Journalist eller ”journalist”?

Det första som hände var att jag träffade Lotta. Strax började vi prata om Ture Sventon. Det andra var att jag fick syn på Gitta. Och sen skedde det oundvikliga – fast det dröjde, dröjde och dröjde…

Spridda göteborgsminnen: ölfiket om hörnet till Andra Långgatan med stora ostmackor; konserten med Pärson Sound/Sound of Music i Konsthallen; VIP-rummet på Que Club förstås; göteborgsanarkisterna som Olle tog mig med till: Ingemar Johansson (nej, inte han), Bengt Eriksson (inte jag) och Ingemar Nilsson (som skulle bilda Dom smutsiga hundarna); polisförhör om Harry Hjörnes nedklottrade narkotikaaffischer; Kometen, Vickan, Kinesiska muren och mest Gillestugan (wienerschnitzlar och servitriser i vita förkläden!); nej, både Ola Magnell och jag dementerar: vi spelade inte gitarr i köket till studentkorridoren på Skeppargången; en sååå ung Göran Stangertz på Stadsteatern (Ingrid fotograferade)…

För att övergå till något mindre väsentligt, dvs undervisningen, så tog jag i alla fall med mig två lärdomar från Journalistinstitutet/högskolan: 1) Att redigera (med penna och typometer (hade man ju glädje av länge) och 2) Jag skulle inte bli journalist.

Stilstudie på blivande ”journalist”, plåtad av (tror jag) Ingrid tidigare Sandberg (om annan fotograf känner sig ansvarig: hör av sig!)

Som Meta suckade: ”Du blir nog ingen vanlig journalist.” Nej tack men ja tack. Skriva nyheter eller ens reportage som anställd på en redaktion – kunde bli tråkigare? Mesta skoltiden ägnade jag åt att göra det trista så roligt som bara gick. Typ referera hur hockeyspelare pass-pass-passade och sköt i mål (men nu trasslar min hustru till det, trodde det var Måwe som gillade min formulering men hon säger det var Alfvegren) och redigera text runt ett stort påskägg (då skulle man haft dator).

En hel månads praktik på Trelleborgs Allehanda innan byte till Allers nya ungdomstidning HEJ! (Ullaliina, som förmedlade ny praktikplats, ska ha evigt tack). Axelsson reste ner till Trelleborg för att tala mig till rätta. Det gick sådär = inte alls.

Sista terminen passerade i kärlekens töcken. Var jag ens på skolan? Slutuppgiften, som Gitta hävdar att vi skulle skriva, gjorde jag någonsin den? Vad handlade uppgiften om, i så fall? Ringer nuvarande JMG och frågar…

*

Frilansens ABC: Skriv aldrig, aldrig, aldrig på spek. Försök alltid, alltid, alltid höja arvodet. Användbart ord: Nej (till extrapublicering när, var & hur som helst och alltför usla arvoden). Var vänlig men bestämd = bli känd som besvärlig men ändå rätt trevlig. Glöm inte: redaktörer kommer och redaktörer går.

Favoritredaktörer: de intuitiva och spontana som kastade ett öga på en och undrade ”Vad vill du skriva om?” och så – genast – var man fast frilans. (Finns såna redaktörer idag?)

Motto (1): göra utan att kunna i betydelsen lära sig medan man gör det. Exempel: självkör på lokalradion med en kvarts instruktion direkt före programmet – och så rakt ut i radion under tre timmar. Motto (2): gräva med liten spade. Motto (3): en text utan semikolon är ingen text.

Några minnen: Stadt Hamburg-ungdomarnas skateboarduppvisning i direktsändning på Radio Malmöhus med resultatet hål i väggen (det var en ollie), blixtrande snabb intervju med Lydia Lunch i New York (1 minut, max!), hemma i Serge Gainsbourgs vardagsshowrum i Paris och utdelning av Musiken Makt-priset som ”årets taskspelare” till Sven-Olle Olsson i Röddinge.

Klar chans på SM-medalj för medverkan i flest antal tidningar, tidskrifter och radioprogram. Frågor: Du skriver om musik väl alternativt om kriminallitteratur? Svar: Nej, jag skriver om livet. Förebild: min pappa. Med målet att – som han – bli en så noga och skicklig hantverkare att man får mästarbrev och i sina allra bästa stunder kanske t o m lyckas vara lite av en konstnär. Bäst: radiodokumentären jag gjorde om min faster.

