningsspåret, ”Där allting börjar”, är en kakafoni av musikinfluenser. ”Sierra Nevada” låter som om Arbete & Fritid, Träd Gräs & Stenar och Kebnekajse spelar tillsammans och på samma gång. I ”Den gamle” samspelar saxofon och nyckelharpa så fint och nästan traditionellt folkmusikaliskt, för att i följande spår, ”Lament”, hamna i medeltida kyrkomusik med underliggande ordlös sång.

”Jakob Grape” inleds med elektrisk afro-gitarr, ”The Wild Wood” låter som ett svenskt spelmanslag på marsch genom Tolkien-skogen och ”Postludium”, avslutningsspåret, framförs av Maria Arnqvist, tror jag, på harmonium, tror jag också. Stycket spelas växelvis av kyrkomusikern och positivhalaren.

Några exempel, bara. Bl a Jari Haapalainen, trummor, Simon Svärd, elgitarr, och Olof Misgeld, fiol, har hjälpt till med det musikaliska.

(Hifi & Musik 2011)

PS. Först lanserar Siri Karlsson, alltså den kvinnliga duon, en myt om att de tagit sitt namn efter Siri Karlsson, alltså den kvinnliga folksångerskan/musikern i Småland, och sen – när man som recensent ställt upp på myten, inte vill avslöja den och dom utan fortsätter att bygga på – då går Siri Karlsson-fräckingarna, alltså duon, själva ut och säger att Siri Karlsson, alltså den kvinnliga förebilden och musikern, är påhittad.

Hon har aldrig funnits. Dubbel- eller t o m trippelfräckt.

i CD-spelaren: Folkmusik från Småland och Värmland

Anders Svensson, Magnus Gustafsson m fl
Bålgetingen / Låtar efter August Strömberg, Jät
(Giga/BAM)

Mats Edén, Daniel Sandén-Warg, Leif Stinnerbom och Magnus Stinnerbom
Anno 2010
Giga/BAM)

Otroligt att det fortfarande görs såna här svenska folkmusikskivor!

”Bålgetingen” är ett dubbelalbum där Anders Svensson och Magnus Gustafsson, bägge fiol och triangel, samt Susanne Gustafsson, cittra, Anders Löfberg, kontrabas/cello, och Jörgen Axelsson, tramporgel, spelar 60 låtar av cirka 1000 möjliga av och efter August Strömberg (1860-1947) från Jät i Småland.

I mina öron låter det som om en den småländska traditionen inte brytt sig så mycket om musikaliska gränser utan vandrat mellan folk- och konstmusik, dans- och militärorkester och även koral. Mycket omväxlande och framfört med stor kärlek till den gamle skomakaren och spelmannen.

Mats Edén, Daniel Sandén-Warg, Leif Stinnerbom och Magnus Stinnerbom spelar och samspelar värmlandslåtar som de kan låta ”Anno 2010”.

Fioler, dragspel och ibland munspel armbågar sig fram, tränger sig in bland varann. Dragspel och fiol fick ju inte spela ihop förr i tiden.

Som tonåringar började Edén & Co att söka i arkiv efter den värmländska traditionen, främst representerad av Magnus Olssons märkliga Jössehärspolskor. Hur skulle polskorna spelas? Och dansas?

40 år senare lever värmlandstraditionen vidare i Edéns, Sandén-Wargs och två generationer Stinnerboms tolkning. Spelkunnighet blandas med spontanitet och aldrig sinande nyfikenhet.

(Hifi & Musik 2010)