Etikettarkiv: Röddinge

Elfstrands keramiska kulturarv

En krukmakares förutsättningar: lera och ved. Inom Färs härad fanns bäggedera.

Redan på 1700-talet etablerades krukmakerier i Röddinge, gissningsvis på grund av närheten till Fyledalens lera. Under 1800-talet fortsatte krukmakare och kakelugnsmakare, gesäller och lärlingar att slå sig ner i Färs. Krukmakerier har funnits i Fränninge, Lövestad, Heinge, Ry, Övedskloster, Södra Åsum, Sjöbo och Grimstofta.

Axel och Albert Elfstrand liten

Elfstrands krukmakeri, nu museum, i Sjöbo. I förgrunden sonen Alberts skojfriska keramik och på skåpet bakom pappa Axel Elfstrands strama urnor. 

Detta läser jag i boken ”Elfstrands krukmakeri i Sjöbo”, utgiven av Kulturen i Lund. Fast titeln borde ha varit ”Elfstrands krukmakeri i Grimstofta”. Idag en villastadsdel i Sjöbo tätort men när det mot slutet av 1800-talet började drejas krukor i vad som skulle bli Elfstrands krukmakeri hörde inte Grimstofta till Sjöbo utan var en by strax utanför.

Jag ska inte berätta hela historien om Elfstrands krukmakeri (läs mer i boken!), hur krukmakeriet hamnade i just Grimstofta, om tidigare krukmakare och gesällen Axel Gottfrid Andersson som bytte namn till Elfstrand när han övertog verkstaden 1899, om en av sönerna, Albin, som lär ha varit en lovande krukmakare men dog redan 1922, istället skulle en annan son, Albert, överta krukmakeriet efter sin far Axel, död 1944, och mor Elna, som svarade för glasyren och sålde keramiken på marknader i Kivik, Sjöbo och Hörby och som dog 1954.

Elfstrand 2 liten

Pappa Axels urnor. 

Albert Elfstrand arbetade fram till 1979, då han gick i pension, och bodde kvar på Grimstofta till sin död 1987. Elfstrands krukmakeri är idag ett museum som ägs och förvaltas av Sjöbo kommun. Så jag parkerar bilen och går först in i huset med verkstaden, där Maria Ekberg – en av dagens keramiker, bosatt i Hammenhög, som på flera sätt arbetar i Elfstrands anda – ställer ut.

Elfstrand 1 liten

Keramik av Maria Ekberg.

Också hon skapar bruksföremål som får hantverk att bli konst och som dessutom har en snarlik färgskala. Ekberg gör större och mindre baljor, äggakage- och andra fat, bringare, skålar, vitlöksrivare med mera i något ljusare gult, brunt och grönt.

Elfstrand 4 liten

Maria Ekbergs keramikbaljor.

Går ut igen genom verkstaden, som tyvärr inte lockar mig att stanna och titta närmare. Verkstaden lär stå som den var när Albert Elfstrand dog. Smutsigt alltså, som keramikverkstäder blir. Men när Elfstrands är ett museum ska det väl fungera för besökarna? Elfstrands verkstad känns mest som ett fornminne, inte som grunden till ett levande kulturarv.

Hur drejades krukor vid sekelskiftet 1900? Glasyr då och nu? Jag vill se en keramiker som sitter här, drejar och visar!

Stallet och gesällbostaden står, så tvingas jag nog skriva, och förfaller. Går förbi och in i boningshuset, både ett museum som visar hur familjen Elfstrand bodde och en utställningslokal för keramiken. Axels fina krus, fat, muggar och supkoppar i gult-brunt-grönt med sirlig dekoration (ofta blommor och blad) och Alberts grövre, mer egenartade fat, kitschiga figurer (smala eller tjockare spargrisar, en tomte väl och ska det vara en råtta?) samt hans specialitet: keramikkyrkor.

Men jag blir ändå besviken.

Elfstrand 3 liten

Fler elfstrandska keramiktallrikar, assietter och koppar. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Jag tycker det saknas föremål, för jag har ju sett på nätet att det finns mycket mer keramik från Elfstrands. Till exempel alla dessa kräftfat, som Axel Elfstrand verkar ha varit – nästan – ensam om att göra. Jag vill ha en hel monter med olika kräftfat! Det är ganska låga priser också på keramik från Elfstrands så Sjöbo kommun kan utöka samlingen för en högst rimlig penning.