Fast den här journalistiken, har jag egentligen åstadkommit nåt med den (för det tycker jag man ska med sitt liv)? Vissa dagar, så visst kanhända möjligen eventuellt. Men de flesta: Näää. Jo, utan mig hade kanske inte Susanne Ljung och Dotun Adebayo blivit journalister. Det var ju bra. Och så har jag överlevt som frilans i 45 år. Det får väl anses som åkej. Jo, jag är mallig för Schlager också (de första åren).

(Publicerad i boken ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan / Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt 45 år efteråt”, utgiven 2014 av Ultima Esperanza)

Skivåret som gick i Hifi & Musik

Världen 2010

1. John Lennon / Yoko Ono: ”Double Fantasy Stripped Down” Capitol/Emi)
2. Deng Hong / Chen Shasha: ”The Sound of the Soul – Music for qin and xiao” (Caprice/Naxos)
3. Cecilia Bartoli / Il Giardino Armonico / Giovanni Antonio: ”Sacrificium” (Decca/Universal)
4. Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: ”Ali and Toumani” (World Circuit/Playground)
5. Paban das Baul: ”Music of the Honey Gatherers” (Riverboat/Playground)
6. Natalie Merchant: ”Leave Your Sleep” (Nonesich/Warner)
7. Kronos Quartet with Alim & Fargana Qasimov and Homayun Sakhi: ”Music Of Central Asia Vol 8” (Smithsonian Folkways/Border)
8. Tom Jones: ”Praise & Blame” (Seconds Out/Universal)
9. The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio” (Concord/Universal)
10. Emily Portman: ”The Glamoury” (Furrow/import)

I tur och ordning: Lennon (mest han) avklädd, mångtusenårigt kinesiskt skönspel, underbar italiensk manskvinnsång, afrikansk strängduett, bengalisk trudarurtradition, amerikana plus, avskalat & bluesigt, mexikanskirländskt och bästa brittiska folksångpoesin.

Sverige 2010

1. OK Star Orchestra: ”Sound Classique” (Dreamboat/Rootsy)
2. Handgjort (Psykofon, vinyl, och Silence, CD)
3. Maria Anderberg: ”Second Hand Blue” (Diva/Border)
4. Anders Svensson, Magnus Gustafsson m fl: ”Bålgetingen – Låtar efter August Strömberg” (Giga/Playground)
5. Yonder: ”Foreign Shore” (Veranda/Playground)
6. Edda Magnason: (Caprice/Nacos)
7. Ola Magnell: ”Rolös” (National/Border)
8. Susanne Rosenberg: ”Reboot – Omstart” (Playing With Music/Border)
9. First Aid Kit: ”The Big Black & The Blues” (Wichita/Playground)
10. Thuva Härdelin: ”Tidernas väg – Songs from Hälsingland” A Records/Danacord)

I tur och ordning: rytmiskt från Afrika till The Shadows, återutgiven improviserad världsmusik, skånskamerikansk country, småländsk folktradition, countrygospelvisor, bästa nya sångpoeten, bäste äldre sångpoeten, svensk folksång t/r, amerikansk fast svensk folksångcountryduo och fiolspel från Hälsingland till Skåne.

(Hifi & Musik 2010)

Året som gick i Skåne med omnejd

1) Medan det gnälls och skälls på den dåliga – ja, usla – svenska kriminallitteraturen så har fler svenska deckardebutanter, nämligen hela tre stycken, av högre kvalitet än på länge presenterat sig år 2010: Anders De La Motte med IT-thrillern ”[geim]”, Elias Palm med den kvinnliga rättsläkardeckaren ”Corpus delicti” och – inte minst – Christoffer Carlsson med ”Fallet Vincent Franke”, en blandning av gangsterroman och modern noir.

2) Vart jag än styrde mina steg och vände mina öron (Maria Anderbergs releasekonsert på S:t Gertrud, Nils Bondessons debutalbum och Richard Lindgrens spelning på Palladium) så nog fanns Jon Eriksson där och spelade lika rootsy som spejsad akustisk dobro, elektrisk steel och på den sistnämnda konserten också elgitarr – likt en annan Pål Wikén i toppform. Utan tvekan årets skånska musiker!

