Etikettarkiv: Photoshop

Foton av levande natur

Första gången jag mötte Gabriella Dahlmans fotografi var 2012 i en samlingsutställning på Ystads konstmuseum. Hon visade foton i färg och svartvitt, bland annat tagna då hon gick till dagis med sin son. Året efter svängde jag in till Hammenhög när hon under påskkonstrundan i ett rum hemma i huset ställde ut små svartvita foton av den egna trädgården.

Så gott som varje bild kunde beskrivas med ett och samma ord: Levande. Gabriella Dahlmans foton av – ofta – natur och trädgård är motsatsen till stilleben. På hennes bilder lever naturen. Ja, sen satt jag i juryn också när hon 2013 nominerades till YA:s kulturpris.

Förra sommaren deltog hon i en samlingsutställning på Christinehofs slott och för någon månad sen råkade jag, av alla ställen, på Drottninggatan i Stockholm få syn på en av hennes böcker i ett antikvariat. ”Om grönska” (ICA förlag) är ingen fotobok utan en bok om trädgård. Fast när jag slog upp och tittade så var det likadant. Med fotona öppnade sig trädgården. Jag kunde gå in i den.

Gabriella Dahlman YA (2)

Foto: Gabriella Dahlman, ur boken ”Nu” (Kalejdoskop).

Senast, under bokmässan i Göteborg, stötte jag på Gabriella där hon stod med sin nya bok, ”Nu” (utgiven på Kalejdoskop). Hon räckte över den och jag bläddrade, flera gånger, stannade upp och tittade på de svartvita fotona (till exempel något så vardagligt och enkelt som en dörr, en helt vanlig dörr, med utsipprande ljus). Helst ville jag aldrig ge boken tillbaks till henne.

Därför sitter jag nu vid ett bord i trädgården (var annars?) hos Gabriella Dahlman i Hammenhög för att prata fotografi. Du fotograferar digitalt, säger jag, men resultatet är analogt. Nästan så det luktar – fixdoften! – av gammalt fotolabb från din bok. Hur bär du dig åt för att få fram en, låt säga, analog gråskala? Plåtar du direkt i svartvitt?

”Nej, från början är bilderna i färg”, svarar hon. ”Jag har inget speciellt trick. Det kan bero på att jag under lång tid fotograferade analogt. Och jag gör inte så mycket, bearbetar sällan i Photoshop och skärper aldrig bilderna. Däremot är jag noga med att exponera rätt. När jag fotograferar, det är då bilden blir till. Det handlar om att veta vad man vill komma åt.”

”Jag tog bilder jag kände för, utan tanke på att de skulle ingå i en serie. Den nya boken innehåller inte heller några arrangerade bilder – ja, förutom fotona på Frans.”

Hennes son, alltså. Här finns en intressant koppling, från den eftertext som Gabriella Dahlman skrivit i boken, genom fotona och in i framtiden. Hon skriver om sin far, hobbyfotografen, som fotograferade blommor och blanka sjöar. Nu fotograferar dottern Gabriella ”blommor och blanka sjöar”. (Vilket inte är riktigt sant men sant ändå.)

”Min son och min far, de människor som är mig närmast. Men Frans fick inte träffa sin morfar. Det känns konstigt. Jag vill förmedla något av det som jag fick vidare till min son.”

I boken ”Nu” finns flera kärleksfulla, nära foton på en lite trulig pojke. Men de foton jag tycker mest om är de övergivna bilderna, ibland från naturen men inte alltid. Stillbilder som är så levande att de blir rörliga. Det kan vara ett foto på en säng med tillknycklade lakan eller två trädgårdsstolar som står övergivna. Allt som hänt före själva fotoögonblicket – människorna som satt där, som placerade ut stolarna – har synligt men osynligt stannat kvar på bilderna.

”Man kan säga att fotona innehåller spår av någonting. Jag fotograferar ju vardagliga saker, det man ser varje dag men inte lägger märke till. Ett fotografi kan fokusera på något man annars inte ser. Natur och trädgård är jag ju väldigt intresserad av. När vi bodde i Ingelstorp kunde jag gå ut i trädgården på morgon och inte komma in förrän på kvällen. Jag var som besatt!”

När övergår fotografi till att vara konst?