Elfstrands krukmakerimuseum håller bara öppet under några sommarmånader (15 juni – 15 augusti) och då två ynka halvdagar i veckan. Axel Elfstrand – en av de främsta keramiker som Sverige haft – borde kunna locka horder med kulturintresserade, både sommar- och övrig tid. Här kunde visas en så omfångsrik Elfstrandsutställning att den blev omtalad i hela Sverige!

Jag är orolig. Det känns sorgligt. Politikerna i Sjöbo håller väl inte på att slarva bort det unika kulturarvet efter krukmakarfamiljen Elfstrand?

Läs mer
”Elfstrands krukmakeri – Berättelser i ord och bild om en 200-årig hantverkstradition i Färs härad i Skåne” (Kulturen Lund)
Christina Lindvall-Nordin: ”Skånsk allmogekeramik – Lergods under tre sekler” (Lerkvarnen 25)
Tom Möller: ”Krukmakare och kakelugnssmakare – Eldens gång från fyr till pipa” (Raster)

Mer allmogekonst
Efter Elfstrands fortsatte jag till Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp. Där finns mer Elfstrandkeramik – som små, små krus, en askkopp med en kitschig dragspelare och inte minst en visserligen rätt avskavd tallrik men med motiv av en pilevall. Det har jag aldrig sett förut! ”Nej, den är ovanlig”, säger Dennis Dahlqvist, konst- och designkritiker samt allmogemuseichef.

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Journalist eller ”journalist”?

Det första som hände var att jag träffade Lotta. Strax började vi prata om Ture Sventon. Det andra var att jag fick syn på Gitta. Och sen skedde det oundvikliga – fast det dröjde, dröjde och dröjde…

Spridda göteborgsminnen: ölfiket om hörnet till Andra Långgatan med stora ostmackor; konserten med Pärson Sound/Sound of Music i Konsthallen; VIP-rummet på Que Club förstås; göteborgsanarkisterna som Olle tog mig med till: Ingemar Johansson (nej, inte han), Bengt Eriksson (inte jag) och Ingemar Nilsson (som skulle bilda Dom smutsiga hundarna); polisförhör om Harry Hjörnes nedklottrade narkotikaaffischer; Kometen, Vickan, Kinesiska muren och mest Gillestugan (wienerschnitzlar och servitriser i vita förkläden!); nej, både Ola Magnell och jag dementerar: vi spelade inte gitarr i köket till studentkorridoren på Skeppargången; en sååå ung Göran Stangertz på Stadsteatern (Ingrid fotograferade)…

För att övergå till något mindre väsentligt, dvs undervisningen, så tog jag i alla fall med mig två lärdomar från Journalistinstitutet/högskolan: 1) Att redigera (med penna och typometer (hade man ju glädje av länge) och 2) Jag skulle inte bli journalist.

B vid skrivm jobbad JHGStilstudie på blivande ”journalist”, plåtad av (tror jag) Ingrid tidigare Sandberg (om annan fotograf känner sig ansvarig: hör av sig!)

Som Meta suckade: ”Du blir nog ingen vanlig journalist.” Nej tack men ja tack. Skriva nyheter eller ens reportage som anställd på en redaktion – kunde bli tråkigare? Mesta skoltiden ägnade jag åt att göra det trista så roligt som bara gick. Typ referera hur hockeyspelare pass-pass-passade och sköt i mål (men nu trasslar min hustru till det, trodde det var Måwe som gillade min formulering men hon säger det var Alfvegren) och redigera text runt ett stort påskägg (då skulle man haft dator).

En hel månads praktik på Trelleborgs Allehanda innan byte till Allers nya ungdomstidning HEJ! (Ullaliina, som förmedlade ny praktikplats, ska ha evigt tack). Axelsson reste ner till Trelleborg för att tala mig till rätta. Det gick sådär = inte alls.

Sista terminen passerade i kärlekens töcken. Var jag ens på skolan? Slutuppgiften, som Gitta hävdar att vi skulle skriva, gjorde jag någonsin den? Vad handlade uppgiften om, i så fall? Ringer nuvarande JMG och frågar…

*

Frilansens ABC: Skriv aldrig, aldrig, aldrig på spek. Försök alltid, alltid, alltid höja arvodet. Användbart ord: Nej (till extrapublicering när, var & hur som helst och alltför usla arvoden). Var vänlig men bestämd = bli känd som besvärlig men ändå rätt trevlig. Glöm inte: redaktörer kommer och redaktörer går.

Favoritredaktörer: de intuitiva och spontana som kastade ett öga på en och undrade ”Vad vill du skriva om?” och så – genast – var man fast frilans. (Finns såna redaktörer idag?)