Numera traditionellt skånskt jul- och vinterväder, som det verkar. Fotot togs i fjol men det ser likadant ut i år. Foto: Birgitta Olsson.

3) Blott tre exempel på alla personliga, olika och bra sångpoeter som finns i Skåne: debutanten Edda Magnason, Maria Anderberg och Ola Magnell, som gav ut varsitt album med egna sånger. Fast allra bäst var sångpoeten Anna Hertzman som med sin konsert på Palladium visade att hon hör hemma i samma klass som Kajsa Grytt och Annika Norlin, både vad gäller genre och kvalitet.

4) Ett allt mer och större kulturcentrum: Österlen. I år har jag berikat mig kulturellt med Edda Magnason (Bromma kyrka), ”Tjusan” (konstteater i Simrishamn), Lena Viredius (konstpåskrundan), Torsson (skånsk bonnastomp i Garaget, Hammenhög), ”Carola & jag” (teater i Sjöbo), ”Songs of Insanity” (dataopera på Ystads konstmuseum), Kris Kristofferson (countrysångpoesi vid Kronovalls slott), Vesa-Pekka Rannikko (Galleri Wallner, Simris)…

5) Till årets skånska bokförlag utnämns Roos & Tegnér, som bland annat gett ut Jan Hemmels prisbelönta bok ”Skånska brott”, Kalle Linds bok om 70-talets proggböcker och Larz Lundgrens rapporter från sina möten med alla kändisar och en okändis. På andra plats kommer Kira förlag med ”Raka rör”, boken om rocklegenden Kalle Pedal från Arlöv.

(Kvällsposten 2010)

Från nervositet till allsång

Ola Magnell
Valnöt & Kaprifol, Hammenhög den 10/7

Första halvan känns ”nervös”, för att låna ett ord från hans sångpoesi.

Var gjorde han nu av plektrumet? Några barn stojar knappt märkbart, tycker jag, men Magnell har svårt att koncentrera sig, säger han, och efterlyser barnens mammor. (Varför inte papporna?) Inte blir det bättre av att ljudet krånglar och orsakar ”gå-runt-show” (Olas ord).

Ljudstrul. Foto: Birgitta Olsson.

Men det gör inte så mycket. Det hjälps upp av Magnells stora bok med personliga sånger och av den varma sommarkvällen i trädgården till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol.

Jag räknade inte publiken men det var rekord, sas det, och så lång matkö att vissa muttrade. Extra tack för den lösa gitarrmicken som fick – ovanligt numera – den akustiska gitarren att låta just akustisk.

Ola Magnell blandar sånger från 70-talet med de nya från albumet ”Rolös”. Som tidiga ”Anemonen”, oväntat och trevligt att återhöra den.

Till innehållet kan texterna placeras i tiden men annars märks det knappt från vilket årtionde de kommer. Ola Magnell är en konsekvent sångpoet. Han byter inte ut och förändrar sin sångpoesi utan bygger ut och utvecklar den.

När recensenten fräckt nog satt sig så nära att han ser sångpoeten i ögonen så framträder vissa detaljer ännu tydligare än på skiva. Flera sånger blir som en duell mellan Cornelis (Vreeswijk) och (Bob) Dylan.

Melodierna kan vara mycket svenska och ordvalen ibland ganska corneliska men gitarrplocket har hämtats från amerikansk folksång. Och när Magnell sjunger att han ”är på väg in i dimman igen” så fäller han ner munspelet som han har i en ställning runt halsen á la Dylan.

Måste jag kanske påpeka också att ordvalen ju oftast är Magnells typiskt egna. Och att texterna är så ordrika (också á la Dylan) att man får hålla öronen öppna för att inga fyndiga formuleringar ska försvinna ut i sommarkvällen. Ord som ”Gud”, ”vind” och för den delen ”nervös” återkommer i många sånger.

Efter paus verkar Ola Magnell vara mer till freds med sig själv. Han sjunger och spelar lugnare, i närmare kontakt med både sånger och publik. Nu blir det så bra att jag plussar på med ännu en vuvuzelablåsare i betyget.

Bättre nu. Foto: Birgitta Olsson.