”Det finns ju många skickliga pressfotografer”, funderar Gabriella Dahlman. ”Men det är väl att man säger att det är konst, bestämmer sig för det. Eller att man måste göra det här, måste uttrycka sig på det här sättet. Annars mår man inte bra.”

(Ystads Allehanda 2015)

Rockiga Schlagerfoton

Redan gråskalan, inga photoshoppade färgbilder utan handkopierat i svartvitt, betonar tidsresan: bakåt till 1970-talet och framåt igen in i 80-talet.

Ingen fotobok och fotoutställning i betydelsen att fotografin står i centrum – eller fotografen – utan det handlar om tiden och dess stämning. Ett slags noteringar om rockmusikens förhållande till just sin tid.

Iggy Pop, Köpenhamn 1977.Affisch till Mats Bäckers rockftotoutställning och även omslag till boken.

Idag ägnar sig Mats Bäcker åt att fotografera teater, opera och dans. För några år sen var jag på en utställning med hans dansbilder på Dansens hus i Stockholm.

Digitala färgfoton och fantastiskt! Perfekt teknik och vilken känsla! Ingen tvekan att han är en bättre fotograf idag. Fattas bara, på 70-talet hade han precis blivit klar med fotoutbildningen på Värnhemsskolan i Malmö.

Mats Bäckers nya bok heter ”Raw Power” (Norstedts) och har ett av hans bästa rockfoton på omslaget: en barbröstad Iggy Pop sticker fingret i luften. Samtidigt visas fotona på Fotografins rum/Malmö museum och Zimmerdals i Lund.

Bläddrade och tänkte: ojämnt. Det gäller både kvalitet och stil.

Joe Strummer , Arlöv 1977.

Omslagsfotot är en klassiker, taget i exakt rätt tusendels sekund. Övriga foton på Iggy Pop? Tja, sådär.

Jämför scenfotona av The Jam och Tom Robinson, bägge från Malmö (1977 respektive -80). Det förstnämnda togs rakt på, inget märkvärdigt; det andra är skarpt och oskarpt på samma gång med mycket stämningsskapande luft.

Han testade, vidareutbildade sig själv. Därför kunde resultatet bli olika. Tidiga foton togs till musikrörelseorganet Musikens Makt, de senare till rocktidningen Schlager.

Men strunt i det – ja, faktiskt. När jag återser fotona på Malmö museum så kan ett mindre bra foto ha blivit ett av de bästa. Sammanhang och situation, papper eller vägg, förändrar ens intryck. Det är fascinerande.

Kalle Pedal och Pågarna, Lund 1977. 

Särskilt i Malmö är det överfullt med foton. Många stora också, uppblåsta så kornen blivit (nästan) knytnävsstora. Det är bra! Det bidrar till känslan av att befinna sig i förfluten tid.

Några foton var jag med när de togs. Mats och jag jobbade tillsammans ibland. Som när Joe Strummer bodde på motorhotellet i Arlöv (1977) och när det var presskonferens med Marianne Faithfull på Kockska krogen i Malmö (1980).

Några av de bästa fotona berodde på en tillfällighet (eller olycka i arbetet), berättar han i boken. Två exempel: Eva Dahlgren och Henrik Venant (bägge 1982).

Han tog tusen porträttbilder tills Eva Dahlgren tröttnade och lekte med fotografen. Hastigt försvann hon ur bilden. Omslag på Schlager, förstås!

David Bowie, Bryssel 1983. Samtliga foton: Mats Bäcker.

Henrik Venant-fotot skulle kopieras efter en lurvig kväll. Matte råkade ta fel framkallningsvätska. Alla gråskalor försvann. Han fick en blixtidé: negativet sköljdes omväxlande i hett och kallt vatten. En ny sorts gråskala uppstod. Också ett Schlager-omslag!

Å andra sidan var det ju fotografen som både orsakade och tillvaratog tillfälligheten/olyckan. Också sånt är en bra egenskap för en fotograf.

Fler foton: Kal P Dal, Fiendens Musik, Thåström, ABBA, Garboschock, Niels Jensen, Rolling Stones, Lou Reed, Grace Jones, Per Gessle, Ulf Lundell, U2, David Bowie…

(Ystads Allehanda 2012)