Motto (1): göra utan att kunna i betydelsen lära sig medan man gör det. Exempel: självkör på lokalradion med en kvarts instruktion direkt före programmet – och så rakt ut i radion under tre timmar. Motto (2): gräva med liten spade. Motto (3): en text utan semikolon är ingen text.

Några minnen: Stadt Hamburg-ungdomarnas skateboarduppvisning i direktsändning på Radio Malmöhus med resultatet hål i väggen (det var en ollie), blixtrande snabb intervju med Lydia Lunch i New York (1 minut, max!), hemma i Serge Gainsbourgs vardagsshowrum i Paris och utdelning av Musiken Makt-priset som ”årets taskspelare” till Sven-Olle Olsson i Röddinge.

Klar chans på SM-medalj för medverkan i flest antal tidningar, tidskrifter och radioprogram. Frågor: Du skriver om musik väl alternativt om kriminallitteratur? Svar: Nej, jag skriver om livet. Förebild: min pappa. Med målet att – som han – bli en så noga och skicklig hantverkare att man får mästarbrev och i sina allra bästa stunder kanske t o m lyckas vara lite av en konstnär. Bäst: radiodokumentären jag gjorde om min faster.

Fast den här journalistiken, har jag egentligen åstadkommit nåt med den (för det tycker jag man ska med sitt liv)? Vissa dagar, så visst kanhända möjligen eventuellt. Men de flesta: Näää. Jo, utan mig hade kanske inte Susanne Ljung och Dotun Adebayo blivit journalister. Det var ju bra. Och så har jag överlevt som frilans i 45 år. Det får väl anses som åkej. Jo, jag är mallig för Schlager också (de första åren).

(Publicerad i boken ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan / Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt 45 år efteråt”, utgiven 2014 av Ultima Esperanza)

Olle Lönnaeus, redan professionell deckardebutant

Olle Lönnaeus
Det som ska sonas
(Damm förlag)

Olle LPå väg till Tomelilla får Konrad Jonsson, frilansjournalist och huvudperson i ”Det som ska sonas”, en impuls att svänga av vid Röddinge för att återse ”den hemlighetsfulla dalen” (= Fyledalen, förmodar jag). Det stämmer, så långt.

Men när han kommer fram till ”Det glada Tomelilla, med luft under vingarna”, som det står på välkomstskylten, måste det ha blivit något fel på vägbeskrivningen. Den här vägen kan man väl inte köra köra in i Tomelilla?

Jag får för mig att deckardebutanten Olle Lönnaeus genast i inledningen – som en extra smart brasklapp – påpekar att även om miljön är verklighetens Tomelilla så ska hans berättelse inte läsas som annat än fiktion.

Vilket kanske behövs, när Lönnaeus lyckats fånga och skildra det lilla sydöstskånska samhället Tomelilla så autentiskt och levande, just verkligt. Då syftar jag endast delvis på hus och gator – desto mer på stämningen.

Historien som aldrig tar slut och går över utan, hur många år som än passerar och hur modernt det lilla samhället än blir, förgrenar sig in i samtiden. Nog måste alla i Tomelilla känna igen sig? Också där jag bor, i Sjöbo och Vollsjö, finns samma lite kusliga stämning.

Suveränt gjort! Ja, hela romanen är så skickligt skriven, berättad och balanserad. Inte minst med det sistnämnda visar Olle Lönnaeus, annars journalist på Sydsvenskan, att han debuterar som en redan professionell deckarförfattare.

Han berättar aldrig för mycket, blott antyder och skissar. Det gäller allt, själva deckargåtan såväl som miljö- och personskildringen. Varje detalj leder vidare, bakåt eller framåt, och blir en länk i historien.

Läsaren får reda på precis lagom mycket om huvudpersonens upplevelser som frilansjournalist i Bagdad, om hans uppväxt hos fosterföräldrarna Herman och Signe, om hans fosterbror och hans polska mamma, som försvann spårlöst när Konrad var sju år.

Fosterföräldrarna har blivit mördade, de har hittats ihjälskjutna i sitt gamla eternithus. Det är anledningen till att Konrad Jonsson efter tjugoåtta år återvänder till Tomelilla, dagens och barndomens.

Med lätt handlag tvinnar Olle Lönnaeus ihop en kriminell gåta och tråd vars nystan har nyanser av brunt och återfinns i Skånes historia. Samtidigt som han skissar ett porträtt av både Tomelilla och den lilla skånska byn i allmänhet, så långsamt föränderlig.

(Kvällsposten 2009)