”Opportunisten”, ”Tomma tunnor” och numera ”Nygamla perspektiv” återhör jag gärna. Fast mest spännande är det att höra sångerna från hans nya album, till exempel ”Blues för Amadeus”, ”Aftonpsalm”, ”Livet är en cykeltur” och ”Sång för de svikna”.

Mycket bra! Kanske har sångpoeten Ola Magnell aldrig varit i så god diktarform som just nu. I slutet blir det till och med lite allsång.

Först evighetshiten ”Kliff”, som han sjunger genom mikrofonen och som publiken förstås kan texten till, fattas bara. Och sen också ”den glada bluesen” (han beskriver den så) ”När jag dör”, som Magnell sjunger nedanför scenen och utan mikrofon, när tiden för elförstärkt ljudnivå passerat och arrangören tvingas stänga av ljudet.

Fördomsfullt? Jag trodde i alla fall inte jag skulle få uppleva Ola Magnell som allsångsledare bland publiken.

Till sist: en anmärkning. När nu ljudet av hänsyn till grannarna måste stängas av redan klockan 22.30 också en lördagkväll så hade det inte varit smartare då att starta en timma eller halvtimma tidigare? Nu blev det ett lite snöpligt slut på konserten.

(Ystads Allehanda 2010)

Poesi och politik, natur och religion

Ola Magnell, född 1946, växte upp på Skälby gård i Kalmar. På somrarna arbetade han på gården med höbärgning och svinskötsel. Bondsonen hörde rockmusik, började spela gitarr och göra låtar. När Cornelis Vreeswijk 1964 framträdde på läroverket fick han låna och spela på idolens gitarr. Mycket stort! 1966 försvann Ola till Stockholm längs ”Europaväg 66” (blivande LP-titel). Gick på Journalisthögskolan innan han upptäcktes av Anders Burman på skivbolaget Metronome. Slog igenom 1976 med LP:n ”Nya perspektiv” och låten ”Kliff”. Fast ”Påtalåten”, det första han gjorde på skiva, är en ännu större klassiker. Ola Magnell bor idag på Österlen i Skåne.

*

Det var 1973. Jag hade nyligen börjat som popskribent och fick en recensionssingel med skivdebutanten Ola Magnell. På a-sidan låg något som kallades ”Påtalåten”…

Hans egen låt och redan titeln var märklig. Vad betydde ”påta”? Märkligare ändå var låten och framförandet. Nej, kanske inte musikaliskt. Melodin kunde beskrivas som en svensk visa på väg mot amerikansk folksång och kompet (bl a Ola Magnell själv på akustisk gitarr och Roffe Wikström på elgitarr) är rätt typiskt för 70-talet: ett slags folkrock, elektrifierat men med akustisk karaktär.

Desto märkligare – så annorlunda och personliga – var orden och debutanten Magnells sätt att framföra dem. Rösten hoppade upp i falsett och texten åkte kana på melodin, så att tonerna förändrade uttalet av orden. Som han sjöng! Men vad sjöng han om? Och vad sjöng han på (vilken dialekt alltså)?

Sent mejlsvar: ”För 33 år sen ringde en ung musikjournalist och ställde just den frågan. Vill minnas att han hette Bengt Eriksson och jag var lika oförstående då som nu. Det är ingen dialekt. Bara nervositet.”

Ola Magnell idag.

Du har känslan men inte rätta viljan
Att sitta ner och hitta på en visa så fin
Märren ränner hän i sken över tiljan
Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin
(”Påtalåten”, original 1973, instrumentalversion 1974 och live-inspelning (med sång) 1975)

Nog är det speciellt – och här kan du ändå bara läsa orden, inte höra Ola Magnell sjunga dem… T ex tredje raden: ”Märren ränner hän i sken över tiljan”.

”Märren” är förstås en häst och på ”tiljan” brukar det spelas och dansas. Vad har de aparta och motsägelsefulla orden med varann att göra? ”Märr” fick mig att tänka på landsbygden, en ladugård eller ett stall. ”Tilja” är, enligt Svenska Akademiens Ordbok, benämning på en bred och bastant träplanka, som kan finnas både i teaterns träscen och vilket trägolv som helst. De ladugårdar som jag, en stockholmskis, såg under barndomens sommarlov hade cementgolv. Efter att ha googlat runt på nätet konstaterar jag att det funnits ladugårdar med trägolv. Syftar Magnell på en häst som blev orolig när den togs ur spiltan?

Sen tänker jag tvärtom: utgår från ordet ”tiljan” i betydelsen teaterscen. Vad – eller vem – är då ”märren”? Kan det vara Magnell själv som ”ränner i sken” och – bära eller brista! – ska försöka bli artist? Det ålderdomliga ordet ”hän”, som sällan brukar stå för sig själv och aldrig användas så här rätt upp och ner i en mening, är extra intressant. Till viss del kan ”hän”, också enligt SAOB, härröras från ordet ”hädan”.

Magnell har diktat – sammanfört orden – med lika delar beslutsamhet och förhoppning, nervositet och rädsla. Några verser in sjunger han: ”Bror står i jorden och påtar.” Där fick asfaltungen, dvs jag, den efterfrågade förklaringen till låttiteln.

Så sent som i fjol stod en tupp där och gol
Det fanns vit viol och kor och vackra ängder där du bor
Och det lyste en sol och du kunde bli mol
Tyst av en schysst illusion om att du tror att du blir stor

Men nu står maskiner och schaktar
Blommande äng har blivit avgas och betong
Är det så märkligt om man faktiskt föraktar
Alla korrumpéer med sin pappersjargong
Jag blir snart desperat av att leva i en stat
Uppbyggd av profit och bostadssegregation
Ingen smart demokrat blir så flat och moderat
Som i vår kristna gistna västerländska dollarcivilisation
(också ”Påtalåten”)

Observera inrimmen: ”sitta” och ”hitta”, ”hän” och ”sken”, tyst” och ”schysst”, ”demokrat”, ”flat” och ”moderat”… Ja, se: han rimmar när, var och hur mycket han vill. Han leker med ord och uttryck, nyskapar och uppfinner: ”korrumpéer”, ”pappersjargong” och ”dollarcivilisation”. Som om han har både ett rimlexikon och en ordbok i huvet. Från det personliga och privata – ja, familjära – övergår sångtexten till att bli lika personligt upplevd – nog var det så? – men också allmängiltig. ”Påtalåten” slutar samhällskritiskt och politiskt.

I en textrad finns ett nyckelord – inte bara för ”Påtalåten” utan för Ola Magnell, sångpoeten och människan, genom hela karriären och livet. ”Jag tycker”, sjunger Magnell, ”att det inte är stort fel / i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld.” Nyckelordet är, förstås, ”vilsen”. Redan här i ”Påtalåten” får ordet dessutom en synonym och känslomässig släkting. För strax utbrister Magnell: ”Jag blir snart desperat…”

Precis så – och värre – ska Ola Magnell fortsätta att känna sig. I ”Sångerna vrenskas” (1974) är han fortfarande lika ”vilsen” och när han skrev vidare på samma sång (1979) hade hans kind blivit ”förgråten”. Också i ”Ett öde land” går han ”än en gång och gråter”. Han får ”Lessentankar” (bägge 1986) och är ”helt ur form” (”Tillbaka till Tellus”, 1989). När det känns som värst tar han in på ”Neurotikas Motell” (låt/LP-titel, också -89).

Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter
Och nästan alltid lika långt till vår
Inga golv är riktigt plana där jag står
Och ingen verkar bry sej riktigt om
Hur man i själva verket mår
(”Kliff”, 1975)

Men bör och ska – ja, får – man göra så här: analysera, loda i djupet av sångerna och läsa lusen av orden? Måste man ens skriva om musik? Som om det inte räckte att lyssna! Att journalister och kritiker betraktas som otyg – t o m parasiter som inte skapar något eget utan lever på konstnärerna – är inte helt ovanligt bland artister och musiker.

Nej, jag tror inte att Ola Magnell ansluter sig till den åsikten. Det kan han inte göra när han på sin hemsida lagt ut så många tidningsartiklar och recensioner. Dessutom har han själv recenserat en konsert med Bob Dylan och skrivit en artikel om Cornelis Vreeswijk.

Fast… Ja, kalla mig feg. Jag har inte frågat honom, trots att vi mejlväxlade när jag skrev den här artikeln. Magnell kan ju bli så arg! Under åren och karriären har Ola Magnell haft det besvärligt med oss recensenter, oavsett om vi skrivit positivt eller negativt. ”Jag är är ställd av komplimanger och vacklar av kritik”, sjunger han i ”Tomma tunnor” (1981). En annan låt, ”Abrakadabra” (1986), handlar om en intervjuare som ska ha frågat: ”Var står du politiskt, varför är du religiös / Varför är du på din vakt och varför är du nervös”? Magnell utbrister: ”Han tar mej för en pajas som vill sprida mystik.”

Journalisten som beskrivs genom Ola Magnells (över)känsliga ögon, öron och andra sinnen kunde vara Håkan Lahger. Något år tidigare hade Lagher gjort en intervju med Magnell (i rocktidningen Schlager) som kom att handla om artisten kontra journalisterna. Lahger påpekar att Magnell vid en konsert presenterade inte bara en utan två låtar med ett och samma uttryck – ”ansträngda rim” – från Per Mortensens recension i Dagens Nyheter av LP:n ”Gaia” (1983). ”Med ett snett leende” karaktäriserade Magnell också sin musik som ”medelåldersrock”, ett ord som Lagher hade använt i en recension.

”För mig”, kommenterar Håkan Lahger, ”går det inte att komma åt varför denna monumentala bitterhet… har behärskat en av våra riktigt stora rimsmeder.”

(Forts. i boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3”, utgiven av BTJ Förlag 2008)

I CD-spelaren: Ola Magnell

Ola Magnell
Rolös
(National/Border)

Samme Ola Magnell men inte riktigt densamme.

Sju år sen förra albumet och ännu lite äldre, mer tillfreds med sig själv och livet. Så låter det i alla fall. Som om han nästan förlikat sig med livet och kärleken.

Albumet fick heta ”Rolös”, men det har ju Magnell alltid varit. Inledande ”Aftonpsalm” borde ha fått bli titelspår. Som ett sista farväl med ett knappt hörbart tack, precis så är albumet.

Fyndiga och så välskrivna texter att Ola Magnell förtjänar att uppmärksammas som poet också utan prefixet sång-. Men inte längre lika sökande efter originella ord utan nu mer naturliga.

Sångerna handlar om kärleken, den förgängliga, och livet, mer förgängligt ändå. Gud och döden är ständigt närvarande, både som hopp och oro.

Typiska Magnell-melodier också – eller nästan typiska. Ibland lite mer av vanlig folksång och country, lugnare komp och Olas sång är mer avspänd.

Extra stämningsfullt när Elin Ruth Sigvardsson och Lars Winnerbäck sjunger ljusare respektive mörkare under Magnells röst i till exempel Innan elden brunnit ut och Sång för de svikna. I ”Rolös vind” väver Nina Ramsby som en matta av ordlösa toner bakom Magnells sång och akustiska gitarr.

Fast mitt favoritspår har blivit ”Livet är en cykeltur” – där Ola Magnell cyklar sångpoetiskt genom livet, från uppväxten i Kalmar till nuvarande bostadsort på Österlen i Skåne. ”Livet är en ständig kris, en hunger efter andlig spis / och att vagt förnimma ett paradis”, som han diktar och sjunger.

(Hifi & Musik 2010)

PS. Den 10 juli framträder Ola Magnell på ”himmaplan”, närmare bestämt i trädgården till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol i Hammenhög.

Winnerbäck, för 10 år sen

Det är märkligt. Trots alla moderna, elförstärkta och elektroniska musikinstrument och maskiner – elgitarrer, syntar och datorer – så kommer det fortfarande fram nya, unga killar och tjejer med akustiska gitarrer i händerna och egna sånger på läpparna.

Debutalbumet ”Dans med svåra steg”.

Ännu en sådan är Lars Winnerbäck.

– Akustisk gitarr är ett perfekt musikinstrument om man vill göra egna låtar, säger han. Dessutom har den akustiska gitarren en precis lagom ljudnivå om man vill sjunga låtarna till eget ackompanjemang.

Lars Winnerbäck började spela gitarr när han var nio år. Sin första låt gjorde han redan vid sju. Han tillhör ett stort musikträd med släktnamnet Sångpoesi. Trädet har gemensam stam men grenarna kan vara inympade från olika länder och lite olikljudande.

Lars Winnerbäcks sångpoesi skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Carl Michael Bellman-Bob Dylan-Cornelis Vreeswijk-Evert Taube-Ola Magnell-Bernt Staf-Thåström-Stefan Sundström-Bruce Springsteen-Ulf Lundell-Ani DiFranco…

Han ingår i samma tradition – alla deras röster ekar i hans sångpoesi – samtidigt som man känner igen Winnerbäcks texter och melodier. Det är hans låtar, ingen annans.

Albumet ”Rusningstrafik”.

– Det kan bli lite tjatigt, men när man sjunger egna låtar till gitarr så är det väl ofrånkomligt att man jämförs med andra sångare med gitarr. Jag tillhör väl nån slags svensk vistradition i kombination med amerikansk rockmusik. Förhoppningsvis lyckas jag också göra nåt eget av traditionen.

Det typiskt winnerbäckska finns inte minst i sångtexterna. Med några ”enkla” men träffande meningar kan han måla upp en exakt bild av nutiden. Som lyssnare ler man igenkännande, t ex åt dessa rader från låten ”I Stockholm”. Håll med om att det är en bra bild av Stockholm 1999:

Herr Andersson har drunknat
i ett hav av kaffe latte…

Lars Winnerbäck rimmar gärna och mycket. Han använder klichéer och klyschor. Ibland går melodin och texten åt varsitt håll. Texten stannar kvar medan melodin skyndar iväg. Slarvar han? Det kan man tycka. Men jag tror att han gör allt detta helt medvetet. För han får texten att framträda, han får mej att öppna öronen och lyssna.

– Att rimma är en effekt när man gör låtar. Att inte rimma kan också vara en effekt, säger han.

Albumet ”Med solen i ögonen.

– Javisst använder jag klyschorna medvetet. Man är väl inte mer unik än att man känner och uttrycker sej som de flesta – med klyschor. Men det är också ”begåvade ord”. Någon anledning måste det ju finnas till att så många människor använder just de här orden.

I den svenska visan – Bellman, Taube och Vreeswijk är några exempel – har det varit tradition att låta samma personer återkomma i flera visor. Också Lars Winnerbäck sjunger om ett par återkommande huvudpersoner. Den ena heter Fröken Svår, den andra Hjärter Dam.

– När man vill berätta om nåt man inte har upplevt själv kan det vara bra att ha några andra personer att sjunga om. Det är roligt att de är tjejer också, så man får berätta ur det perspektivet.

– Bägge har förresten verkliga förebilder. Bägge finns i Linköping (där, inom parentes, Lars växte upp). Fröken Svår, som går på universitetet, har drogproblem och är hårt styrd av sin mamma. Hon är engagerad, vill förändra världen. Hjärter Dam kan mer vara vem som helst. Hennes bakgrund är ganska svart, även om man inte ser det vid första ögonkastet.

Omslag till albumet ”Kom”.

Musikaliskt har Winnerbäck gått från visor till rock. Hans nya album, ”Kom”, låter ungefär som Bob Dylan vid tiden för ”Blonde on Blonde”. Trummor och elgitarrer och här finns t o m en hammond som kunde ha varit överflyttad från Dylans platta till Winnerbäcks.

– Det var en Dylaninspelning. Sju inspelningsdar var inbokade, men vi blev klara på fem. Då skrev jag en ny låt. Inspelningen gjordes på känsla. Vi bara lät det gå. Och har man en gång hört ”Blonde on Blonde” så är man ju såld på hammondorgel.

I somras turnerade Lars Winnerbäck med de likaså svenska sångpoeterna Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund. De var som en karavan elektriska hippies som parkerat husvagnarna. En svensk motsvarighet till Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”. Hur det låter kan återhöras på albumet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”.

Nu ska Lars Winnerbäck ut på en egen turné, för att lansera sitt nya album. Hur kommer det att låta?

– Det blir rock’n’roll. En riktig rockturné!

Hittills utgivna album:

Lars Winnerbäck: ”Dans med svåra steg”, ”Rusningstrafik” (bägge Elvira), ”Med solen i ögonen” och ”Kom” (bägge Universal)
Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund: ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” (Birdnest)

(Publicerat i tidskriften Fönstret 1999)